Jag vet många som under sin föräldraledighet stundtals blir tokiga av att inte få göra någonting ifred. Det är inte så konstigt då fenomenet med föräldrar som går ensama hemma med ett barn i flera månader aldrig förekommit i historien tidigare. Det är en ganska onaturlig situation. Kanske känns det svårt att ringa in en barnvakt då man inte har någon märkvärdigare önskan än att få bada i fred eller sitta på café en stund? Men man kan ju faktiskt bytlåna barn med kompisar! Jag tycker inte att det är mer jobb att ha två bebisar istället för en. Inte om det bara gäller ett par tre timmar. Det är faktiskt lättare! För barn roar sig bättre tillsammans, även om de är för små för att riktigt kunna leka med varandra.
Jag har själv testat det här systemet med olika kompisar som är barnlediga. Om du lämnar din grabb mellan tio och ett på tisdag så kommer jag med min några timmar på torsdag. Och inget behöver man ta med sig heller. Blöjor, mat, extra kläder – det lånar man av varandra. Allt för att göra det så enkelt som möjigt. Minimalt med meck! Och inte behöver man ha något superviktigt ärende för att få barnvakt heller. Man bara bokar in bebisbyten med jämna mellanrum och vet att man har en egen liten guldstund i veckan för sig själv.
70 svar
Ja, kan bara hålla med….det är ofta vi tar med kompisar hem från förskolan/skolan eftersom det är lättast så. Barnen sköter sig själva (har en dotter på 4,5 år och en son på 8 år) och man slipper gnabbet mellan syskonen 🙂 Sen är det ganska skönt de gånger de är hemma hos kompisar och man får lite egen tid….
Ja det vore en jättebra idé om man hade vänner i närheten med barn. Vet inte hur man lär känna nya barasådär. Är inte så bra på att prata med personer jag inte känner. Hur gör man? Finns det fler i Gbg-trakten?
Klokt och fiffigt!
Får mig att önska att jg hade vänner med barn, men så kan det gå när man är ”först” ut. Får vänta till maken kommer hem så länge.
Vilken bra idé! Tror att min mamma hade en liknande deal när jag var liten eftersom min pappa är sjökapten och var borta på resor i långa perioder och hon i princip var ensamstående under tiden. Tror i och för sig att de bara bytte när de hade något inbokat men varför inte hjälpa varandra till lite egentid också?
Superidé. Dessutom behöver man inte ha dåligt samvete på något sätt för att man lämnar bort sin unge till någon annan om man sedan gör precis samma sak tillbaka. Win Win liksom.
Förlåt att jag tar upp det här i din blogg, Clara, men du får ta bort kommentaren om du inte tycker att det är okej.
Finns det någon av er som kommenterar och gärna vill ha barnvakt/byta bebis eller vara barnvakt så kanske vi kan prata ihop oss ifall ni också bor i Umeåtrakten. Jag ställer gärna upp som barnvakt (även till tvillingar trots att jag redan har två barn själv). Skulle också själv vilja ha möjlighet att lämna ifrån mig mina barn ibland vid behov.
Hej, släng iväg ett mail eller lämna din mail så kan vi ju prata ihop oss lite!
Verkligen jättefiffigt! Och som nån skrev så funkar det utmärkt med hundar också. Hörde om några hästägare som börjat med en liknande grej också 🙂
Låter som ett superbra tips. Jag önskar att det funkade för mig dock, men den enda av mina vänner som har egna barn bor ett par timmar bort. Men ska komma ihåg detta till barn nummer 2. Då har jag säkert fler vänner med barn.
Vilket bra tips! Nu är min minsta 3 år gammal men så klokt att hjälpas åt när man är mammaledig och behöver lite egen tid.
Vilket superbra tips. Jag jobbar själv som frilansjournalist medan jag är föräldraledig på deltid och har en stor tjej också. Hade verkligen behövt barnvakt emellanåt både för jobbgrejor och för att någon gång emellanåt få lite egentid.
