En gång i tiden dansade jag balett. För en sträng fröken som nöp mig när jag gjorde fel.
Jag var aldrig bra. Jag har aldrig varit bra på sådant som kräver att man fogar sig. Jag är bättre på att sjunga jazz än att sjunga klassiskt. Jag sjunger hellre solo än i kör. Jag dansar hellre fritt än bestämt och när jag ritar vill jag inte rita som man ska göra, skalenligt med rätt perspektiv. Jag är bäst när jag är fri. Ramar och regler har alltid kvävt mig. Hindrat mig från att utvecklas. Som så många andra barn.
Flumskola för mig är en skola som som är så inkörd på mätbara resultat och betyg att man inte låter individen utvecklas till sin fulla potential – utan bara dit skolan vill. Flumskolor är skolor som inte ens märker att barn stannat i utvecklingen, så länge de inte stör i klassrummet. Flumskola är skolor som tror att skolk i betygen kommer förmå olyckliga barn att skolka mindre. Det finns inget flummigare än människor som tror att ordning och reda och hårdare tag är universallösningen på alla problem.
124 svar
Får man verkligen vara hur excentrisk som helst, bara för att man undervisar i någon form av konst?! Jag menar.. Nypas när någon gör fel! Såna dumheter, va! Morr!!
Hepp vilket bra inlägg!!! Skolan måste verkligen bli bättre på att låta alla få göra på sitt bästa sätt. Vi behöver en ram, jag tror på vissa gemensamma kunskaper men inom dessa borde det finnas plats utrymme för mer. Och det är verkligen extremt flummigt och faktiskt ganska obildat att tro att ett betyg i ordning och reda eller rätt att beslagta mobiltelefoner skulle vara lösning på skolans ”problem”. Skolans problem är för stora elevgrupper och att lärare tvingas bli administratörer i stället för inspiratörer o pedagoger. Skolans problem är att ha blivit politisk slagpåse. Och inte minst, i skolan bli samhällets problem tydliga. Jag tycker att föräldrar o politiker borde få ordningsbetyg.
Jag blev lärare så jag gillar skolan men vad hände med lusten?
Alltså…jag förstår vad du menar. Men jag har ett annat perspektiv. Jag växte upp i USA och gick i en ”public school” där från ettan till fyran. Jag tyckte att det var så himla bra. Vi blev uppmuntrade att alltid vara och göra vårt bästa och fick alltid nya utmaningar som var anpassade efter oss. Vi fick betyg varje termin och extra resurser sattes in om man märkte att någon elev halkade efter. Vi fick jobba med så många kreativa projekt (typ göra en egen ”film”, måla landskap och skriva historier) och jag utvecklades verkligen där. Vi hade respekt för våra lärare och vi gick på led in och ut ur klassrummet. Jag minns inte en enda gång att någon bråkade eller skrek på oss. Det var jättebra, respekten kom liksom naturligt. Sedan när jag flyttade till Sverige var det stökigt och bråkigt i klassrummet och jag blev mobbad eftersom jag var duktig i skolan och ”trodde att jag var nåt”. Lärarna gjorde ingenting. Det var som att undervisningen anpassades efter de som var på den lägsta nivån och om man klarade den fick man inga fler utmaningar. Jag bytte till en friskola efter tre år. Och enligt min erfarenhet var den bättre.
Word! Ibland är du så klok att man önskar att du blevo Svea rikes president på momangen
Bravo!
Som barn fick jag lära mig att INTE gå utanför ramarna, utan hålla mig inom ramarna för det var då jag fick de vuxnas bekräftelse. Inte så konstigt kanske att jag tampas med tvångssyndrom, panikångest och en så stark rädsla för att misslyckas att jag inte ens förmår mig att ge mig i kast med något, idag.
Skulle ’skolk’ funnits i betygen när jag gick i högstadiet och var mycket frånvarande p.g.a anorexi, bulimi och suicidfunderingar , hade min betyg sett vedervärdiga ut och den tiden i mitt liv hade förföljt mig än idag. På ren svenska – Jan Björklund kan köra upp sina betyg långt upp i…
Så bra! Skolan ska inte sortera in människor i fack som jag anser majoren, som aldrig arbetat i skolan tycker.
Hah, kom med det här inlägget till Harvard.
Så trött på folk som romantiserar regel- och rambefriad skolgång som om vore utbildning en frilekssekvens ur en Pippi-film. Lyckan består på kontraster. Är barnets liv en enda lång radda av fria val och otydliga/obefintliga krav så kommer barnet sällan lära sig glädjen i att ha åstadkommit något mätbart. Alla barn har dessutom inte föräldrar som har tid att sysselsätta dem. Skolan ska vara något av en fristad, där man ska kunna lära sig att vara bäst på vissa saker och acceptera att man suger på andra. Just för att kunna lägga energi på sånt man ÄR bäst på.
Balett är visserligen specialfall, där beror det mest på talang så det hjälper inte så värst med fri vilja om talangen/fysiken saknas. Sorry.
Jag dansade också balett som liten, och jag SÖG, dels för att jag saknade talang, var för klumpig, lång och så fann jag det hela tråkigt. Det var fan inte skolans/lärarens fel.
Och ja, jag sjunger också bäst fritt. Men så jobbar jag inte med sång. Jag är inte BÄST på sång.
Men i mitt jobb som ingenjör kan jag inte konstruera ett hus utan att veta hur Newtons lagar ser ut. Dem kan man inte leka sig till. Däremot kan man som barn på FRITIDEN fritt utforksa världen så att man lär sig erfarenhetsmässigt. Got the difference? 🙂
Som universitetslärare får jag se konsekvenserna av ett skolsystem som inte fungerar. Unga som inte kan grundläggande matematik eller kan föra logiska resonemang men som nog har en massa åsikter om precis allt. Åsikter är verkligen toppen men på universitetsnivå borde de argument och motiveringar man för fram grunda sig på en förståelse av vetenskapliga resultat. Då räcker det inte med ”jag tycker”-argument utan statistikkunskap!
Jag tror att den springande punkten för problemen i skolan grundar sig på två saker. 1) Bristande krav på elevens (och föräldrarnas) eget ansvar. Man föreställer sig att människan är helt igenom god till sin natur och lyckas hon inte i skolan är det lärarens eller systemets fel men aldrig hennes eget. Systemet har inte lyckats ”motivera” henne eller på något sätt kvävt hennes frihet. Jag tycker att det här är ett ganska naivt synsätt. Det är mänskligt att vara lat och vi ALLA latar oss mer eller mindre igenom hela skoltiden (dsv gör exakt så mycket som krävs av oss). Inte för att de ”lata” är onda personer utan för att de inte har lika utvecklad självkontroll. Vi måste kunna erkänna att vissa behöver stöd och strukturer för att lyckas med skolarbetet (betoning på arbete). Jag tror man gör barn och unga stora björntjänster genom att inte ställa krav. 2) Vi har en övertro på begåvning och undertro på att träna upp kunskap eller en förmåga. Vi pratar om elever som har ”lätt för matematik”, ”svårt för att läsa” osv. och låter unga som måste kämpa med vissa ämnen komma lättare undan. Eller värst av allt – klassa dem som hopplösa fall som bara får sitta igenom lektionerna. Kunskap i viktiga ämnen som matte ska inte vara ”de begåvades” privilegium utan är man svag inom vissa ämnen behöver man träna och träna. Vi måste börja uppskatta hårt arbete igen.
Som jag ser det så är det upp till föräldrarna att förbereda sina barn inför framtiden. Tror man på lekmetoder så varsågod sätt ungen i en sådan skola. Jag tror på ett visst mått kontroll och tänker inte riskera mina barns framtid för alla möjliga pedagogiska modefilosofier med politiska undertoner. Tas nivåtester, prov och betyg bort kommer jag själv att skaffa prov för att kolla mina barns nivå. Tas läxorna bort kan ni slå er i backen på att vi kommer att sitta och plugga tillsammans i en timme eller två oavsett om läraren har gett order om det eller inte. Leks det på mattetimmen så gör vi jobbet när ungen kommer hem. Jag tänker aldrig flumma på mina barns bekostnad!
”Jag svär vid mitt liv och vid min kärlek till livet att jag aldrig skall leva för någon annan människas skull, och aldrig begära att någon annan människa skall leva för min skull.”
”I varje kompromiss mellan mat och gift är det bara döden som kan vinna. I varje kompromiss mellan gott och ont är det bara det onda som kan tjäna något.”
”Kapitalism var det enda system i historien där rikedom inte förvärvades genom plundring utan genom produktion, inte genom våld utan genom handel, det enda system som stod för människans rätt till sitt eget tänkande sinne, till sitt arbete, till sitt liv, till sin lycka, till sig själv. Om detta är ont, enligt de normer som nu gäller i världen, om detta är skälet till att vi fördöms, då ska vi – – vi, människans förkämpar – – acceptera det och välja att bli fördömda av världen. Vi väljer att bära namnet ”Kapitalism” inpräntat på vår panna som vårt adelsmärke.”
”Vet ni vad som utmärker en andra klassens begåvning? Det är förtrytelse över en annan mans framgång.”
”Försök skaffa er mat utan andra medel än kroppsrörelser och ni kommer att lära er att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.”
”Ni säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar ni då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka. Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? Av de flitiga på de latas bekostnad? Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till hans förmåga. En man av heder är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.”
”Jag arbetar inte för någonting annat än min egen profit – genom att sälja en produkt de behöver till människor som är villiga och I stånd att köpa den. Jag tillverkar den inte för att göra dem en välgärning på min bekostnad och de köper den inte för att göra mig en välgärning på sin bekostnad, jag offrar inte mina intressen för deras skull och de offrar inte sina intressen för min skull, vi behandlar varandra som likar I samförstånd till ömsesidig nytta – och jag är stolt över varenda cent jag har förtjänat på det sättet.”
