Jag letade efter någonting i arkivet men hittade istället dessa bilder från när Uffe fick sitt första bad. När naveln precis läkt ihop ordentligt.

Det sög till i magen av avundsjuka. Avundsjuka på mig själv! Jag mådde så bra den här första tiden med Uffe. Kanske för att jag mådde så fruktansvärt sista tiden av graviditeten? Och att jag till slut fick fylla vårt hem med tre vackra, friska gossebarn var nästan för mycket. Jag blev så harmonisk, tacksam och framförallt glad.

Trots att jag känner mig färdig med bebisar så kan jag få en ohemul längtan just efter sprattliga, ostyriga små bebiskroppar. Deras grymtande ljud, den lena huden och det totala beroendet av mig som mamma. Men det är lätt att känna när det är förbi. Då minns jag bara det bästa. Och så glömmer jag vad jag längtade efter just då, när jag var mitt i småbarnsåren: Tre stora pojkar som hugger in ved, plockar ur diskmaskinen och kommer upp med fika till mig när jag ligger sjuk. Som är kloka, roliga, snälla och omtänksamma. Och absolut inte totalt beroende av mig som mamma.