Men vi har inga vänner med barn och de andra föräldrarna på dagis har redan stora nätverk så de verkar inte ha något behov med att byta barnvaktstjänster heller. Så hur gör man då. Hade gärna lärt känna kompisar med barn för att träffas ute på lekparker osv också, men hur hittar man nya vänner som vuxen. Särskilt då man jobbar hemifrån och inte heller kommer iväg på aktiviteter kvällstid pga barnen. Lite moment 22.
Du får fixa en barnvakt/kompisförmedling här i Umetrakten, Clara 😉
Var i Umetrakten bor du? Har en femmånaders dotter och bor i Ume, har inga andra bekanta med barn jag heller 🙂
Vi håller precis på att flytta till Anumark. Men har bil så jag är rätt flexibel.
Eller så frågar man någon av oss barnlösa, men bebissuktande, vänner som gladeligen tar hand om den lilla bebin några timmar. Fungerar ju oftast inte dagtid/vardagar eftersom man jobbar, men på kvällar och helger! Jag tycker att det är synd om barnföräldrar inte vågar fråga andra, barnlösa, om hjälp. De flesta av oss är nog bara sugna på att få låna småttingarna lite grann :).
Innan jag hade barn kunde jag nästan inte tänka mig något bättre än att få barnvakta. Nu när jag har två egna är jag alldeles för rädd för att be vänner vara barnvakt, man vill ju inte vara rill besvär. Så konstigt att jag inte kan förstå att andra kanske känner precis som jag gjorde innan!
Jag hade gärna gjort det om jag bara hade haft barnlösa vänner som kan tänka sig att vara barnvakt. Jag vet att det finns föräldrar som bara kan tänka sig att lämna sina barn hos andra som redan har barn, men personligen är jag av den åsikten att även barnlösa kan ha riktigt bra hand om barn. Innan jag själv fick barn så längtade jag efter barn i många år och satt då barnvakt lite grann, men hade gärna gjort det mer.
Vart bor du Elin?
Clara blir bara alldeles lycklig ibland när jag läser din blogg. De senaste dagarna har det varit ännu mer klockrent än vanligt! Det är så ofta som du sätter ord på tankar jag haft och det är så skönt att se att jag inte är ensam om att tänka såhär. Jag brukar inte kommentera men var tvungen att göra det nu. Fortsätt att skriva om dina tankar om saker och ting!
Tack! Vad glad jag blir att läsa det! Kram
Precis vad jag behövde tips på! Jag har faktiskt skämts av tanken att skaffa barnvakt för att kunna sitta i telefonkö exempelvis. Tack Clara!
Jättebra idé! Inte lika lätt för mig kanske, för jag har tvillingar 🙂
Verkligen bra tipps. Tyvärr har jag inte så många vänner med barn där jag bor just nu. Men vi ska flytta till Stockholm snart där jag bott tidigare och där har vi fler vänner med barn. Då kanske detta kan vara värt att testa någon gång. Om inte annat för att få lite kvalitets tid med min man.
Clara, jag hoppas du fortsätter skriva när jag får fin familj och hus och trädgård och blir vuxen! Eller att du iallafall har kvar allt du har skrivit! Behöver dina fina tips och trix och tankar 🙂
Jag har inga småpluttisar längre (ja, jag lär väl dra in på Dressman före skolavslutningen – om jag får…) men vill bara skriva att jag är så impad av en vän som fixar barnvakt hur lätt som helst. Ofta. Och utan dåligt samvete eller minsta tvek eller som om det skulle vara något onormalt med det. Beundransvärt.
Enkelt o klokt! Något att tänka på. Att våga fråga. Att våga sträcka ut en hand.
Der fungerar även när barnen blir lite större. Då kanske inte föräldern har lika stort behov av egentid. Det kan istället handla om t.ex. jobb och möten föräldrarna ska på kvällstid. Barnen tycker mest att det är kul 🙂 Jag har inga barn själv men som ”dagisfröken” vet jag att det förekommer.
Va, har det aldrig förekommit att man gått hemma ensam med ett barn tidigare i historien?
Jag tänker på alla de kvinnor som suttit hemma i stugorna med sin förstfödda, medans maken slitit på åkrar, dagsverken, skogen, fabriker, krigsfälten, sjöss etc…. Så har det ju i princip alltid varit i de fall vi inte haft generationsboende.
