Jag letar barndomsbilder till ett tidningsreportage jag ska vara med i och hittar den här i gömmorna. Mamma och jag ute på gården hos mormor och morfar. »Gud vad jag var blond«, är min första tanke. »Hjälp vad jag är lik mamma« är min andra. Jag tror att jag var omkring åtta år gammal på den här bilden, vilket betyder att mamma var 39 år när den togs. Och att hon alltså är jämnårig med mig nu.
Min mamma fick bröstcancer när hon var 47 och när hon dog var hon 52 år gammal. Jag var så ung, barnslig och oerfaren när det hände. På den tiden kunde jag trösta mig med att mamma ändå hade fått bli så pass gammal. Idag förstår jag inte hur jag tänkte. 52 år är ju att bli bestulen på halva livet!
När man förlorat en förälder är det nästan oundvikligt att åldern då den dog sätter något slags tak för en själv. Jag kan inte våga tro att jag själv ska bli gammal. Jag har gått på mammografi sedan jag fyllde trettio. Jag har fått åka in på extrakontroller när jag varit nojig och en sommar för några år sedan var jag övertygad om att jag hittat något i bröstet. Kunde inte njuta av barnen eller värmen eller ledigheten, för tumören var det enda jag tänkte på. Tårarna rann stilla när den snälla sköterskan gjorde ultraljud och kände med mjuka händer. Hittade ingenting. Men så fort det orosmolnet skingrats började jag tänka på alla konstiga födelsemärken. Ständigt denna gnagande oro för att min kropp kommer att angripa sig själv. Det plötsliga yxhugget inifrån, som Tranströmer i Schubertania beskriver det.
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget
inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.
-Tomas Tranströmer
Vi måste leva som att vi kan lita på livet, trots att det inte går. Men mitt i det ovissa har jag fortfarande tanken på Gud. Det är ledstången som min hand följer med förtroende, när ljuset slocknat i trappen.
83 svar
Jag tycker den mest slående likheten är mellan dig och dina barn. Syns mycket tydligare på bilden här där du själv är barn.
Tack för att du delar. Har inte dina erfarenheter men bär på mycket oro som jag försöker bli bättre på att hantera. Jag älskade dikten och metaforen om ledstången. ❤️
Jag har dessa dagar läst allt om Dioga Jota. Allt om honom, frun, deras liv. Hans mamma. Kan liksom inte sluta. Så fruktansvärt hemskt. I ett slag står frun där ensam. Nygift. Med tre små barn under fyra år. En kvinna förlorade sina två söner i samma olycka.
Det finns fler tragedier. Men denna berörde mig på djupet.
Igenkänning, min mamma dog i cancer när hon var 48 år, jag var 26 och gravid med mitt första barn och förstod verkligen inte hur ung hon var. Nu är min pojke 20 och jag 46 år. Jag har fram tills jag fyllde ungefär 40 år känt att bara jag får bli lika gammal som mamma blev så hinner jag i alla fall se mina barn växa upp. Nu känner jag mig förtvivlad bara jag snuddar vid tanken.
Till sist så har jag en likande bild i ram på mig, min syster och mamma, vi står på varsin i sida om henne och jag kramar hennes ben 😊
Så många vi är som gått igenom samma sak. Så sällan det pratas om det. Och så ofta det behövs pratas om. När man hittar någon med liknande erfarenheter- att förlora en förälder ung- så uppstår det så fina samtal. Man delar erfarenheter genom hela livet. Sorgen är inte kort och därefter passerad. Den uppstår i nya skepnader genom livet, när nya dörrar öppnas och nya kapitel skrivs. På nåt vis är den också fin. Att de fortfarande finns med oss, de som inte längre är här. Aldrig glömda. Jag på fyrtio plus hade ett samtal med en dam på över nittio. När vi var i samma ålder så gick våra mammor ur tiden till följd av sjukdom. Och trots att det skilde decennier emellan så delade vi samma saknad, samma erfarenheter. Där kunde vi mötas. Trots en åldersskillnad på många decennier så var vi ändå på precis samma plats. Bara de som har vart där själva vet.