”Jag har förtjänat mina pengar med mitt eget arbete I fritt byte och med frivillig medverkan av var och en jag gjort affärer med – den frivilliga medverkan av dem som anställde mig när jag började, den frivilliga medverkan av dem som arbetar för mig nu, den frivilliga medverkan av dem som köper min produkt.”
”Vad finns det för större välstånd än att äga sitt eget liv och använda det till att växa?”
”Lär ni inte upp en man som skulle kunna bli er farligaste konkurrent? Det är den enda sort jag vill anställa.”
”Jag är inte intresserad av att väcka beundran i någons hjärta – bara i någons huvud.”
”Människans förnuft är hennes förnämsta redskap att överleva.”
”Allt som främjar en rationell varelses liv är gott, allt som fördärvar det är ont.”
”Människan kan inte leva utan att förvärva kunskap, och förnuftet är hennes enda medel att förvärva den. Förnuft är den egenskap som förnimmer, identifierar och integrerar det material som levereras av hennes sinnen. Sinnenas uppgift är att ge henne vittnesbörd om existensen, men uppgiften att identifiera den tillhör hennes förnuft; hennes sinnen säger henne endast att någonting är, men vad det är måste läras av hennes intellekt.”
”Liksom jag inte uppehåller mitt liv vare sig med stöld eller allmosor utan med min egen möda, söker jag inte erövra min lycka genom andras förfång eller ynnest, utan tjänar den med min egen förkovran.”
”Jag handlar med människor som min natur och deras natur kräver, med förnuftet som redskap. Jag söker eller önskar ingenting från dem utom sådana relationer som de vill ingå av eget frivilligt val.”
”När jag inte kommer överens med en rationell människa låter jag verkligheten bli skiljedomare; om jag har rätt lär hon sig, om jag har fel lär jag mig; en av oss vinner men båda drar fördel av det.”
”Jag inlåter mig inte i diskussion med en medmänniska som tror att hon kan förbjuda mig att tänka. Jag ger inte mitt moraliska godkännande åt en mördares önskan att döda mig. När en människa försöker handla med mig med hjälp av våld svarar jag – med våld. Det är endast som vedergällning våld får brukas, och endast mot de människor som började bruka det.”
”Varför är det moraliskt att tjäna andras lycka men inte er egen? Om glädje är ett värde, varför är den moralisk när den upplevs av andra men omoralisk när den upplevs av er?”
”Var alltid överseende mot fel av kunskapsbrist; förlåt eller acceptera intet brott mot moralen. Fria hellre än fäll den som söker kunskap men behandla som potentiella dråpare de fräcka, lastbara typer som ställer krav på er med förevändningen att de inte har och inte behöver några skäl och framför som berättigande att de ”bara känner så” – eller dem som förkastar ett oemotsägligt argument med orden: ”det är bara logik”, vilket betyder: ” det är bara verklighet”. Den enda värld och premiss som vänder sig mot verkligheten är dödens värld och premiss.”
”Frågar ni om det någonsin är riktigt att hjälpa en annan människa? Nej – om hon kräver det som sin rätt och som er moraliska skyldighet mot henne. Ja – om detta är er egen önskan baserad på den själviska glädje ni finner i värdet av hennes person och hennes kamp. Lidandet i sig är inte ett värde, endast människans kamp mot lidandet. Om ni väljer att hjälpa en människa som lider, gör det endast på grund av hennes dygder, hennes strävan att återhämta sig, hennes rationella meritlista, det faktum att hon lider orättvist; då är er handling fortfarande ett byte av värden och hennes dygd är betalning för er hjälp.”
”Liksom en människa inte kan existera utan sin kropp kan inga rättigheter existera utan rätt att omsätta sina rättigheter i verkligheten – att tänka, att arbeta och att behålla resultatet – vilket betyder: äganderätt.”
”Det enda syftet med en regering är att skydda människors rättigheter, vilket betyder: skydda henne mot fysiskt våld. En rättsinnig regering är bara en polis som uppträder som ombud för människans självförsvar och, i den egenskapen, får tillgripa våld mot den som inleder bruket av våld. En regerings enda legitima instrument är: polisen, för att skydda er mot brottslingar; militären, för att skydda er mot invasion utifrån; och domstolarna, vilkas rätta uppgift är att skydda er egendom och era kontrakt mot andras brott och bedrägeri, att döma i konflikter efter rationella regler som hänför sig till en objektiv lag.”
”Den människa som inte utför mer än fysiskt arbete konsumerar det material som motsvarar värdet av hennes insats i produktionsprocessen och lämnar inget övervärde varken åt sig själv eller åt andra. Men den människa som producerar en idé på något område för rationell strävan – den människa som upptäcker ny kunskap – är mänsklighetens ständige välgörare.”
”Regardless of the purpose for which one intends to use it, wealth must first be produced.”
”There is no difference between communism and socialism, except in the means of achieving the same ultimate end: communism proposes to enslave men by force, socialism – by vote. It is merely the difference between murder and suicide.”
”Freedom of speech means: freedom from suppression, interference or punitive action by the government – and nothing else. It does not pertain to a man’s relations with private individuals, only to his relations with the government; it forbids the government to silence a man in the expression of his views.”
“The freedom of speech does not mean that others must provide a man with a printing press, a publishing house, a newspaper, a theater or a television studio through which to express his views. It means from earning such facilities by their own efforts through the normal processes of free trade.”
“The inalienable rights of men are: Life, liberty and the pursuit of happiness.”
“Since man has inalienable individual rights, this means that the same rights are held, individually, by every man, by all men, at all times. Therefore, the rights of one man cannot and must not violate the rights of another.”
Jag gick ett så kallat ”flumprogram” i gymnasiet, nämligen Hantverk Mode och Design. Det ska nu läggas ner för att det inte anses vara tillräckligt lönsamt och lärande. Tänk om Jan Björklund visste att jag ändå gick ut med MVG i alla ämnen förutom två, utökat program för att jag tyckte att det var så roligt och sen dess inte har varit arbetslös mer än sammanlagt en vecka. Vad det berodde på?
Kreativt tänkande och skapande, förstås!
Genom eget ansvar och uppmuntrande av lärare för egna idéer har jag idag tre jobb som jag verkligen gillar, utan arbetsförmedling.
Håller med ovanstånde kommentator att Clara skulle göra ett hundra gånger bättre jobb än Jan Björklund för den svenska skolan!
Estetiska programmet anses också vara ett ”flumprogram” enligt herr Björklund, även fast vi läste samma behörighetsgivande ämnen som på samhällsprogrammet. I dom estetiska ämnena fick vi lära oss att prata inför andra, redovisa på andra sätt än prov/inlämning, tänka utanför lådan. Vara kreativa helt enkelt utan att tumma på kunskapen och inlärningen. Har inte heller varit arbetslös mer än en kort stund efter studenten. Jag har aldrig varit rädd för en arbetsintervju, och alla arbetsintervjuer jag gått på har resulterat i en anställning. I efterhand har jag alltid fått höra att det berodde på att jag verkade så avslappnad, rotad i mig själv och vågade tänka annorlunda jämfört med dom andra som sökte jobbet. Och för att jag hade visioner innan jag ens hade börjat jobba. Det kan jag helt och hållet tacka min kreativitet för.
tänka sig att det klarar man helt och hållet utan kreativitet också! Jag är inte särskilt kreativ men ändå så har jag alltid klarat mig mycket bra och hanterar stressiga situationer i mitt yrke med hjälp av något som kallas sunt förnuft.
Förlåt, men skulle Clara ha makten för skolan så skulle jag hemskola mina barn. En skola där individualismen tas i beaktning gynnar bara de som behöver det, men resten som mest troligt är majoritet kommer få stå där och stampa och vänta på att resten ska komma i fatt. Någon nämnde något om lätt, medel och svår nivå och det tror jag skulle kunna fungera. Att eleverna inför varje termin får göra ett kunskapsprov och sedan bli indelade i efter hur mycket de kan för diverse ämnen som matte, svenska, engelska. Lärarna har ett supertufft jobb, för vem tror inte att de är inte störst bäst och vackrast i den åldern (tonåren) ?? Hur coola tycker de inte att de är när de käftar emot läraren, skolkar och röker? För det är ju verkligen superhäftigt…eller?
Men hur skulle ett kunskapsprov förbättra självkänslan och sammanhållningen bland helt nya elever!?
Vad för motivation till lärande skulle man få genom att på en gång bli insorterad som den dummaste?
Nej, det tror jag inte alls på. Jag har själv alltid varit både och; alltid först med att bli klar med t ex svenska och SO-uppgifter, för det mesta alltid sist med matteuppgifterna. Jag hade tur med mina svenska- och SO-lärare, och fick mycket uppmuntran för min begåvning vilket ökade mitt intresse. Med mina mattelärare hade jag dock inte samma tur; jag fattade för det mesta ingenting, lärarna hann inte förklara ordentligt p g a för stor klass och jag hade ingen lust att bli bättre heller när det var så tråkigt (det var somsagt först i gymnasiet som jag fattade poängen med matte när jag dels fick en lärare som hade tid att förstå hur jag tänkte och dels fick ett sammanhang för det i och med ämnet textil mönsterkonstruktion).
Så, jag tror visst på individualistisk undervisning, för alla tänker ju helt olika. Men för det ska man gå i samma klass. Ingen ska stämplas som smart eller korkad, för nej, det hjälper ingen i tonåren.
Lösningen heter fler lärare om kan koncentrera sig på var och en och fler kreativa grundämnen!
Susannas berättelse är bara ett exempel av många på att kreativitet i skolan leder till en framtid.