Nej, det har inte alls förekommit på samma sätt. Kvinnor var inte lika isolerade förr, ofta bodde man flera generationer hemma, många män jobbade på gården, man hade en stor gemenskap kring tvätt, städning, höbärgning, skötsel av djur. Många av dessa saker som skapade gemenskap och solidaritet mellan kvinnor finns inte idag. Vi går inte till tvätteriet tillsammans – vi tvättar hemma. Osv…
Jag håller inte alls med. Åker man på landsbyggden ser man att det är ofta är långt mellan torpen/gårdarna. Jag kan dessutom tänka mig att man hade ett helt annat tidsperspektiv, att inte se en levande människa på 3-4 dagar eller ännu mer var fullkomligt naturligt. Men visst man fick hjälpas åt mer, det är inte det jag vänder mig emot, utan påståendet att folk inte gick hemma ensamma med barn förut.
Historiskt sett är de långa avstånden mellan torpen ett ganska nytt fenomen det också som uppkom i och med skiftesreformerna som började i slutet av 1700-talet. Dessförinnan bodde bönder i små byar snarare än långt ifrån varandra i enskilda gårdar.
I min morfars hemby fanns gårdar överallt, men 70 procent är rivet idag. Det är först NU det är glesbyggd där. Dessutom bodde man ofta flera familjer i huset. Farbror med familj på övervåningen, farmor i stugan på gården. Morfar hade om vintrarna 7 samer sovandes på köksgolvet. Så nog var det andra (trångbodda) tider
Jag reagerade likadant. Har du glömt alla hemma fruar på 40 talet och framåt, dom kvinnor som nu saknar pensionspoäng, dom som var hemma med sina barn utan möjlighet att ta sig ngnstans för de hade inte körkort det gick inte ssk mycket bussar etc. De lagade all mat,.all tvätt strykning, städning etc utan tekniska hjälpmedel. Inte fanns det tid till ngn egen tid. Min mamma fick barn mellan 1953 och 1961, det var utedass, handtvätt, koka tvätten på spisen som var vedeldad, ingen disk maskin, Du värmde allt diskvatten. Inga mamma pappa träffar. De var ju verkligen hemma och karln var ute och jobbade. De hade ingen utbildning heller mer än 7 årig folkskola och det fanns i de flesta familjer inte pengar till vidare utbildning hur begåvade de än var. Om min mamma fick ngn lite stund över var hennes högsta önskan att få läsa en bok eller att skriva ett brev. Det fanns ju inte telefon heller på samma sätt utan du fick ringa max två perioder när du ringde. Är det några jag beundrar är det den tidens hemma fruar som över levde det vi skulle suckat ihjäl oss åt och som ändå har haft rika liv. Min mamma har en jättedålig pension för att hon inte hade ngt jobb, städjobb var väl det hon kunnat fått men hon var reumatiker så det var ej möjligt. Det hon gjorde utanför hemmet var att engagera sig i församlingsarbetet obetalt, alltid ha ett öppet hem för folk i nöd och hjälpa oss barn med läxor, men ssk mkt lektid med oss fanns ej heller. Vi fick lära oss leka med fantasins hjälp Men ssk mkt avkoppling för sig själv hade hon aldrig. Så dagens mammor som är hemmamammor kanske skulle tänka lite tillbaka hur det var då. Sen är jag inte motståndare till att få hjälp av andra , det hade varit toppen när man inte har ngr anhöriga i närheten. Så gläds över er vardag o ta vara på de stunder ni har med barnen, fort blir det större o man får egen tid
Amen! Så sant.
När jag läste texten uppfattade jag det som att Clara inte menade att det aldrig förekommit före den 24 maj 2012, utan att det är ett relativt nytt fenomen om man tänker sig hur länge människan funnits till och fött barn och haft sig. Då är ju även 40-talet ganska modernt!
Smart! Gjorde likadant när mina var små! Snart vill dom själva leka hos kompisen och kanske sova över någon gång! Bra byte det oxå 🙂
Kanonbra tips! Det hänger lite ihop med ditt tidigare inlägg om att hjälpas åt familjer emellan med krattning o.dyl.