Jag förlorade min ena förälder när jag var 18 och kan relatera till ditt inlägg till 100%. Jag trodde att det bara var jag som hela tiden letade tecken på att kroppen är sjuk till följd av min förälders sjukdom och bortgång. Min pappa var 55 år, jag tänkte som du att att det ändå var att få dö relativt gammal och att man vid den åldern fått levt ett helt liv. Idag är jag 42 och vågar som du inte heller tro att jag ska få bli gammal.
Stor kram till dig
Jag känner så väl igen mig i detta. Nu dog mamma när hon var 69, men jag är snart 55 och då ”är det inte många år kvar av liv”. Min kusin har de senaste åren drabbats av ett flertal slags cancersorter (de frågade om hon hade bott vid ett kärnkraftsverk), så hon bad om att ge läkarna tillgång till mammas provresultat för att se om det var någon ärftlig sort. Det sas att det inte skulle vara så, men oron finns ändå kvar i mig. Äggstockscancer ändå. Tyst. Märks ofta när buken redan är full av tumörer. Jag ber om kontroller via vår gynavdelning som är känd för tumult och den dåliga vården och känner mig både mer och mindre orolig. Vill inte tänka på det alls, men det är som det är. Känner med dig och är glad att du har ledstången att hålla dig i.
Det är inte bara åldern på en förälder som sätter taket för åldern för en själv. Min syster dog året hon skulle fylla 19, jag skulle fylla 13. Var jättekonstigt att fylla 19 och ju äldre jag blivit desto konstigare blir det. Jag har en storasyster men jag är 40 och hon är 19. 🧐 Tänker jag på henne som storasyster då måste jag bli barn i min tanke och försöker jag föreställa mig henne som vuxen är det bara en fantasi.
♥️
Vilken enastående plats din blogg erbjuder för samtal om viktiga existentiella tankar ! Jag uppskattar att du skriver om livets alla aspekter, vårt sociala och politiska ansvar och en tillit till en kraft utanför oss själva samt att du inspirerar till samtal och delade erfarenheter. Tack!
Min mamma dog när hon var 53 och vet precis vad du menar med att ha det som måttstock.
Dock fick hon mig när hon var 21 så jag fick ju många år med henne ändå. Värre för mina yngre syskon, minsta lillebrorsan fick hon när hon var 43…
Någon sa en gång att livet på jorden är som fostrets tid i livmodern – en förberedelse, en föraning om något större. Det här är allt vi känner till, vår enda trygghet. Ibland anar vi något bortom – en annan värld, en annan verklighet – men vi kan inte ens i vår vildaste fantasi föreställa oss hur den ser ut eller känns.
Och när stunden kommer, när vi med smärta passerar dödens trånga port, då föds vi in i ett liv där ljuset är ljusare, tonerna renare, närheten djupare – och allt är mer verkligt, mer levande än det dunkla liv vi lämnade bakom oss.
Det är en tröst för mig i min saknad efter de som gått före och ett hopp i min egen oro.
Tack för den tanken. ❤️
Hur fint <3
Jag får också oro av många varianter emellanåt. När nån ny värk dyker upp eller nåt annat jag märker på kroppen. Sorgligt att din mamma dog så ung, men det innebär inte att du ärver det. Ta hand om dig och njut av vardagen, för du är du inre sant. Styrka till dig
Tenk at jeg ble 50 år selv om Mamma ble 49. Hvilken fest det ble! Jeg trodde ikke det var mulig å bli eldre enn sin mamma, men det er det.