Nee jag säger inte att det är det mest optimala. Visst att det kanske inte stärker självkänslan men samtidigt så stärks inte självkänslan heller av att vara den som hamnar efter klassen i det stora hela. Vissa har lätt för att plugga och lära sig andra har svårare. För att kunna ge så många som möjligt stöd på den nivå de klarar av så skulle ju nivå-klasser vara en lösning. Jag menar det finns ju särskola och obsklasser är inte det deltagande i dessa klasser otroligt nedvärderande och självkänslesänkande om man tänker på det sättet du gör?
Det finns ingen enkel lösning och det är det inte heller någon som säger att det gör. De elever som vill ha det flummig söker till estetiska programmen men inte ens där klarar flera av att gå klart. Då är det ju inte skolan det är fel på utan inställningen hos eleven.
Att gå i lätt, medel och svåra grupper kanske pekar ut vissa som mindre smarta än andra, dock måste ju alla ändå lära sig samma sak. Alla som läser Matte A läser ju samma matte och lär ju sig samma saker på lite olika sätt. Det tar bara lite olika lång tid och andra behöver olika mycket stöd under resans gång. Det är väl bättre att eleverna går till skolan och klarar kurser än att de skolkar? Jag tror att ett G, VG eller MVG ger bättre självkänsla och väger upp tanken att vara placerad i en speciellt kunskapsgrupp…
Ja, precis; alla har olika lätt/svårt för olika ämnen i skolan, och då blir det såklart svårt att undervisa alla barn på samma sätt. Istället för att då dela in barnen i kunskapsnivåer (hur skulle man ens mäta det!?) så skapar man en kreativ undervisning; en metod där alla kan påverka och tänka på sitt eget vis, men ändå få samma slutresultat.
Jag har inte sagt ett ord om vad jag tycker om ”särklasser” och ”obsklasser”, och då jag inte har speciellt mycket insyn i den undervisningen kan jag inte säga så mycket heller. Det enda jag vet är från egen erfarenhet, då jag under hela lågstadiet var bästis med en kille som hade ADHD. I och med sin diagnos hade han extra svårt att koncentrera sig bland många barn och med mycket ljud, och när det blev för jobbigt gick han till ett separat rum bredvid klassrummet, dit jag ibland följde med. Det tror jag var den bästa lösningen för alla parter.
Jag tror inte på kunskapsindelningar, men att ibland dela in stora klasser i mindre, separata rum är inte dumt! Lite lugn och ro skadar aldrig.
Jag tycker precis som du att det allra bästa vore om alla klarar skolan och känner lust att gå dit, men det kommer aldrig hända med bara tomt ekande tvång.
Lust till lärande kommer av nyfikenhet, och nyfikenhet kommer av kreativitet!
Företag fullkomligt skriker efter kreativa människor att anställa. Som en VD sa ”Varför anställa någon som bara har kunskap men inte mer när jag kan lära upp någon oerfaren som kommer med kreativa idéer?”. Många har, lyckligtvis, insett att nyckeln till framgång och ett levande företag/levande arbetsplats inte är att anställa personer som bara har de tekniska/praktiska kunskaperna som behövs för jobbet utan att anställa den som är kreativ och kommer med nya tankar och visioner. Kreativitet är en bristvara idag, många ”läser” sig till ett yrke och förväntar sig att bara för att man lärt sig teori så löser sig resten.
Jag, som gått ett ”flumprogram” har klarat mig bra mycket bättre än många av mina vänner som har gått natur/samhälls/tekniska utbildningar på gymnasiet. Varför? Ja, kanske för att det enda dom förlitar sig på är betyg på ett papper, som inte säger något om deras personlighet eller vad dom faktiskt kan bidra med. Att vara kreativ kan ALDRIG vara negativt. Att uppmuntra kreativitet kan heller aldrig vara negativt. Och att jag skulle ha sämre arbetsmoral på något sätt för att jag läst ”fria” ämnen eller lärt mig vissa saker på ett annat sätt än på det klassiska sättet (läsa->lyssna på läraren->göra prov=betyg) är bara fånigt.
Det är sorgligt att vissa som skriver här vill börja med kunskapstester och dela in elever beroende på hur duktiga/mindre duktiga dom är. Såna fasoner kväver barn och ungdomar.
Helt rätt! Jag blir ledsen när man inte ser till det riktiga problemet. Bestraffningar fungerar inte, det blir bara ytterligare en oro för barn som har det svårt. Alla barn har inte heller samma förutsättningar, det kan man inte utgå ifrån. Jag gick Montessori som liten, både förskola och grundskola. Det var nog ett av de bästa valen mina föräldrar gjorde för mig och mina syskon! Där ligger fokus helt på individen, och har inga hårda ”ramar”, utan barnen får välja fritt vad som skall jobbas med och hur det skall göras – så länge läroplanen följs. Och det kallas flumskola! Det fick jag höra under hela min uppväxt. Men jag var ett lyckligt barn och hade rum för att utvecklas precis hur jag ville! Som en fri individ, för det har även barn rätt att vara. Och även om det fanns skolk, och barn som hade det svårt så fick de extra mycket fokus och hjälp – och år efter år gick alla elever ut med godkänt i alla ämnen. Det kanske inte fungerar för alla barn, men det blir definitivt roligare när man får känna sig delaktig och fri, och skolan inte blir något tvång. En sån skolgång önskar jag alla! Är inte det något att sträva efter?
Tack för att du följer moderna skrivregler, har en blogg med en stilren layout, och lägger upp din text på ett logiskt sätt. Annars hade ditt inlägg inte gått att förstå.
Måste hålla med Annso. Det är lite ”flummigt” att tro att elever inte behöver ramar och regler. Jag pluggar till lärare och har haft mycket VFU (praktik) i en högstadieskola och att inte ha ramar och regler när det kommer till tonåringar skulle vara rena rama självmord.
Vidare, så brukar lärare kontakta föräldrar på samma dag när det skolkas, men som lärare arbetar man inte bara när man undervisar, man har sjukt mycket att göra emellan. Lärare är människor med sjukt underbetalade jobb, de är inte superhjältar som kan undervisa, hålla på med barnuppfostran, jaga föräldrar, fånga ALLA elever och dittan och datten med så lite tid, så mycket nedskärningar och så lite uppskattning som de får idag.
Det är lustigt hur människor kan ta sig friheten att kritisera och anse hur man bör arbeta som lärare, ett yrke som är 4,5 år långt på universitetet, men ingen skulle anse sig att veta bättre och kritisera en läkare t ex. Nu menar jag inte dig specifikt Clara, jag pratar rent allmänt. Dina tankar är fina och jag önskar att det kunde funka så för alla, överallt. Men verkligheten ser ganska annorlunda ut.
Bra kommentar. Alla har gått i solan och alla har åsikter om skolan. Men när man enbart varit elev i en skola och inte lärare har man ett elevperspektiv och inte inblick i hur komplext lärarens arbete är. Precis som i sjukvården. Har man bara erfarenhet av den som patient, kan man inte genomföra en operation. Jag tror på fler lärare i klassrummen och mindre klasser, inte så mycket på flumskola eller militärskola.
Jag har alltid varit högpresterande och lidit av duktig flicka-syndromet och jag skolkade. Inte ofta, men ibland, av den anledningen att jag var tvungen att ta en paus och vila upp mig för att orka vidare. Jag sjukanmälde mig 1-2 gånger per månad och var hemma en dag, trots att jag inte var sjuk utan bara trött, under hela högstadiet. I gymnasiet så hoppade jag ibland över eftermiddagslektioner där jag låg bra till och for istället hem för att vila eller plugga på något jag tyckte att jag behövde lägga mer tid på.
Nu i efterhand så tycker jag att det där är lite fusk. Jag hade klasskamrater där lärarna ringde hem till föräldrarna och som fick stanna och prata med lärarna efter bara ett fåtal timmars ogiltig frånvaro, medan jag fick ett fripass och alltid blev tillåten att gå hem tidigare på grund av ”ont i magen” eller ”huvudvärk” och jag vet att jag två gånger glömde att sjukanmäla mig – men ändå fick giltig frånvaro för att läraren ”tog för givet att jag var sjuk och bara hade glömt att ringa in”. Mmm… Det var ju inte alls vad som skulle ha hänt om någon av eleverna med G inte hade hört av sig.
Själv så tycker jag inte att mitt beteende var så hemskt, för jag visade ju vad jag kunde, gjorde allt som de förväntade sig av mig och skrev uppsatser och prov med bravur. I mitt huvud så var jag värd lite vila eller en dag där jag kunde lägga upp mina studier helt själv och fokusera på det som behövde mer tid. Dock så tycker jag inte att lärarna ska se det på det sättet. Att en elev med MVG har större rätt att vara hemma med abstrakta förklaringar (eller inga förklaringar alls), medan elever med G måste kämpa för att ens få gå hem och få sjukfrånvaro när de har huvudvärk eller mår dåligt.
Jag håller med om att utbildningen måste ses över och att individerna måste ses. Alla kanske inte kan göra samma saker – det kanske finns de i en klass som behöver andra uppgifter. Om någon elev har problem med uppgifterna i ett ämne så måste ju hon/han få hjälp och inte bara bli översedd – för då tror jag att det blir stor risk att detta barn blir ett ”stökbarn”, för vad ska man göra om man inte kan jobba med skolarbetet? Sitta tyst och stilla i en timme och inte göra någonting, medan ens kompisar jobbar på för fullt?
Samma sak är det med elever som ligger på en högre nivå. Det är inte så roligt att sitta och räkna mattetal med plus och minus när man redan kan multiplicera och dividera. Låt dessa elever gå upp ett steg – eller göra något annat inom matten.
Dansa min själ – lär dig aldrig marschera!
I många fall behöver barnen en struktur i skolan när de inte har det i hemmet och ja jag tycker synd om de ”duktiga” eleverna som skall störas för att man inte kan ta ut en elev ur klassrummet. När barn springer runt och skall hugga varandra med sax och pennor så måste de ha en fast hand, någon som säger ifrån, att det här är INTE okej.
