Mornarna är dimmiga nu. Efter regniga nätter ser jag inte ens bort till grannarna.

Trädgården tonar i grått.

Och gården ligger som en ö på ett stort, vitt hav.

Jag tycker mycket om dimman. Känslan av att vara lite gömd i den är fantasieggande.

Jag tänker på skotska hedar eller norrländska myrar där man kan gå vilse i diset. Där dimman är som ett övernaturligt väsen som lockar och lurar människor på villovägar…

Men plötsligt stiger solen och tvingar dimman tillbaka. Man nyktrar till från sitt drömska sinnestillstånd och ser att världen är ljus, solig och täckt av väldoftande dagg. En härlig, klar måndagsmorgon i början av september.