♥️
Tack för allt fint du skriver 🩷
Tack för allt fint och klokt du skriver 🩷
Så fint skrivet ❤️ och så stor igenkänning. Min pappa dog i cancer när han var 50, jag 23. Nu är jag 42 och det känns helt orimligt att jag bara är 8 år ifrån hans livsslut. Jag är ingen oroligt lagd person men ändå finns inom mig nån slags ”övertygelse” om att jag kommer att få cancer och ryckas bort från mina barn alltför tidigt. Ändå fint på nåt sätt att inse att jag inte är ensam i den sortens tankar. Det gör det så mycket lättare att hantera livets svårigheter. Man tror att man är ensam med sina små egenheter men det är man aldrig.
Jag känner igen mig i det där. Min morfar dog i sviterna av en hjärntumör när han var 54 och när jag var gravid med mitt första barn fick min mamma en hjärntumör. Hon klarade sig med en del bestående skador men jag har tänkt redan innan hon blev sjuk att jag också kommer få det och så kommer jag inte märka det för jag har alltid haft så mycket huvudvärk.
Vi får se hur det blir med den saken. Nu lever vi ändå med cancer eftersom min tvååring har leukemi. Varje gång nån blir allvarligt sjuk tycks en bit trygghet bort. Jag har tyvärr ingen ledstång utan bara lite hopp.
Min pappa dog när jag var 24, han 54. Känner igen detta så precis. Att (inte) våga lita på livet
Min pappa dog i cancer vid 53. Då var jag så uppe i mitt. Men nu saknar jag honom oerhört. Hade behövt honom i mitt liv. Konstigt nog har saknaden blivit större med åren. Dock är jag inte rädd för cancer. Blev läkare och ser så många andra sjukdomar som för mig vore ännu värre att drabbas av…
Jag känner precis som du, saknaden blir värre ju längre tiden går. När min pappa sig sa många att första året var värst – för mig har det inte varit så utan känts väldigt mycket som att ju längre vi varit i från varandra desto mer saknar jag honom. Ungefär på samma sätt som med de som fortfarande lever, ju längre vi är i från varandra desto mer längtar man.
Jag väntar på att landa. Min pappa dog i februari. Gick från att ha en helt frisk visserligen inte ung(76år) pappa till att få ett telefonsamtal på jobbet att dom hittat han död på vedbacken. Många hemska tankar och avundsjuka på alla som får ha kvar sin pappa när min var tvungen dö.
Jag känner med dig. Min pappa dog tvärt i april 2022. Han var 69 år. Jag träffade honom några dagar innan och då var han precis som vanligt.
Min farmor och farfar blev båda 91 år gamla. Farfars föräldrar 91 och 92. Farmors mor 99 år. Jag trodde han skulle bli minst 90 och känner mig snuvad på 20 år med honom.
Jag känner med er också. Precis samma läge här. Min pappa blev 69 år och gick från helt frisk och pigg. Till att plötsligt få ett hjärtstopp.
Sen 3 år senare blir min mamma sjuk i cancer och så går hon bort också. I precis samma ålder som pappa, 69 år.
Min mormor blev 94 och farmor fyller strax 99. Så jag förstår precis känslan av att jag trodde att jag skulle få många år till med mina föräldrar.
Det där med livslängd och dödsorsaker som samlas på hög, det känns igen. Alla de olika cancerformerna som varit, bland barndomsvänner och släktingar. Åldern ens släktingar uppnått.
Själv lät jag övertygelse ta mina kraftfulla dagar, innan mattan grymt drogs undan där. Nu accepterar jag att ingenting spelar någon roll, på längre sikt. Skit i skadegläjen.
Det tar bort prestationsångest och stress, över att aldrig ha haft något egenvärde. Man drunknar ensam.
Jag prövar Hallbergs uttryck om att ”farsan är död, nu börjar livet”. Bara för att inse hur det tåget har gått.
Det gör inte så mycket, i det stora. En trasig familj mindre! Vi ser åt vilket håll det lutar?