När min son var liten bodde jag själv med honom. I trappuppgången bodde en annan ensamstående mamma med en flicka i samma ålder som min pojke. Vi blev som en enda familj. Vi åt hos varandra flera gånger i veckan för att slippa laga mat vareviga dag. Vi barnvaktade när den ena skulle handla eller den andra promenera.
Och barnen fick en jättebra kontakt. Bonussyskon för ensambarn är ju toppen! Fastän vi båda har flyttat iväg till olika delar av landet håller vi fortfarande kontakten och vi känner nog ett särskilt band till varandra och varandras barn, då vi levt så nära varandra och sett barnen växa upp. Min son fick i och med detta en syster och det fick jag med 🙂 Kram till Carola och Lova från mig och Leo. Vår älskade bonusfamilj 🙂
Ja DET var jättefint! Nu sitter jag här tårögd 🙂
Jag blir ocksa tarogd, sa fint skrivet!
Åh vad fint!
Fint tips! Har själv tvillingar så vet att det nog snarare är lättare med två bebisar som kan leka själva på golvet en lång stund. Dock vet jag inte riktigt om nån tycker det är lika lätt att helt plötsligt få tre som vanligtvis bara har en så jag vet inte riktigt vem jag skulle bytlåna med…
Haha.. instämmer har själv tvillingar =) Men det lär väl bli lättare med åren skulle jag tro.
Vilken bra ide’! Det ska jag prova nästa mammaledighet:)
Nu har ju inte jag några egna barn att låna ut, men jag brukar säga åt vänner och bekanta med småbarn att de gärna får höra av sig om de vill ha barnvaktning någon gång, allra helst till de som inte har så många släktingar i närheten.
Än så länge har i princip ingen frågat och jag tror inte att det beror på att de inte litar på mig som vakt utan att föräldrarna inte vill vara till besvär. De vet liksom inte att jag skulle bli alldeles överlycklig om de frågade mej!
Hur ska man få föräldrarna att förstå det?
Detta att våga sträcka ut en hand… Jag var länge singel och sa som du: ”Bara säg till när ni vill ha barnvakt.” Det hände EN endaste gång. Numera bor vi långt bort från vår släkt. När det var dags för barn nummer två att födas frågade vi våra grannar (där en av dem arbetade på vårt barns förskola) om de kunde tänka sig att ta hand om två-åringen OM vi skulle åka in på natten till BB utifall att min pappa, som lovat bila tre timmar för att barnvakta inte skulle hinna fram i tid. Alltså: ”Kan du tänka dig att barnvakta någon timme-akut-på natten om det skulle behövas när vi åker på BB.” Svaren jag fick var nej. Från alla. ”Inte på natten, jag jobbar med barn på dagen, så nej, kan du inte fråga någon annan, nej, vi har redan två barn jag vet inte hur de skulle kunna sova då, kan man inte ta med stora till BB? osv, osv. ”Jag blev förvånad och besviken. Stöss! Jag hade svarat ett självklart ja. Det tog mig mod att be om hjälp. Och det sved att få ett nej, just vid förlossningen. att de som bor nära oss, som vi umgås med inte kunde tänka sig att stötta oss under några timmar tills min far kom ner. Av obekvämlighet. Vi har inte haft barnvakt mer än två, tre gånger på sex år. Tänk att få gå på promenad barnfria och vuxenprata med sin man! Jag har också frågat andra föräldrar om de vill lånbyta barn, som Clara föreslår! Men det verkar så svårt, många vuxna i Stockholm tror inte på sin förmåga att ta hand om andras barn. Eller min förmåga att ta hand om deras. Ens för några timmar. Man litar på förskola och pedagoger, men inte på privatpersoner. Folk har ju haft barn i alla tider! Jag tror att detta är ett storstadsfenomen. Att det ser annorlunda ut på små orter. Eller?
Vilka tråkiga grannar och vänner! Jag ryckte in för vänner (tillika grannar) när det var dags för dem att åka in till förlossningen, en självklarhet oavsett hur det passade i min planering. Allmänt tycker jag att det kan vara svårt för personer, oavsett om det gäller barn eller inte, att ta stunden för vad den är och bara hjälpa till.
