Sedan jag började logga min mens mer noggrant är jag chockad över hur regelbundna och påtagliga mina humörsvängningar faktiskt är. Som ett urverk! I söndags mådde jag toppen, var full av tilltro och glädje till livet. Och så igår kring lunchtid började jag känna mig låg. Ofta kommer det som en röst från ingenstans som talar in i min hjärna med olika ”sanningar”.

Ingen älskar mig. Jag är egentligen en usel mamma. Jag borde inte få driva företag. Jag kan inte äga och ta hand om ett hus själv. Jag är så jävla dålig på mitt jobb. Jag är så ful. Jag kan egentligen ingenting alls. Ingen av mina vänner tycker egentligen om mig. Allting kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig klara av det här. Jag är för svag. Jag är för trött. Det är bara en tidsfråga tills mitt liv rasar samman...

Dessa insikter kommer som en ond röst i huvudet som viskar sanningar och psykar mig totalt. Min PMS är sällan särskilt mycket ilska. Snarare självförakt, självtvivel, oro, otillräcklighet och rädsla för att bli övergiven. Men samma dag som mensen kommer så vänder det i regel.

Att kartlägga cykeln (jag använder appen Flow) hjälper för att i alla fall bli påmind. Om att mina tankar inte kommer för att jag plötsligt ser allting klart – utan snarare för att PMS fördunklar mina sinnen. Ändå minskar vetskapen om att det är PMS bara min tro på dessa insikter med några ynka procent. Känslorna är lika starka och obehagliga ändå. Jag ÄR just sådär usel, oälskad och oduglig som jag känner mig. I alla fall i tre-fyra dagar fram tills mensen äntligen anländer och gör slut på självhatet.

Tyvärr är det väl två dagar till med denna plåga innan jag äntligen får vända uppåt igen.