Det är klart att man ska möta varje individ men det kommer aldrig funka om man är ensam lärare på 25 elever. Lärare är inte mer än människor heller och om man har en familj som inte vill sammarbeta med skolan så blir det allt mer problematiskt.
Du har bra åsikter ibland men i denna fråga håller jag absolut inte med dig.
Det är lätt att sitta och säga något när man själv inte jobbar i skola, då man har hela insikten.
Dessvärre att rita innanför linjerna är ett test, ungefär som när barn får rita på BVC. Ska vi ta bort alla tester på BVC också?
Flumskolan fanns på sossarnas och vänsterns tid. Som en annan skrev tidigare nu får Jan Björklund sopa rent i någon annans skit, Göran Perssons skit.
De tre senaste lääroplanerna är dock framtagna under borgarnas tid…
Tänk att jag tycker precis som du!
Oh, så bra sagt!
Åh, ja. Jag känner igen mig så väl! För mig var skolan alltid lite av en bergochdalbana. Jag har alltid varit envis och velat göra på mitt sätt, prova spränga gränserna, har alltid haft en vilja att förändra gammalmodiga mönster och strukturer till det bättre. Jag var aldrig någon ”söt och snäll” tjej som satt stilla och fogade mig i klassrummet, istället var jag den som ofta och gärna räckte upp handen och vågade ställa obekväma frågor om i princip allt. Sådan var jag hela högstadiet och från första stund fick jag höra att jag var ”jobbig” och alldeles för ”pratig” och för ”vetgirig”. Till slut började flera lärare ignorera mig i klassrummet eftersom de ansåg att jag ställde för många och för svåra frågor, ville veta för mycket, ville förändra för mycket. Även om jag försökte vara stark så har jag insett nu i efterhand hur mycket det påverkade mig och hela min personlighet. På högstadiet var jag glad, framåt, pratig, utåtriktad. Men när jag sen började gymnasiet hade jag blivit så nedtryckt i skorna att jag inte vågade prata alls i klassrummet. Jag räckte aldrig upp handen och blev otroligt tyst. Jag var rädd för att förarga lärarna och trampa dom på tårna. Från att ha varit helt orädd inför konflikter och diskussioner så blev jag konflikträdd och tillbakadragen. Hela gymnasiet fick jag istället höra att jag inte var ”aktiv nog” på lektionerna, detta påverkade mina betyg. Det spelade ingen roll hur bra jag skrev på prov eller läxförhör, eller hur bra arbeten jag lämnade in, mina betyg drogs ständigt ner på grund av att jag var för tyst. Det kändes som att jag var fast i en rävsax. Men så hände något. Jag gick estetiskt program med konstinkriktning och i 2:an på gymnasiet kände jag hur jag började förändras på bildlektionerna, mitt gamla jag började kika fram, kanske på grund av att bildlärarna hade en annan sorts pedagogik och uppmuntrade oss elever på ett annat sätt än i dom ”vanliga” ämnena. På bildlektionerna började jag tänja på gränserna, och lärarna uppmuntrade mig till det. Det var jobbigt att det gick så bra på bildlektionerna men så himla dåligt på dom övriga, i 3:an skolkade jag nästan hela läsåret, men på bildlektionerna hade jag i princip 100% närvaro. I engelska/svenska/historia var jag en slö, tyst elev som aldrig dök upp, på bildlektionerna var jag ambitiös, initiativtagande och duktig. Det syntes tydligt på mina slutbetyg. Högsta betyg i bildkurserna, fotokurserna och formkurserna, och knappt godkänt i dom andra. Nu i efterhand är det så lätt att se varför det gick snett, och hur enkelt det hade varit ifall lärarna agerat på ett annat sätt. För när lärarna försökte pressa in mig i en mall där jag uppenbarligen skulle vara lagom pratig, lagom tyst, fråga lagom mycket osv. så tog dom hela tiden bort det som gjorde mig till mig. Dom skalade bort delar av min personlighet, och det som gjorde att jag älskade skolan.
Idag har jag läst upp vissa av mina gymnasiebetyg och har ett riktigt bra resultat från högskoleprovet. Men min lust till att studera är fortfarande lite off, men den kommer sakta tillbaka. Och det mesta talar för att jag kommer studera till lärare eller fritidspedagog, haha.
Vi är alla olika, och jag tycker det är så himla tråkigt att skolan idag fortfarande försöker pressa in alla i samma form, och det är ännu tråkigare att vi har en skolminister som väljer att ta steg bakåt istället för framåt. Skolan ser inte individens behov, och är otroligt stelbent, oavsett vad som står i skolverkets föreskrifter och i läroplanen. Även om ramar och regler är bra i lagom mängd så behöver det också finnas utrymme till frihet, frihet för lärare att lära ut på bästa sätt, och tid! Massor med tid för lärare och elever att skapa bra relationer, för det är nyckeln till allt, tror jag. Det är först när man känner sig sedd och förstådd som man kan nå sin fulla potential i skolan.
Och det var nog allt jag ville säga.
Otroligt bra skrivet om flummskolan!
mindre jan björklund åt folket!
Den som sålde ut svenska skolan och därmed skrev under dess undergång var dock Göran Persson 1991. Det är sedan hans efterföljande regeringar som sakta men säkert kört ner skolan vidare. Björklund sitter mest fast i någon annans skit, men försöker reda ut det bäst han kan.
De tre senaste läroplanerna infördes av borgerliga regeringar…
Yes!
Detta gillar jag! Det handlar om att möta varje barn och se personen. Många behöver mer frihet, vissa behöver fler regler än andra. Detta kan man endast veta om man ser till individen. Själv gillade jag ett visst mått av struktur, kanske för att det var så löst hemma, dvs. inte kreativt utan bara oengagerat.
Jag känner fortfarande idag att jag mår bäst av en ram, men inte för att nödvändigtvis följa den, utan oftast för att kunna gå utanför den. På samma sätt hittar jag inspiration när det handlar om mat, inredning, kläder osv. Ett recept är en bra grund, men sen blir det ibland bättre om man ändrar något själv och gör det till sitt eget.
Here here! Så bra skrivet. Jag blir tokig när skolan inte anpassar sig efter individen, och framförallt när de inte ser att det ligger en individ bakom allt, och istället kör på en likriktad stil som de tycker ska passa alla och där ordning och resultat är allra viktigast. Kram
Det går inte anpassa efter alla individer om man är ensam lärare på 25 barn. Tänk efter lite före.
Vi kanske borde rösta för olika kriterier inom skolan så blir alla bemötta.
En lättare klass, ”normal” klass och slutligen en elitklass. Då får alla den hjälp den behvöer.
Ha tre grenar inom varje ämne. Svenska – lätt, medel, vår, engelska – lätt, medel, svår etc.
Huuameja.. Hade skolan sett ut så hade jag börjat hemundervisa mina barn. Begrip hur man redan vid barnåldern så solklart skulle peka ut ’de lyckade’ och ’de misslyckade’. Otäck syn. Bara att läsa ”elitklasser” ger mig en fasansfull avsmak.
Men skolan kan inte anpassa sig till alla och då tar man efter majoriteten och tyvärr hamnar några i skymundan.
Poängen med en duktig pedagog i klassrummet är inte att den ska vara antingen flummig eller strikt utan lite av varje eftersom det finns elever som representerar alla inlärningssätt i ett klassrum precis som många har påpekat. Jag tror att det i alla sammanhang där man verkar i grupp behövs gemensamma spelregler för att alla ska veta vad som är ok och vad som inte är ok. Dessa regler behöver inte vara de samma i alla klasser och de behöver inte vara bestämda av läraren (ska helst inte vara det heller) utan dessa ”ordningsregler” kan bestämmas gemensamt av alla i klassen. Sedan finns det andra regler på en skola som är gemensamma för alla och även dessa regler fyller en funktion, kanske inte själva regeln i sig (det spelar kanske mindre roll om man har mössa på sig eller inte för själva inlärningen) men det finns en poäng i att lära sig följa regler som man inte står helt bakom själv. När mina elever ifrågasätter de regler som finns på skolan så brukar vi ta den diskussionen och jag brukar försöka förklara för dem varför reglerna finns varför vi följer dem och vad de kan göra åt dem. I den diskussionen brukar jag försöka få dem att förstå att reglerna finns för att lärarlaget gemensamt har beslutat att de ska finnas och eftersom jag har varit med i den beslutsprocessen så binder det mig att följa dem. Om de tycker att någon regel är kränkande eller väldigt jobbig att följa så uppmanar jag dem att protestera men att göra det i rätt forum dvs. genom elevrådet eller genom att de utser en liten grupp som kommer och pratar med lärarnas arbetslag och för fram sina åsikter. Jag tycker nämligen att det är lika viktigt att lära sig hur var och men protesterar för att det ska få mest verkan istället för att två eller tre elever sitter och gnäller över att de vill ha mössa på sig på varje lektion. Sådant gnäll tar nämligen dyrbar tid från dem som inte tycker att frågan är så viktig. Om det finns ramar och en grundstruktur i klassrummet så finns det tid för individualisering och då kan vissa elever måla utanför linjen medan andra får måla innanför.
Det här var fantastiskt bra skrivet! Dina elever kommer lära sig så mkt viktigt genom ditt sätt att bemöta dem. Go go go!
Jag är tvärtom. Jag gillar regler och instruktioner. Gillar när det finns en utstakad väg man ska följa så bra som möjligt. Att promenera i skogen är roligare med karta än utan, så kan man leta upp en väg på kartan och följa den. Jag lagar alltid mat med recept. Jag läser helst manualen från pärm till pärm innan jag börjar felsöka något som inte fungerar. Jag har dansat i många år, inte så mycket balett, men jazz, och har aldrig gillat när det blev för fritt och för mycket improvisation. Jag är alltså långt ifrån den där idémänniskan som startar en massa fantasifulla projekt. Och det är förstås inget fel i det!