Ni är många som skriver om problem med hälsoångest (hypokondri). Jag led svårt av detta under många år och fick till slut tips av en bekant som är läkare om Internetpsykiatri via Region Stockholm, som har en behandlingsmodell inriktad specifikt mot hälsoångest. Du får träffa psykolog och sedan göra övningar online under flera månader. Jag trodde inte att det skulle hjälpa mig så mycket som det faktiskt gjorde. Mycket av det handlade om att det inte bara var generella övningar mot allmän ångest utan mot just HÄLSOångest. Jag kan hantera det så mycket bättre idag, det tar inte längre över mitt liv. Du behöver inte tillhöra Region Stockholm för att bli patient, det enda du behöver är att vara ansluten till 1177. Kostar som i vanliga sjukvården. Kan vara ett värdefullt tips för den som lider.
Lämnar en länk om det är okej: https://www.internetpsykiatri.se/behandling/halsoangest/
Min mamma dog i cancer för bara några veckor sedan. Har väldigt svårt att ta in det, känns som jag väntar på att hon ska komma tillbaka men får panik när jag inser att hon inte kommer tillbaka. Fan vad livet är hårt
Stor kram till dig!
Tack för din text <3 Nästan läskigt träffande. Min mamma dog när hon var 47 år. Jag är 43 år idag. Har alltid den där oron också om att min kropp kommer att angripa sig själv. Var hos läkaren i veckan och frågade om en leverfläck, och istället för att stilla min oro, sa hon "ja, den där tycker jag att vi tar bort". Nu är den på analys och svaret kommer om ca två månader. Hon försäkrade mig dock om att hon trodde att risken var liten att det var något, och att hon tog bort den för att vara på den säkra sidan. Men jag går såklart runt nu och målar upp hemska scenarion. Samtidigt som jag också känner mig otroligt tacksam för att jag lever i detta nu.
❤️❤️❤️
Jag är snart 63 och förlorade min mamma för 2 år sedan. Häromdagen kom en sån längtan efter henne. Ville att mobilen skulle ringa med Mamma på skärmen. Då hade vi ändå ett komplicerat förhållande med många duster i bagaget.
Mina barns pappa dog för några år sedan när barnen var 5 och 7. Jag bär med mig en ångest att jag numera är barnens enda förälder. Fick ganska kraftiga cellförändringar för 2år sedan och trodde att jag skulle dö i cancer men det blev bra.
”Mamma, du gör väl inga farliga saker? Vad händer med oss om du dör också?”
Har ingen gud att luta mig mot men jag har min familj.
♥️
Jag tror aldrig man kommer ifrån rädslan att allt ska tas ifrån en, jag litar på Gud, men även då är allt ett lån.
Däremot orkar ingen människa leva med den rädslan som en tung ryggsäck. Jag tror att det går att få hjälp med det. Att bli vän med döden.
Jag hoppas det iallafall.
Har tänkt mycket på detta. Mamma dog när hon var 42. Har alltid haft svårt att se mig själv bli gammal. Men kanske det också gett mig möjlighet att se livets skörhet, inte ta för givet? Är 40 nu och hoppas få va med ett tag till.
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”
-Göran Tunström
Tack för att du delar med dig , Clara. ❤️
Fin dikt till fint inlägg.
Din formulering av textens tre sista rader är så vacker och betydelsefull.
Tack!
Tack Clara. ❤️ Precis så, ljuset i trappan släcks när man är mitt i steget, men man tar ändå ett steg till, och ledstången finns kvar. Man kan inte se den, men känna den.
Jag tycker det är respektlöst att ifrågasätta gudstron hos dem som förlorat någon eller gått igenom svåra saker, som här i kommentarsfältet eller så som det ofta är ute i samhället. När jag gick igenom mitt livs svåraste år var det enda som gjorde att jag klarade mig igenom Guds tysta kärleksfulla närvaro, en dag i taget.
Blir uppriktigt ledsen och undrar hur man kan med att säga att ”Du borde inte tro på den Gud som bygger på okunniga korkade fantasier jag själv hittat på”. Nä men den guden tror jag inte heller på. Men jag tror du har en bajskorv i hjärnan.
