Vi lever just nu i det mest extrema optimeringssamhälle som någonsin har funnits. Det beror på att vi aldrig tidigare haft det så här bra materiellt. Fast livet ska inte bara vara bra – det ska vara perfekt justerat och optimerat in i minsta detalj. Och vi verkar tro att det finns en hållplats vi kan komma till, där det är så. Där den perfekta garderoben fortsätter vara perfekt. Där den ideala kosten fortsätter vara ideal och en optimal hallordning är för evigt optimal. Men det är en lögn. Man kommer aldrig fram. Det enda som händer när man optimerar är att man höjer och höjer och höjer nivån på sitt liv…
Men är inte det bra då? Ska vi inte leva våra bästa liv?
Nä jag tror faktiskt inte det.
Jag diskuterade det här med min vän Elina, sedan vi konstaterat att vi efter alla småbarnsår äntligen fått till en fungerande städrutin. Hemmet är för det mesta på en helt okej nivå. Man håller inte längre på att dö av skam när någon kommer oanmäld. Men då gäller det att inte höja ribban och vilja ha det ännu mer välstädat, fixat och optimerat. Varför? Därför att det inte finns någon bortre gräns för den strävan. Och om man inte sätter stopp kommer all ens tid slukas av att självupptaget justera sitt liv. En säker väg till meningslöshetskänsla.
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det går inte att optimera livet tills det är fullkomligt och friktionsfritt. Det är en kapitalistisk fantasi som säljs på oss för att vi ska vara ständigt missnöjda och ha fullt upp med att sträva efter mer. Men om jag vill hinna med någonting annat än mig själv – och det borde jag verkligen vilja – då bör jag nog nöja mig med att ha ett rätt medelmåttigt liv.
14 svar
Jag har en broderad bonad där det står:
Skit i dig själv och sköt om andra.
Blir många diskussioner med gäster, men jag tycker den är befriande.
Oj så träffande! Jag trodde mitt liv skulle kännas fulländat när vi fick barn, men nä vi ville ha fler barn, och det fick vi men livet blev ändå inte fulländat. Jag trodde det skulle bli det när vi köpt ett fritidshus…och sen när vi renoverat..och.. Ja det är verkligen som du säger, man kommer aldrig komma fram! Ändå är det svårt, nästan skrämmande, att sänka garden och tänka att INTE bara sträva framåt och efter mer. Jag har så svårt att släppa tanken ”bara vi gjort detta också”. Samtidigt känns det som i mitt liv att jag mest bara rusar. Ibland kommer jag på mig själv med tanken att ”i mitt nästa liv då ska jag göra annorlunda”, men jag tror ju samtidigt att det bara blir ett liv. Ändå så svårt att bryta sina tankar och mönster!
Helt rätt! David Väyrynen sa samma sak 2017:
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/980355
Håller med till 100 %. Detta är receptet på lycka. <3
Tack för denna text!
Du levererar alltid mycket tänkvärt och klokt.
Men amen för denna! Den här borde basuneras ut till alla!
Heja heja!
ÄLSKAR den här liknelsen: ”Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.”
Tack för detta kloka och roliga inlägg!
Plus en på den!
Ditt ”medelmåttiga” liv är en utopi för väldigt väldigt många, hoppas du inser det
Tänkte precis detsamma. Och även i Sverige finns stor misär i dag. Jämförbar i vissa fall med misären på många andra ställen i världen. Det är sant att vi inte har öppet krig, svält etc men vi har människor som äter sämre och mindre än någonsin, människor som bara klarar sig genom vad de kan få genom någon hjälpverksamhet i en kyrka eller liknande. Vi har arbetslösa som sökt jobb i flera år trots akademisk utbildning på hög nivå och som får lämna sina hem eftersom de inte har råd att bo kvar. Att optimera som beskrivs i inlägget är ett lyxproblem. För allt fler människor också i vårt land handlar det om att ta sig från en dag till nästa. Det är faktiskt så att allt fler har det materiellt sämre och sämre i Sverige idag. Vi som är engagerade i detta ser det dagligen. Det finns verkligen mycket att göra istället för att lyx – optimera sitt eget liv. Nöden är stor både nära och fjärran och de flesta av oss kan göra skillnad på många sätt. Varje droppe räknas och har vi inte tid och kraft att jobba ideellt där det behövs så kan vi åtminstone skänka en slant då och då. Även här räknas varje krona och var och en gör och ger efter förmåga. Det kan vara så enkelt som att spontant bjuda in den där lilla ungen i klassen som alltid är ensam, lyssna på en ledsen kollega och vara verkligen närvarande, höra av sig till morbror och gå in med en kasse äpplen eller en bit kött ( eller vad man har) till folk man vet har lite. Vi är den tid vi lever i. Vi alla är med och formar vår tid och värld. Ingen kan fixa allt men vi kan alla göra verklig skillnad om vi vill. Och i detta ligger svaret på gåtan om meningen med livet.
Det är liksom det som är poängen. Och de flesta svenskars medelmåttiga liv är en utopi för resten av hela världen. Ändå fortsätter vi att försöka göra det ännu lite bättre. Jag skriver VI och JAG för det här inlägget är ju en påminnelse till mig själv. Som också är ett av alla offer för optimeringshysterin.
Att ha fått till en fungerande städrutin känns som en högt stående plats på Livet som kvinna-trappan. Vi har fortfarande skämmas-ihjäl-status på vårt hem. Trots stora tonårsbarn. Det blir liksom inte bra. Jag städar 80% av gångerna i ren och skär panik. För att något barn ska ta hem kompis eller vi ska få besök. Eller bara om jag ska sälja en vara på blocket typ. Vill inte att köparen ska köpa några säg pga en hall med 30-40 par skor i ovälkomnande högar.
Jag vill också få en bra städrutin! Men eftersom jag är kroniskt uppstudsig så lyder jag sällan mig själv.
Det sannaste jag läst.
DETTA!!!!! Tusen tack för att du delar dina kloka tankar! Kan inte säga annat än att jag håller med.
Igår var jag inne i en bokhandel och såg en bok som handlade om vart den vardagliga medmänskligheten har tagit vägen – som att ge sin plats till äldre eller gravida på bussen, som att säga hej till varandra, eller hålla upp dörren för någon som har händerna fulla. Känns sorgligt att även sådana små vardagshandlingar – att faktiskt SE sina medmänniskor omkring sig – många gånger har försvunnit?!
Så igen, TACK för att du lyfter detta!! SÅ otroligt viktigt! ❤️🫶
Håller med dig.
Det händer också något -rent ego- med en själv när man börjar le mot många, ger en hjälpande hand eller en komplimang: man mår gott. Jag märkte att jag gått i hat länge. Mot stort och smått. Med någon Instagram-greja som fladdrade förbi blev jag plötsligt uppmärksam. (Och då är jag ändå en person som en hel del kollegor och andra tycker är ”för snäll”.) Så om du inte har några andra skäl att vilja vara vänlig så kan man göra det för sitt egos skull. Man mår GREAT.