Ibland när jag läser din blogg kan jag önska att jag var lika kreativ och pysslig som du, för det verkar så mysigt, men nu är jag inte sån, och det är nog svårt att ändra på. Men det är ganska trevligt att vara jag också 🙂
Det är så sant 🙂
Jag håller helt med dig. Man går inte dit för att lära sig, man går dit för att bli bedömd.
När jag ändå är igång vill jag säga att jag älskar din blogg. Och att du delar med dig av din tro då och då gillar jag mest. Kör hårt!!! hihi. Kram & Bless från mig/Julia
Förstår absolut vad du menar. Angående det där med dans så är inte balett min favorit, då det, som du säger, är så strängt. Samtidigt är det en sån härlig känsla när man märker hur kroppen ändrar sig, blir starkare, smidigare. Det blir så tydligt just i baletten när man utvecklas, man känner det själv liksom, utan att behöva få det sagt av någon annan. Det är ganska sällsynt.
När jag förbättrar ett steg jag kämpat med i flera månader får jag alltid en gnutta hopp om att jag nog kan klara av det mesta i livet bara jag vill det tillräckligt.
Förlåt, nu svävade jag väl helt ut från ämnet.. förstår att inlägget egentligen inte handlade om dans men jaja.
Tack för en inspirerande blogg som ger en förvirrad tonåring lite hopp om livet.
Bra inlägg, och samtidigt intressant hur olika folk är. Självklart är det härligt med frihet men själv är jag ofta tvärt om – jag blir ofta kreativ genom att begränsa mig. Kanske något som hänger samman med att jag oftast har lätt beslutsångest över det mesta. Om jag är helt fri och har alla möjligheter kan det bli för svårt att bestämma mig vad jag ska göra, det finns för många val. Så ofta fungerar det bättre att jag skapar lagom snäva ramar, för att komma igång. Om jag ska dansa fritt och bestämmer mig för t.ex. ”nu måste jag hålla den ena armen på den andra armen” eller ”nu måste jag ha ena foten fast i golvet” tycker jag det går lättare än att dansa helt fritt, och jag kommer på en massa nya dansmoves som jag inte hade kommit på annars 🙂 Jag gillar också friheten i att t.ex. vara begränsad till ett buss/tågsäte. Då blir man plötsligt fri till att göra sånt man sällan tar sig tid att göra annars.
Att tvingas in i ramar är aldrig bra, men för mig underlättar det ofta att skapa mina egna 🙂
älskar balett just därför att det är så strikt, gillar inte alls fridans och sådant 😉 en liten obetydlig grej i denna debatten. men man kan va rätt olika. jag älskar när jag lyckas göra något ”rätt” som att lyckas med den svåra piruetten precis så som den ska vara. men det är jag det! kram!
Ack ack, vad sant!
ps. fin klänning också! ds.
I trean eller fyran fick vår skola en ny rektor och två nya lärare (detta var runt 96-97 tror jag). Dessa införde mer ”fri” undervisning där lek och spel involverades i den traditionella undervisningen.Vi fick arbetsschema som man fick bestämma själv men godkändes av läraren. En mattelektion som var 40 min lång kunde se ut enligt följande: Räkna tio tal, hoppa studsmatta 5 min, räkna 10 tal, spela kalaha med en kompis, räkna tio tal, hoppa hopprep och så vidare. Detta resulterade i att man stressade sig igenom de tal man behövde kunna för att sedan få leka på lektionstid.
Vår klass var redan en problemklass där misshandel av klasskompisar var en del av vardagen då en elev hade problem att hantera sin ilska, ALLA lärare hatade oss och vi var föraktade av alla på hela skolan trots att detta förakt egentligen var helt obegfogat. Alla tjejer (trots att vi oftast inte var de som råkade ut för att bli slagna av vår klasskompis) var livrädda dagligen och det hjälpte ABSOLUT INTE att ta bort den lilla ordning som fanns och lägga in ”friare, flummigare” undervisning. Under ett, två år höll vi på med denna undervisningsform och vi sjönk i kunskap. Efter nationella provet i femman fick, som visade att vi var sämst av alla klasser i kommunen (Uppsala) i allt utom engelska, vi nya lärare.
”Fröken Disciplin” kallades vår nya klassföreståndare (det var henne vi hade i Engelska), alla som haft henne innan tyckte inte om henne för hon var för sträng och hård. Fröken Disciplin var dock JUST DEN PERSONEN vår klass behövde för att komma på rätt köl igen! Till en början gillade vi det inte men under det återstående året kämpade hela klassen för att nå upp till den nivå vi behövde nå för att kunna börja högstadiet. Från att ha haft flum och frihet till att ha ordning och traditionell undervisning, från att ha varit vilse och problemklass till att bli harmoniska och skolans änglar, från att ha varit hatade och föraktade till att ha blivit omtyckta och föredömen. Killen som hade svårt att hantera sin ilska blev efter stöd och efter att mött sin egen överman i form av någon äntligen vågade stå emot honom blev mycket lugnare och istället för att ta ut sin ilska på sina klasskompisar och slå de gul och blå (för jag lovar det är inge kul att se en som väger mer än dubbelt så mycket som en annan stå och hoppa på bröstkorgen på denne för att han är arg på den och att veta att man inget kan göra om inte ett helt gäng andra killar i klassen brottar bort honom) gick han iväg och i ensamhet promenerade bort sin ilska.
Åh vad jag älskade den läraren! Hon satte aldrig sin hand på någon men hon var sträng och kunde höjja rösten, detta skulle ALDRIG fungera idag utan att det skulle vara elevmisshandel. Idag har eleverna lärarna lindade runt sitt lillfinger och kan därför bete sig hur de vill. Dagens ungdomar beter sig som de vill just pågrund av detta FLUM! Att föräldrar och skola curlar med de, att de aldrig behöver lära sig ta ansvar, gör ingenting bättre. Jag tror snarare tvärtom!
Individualism jo visst, men det ska inte behöva påverka alla. Ojämlikt må tyckas men bättre att man rättar sig efter majoriteten än de enstaka elever som inte klarar av det traditionella lärosättet. Jag ska inte sticka under stol med att jag hade lätt för att lära och tyckte skolan var kul och detta kan ju självklart ha påverkat till varför jag inte tycker att skolan ska bli mer individualistisk. Nu finns det ju som sagt olika sorters friskolor med alternativa lärosätt, dessa passar ju inte alla heller eftersom en del kräver något från eleven också. För att höja standarden i den svenska skolan tror jag man måste återinföra ordningen i skolan, man måste återta kontrollen och använda sig av traditionell undervisning. Det fungerade när jag var liten och kan mycket väl fungera nu! Hur ska dagens skolungdomar klara av ett jobb när de inte lär sig ta ansvar, när de tror att man kan leva på en blogg och att man därför inte behöver gå i skolan. Endast en bråkdel av alla bloggar går att leva på och ändå tror många unga tjejer att det är ett alternativ. Något måste hända och jag personligen tror inte att en ”flummig” skola är lösningen…
Håller med, absolut. Jag har varit genom nästan samma sak. Tycker också att det är jätteviktigt att det finns även bra skolor med en riktig yrkesinriktning där man kommer ut fullt rustat för ett arbetsliv istället för en akademisk framtid. Nu försöker vi trycka in alla barn i samma akademiska när det finns en massa folk som vill inget hellre än att mecka med bilar, bli rörmokare, svetsare mm.
Så bra skrivet!
Precis så!
Du skriver vad jag känner =) Gillar!
Jag älskar dig!!
Tycker så mycket om dig just nu! Det är dessutom så, enligt forskningen att kreativiteten dör både av morötter och piskor (eller nyp i ditt fall), men den växer om man känner att det man gör betyder något!
Jag känner igen mig så väl i vad du skriver. Om att vara så dålig på saker som är alltför styrt – till och med vara lite rädd för dem, för att inte klara det på det sätt man ”borde” och därför hellre undvika det.
Däremot håller jag inte riktigt med om allt det övriga. Jag håller med till viss del, men det måste finnas något mellanting. Det måste finnas riktlinjer för vad barn måste kunna när de gått ur skolan, denna kunskap måste mätas på något sätt för att man ska kunna avgöra om eleverna kommer klara av en fortbildning på universitet exempelvis. Stökiga barn i klassrummen förstör för väldigt många andra barn – det är inte alls bra. Många skolbarn har idag ingen respekt för varken skolan, lärare eller sina kamrater, det är inte heller bra. En lärare är just det – en LÄRARE, någon som skall hjälpa och styra barnen in i vuxenlivet där vissa kunskaper krävs. Vissa normer och regler måste följas för att samhället ska fungera, man respekterar varandra, man stör inte i andras arbete, man måste respektera tider och lyssna när någon annan pratar. Barn ser sällan konsekvenserna av sitt handlande, därför måste de vägledas i rätt riktning. Barn är olika, vissa barn klarar ”friare tyglar”, många gör det inte. De allra flesta behöver hjälp att hitta ett sätt på vilket lärande funkar för dem. Alldeles för många barn drabbas av dagens skolsystem med löjligt mycket fokus på grupparbeten, temaperioder, projekt hit och dit med eget ansvar – redan i tidig grundskola. Eget ansvar under handledning/överseende av lärare – absolut! Men totalt ansvar över inlärning och uppfyllande av kunskapsmål – absolut inte!
Därmed inte sagt att det inte bör finnas flexibilitet. Att alla barn skulle få möjlighet och stöd att lära sig på ett sätt som funkar för dem och ändå nå de kunskapskrav som ställs (och bör ställas!).