Johanna…om vi vilar i Hans kärleksfulla famn behöver vi väl inte bry oss så mycket om vad andra tycker.
Om man inte upplevt Guds närvaro hur ska man då förstå?
Och din sista mening…hmmm…lånade du ut mobilen till ett barn eller hur fick du till den😉🫣?
❤️
Jag känner såväl igen mig i dina erfarenheter. Jag hade precis fyllt 30 när jag förlorade mina föräldrar och min farmor i cancer, alla under samma år. Det förändrade mig för alltid. Nu har jag egna barn och familj. Cancerspöket finns alltid där och själv har jag varit nära några gånger. Då skrev jag en dikt på temat.
Dikt 1
Avgrundsdjupet öppnar sig igen
Mörka avslutet där allt upphör
Ångesten och dödsängeln
Som en viskning en svepning en varning om att det inte är över än..
Att inte ta livet för givet
Att inte glömma det som togs ifrån mig
Som fortfarande kan tas ifrån mig
Framtiden
Hoppas det går bra ännu en gång
Hoppas få vara kvar ännu ett tag
Hoppas få leva ännu ett liv
Min mamma dog när jag var 10 och hon 43. Ett blodkärl brast plötsligt och oväntat och så var hennes liv med oss till ända över en natt. Jag är äldre än hon blev nu och jag räknade på dagen tills jag passerat henne i dagar på jorden.
Men det sorgligaste är kanske att mina 3 barn alla varit eller är rädda för att jag också ska dö ifrån dem. Det är svårt att trösta när livet lärt mig att det kan ta slut när som helst. Saknaden efter min mamma blev annorlunda när jag själv fick barn. Jag sörjer att hon inte finns i mina barns liv men också att jag aldrig fick lära känna henne som vuxen. Min mamma fick inte se mig växa upp och min äldsta, som fortfarande behöver mig så mycket, är nu äldre än jag var när min mamma dog.
När du Clara skriver om din mamma, sätter du ofta ord på känslor jag också har. Tack❤️
Så fin bild på er ❤️
Vågar du undersöka brösten varje månad? Jag med HÅ får sån extrem ångest inför att undersöka men också dåligt samvete om jag inte undersöker. Nu under sommaren har jag bestämt mig för att pausa undersökandet men mår så dåligt över att OM jag hittar något i höst, så är det mitt eget fel att vård dröjde…
Om du har en partner: kan det kännas mindre ångestladdat att be hen om hjälp med detta?
Jag förstår precis hur du menar med ”bestulen på halva livet”.
Jag brukar tänka på det ibland på söndagarna i kyrkan, när de läser upp vilka som lämnat oss denna vecka. Tänka att min dotter blev 29 år och 24 dagar medan andra fick leva till de blev 89 år. Hisnande 60 års skillnad…. Tänk så olika det kan vara.
Jag minns hur svårt det var att förstå, att acceptera… Hur svårt det var att det inte fanns något svar på varför just hon.
Tills vår präst sa ”Det kanske bara var så att hennes tid var slut nu” och jag vet att många tycker att var en hemsk sak att säga men mig gav det en stark känsla av frid. För det betyder att det inte finns något jag kan göra. Att det aldrig gjort det. Det ligger utanför mig. I Guds händer. Allt jag kan göra är att ta vara på den tid jag har. Så länge jag har den och som du så fint beskrev med Gud som ledstång är jag trygg.
Oj, för mig med svår hälsoångest främst kring bröstcancer var det här ett tufft inlägg och kommentarer att läsa. Minns inte hur många undersökningar jag fått komma på, och all den oro som jag haft. Så många dagar/veckor och månader som jag förstört med denna ångest!
Så fint skrivet. Har alltid uppskattat dina inlägg om sorg (kanske är ”uppskatta” fel ord i sammanhanget, de har berört mig och jag har varit glad att de fått finnas på en så stor plattform, eftersom det finns en brist i vår tid på samtal om sorgen som ingår i livet). Mina barns pappa blev bara trettiosex och jag har tänkt mycket på den dagen barnen förstår hur lite det är, att det inte alls är gammalt. (och den dagen jag blir äldre än vad han blev).
