Veckans poddavsnitt har redan genererat ett rassel av DMs från lyssnare. Älskar när det sker! Det handlar framförallt om trygghetskulturen där vi riskerar att skydda ihjäl våra barn. Visste du till exempel att enligt professor Anna-Karin Lindqvist vid Luleå tekniska universitet har en 7-åring i dag en mindre yta att röra sig fritt i än en ekologisk ko. Och de rör sig bara över en yta som är 0,1 procent av vad äldre släktingar rörde sig inom vid samma ålder? Så sjukt! Malin har också hittat den exakta siffran över hur länge ett barn behöver vara ute och leka för att bli kidnappad….
Lyssna till ett riktigt pangavsnitt bakom väggen hos underproduktion
16 svar
Mitt äldsta barn har jag inte varit speciellt bekymrad över. Hans liv flyter på, i sjuan övernattade han och tre kompisar på en ö som de rodde ut till. Det kändes lite nervöst men det gick bra. Hans liv rullar på utan några större problem. Han har lätt för sig i skolan och har alltid haft kompisar. Dottern däremot är otroligt bunden till mig. Hon har det kämpigare i skolan samt mycket mer humör och könslostormar. Hon har även en liten motorisk funktionsnedsättning, en lite cp-skada. Hennes liv följer jag nära och är mer bekymrad över eftersom hon har ett tuffare liv och svårare socialt med att hitta kompisar. Jag kan känna att jag ägnar för lite tid åt min äldste son som aldrig aktivt har jobbat för att bli självständig. Min dotter däremot brottas med att vilja vara med mig och berätta alla tankar samtidigt som hon också vill börja känna sig äldre och inte vara beroende av sin mamma.
Clara – du har helt rätt inställning till barn och risker! Det säger jag som mångårig scoutledare för alla åldrar. Scouterna har ett genomtänkt och välbeprövat program där man har en tydlig stegring av svårighetsgraden ju äldre de blir (det här har du ju sett själv via dina scoutande barn). Där blir det väldigt tydligt att de föräldrar som har försökt skydda sina barn för mycket har gjort dem en otjänst, eftersom barnen inte litar på sina egna förmågor. Några exempel:
* Ett barn som klättrar i träd eller går långt bort från sina föräldrar i skogen behöver känna att det är deras egen bedömning vad de klarar av, inte föräldrarnas. Om barnet hela tiden känner sig begränsat av föräldern vill barnet hela tiden bryta mot förbuden bara för sakens skull, och då tänker de inte själva på riskerna. Men om de är vana vid att själva göra riskbedömningarna så tar de med sig den erfarenheten även i de sammanhang när föräldrarna inte är med, t ex när kompisarna försöker få dem att göra något mot deras vilja när de är på stan i tonåren. Då kan de lita på sin magkänsla och avstå från något som inte känns bra, istället för att göra det farliga i nån sorts revolt mot sina föräldrar. Självklart behöver föräldrarna kolla av så att inget riktigt farligt kan hända, t ex genom att såga av den där grenen som håller på att knäckas, eller genom att låta tvååringen tro att hen går själv i skogen fastän föräldrarna har full koll på avstånd.
* Ett barn som har lärt sig att sova borta redan innan skolåldern, till exempel genom att övernatta själv hos mor/farföräldrar har mycket lättare att hantera hemlängtan. Alla får naturligtvis hemlängtan ibland, även vi vuxna, det handlar bara om att förstå hur man ska göra. På scoutläger har det blivit stor skillnad till det sämre med mobiltelefonerna. Innan de fanns kunde vi ledare fånga upp den ensamma och ledsna scouten, antingen genom att hen sökte upp oss eller genom att det märktes på annat sätt. Det händer ju ofta vid läggdags, när det börjar bli kallt och mörkt. Då kunde vi ge lite specialomtanke, sätta oss och prata en stund med barnet i lugn och ro med en lykta och lite varm choklad, kolla på stjärnbilder och få scouten att berätta vad som har varit jobbigt och vid behov hitta lösningar. Det brukar göra att hemlängtan kraftigt minskas eller helt försvinner. Nu, med mobiltelefonerna, är förutsättningarna helt annorlunda. Scouten isolerar sig och ringer hem istället, och blir bara mycket ledsnare av att prata med sina föräldrar, gråter och vill bli hämtad. Med påföljd att föräldern kastar sig iväg sent på kvällen och hämtar barnet. Och scoutledaren får inte reda på något förrän förälderns står där mitt i natten, och har då ingen chans att hjälpa scouten. Dels missar barnet då allt det roliga som skulle hända på scoutlägret och var anledningen till att barnet följde med, och dels får barnet inga verktyg för att hantera hemlängtan. Så nästa gång är barnet rädd för att längta hem redan innan lägret, och kanske till och med avstår från att åka med. Det blir då en ond cirkel som kan pågå många år och begränsar barnets utveckling.
OTROLIG kommentar! Tack snälla för det här viktiga perspektivet 🙂
Intressant!
Folkhälsomyndigheten är av liknande åsikt.
Som idrottslärare har jag fått lära mig att barn ofta känner själva hur högt de kan klättra etc så vuxna ska helst bita sig i läppen. Inom rimliga sunda gränser såklart men man behöver få utveckla och testa sin förmåga.