Ang skolk i betygen. Visst kan det låta hemskt när man först hör det, men tänker man ett steg till ser det lite annorlunda ut. Om man funderar på VARFÖR skolk ska synas i betygen. För det första skulle det inte synas i slutbetyget och således inte ”märka barnen för livet”. För det andra skulle det signalera om att skolan är en skyldighet såväl som en rättighet, och denna bör respekteras. Men viktigast av allt (har ni tänkt på den här?): en möjlighet att fånga upp de barn som inte mår bra! För både föräldrar och lärare. Ett barn kommer hem med skolk i betyget – jaha, men varför då? Vad är det som är fel? Är det något du inte berättar? Trivs du inte? Mår du inte bra?
Jag skulle definitivt vilja veta om min dotter skolkade utan att berätta för mig – just av den anledningen! Nu hoppas jag innerligt att jag lyckas skapa en så trygg grund och bra relation med henne att hon skulle prata med mig om sådant, men det finns det ju aldrig några garantier för, tyvärr.
”en möjlighet att fånga upp de barn som inte mår bra! För både föräldrar och lärare. Ett barn kommer hem med skolk i betyget – jaha, men varför då? Vad är det som är fel? Är det något du inte berättar? Trivs du inte? Mår du inte bra?”
Nej nej nej. Man ska inte behöva vänta till terminens slut för att få reda på om barnet skolkat. Samma dag ska läraren kontakta föräldern och de kan då direkt ta reda på varför det hänt och få ett slut på det på en gång, istället för att låta det pågå en hel termin innan man gör något.
Naturligtvis är det så. Visst vill man veta det direkt. Men det funkar inte alltid så. Omfattningen av skolket kanske inte blir tydligt förrän efter ett tag, först när det skrivs ner på papper. Lärare kan missa elever som lider i det tysta. Men en hel mängd andra elever som saknar respekt för läraren, klassrummet och kamraterna – de här ”stökiga/störiga” i klassen – missas lätt den som bara stillsamt håller sig undan.
Dessutom är det långt ifrån alla som skolkar som mår dåligt. De allra flesta under min skoltid som skolkade hade helt enkelt inställningen ”äsch, det spelar väl ingen roll. Det händer ju ändå inget…”
Vad sägs förresten om att bygga ut betygen mer? Det kunde kanske vara något. Faktiskt betyg i kunskapsämnen + skolk + generellt omdöme? ”En fantastiskt kreativ elev, kanske ingen hejare i matematik, men otroligt driven, företagsam, noggrann, ödmjuk etc…”
Eller utöver kunskapsämnena – faktiskta betyg i uppförande, idérikedom, kreativitet, samarbetsförmåga m.m.?
För alla dom som INTE strävar efter akademiska studier utan vill kasta sig in i något kreativt eller annat där Sveriges historia och geografi kanske inte väger jättetungt…
Clara, jag blir ledsen av det du skriver. Har du någon gång läst en läroplan? Besökt en skola under längre tid? Skolan kväver inte barn, rättar inte in dem i led. Nej, med bra pedagoger lyckas barnen nå kunskapsmålen OCH allt det där du skriver om.
En ”flumskola” som du kallar det, är snarare en skola utan ramar och med elever som fladdrar omkring, osäkra.
Tyvärr finns det inte så många sådana lärare. För tillfället har jag dock en fantastisk lärare som blandar disciplin och ”flum” ( vilket jag egentligen avskyr att kalla det). Här är lite av hans åsikter; http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/skolan-blir-bara-battre-och-battre
Underbar blogg för övrigt.
Tänk, Clara, om du på något magiskt sätt skulle ta över Jan Björklunds ministerpost och ordna upp skolsystemet, vad alla unga skulle utvecklas!
Så bra skrivet Clara, jag håller med!
Åh jag kunde inte hålla med dig mer! När jag började lågstadiet var det som ett enormt slag i ansiktet, kunde redan skriva och läsa men fick aldrig gå vidare för det ”var inte enligt kursplanen”. Hela min skolgång har varit en slags kamp mot allt och alla och jag har inte fått det jag borde ha fått. Plus att de jag gått i samma klass hela grundskolan och suttit med och lyssnat på de som skrikit och gapat för att förstöra varenda lektion. Flumskola är det jag varit med om och ingen brydde sig. Istället för att ha suttit på mitt rum och på bibliotek, så önskar jag att det funnits någon skola där jag kunnit bli sedd och hörd istället och mitt handikapp bli en belastning bli sett istället för förstört och istället för att förstöra mn självkänsla totalt uppmuntrad i mitt intresse för böcker och istället för att vilja sätta mig längst bak under alla lektioner kanske jag skulle våga sätta mig längre fram och säga det de svar och ideer jag haft. Men istället har jag fått mitt självförtroende förstört och suttit längst bak i klassrummet och inte vågat säga något. Jag skulle kunna blivit så mycket. Kunde engelska redan som sjuåring, men ingen ville utveckla det, så jag gled längre och längre ner i något slags avgrund, och nu är jag ingenstans men ändå påväg. Jag känner ändå att jag kunde ha blivit något för flera år sedan men att min dumma skolgång gjort att jag gled åt sidan och inte förrens nu har jag kommit någorlunda påväg. Idag ser jag min skolgång som något hemskt och att det ens fick fortgå att vissa satt och skrek och gapade hela lektioner igenom, usch. Respekt och diciplin är något som helt tappats bort på vägen.
Alla passar helt enkelt inte in i skolans ramar. Men många, precis som jag, har fått lida för detta och blev tvingade att hålla kvar i något slags ram för vad alla skulle göra. Det gjorde att jag vägrade göra något alls. Jag antar att skolan inte är så idag men om den är så, så tycker jag det är hemskt. Barn ska inte tvingas att göra något utan man ska fråga vad barnet vill och sedan arbeta utifrån det. Blir bäst resultat då.
Instämmer tillfullo.
Senast idag var i samtal med en annan mamma, vars barn just börjat i förskoleklassen ( som det tydligen så fint heter nu för tiden). På frågan då moster undrade vad de lärde sin i hans nya klass, var det: SITTA STILL!!! kort och koncist
Snacka om att fullständigt ha tagit död på en kreativ själ.
Av åtta ministerrådsmöten har Björklund endast närvarat vid hälften. Det gör honom till den näst värsta skolkaren av samtliga ministrar. Det kan inte ge några höga betyg i ordning och reda?
Jag är av den ovanliga åsikten att de första iallafall 6 åren (men helst nio) ska lekas in. Vara fria från betyg och bedömingar och bara handla om att utveckla barnets lust till lärande. Jag gillar inte att barn ska behöva prestera och att det sedan ska värderas.
Maken gick i waldorfskola och det är ju det vi önskar för våra barn.
flumskola är en skola utan regler och där de som är starka och coola tar all plats. jag har gått i en sådan. tyvärr. eller rättare sagt i flera sådana.
Balett står för allt jag avskyr. rent pedagogiskt. jag har precis samma erfarenhet. En hårdför lärare som jävlades med oss som inte kunde göra hennes relativt fåniga rörelser rätt. jag pallar inte balett som vuxen som heller. eller jo ibland men inte Svansjön på operan. kräks.
Det är ingen som förespråkar militärdisciplin i svensk skola.
Jo, vår kära utbildningsminister är av den åsikten. *ryser*
Äh. Hamnade fel.
Så sant!! Militärdisciplin i skolan är förlegat och det fungerar alldeles utmärkt att bedriva en fin verksamhet med respekt, tilltro och förståelse för varann, pedagog kontra elev. Clara for president!
Fina bilder.
Åh så bra skrivet! Du är så himmla duktig å fin!
Jag håller med Clara i vad du säger! Och jag känner igen din beskrivning av den begränsade skolan… Fin blogg du har förresten!
BRA CLARA! Åh vad du tycker bra saker, och vad fin du är!
Javisst, huvudet på spiken! Jag tycker verkligen om att se balett, men jag behöver släppa på disciplinen för att jag annars lätt pressar mig själv för att vara något jag inte är, och det mår varken jag eller någon annan bra av. Människan är född fri, och utveckling sker när vi får fortsätta att vara fria istället för att lyda någon annan. Visst är rutiner bra, men då måste det vara självvalt, för ingen blir lycklig av att vara fånge under någon annans regler.
För mig är en flumskola en skola där läraren inte hinner se de elever som behöver hjälp för att allt fokus måste vara där det bråkas, väsnas och has.
För mig är en flumskola en skola där ingen elev har möjlighet att utvecklas till sin fulla potential eftersom att arbetsro och kunskap inte prioriteras.
För mig är en flumskola där varje dag är en kamp. För lärare, för de duktiga pojkarna, de stökiga flickorna och ALLA andra. Där den som skriker högst får mest plats. En skola där mobbingen följer med ända in i klassrummet, där alla på grund av stress och otydlighet blir trötta och less.
För mig är en bra skola en skola där lugn och ro gör att läraren under en lektion hinner se alla sina elever. Deras starka sidor, deras svaga sidor samt deras specialtalanger och intressen. En skola där lärarens tid och energi kan utnyttjas till att skapa roliga och innehållsrika lektioner. En skola där alla får känna sig lugna och trygga och lika värda, i alla fall i klassrummet.
Det är ju precis det som är det enskilt mest viktiga – ”att läraren under en lektion hinner se alla sina elever”. Att bli sedd för den man är…
Jag håller med Åsa. Händer det något minskar skolket, ger man förhör så läser eleverna läxor i högre utsträckning.
Skolket kommer att minska. Det som är det dumma är väl att om man är på glid utan t ex engagerade föräldrar så kan man bli brännmärkt för framtiden också- så länge man behöver visa fram gymnasiebetyget ivarjefall och man får alltså ännu ett handikapp om man skulle försöka bygga upp ett vettigt liv.
Av mina kompisar som skolkade var det ingen som hade det tufft hemma eller så. De skolkade för att de helt enkelt ville göra något annat (fika typ) med kompisar. Och för att de visste att ”inget ändå händer” – lärarna brydde sig föga. DET är flum för mig.