Jag har letat förut efter ett inlägg av dig om sorg. Det handlar om när sorgen var som allra mest smärtsam, och du vaknade en natt och såg ett starkt och klart ljus (tror jag? kan vara så att jag minns fel om detaljerna). Och sedan när dagarna fortsatte i ett mörker så fanns det ändå kvar i dig, det där ljuset. om du vet vilket jag menar skulle jag uppskatta hjälp att hitta det! (kan förstås vara så att jag blandat ihop med någon annan skribent).
Kan det ha varit denna?
https://underbaraclaras.se/2017/02/14/blas-liv-min-laga/
Berörde mig djupt när den publicerades…
Vilken fin bild på dig och din mamma♥️
Tänker på hur mina barn kommer minnas den här tiden vi upplever nu… De är 23,22 och 17. Den 7e februari fick jag veta att jag hade över 50 metastaser i min hjärna. Trodde det var hormonell migrän eftersom jag fyllde 50 i höstas. Klimakteriet tänkte jag. Men tyvärr.
I en månads tid letade de efter grundtumören. Har aldrig känt mig så svag och trött i hela mitt liv. Läkarna som tjatade om att jag skulle samla kraft inför mitt livs kamp…
Den 7e mars fick vi besked. Lungcancer. Obotlig och aggressiv. Ej opererbar. Spridd via lymfsystemet till hjärnan. Stadie fyra av fyra. Två månader till två år kvar att leva.
Jag kände ett lugn. Beskedet var uruselt. Men ovissheten var värst.
Men såklart en fruktansvärd stress över den eventuella korta tid kvar.
Elva dagar senare kom vi (min man var och är vid min sida hela tiden genom detta) till onkologen. Där fick jag veta att de hittat en mutation. De kunde göra en bromsmedicin till mig, palliativ vård, som ger mig ett till två år. Kände eufori. De gav mig ÅR…
Min cancer heter ALK. Den drabbar icke-rökande under 50. Logiskt att det var jag kände jag. Ältade innan hur jag kunde få lungcancer som aldrig rökt. Då kunde jag släppa det.
Jag fick sluta med medicinen den 20e maj. Tålde den inte. Men fick veta den 3e juni att metastaserna numera är ett tiotal istället för fler än 50. Och grundtumören i lungan har minskat från 2,5cm till 1cm. Kände lite hopp.
I torsdags började jag med en annan ALK-hämmare. Får se hur det går. Hemska biverkningar som kan drabba en. Ibland undrar jag om det är värt det i slutändan. Finns en till medicin sen att testa. Sedan är det cellgifter och strålning kvar. Det vet jag inte om jag vill.
Psykiskt är det väldigt jobbigt. Önskar det fanns en av och på knapp till tankeverksamheten.
Från fullt frisk i 50 år till detta. Allt handlar om sjukdom och vård.
Men mycket fint har kommit med detta också. Man skalar bort massa onödigt skit. Allt blir renare och enklare på ngt vis.
Jag vill berätta för allt och alla. Hur klyschigt det än låter; ta vara på livet.
Tack Clara för din fina blogg!