Alla som kan ske på nätet känns ju läskigt men om de är ute och klättrar i träd blir det ju mindre av den varan också så tänker att det bli win-win på flera hälsosamma plan.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/vara-amnesomraden/miljo-och-halsa/sa-paverkar-miljon-hur-befolkningen-mar/grona-miljoer-framjar-barns-halsa-och-utveckling/riskfylld-utomhuslek-har-positiva-effekter-pa-barns-halsa/
Svårt detta! Tror definitivt att vi skyddar våra barn mer idag än tidigare generationer; kanske framförallt för att vi har möjlighet tekniskt och tidsmässigt. Och det har säkert både för och nackdelar. Samtidigt så kom en rapport idag på SVT om att var femte barn blivit utsatt för övergrepp online, vilket ju också säger en del om samtiden. Svårt att navigera i det här, men bra att det tas upp!
Det var många antaganden du gjorde om föräldrar i din text, Camilla. Tror att många av oss inte utan motvilja sätter en mobil i handen på sina barn och också filtrerar sina barns digitala exponering rätt hårt. Men det ÄR svårt att vara motströms när alla i klassen har en mobil och ens barn mår dåligt över den (absolut osunda) pressen. Min poäng var väl främst att om var femte barn blivit utsatt för digitalt övergrepp så säger det något om samtiden – de här människorna finns ju uppenbarligen i verkligheten också och inte enbart bakom skärmar och kanske är det därför många föräldrar oroar sig generellt. Då hjälper det inte hur högt barnen än klättrar i träden. Världen är inte bara svart eller vit…
Fast… det är väl så många fler som får/tar ”chansen” att begå/försöka begå övergrepp pga. internets oändliga möjligheter. Folk triggas av andra osv.
En störd person skulle knappast resa till Lycksele från Malmö, men över nätet går det utmärkt att äckla sig på den distansen. Tillgången på barn och ungdomar blir oändlig med socialamedieplattformar.
Och du bevisar exakt min poäng; att jag tycker att föräldrar/människor tenderar att vara ”svaga” i dagens läge. Dvs. att så många aktivt ju sätter en mobil i handen på sitt barn av rädsla att den unge ska bli utanför osv. Men sålänge föräldrar i HÖG utsträckning själva är offer/tillåter sig vara offer (det går nämligen att inte vara en slav under socialamedier) för hetsen så blir det ju så här… tragiskt.
Du skriver på ett sätt som får mig att ana att du inte själv har barn. Synd, det verkar ju som att du hade blivit en enastående förälder!
Bra och insiktsfull kommentar Carro!
Jag vet! Och det verkar bevisligen vara så att de bästa föräldrarna är de som är kloka, kloka nog att avstå barn.
Min poäng var just att det här är en svår fråga och inte så lätt att navigera i och att jag uppskattar att Clara lyfter ämnet. Det tycker jag faktiskt inte att man behöver gå bärsärkargång över? Men kul för dig att du tycker att världen är så enkel och svartvit. För övrigt så kan man ha en mobil utan sociala medier, vilket mitt barn och jag själv har. Att beskylla människor för att vara svaga känns rätt trist, jag tror att merparten av alla föräldrar bara vill sina barns bästa.
Du bör ju lugna ner dig och läsa mina ord rakt upp och ner. Bärsärk är ju inte detta direkt, snälla nån.
Frågor blir så svåra som man gör det till, delvis. Jag har aldrig påstått vare sig att jag tycker att världen är enkel eller att den är svart el. vit.
Jag beskyller ingen direkt. Jag tycker så, det är en åsikt. Föräldrar av idag, GENERELLT, är väl belagt i studier eller nåt, är så nervösa i alltifrån skötväskor, mat m.m. Dom låter ju inte sina barn upptäcka ”världen” (leka själva, röra sig från hemmet, äta makaroner i ett halvår osv.) i samma utsträckning som förr. Vilket ju hämmar barns egns förmåga att lära sig sina egna gränser, lösa normala konflikter, slippa göra om misstag tackvare att man fått pröva osv.
Jag tror att föräldrar kan vilja! sina barns bästa utifrån något perspektiv, oklart vilket. Men kontentan blir, tycker jag, av det jag ser och noterar runt mig, att det är många björntjänster som görs snarare än vettig uppfostran.
Föräldrar sätter alltså aktivt och frivilligt en mobil i handen på sina småbarn med potentiella övergrepp rakt in i själen.
Men skjutsar till och från skolan.
Är en förälder på ett seriöst sätt rädd om sitt barn så tillåt inte telefon, punkt. Och låt barnen gå och cykla i mkt högre utsträckning.
Generellt tycker jag att föräldrar nuförtiden verkar vara mer intresserade av att vara kompis med sina barn än uppfostrande vuxna med ansvarstagande synsätt.
Clara! Sådana känslor du fick av att föräldrarna började planera hur de skulle göra om de behövde hämta hem sina barn – sådana känslor får jag ganska ofta. Jag är en kärleksfull förälder, vill jag tro, men jag märker att jag förväntar mig mer av mina barn än vad många andra gör. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag kanske bara inte är lika oroligt lagd?
Tycker ändå att det låter väldigt klokt <3
Det där med att barnen ska bli kidnappade….så klart något av det värsta som kan hända, men sannolikheten är väl ungefär som att träffas av blixten (har inte hört avsnittet). En annan mamma berättade att hon kastat sig i bilen för att hämta sitt barn utanför skolan efter att barnet ringt henne och sagt att det var en läskig man där. Han gick barfota nu i augusti och hade på sig en konstig hatt….jag tycker det är så synd att många skrämmer upp barnen för de mest oförargliga människorna. Det är stor skillnad på att vara konstig/annorlunda/märklig och vara farlig. De farligaste människorna visar oftast inte det.