Fast Clara skrev ingenting om att barn som inte gor bra ifran sig i skolan har det jobbigt hemma! Hon skrev att olika barn behover olika satt att utvecklas pa. Att det traditionella systemet inte fungerar for dem.
Om lärarna sköter sitt jobb ska de ta tag i skolk samma dag som det händer. Ta reda på orsaker, försöka hitta lösningar till problemet och se till att ordna situationen som lett till skolket. Det har ingen effekt att få det på ett papper till sommarlovet för då är det redan för sent.
Det kan jag verkligen hålla med om! När jag gick på gymnasiet, speciellt i trean (då vi fyllt 18 och kunde sjukanmäla oss genom att trycka på en knapp på internet) var det väldigt vanligt att ta en ”sovmorgon” (komma till skolan på eftermiddagen nån gång eller inte alls) bara för att man var trött. Jag och mina kompisar skolkade en hel del bara för att vi kunde och hade verkligen inte gjort det (iaf långt ifrån lika mycket) om det hade fått några konsekvenser.
Men jag kan verkligen hålla med om att barn bör få utvecklas till sin fulla potential, jag har alltid haft väldigt lätt för matte och fick under hela min tid i grundskolan höra att jag skulle ”räkna långsammare”.
Håller med till punkt och pricka! Känner igen mig så väl i det du skriver, och är glad att någon formulerade det så väl som du.
Det där tror jag är mest symptomatiskt för folk i vår ålder, d.v.s. åttiotalisterna aka individualisterna! Jag tycker att det är bra att vart och ett barn ses för sig själv, och tillåts utveckla vad som ligger i deras personlighet, MEN – jag tror också att det ibland kan bli på bekostnad av gemenskap och fokus på konkurrens barn emellan (eller vuxna, för den delen!). Där gemensamma strävanden, kamratskap, solidaritet är ord utan värde. Kanske framför allt solidaritet, för hur ska man marinerad i detta genomindividualistiska perspektiv på världen kunna lära sig att det är en bra grej att någon gång låta andra träda fram, att gå tillbaka ett steg ibland? Det handlar inte om att lyda jante, tycker jag, det handlar om respekt för andra människor.
(Det här är alltså inte ett påhopp på vad du pratar om, Clara, det bara påminde mig om en tendens jag sett och irriterat mig på, den förhärligade individualismen utan baksidor)
Jag tror jag forstar vad du menar Elise i det du skriver om individualistens forharligande som existerar i dagens samhaller…jag ser manga som ar en dryga 5 ar yngre an mig som verkligen har gatt emot det ”sjalviska”. De har glomt bort att bry sig om sina medmanniskor och det ar lite smatt laskigt kan jag tycka.. Det ar en slags ”jag jag jag” mentalitet som innebar att det ar ok att ga over doda for att ta sig dit de sjalva vill utan hansyn och respekt for andra.
DAREMOT sa har jag en kansla av att Clara nog inte menade pa att skolor ska vara av det slaget dar barnen inte ocksa maste lara sig gemenskap osv. Snarare att deras individella talanger inte ska blir fortryckta for att det bara finns ”ett satt att lara sig pa”. Att tillata barn att utvecklas pa ett mer fritt satt matte inte innebara att skolan inte ocksa kan lara sig att arbeta i grupp och forsta betydelsen av gemenskap och vardet av andras kunskap ocksa.
Manga barn behover friheten att inte vara precis inom ramen for att uttvecklas, och ofta ar dessa barn den mer ”kreativa” typen och det ska man ju uppmuntra – det betyder inte att de inte ocksa kan lara sig gemenskap. Dessutom tycker majoriteten av pojkar att det har med skola ar ganska vardelost. Det ar inget nytt och andra verkar skolvasendet inte intresserade av att komma pa nagon nytt for att losa detta problem! Manga pojkar (men givetvis inte alla) lar sig inte alls bra i den typen av skola vi har. De trottnar snabbt och har ingen lust. Jag minns val en kompis som ”inte var duktig i skolan”, han skolkade och klarade sig precis igenom for att kunna ga ut nian – och jag var den duktiga. Men en dag sa loste han ett problem som jag inte for mitt liv kunde losa. Han kunde bara han ville!!
Det tyder pa att manga av de har barnen behover bade och. En ”morot” som gor att de anda tycker att det ar OK att lara sig de traditionella amnena (vet inte hur manga olika satt matte kan laras ut pa!). Moroten ar cvs laroamnen som ger mer frihet att lara sig annorlunda.. Jag ar attiotalist och struktur passade mig alldeles utmarkt sa jag kan inte riktigt se framfor mig hur en mer ”fri” laroplan skulle se ut, men jag tycker att det ar tydligt att andring kravs!
I min erfarenhet ar det varsta av allt i detta det trakiga fortsatta resultat for en del som inte “lyckats” i skolan: en del av de personer som inte fungerade i den har miljon tycker inte att de ar smarta!
En skolmiljo som skapar osakerhet i den egna formaga borde vara forbjuden! Vi ar alla bra pa olika saker, ingen ska kanna att de inte duger! Det var en annan kompis till mig som fick mig att inse detta. Han sa en gang nar vi narmade oss slutet pa gymnasiet att han onskade att han var ”lika smart” som mig. Nu var han duktig pa musik och en hel massa annat som jag ar fullstandigt vardelos pa. Jag svarade genom att saga att allt har inte att gora med att ha MVGn i skolan. Vi ar smarta pa olika satt, jag ar skolsmart men tank pa alla saker du ar bra pa som jag inte ens kan gora alls!
Jag har aldrig glomt det han sa och jag lovade mig sjalv tidigt att jag skulle se till att mina barn aldrig kande som han. Ar de duktiga i vart traditionella skolsystem sa ar det fint, men om de inte ar det sa kommer jag att se till att de vet att det inte ar det enda viktiga pa nagot vis och se till att de utvecklar sina andra talanger pa andra vis. Daremot sa vore det ju bra mycket mer effektivt om detta kunde komma ifran skolan ocksa, inte bara fran barns foraldrar..
MEN den andra sidan av detta ar: manga barn trivs ocksa i den nuvarande skolmiljon och skulle formodligen inte lara sig lika bra i en mer ”fri” miljo och formodligen blir det i stallet de som faller efter. En gyllende vag maste val finnas? Jag tror inte att losningen ligger i olika skolor for olika barn eftersom jag tror att det alltid finns en risk att den ena skolan far en ”stampel” i vart samhalle. Alla barn fungerar inte sa som Clara beskriver heller, vilket betyder att de barnen som behover mer ramar och struktur kanske istallet blir de som faller efter.
Så jävla rätt.
Ja, alla är olika. Själv så råkade jag väldigt illa ut som barn eftersom jag aldrig fick några direktiv från skolan. Det var fritt, fritt, fritt. För mig kändes det aldrig som en mening att anstränga mig. Är samma sak med jobb som man får göra lite som man vill. Inget blir gjort eftersom direktiven är slarviga och man blir bara förvirrad. Det som fungerar för en fungerar inte för alla.
Har aldrig i mitt liv känt att ramen varit för snäv. Snarare tvärtom. jag har varit så fri så jag blivit en fånge i min egen valfrihet. Förstår att det kan tyckas vara svagt, men alla är inte funtade på samma vis.
Obs jag menade inte att argumentera emot livmoderskeppet här, jag blev bara glad av det du skrev, det var en beskrivning av mig på pricken!
Jag känner igen mig i det du skriver! Men förstår att många andra känner igen sig i det Clara skriver om behov av frihet. Och därför håller jag helt med om Claras avslutning: att ordning och reda/hårdare tag inte är en universallösning. Bara för att det råkar passa mig så passar det inte alla. Men samtidigt förstår jag att det måste vara supersvårt att anpassa undervisningen så att alla blir nöjda. Hoppas att mer resurser läggs på skola och utbildning och att fler fantastiska lärare får möjlighet att att jobba på ett sätt som deras elever mår bra av och utvecklas av. Min lågstadielärare Siv var fantastisk och när vissa elever var stökiga under lektionerna hade hon samtal med oss alla, i grupp och enskilt, för att reda ut varför, och hitta en lösning. Resultatet blev en hinderbana på skolgården som man fick gå ut och springa ett varv i när man kände att man behövde. Springa av sig liksom. Det är ett fånigt exempel kanske, men poängen jag försöker göra är att lärare och elever borde ha en så god relation och att det borde finnas så mkt tid och ork att reda ut vad just den här klassen och personen behöver för att fungera och må bättre. Både som grupp och för individerna. Så tänker man väl på alla andra arbetsplatser? Det kanske är en hinderbana för några, extra läxhjälp för andra, uppdelning i mindre arbetsgrupper eller andra arbetsmetoder för ytterligare andra osv.
Heja Clara! Jag jobbar i skolan och håller med till fullo!
När jag var liten dansade jag också balett. Jag var aldrig speciellt bra på det jag heller, men jag försökte. När jag var liten hade jag svårt att lära mig stava rätt, men jag försökte. När jag var liten hade jag svårt att leka i stora grupper och när jag blev lite äldre tyckte jag att det var jobbigt att arbeta i stora grupper, men jag försökte och övade mig.
Istället var jag bra på att ta hand om djur, på att prata inför människor, och komma på de mest fantasifulla historier man kunde tänka sig. Jag är fortfarande vansinnigt bra på att prata inför och till människor, himlastormande mycket bättre på att berätta spännande historier och har utvecklat min förmåga att kommunicera med djur sedan jag var 10 år. Jag stavar dessutom oftast korrekt, är inte obekväm i större grupper och dessutom lite vigare än gemene mans kylskåp, för att jag inte slutade öva bara för att det inte var lätt.
Vi har alla olika talanger och begåvningar och alla dessa har sitt eget värde. Jag tycker att det är lika strålande att vara bra på att sjunga klassiskt som att sjunga jazz, men jag tycker även att det är farligt att hamna för långt efter kunskapsmässigt i flera av de ämnen som vi beslutat att undervisa våra barn i.