Kram♥️
❤️❤️❤️
♥️♥️♥️
❤️
Oj vad din berättelse berörde mig. Jag hoppas dina behandlingar fungerar och du får år istället för månader. Kram från en medmänniska…
♥️
❤️
Herregud, vad jag känner igen mig. Det är svårt att förklara den lidelsen när oron tar över hela ens tillvaro. Har hela mitt liv varit känslig, inkännande och skör. På gott och ont. Redan som barn kände jag av subtila förnimmelser i min omgivning, svaga dofter, skiftande energier hos människor och små, små förändringar i naturen kunde kännas majestätiska. Samtidigt är jag genomsläpplig, hudlös, med en oro som lättsamt tränger sig in i varenda por och biter tag hårt. Och allt sattes verkligen på sin spets när jag själv fick barn, och oron över allt som man hör om som lika lätt kan hända både mig och mina barn kan stundtals bli oproportionerligt stor… Livet är så förbannat skört och det gör ont, ofta. Bara blotta tanken på att allt det här vackra på jorden, på att tiden jag erbjuds och delar med mina människor, en dag ska ta slut gör ibland så ont så att jag kvider inombords. Det känns så urbota dumt att redan sörja något som ännu inte hänt, för det är på nåt vis det jag gör då… En enda liten tanke på alltingets slut kan kännas så hård, smärtsam och verklig, långt innan det ens har hänt. Hur blir man vän med döden egentligen? Hur håller man huvudet ovanför vattenytan i det här känslolandskapet utan att gå sönder totalt? 💚
När ljuset släcks i trappan;
Förlorade mitt första barn, han föddes för tidigt och klarade sig inte. Han levde bara en kort tid.
Efteråt blev allt svart. Jag stängde av alla känslor och blev iskall inför allt. Ingen sorg, ingen glädje. Kunde i mina sämsta stunder fundera på om jag skulle svänga ut framför den där timmerbilen. Men ville inte ta med någon annan i döden.
Djur och natur räddade mig. Rida ut med hästen som vände ena örat bakåt och saktade in när jag grät. Gå från ena trädet till det andra. Sedan springa långa turer ensam i markerna.
Vad detta gjorde med mig:
Jag lärde mig att det allra värsta kan hända.
Och på något sätt förlorade jag en grundtrygghet. Och på samma sätt blev jag inte bitter eller kände mig drabbad. Naturen, livet; det är inte ont eller gott, det bara är.
Vilken vacker text! Jag känner igen mig i tanken; naturen bara är.❤️
Så väldigt vackert du skriver om sorg och bearbetning. ❤️ Mycket igenkänning även om erfarenheten inte är exakt den samma. Och det där om hästen, detta känsliga, inkännande djur med ögon som vittnar om ett djup, jag inte mött hos något annat djur. ❤️
❤️❤️❤️❤️ Kärlek till dig. Och så fint med hur hästar känner, ser och hjälper oss läka <3
Tack för att du delade detta smärtsamma och vackra 💔
Jag har brottats med hälsoångest till och från i livet. Sen jag fick barn har jag haft så fullt upp att jag inte hinner tänka på sjukdomar. Egentligen är det konstigt för nu borde min oro vara större, att jag ska dö från mina barn eller oumbärliga tanke att något ska hända dom. Men på något sätt när man springer (som man ju mycket gör i småbarnsår både bildligt och på riktigt) så har jag inte tid att stanna upp. Rädd att det ska komma ikapp. Lurandes runt hörnet. Ibland tänker jag på mina gamla föräldrar och hur snart det kan dö och då blir det ett sånt oändligt mörker. Andas och sen tänker jag inte nu. Den dagen, den sorgen. Försöker ta vara på livet..det är verkligen skört.
Usch, jag vet. Min mamma dog när hon var 55. Jag fyller 52 i år. Och jag har börjat bli rätt nojig…
Å vad jag känner igen känslan. Min mamma är sjuk i alzheimer, och den egna rädslan för den sjukdomen var förlamande i början. Nu tänker jag mer så som du skriver ❤️ men att hitta olika sätt att leva med rädslan att själv bli sjuk verkar vara något man får vänja sig vid. Den rädslan kan som sagt förlama en annars.
Kände ngt liknande när dottern mådde psykiskt dåligt och jag inte ”vågade” göra nåt annat än att finnas där för henne. Det går tillslut inte att leva så.
Förstår precis dina tankar och känslor. Förlorade min mamma i en ärftlig lungsjukdom när hon just passerat 52. Jag va så rädd och ångestfylld när jag själv närmade mig hennes dödsålder. Den dagen jag blev en dag äldre än vad hon blev kändes väldigt märklig. Nu är jag nästan nio år äldre och det känns fortfarande i hjärtat men utan ångest. Saknaden går aldrig över tror jag men livet blir bra ändå.