Att jag i mina första skolår inte fick bra omdömen (inofficiella betyg – i och med att jag gick på en friskola som använde sig av sådana) i svenska var enbart till min fördel. Det hindrade mig inte från att utvecklas inom de områden jag hade lättare att lära. Indikationen om att det fanns brister i mina kunskaper inom det svenska språket gav mig chansen att utveckla dem.
Problemet ligger inte i betygsättningen. Problemet ligger snarare inom bristande individualiserning i själva undervisningen. Om man tycker att balett är tråkigt, finns det flera andra sätt att få känsla för rytm och sin egen kropp. Samma sak borde väl gälla för ämnen vi lär oss i skolan? Man lär sig på olika vis. Därför är det väl aldeles strålande med friskolor som kan profilera sin undervisning och pedagogik?
Jag är för ordning och reda, det är under inga omständigheter synonymt med leda och förminskande av människors potential.
En flumskola är en skola som höjer kreativitet till skyarna, men glömmer bort att lära barnen stava. En flumskola är en skola som ägnar så mycket tid åt att spela upp en pjäs om franska revolutionen att eleverna inte hinner lära sig om andra världskriget. En flumskola är en skola där man låter det passera att en elev i högstadiet inte kan läsa ordentligt, med ursäkten att denne har det svårt hemma eller är bättre på matte.
En flumskola är en skola är barn som inte ens är mogna att ta hand om sin egen tanborstning tvingas ta hand om sin egen frammarsch i djungeln av kunskap.
Vad som inte är flummigt, utan bara upprörande är när unga vuxna inte kan skickas ut ur en undervisningssal, när de hindrar andra deltagare från att ta del av undervisningen, men det är ju inte skolornas fel.
Bra sagt!
Så bra och så rätt! Invänder bara mot delen med friskolor, tror nämligen att kommunala skolor kan och bör klara det minst lika bra 😉
Tror också (liksom Emmi här ovanför) att de allra flesta barn behöver struktur, ordning och tydlighet. Vilket inte alls är detsamma som ”hårdare tag” för mig, utan mer en form av trygghet i att veta vilka förutsättningar man har att förhålla sig till. Sedan är det en annan sak vilken pedagogisk struktur man väljer…
Du formulerar exakt vad jag också känner!
Fantastiskt bra skrivet!
Hurra vad bra du skriver!!!
Bra skrivet, håller med dig.
När jag gick på högstadiet och gymnasiet så passade jag inte in i ramen. Mest för att jag mådde så dåligt och var en ”belastning” för skolan. Det gick så långt från gymnasieskolans håll att dom försöka tvinga mig sluta. Dom kunde bara hjälpt mig istället för att tvinga mig att antingen passa in i mallen eller dra.
Ååh, exakt. EXAKT. Heja dig!
Åh, vad jag håller med. Passar du inte in i ramen så får det vara liksom…
Har en dotter som gled genom skolan ända till 5.e klass innan hennes lärare verkligen FATTADE att hon inte kunde läsa ordentligt. Då hade vi tjatat oss blå i flera år. Men det enda vi fick till svar var att hon var en sådan fin tjej oxh att hon var empatisk och en omtyckt kompis! Något som vi narurligtvis var mäkta stolta över men som vi även tog credit för! Men vad gjorde hon på skolan i alla år utan att förså ett skit vad de läste?
kram på dig!
Visst är det slarvigt av läraren att inte slå larm att eran dotter har behövt hjälp. Men man kan tycka att vi som föräldrar bär ändå på största ansvaret. Det är vi som har tiden – och största motivationen – att se till att våra barn lär sig det som undervisas i skolan. Sitta och läsa med de. Hitta intressanta böcker åt de som väcker läslusten. Hjälpa med läxan. Se till att vi vet vad som undervisas i skolan just nu och hur våra barn har uppfattat det … såna grejer
Det är precis så det är! Jag var ändå en av de ”snälla och duktiga” eleverna som gjorde det man skulle, men det resulterade i att jag fick sitta bredvid de två stökigaste killarna i klassen eftersom jag då skulle ha en lugnande effekt på dem. Pyttsan heller! Istället fick ingen av oss något gjort. Men jag vande mig vid att arbeta i stökiga miljöer och det har i alla fall gagnat mig. Men jag vet inte om killarna blev speciellt lugnare av att jag skulle sitta där när de skulle måla så som de blev tillsagda…
Åh, jag var också den snälla och lugna och när jag gick på lågstadiet så blev jag satt mellan två stökiga killar för att lugna dom. Såhär i vuxen ålder kan jag tycka att det är fruktansvärt. Jag blir förbannad bara jag tänker på det. Det är inte flickornas uppgift att se till att killarna lugnar ner sig!
Exakt! Helt ologiskt. Men som tur var skadades inte jag av detta, men jag undrar hur många som mådde dåligt av detta?
Men snälla lägg ner! Kom till min skola och anpassa dina flummiga regler så vore det kul att se om det fungerar! Barn behöver struktur, ordning och tydlighet.. Ibland kan man flumma men man märker att man inte får släppa för mycket efter annars blir det kaos!
Grejen är den att det ena liksom inte kan/får/bör/ska utesluta det andra. För att skolan ska lyckas erbjuda kreativitet, fler dimensioner och att SE varje individ krävs en rejält med struktur, ordning och tydlighet. De (/vi) som hindras av det traditionella sitta-stilla-och-tyst-och-arbeta-i-boken-dagarna-i-ända-skolupplägget är ofta de som även behöver just extra struktur och koll. Annars ”flummar vi iväg” totalt….och då når vi ju inga mål. Heller. Men som sagt, ett pedagogiskt upplägg som blandar det teoretiska med skapande inlärning skulle, tror i alla falla jag, leda till betydligt högre måluppfyllelse och mer aktivt engagerade elever än vi har i dag!
Montessori som jag fick gå i var det enda som fungerade på en liten anarkist som jag, som inte låter sig böjas (men snäll anarkist…bara göra egna projekt…..när ingen ser). Där fick jag individuell handledning, struktur och anpassning av studierna efter hur jag var funtad…inget ”tvinga på mig regler” utan att förklara varför man inte får…..det och det
Det ju så uppfostran oxå går till när den är som bäst och som pedagogiskast: Struktur, leka fram lärande och frihet under uppsikt…
EhUm…jag är nog ingen vidare mamma…
jag måste nog tänka lite på det här…och göra så som jag själv mådde bra av…
hm…
Trams! Har du hört talas om waldorfpedagogik? Som tillåter barn att utvecklas fria och kreativa.
Jag vet inte vad du tror att jag har för flummiga regler? Har jag skrivit något om det?
Jag tror att folk har olika uppfattning om definitionen av ’flummigt’. I det flesta sammanhang jag hört ordet är det nästan som en synonym till ordet ’slarvigt’. I akademiskt sammanhang innebär det att man inte anstränger sig tillräckligt för att verkligen förstå det man ska lära sig ordentligt.
Min mamma dansade också balett när hon var ung. Hennes fina gamla balettskor hänger som dekoration på min vägg nu! 🙂
Kloka ord till och med ju 😉
Kolka ord!
I am exactly the way you are…I hate if someone tells me what to do!
And it gives me a lot of motivation, to see you being free!!!=)
Thank you!
Love,
Lotta
Åh, Clara, varför kan inte fler människor vara som du?
Åh! Så bra skrivet! Håller med till fullo.
Mm, tack för kloka tankar… känner igen mig i det med hellre jazz än klassisk: hellre improvisera (leka) fram melodier som är MINA än att efterapa gamla gubbars och gummors toner som vem som helst kan göra om man bara övar tillräckligt… hellre mina egna sånger, sjunger min själ fri – än att tvingas in i en ruta, då är ju själva syftet med musiken (glädje) över and done. 😉 Så mer frihet — håller med dig helt. Kram!
Jag känner såväl igen mig!
Vuxna som säger: RITA INNANFÖR linjen!!!! Men varför då….då gör man ju inget nytt här på jorden? Alla ritar ju innanför linjen!
Uppspeln för elit-ungdoms-orkestern: Men!!! Det var fantastiskt vackert, jag blev så rörd av det du spelade!!! MEN: Du KAN inte spela BAROCK så emotionellt. Det är inte så den är skriven..den ska vara sval….
Suck!
Att rita innanför linjerna uppmanas när barn är mindre för att de ska få öva på sin finmotorik. Det kan också vara ett sätt att dokumentera deras utveckling. Tänk om det ligger ett större problem bakom det och så missar man det för att barnen ska få göra som de vill precis hela tiden. Det pratas om det kompetenta barnet, men de behöver vägledning och ibland en liten push i rätt riktning.
Jag tror att du hade blivit upprörd om läraren sa till dig att ditt barn ville att 2+2 skulle vara lika med 10 istället för 4, så denne lät barnet lära sig det.
Bildämnet är inte bara flum, roliga timmen där eleverna ska få göra vad de vill. Bildämnet är minst lika viktigt som andra ämnen, det handlar mer än bara rätten att att få rita utanför linjerna. Sen visst, för äldre elever bör man uppmana ett kritiskt tänkande, att finna egna vägar och kunna analysera det man skapar.
-en blivande bildlärare
Jag vill bara tala om att jag lyder allt som jag blir tillsagd. Om jag vill. Men dock så pass mycket att det sällan är koppeltvång.
Skolan är jättesvår. Individuellt till 30 stycken + kurskriterier. Jag vet att frihet skulle vara bättre, om motivation fanns. Det är rätta motivationen som är svårast. För lärare och elever. Och tänk på att alla är individer. En del vill rita inom ramarna, tills den egna säkerheten för dem utanför. Om läraren släpper ut dem…
Gilla!