Har ibland också en hemsk oro för sjukdomar. Fast det hjälpte mig enormt mycket att gå i terapi mot hälsoångest. Alltså inte att oron magiskt försvann, men att jag klarar av att hantera den bättre nu och låter den inte dra iväg med mig. Just nu jobbar jag bland annat inom cancervården och kan ju konstatera att det hade ALDRIG hänt för bara ett par år sedan, det hade skapat alldeles för mycket ångest och rädsla för sjukdom. Nu kan jag se det på ett annat sätt, att jag kan få lov vara en del av vårt sjukvårdssystem som gör gott för de som har det svårast. Därmed inte sagt att oron inte fullständigt griper tag i mig ibland. Tack för att vi kan prata om det här i bloggen❤️
Fick bröstcancer 2018, då var jag 43. Nu efter 7 år har ångesten lagt sig lite, men det finns så mkt som triggar den. Mammografi, någon som fått återfall, någon som dör, någon som nyss fått sin diagnos, märkliga symptom som jag genast tror är cancer för ALLT är cancer. Sömnlöshet. Ligga o på riktigt tro att jag ska dö under natten.
För mig är det obegripligt med en gud som låter detta hända oskyldiga människor. Kan inte förstå hur ngn lan tro på den guden
Idag ska jag ta mina systrar och systerdotter i handen och åka till den palliativa avdelningen för läkarbesök och planering inför min systers sista dagar. Hon är 48 år, bröstcancer. Min systerdotter fyller 21 om ett par veckor.
Har läst dig i alla år och nu är jag så glad över inläggen om dig och din mamma. Ett stöd i ryggen inför det som komma skall. Tack för allt du delar och delat med dig Clara ❤️
❤️🩹 jag tänker på dig och er i allt detta svåra. Så oerhört sorgligt. Vilken tur att dina systerdöttrar har dig
Hur förhåller du dig till din gudstro när ”han” tog din Mamma ifrån dig i så ung ålder? Förlorade min mamma i samma sjukdom när hon var 65 år. En ständigt pågående rivande saknad!
Är inte Clara, men jag har en stark gudstro och en pappa som är väldigt sjuk i demens. Jag ser det inte som att Gud är den som utdelade yxhugget inne i min pappas kropp, det är en biologisk och kemisk process som vi tyvärr vet mycket lite om varför den uppstod. Jag tror inte att det finns någon mening med att min pappa blev sjuk, det blev bara så.
För mig är det precis som för Tranströmer: det gudomliga, andliga och mystiska existerar i en upphöjd dimension. Jag kan inte alltid koppla ihop löftet om det eviga livet med min vardagliga strävan, jag ser inte alltid evigheten men ibland gör jag det – som när jag lyssnar på Schubert stråkkvintett till exempel, den som Tranströmer beskriver så vackert i sin dikt.
❤️❤️❤️
Så fint du skrivit .Hon var ju för ung att lämna livet.Min man car 59.då gan dog i prostatacancer
Alldeles för ung.
Våra 5 barn var vuxna men barnbarnen kommer inte ihåg morfar och farfar.
Vi får ra vara på de dagarna och åren vi får.
❤️ sannerligen
Känner helt igen mig i det du skriver. Har förlorat både mamma och pappa i cancer och den konstanta sjukdomsrädslan för att det ska hända mig el min familj är tung att leva med….😔 den rädslan tar ibland över hela min existens
❤️❤️❤️
Tack! Precis en sådan text behövde jag idag. Förkyld och febrig. Ledsen över att vara sjuk själv. Orolig för mer allvarlig sjukdom i min närhet. Sommarväder som synkat sig med oro och feber. Och därmed ännu en gång dags att ta ett tröstande samtal med Gud. Som bär oss genom allt.
Lider med dig i oron ❤️