Jag bor i Gävle 😉
Det ligger nog nåt i att folk tror att bara pedagoger och barnskötare kan ta hand om andras barn. Det är inte sant. Barn är människor och jag är rätt bra på att komma överens med människor i alla åldrar och att offra några timmars nattsömn för att underlätta för en ny att komma till världen är väl en självklarhet?
Åh vad jag känner igen mig! Jag bor i en storstad och är ensam på heltid. Har haft det tufft å kämpigt på många sätt å vis. Det tar mod att våga fråga folk om hjälp, och när man gång på gång får nej så blir i allafall jag så besviken att jag slutar fråga. Det är ensamt och jag vill inte ha det såhär. Har provat olika strategier, försökt vara väldigt konkret med vad för sorts hjälp jag behöver, vad det skulle betyda för mig och varför jag behöver hjälpen. Men ändå får jag skrämmande ofta nej. Det blir mer som att jag hamnar i en tacksamhets- och beroendeställning. Trots att jag mer än gärna hjälper dem, och säger det. En ”kompis” svarade (när jag frågade om vi kunde hjälpa varandra och hämta varandras barn från förskolan ibland om det knep sig) att ”ja jag förstår att du behöver hjälp som är själv men vi är två så vi behöver inte det och därför tänker inte vi hämta ditt barn”. Tack för den liksom! Som om två räcker till i alla lägen? Som om de aldrig ville ha vuxentid med varann? Hur tänker folk? Tror att det är ett storstadsfenomen, eller hoppas det för då finns det hopp om att inte alla har det såhär.
Vi råkade ut för samma sak i somras när nummer två skulle födas. Alla sa nej. Det slutade med att lillasyster föddes i badrummet medan storasyster tittade på. Vi hann inte in på förlossningen och än mindre hade vi hunnit ringa någon barnvakt. Men hade vi hunnit till sjukhuset hade vi fått ta med det stora barnet eftersom alla potentiella barnvakter tackat nej…
Var bor du?
Det låter väldigt vettigt! Det ska jag komma ihåg den dag jag får barn..
Hade varit toppen. Men när man har tvillingar är det inte lika lätt att byta bort dem…
Nej, jag kände precis som du. Hann bli en smula upprörd först då Clara skrev att det inte är jobbigare med två än med en. Tur att tillägget ”i några timmar” kom efter. Det är betydligt jobbigare med två än med en (jag har testat båda varianterna) och det är ytterst få som vågar sig på att vara barnvakt till tvillingar, tyvärr.
Åh, varför ska folk alltid bli upprörda? Även utan det där tillägget – vad tjänar det till att bli upprörd?
Därför det hade varit respektlöst av någon som inte har tvillingar att påstå att det skulle vara lättare med två barn. Tror att de flesta tvillingföräldrar kan intyga att det inte är lättare med två (med det inte sagt att det inte är fantastiskt att få vara just tvillingförälder). Därför blev jag ”upprörd” i bråkdelen av en sekund innan jag såg det där tillägget.
Hehe, jag har också tvillingar och hann tänka samma sak som er båda. Än så länge är det bara min mamma som vågat sig på att vara barnvakt ensam (de är 8,5 månader). Jag vet att hon hade samma problem med mig och min syster som också är tvillingar. Ingen var så sugen på att passa oss, men alla lämnade sina barn hos henne. Hon hade ju redan så många (4 st), så det gjorde ju inte så stor skillnad :/ Fast jag tycker det är en väldigt bra idé, det känns fel att leva i så små familjer när man fått barn och man faktiskt skulle vinna mycket på att hjälpas åt mer.
Inget barn på många år för mig, men när jag var Au Pair såg jag till att barnen hade ”playdates” så ofta som möjligt – just för att då underhåller de varandra och jag kunde laga mat, fixa med tvätt eller bara ta det lugnt i 2 sekunder utan att behöva leka med dem samtidigt. Superbra!
Men hallå! Det här är ju genialiskt! Fattar inte varför jag inte kommit på det själv under det dryga ett år jag varit hemma nu, haha!
Känner likadant, lite snuvad.
Mycket bra tänkt, så kommer jag också vilja göra när/om jag får barn i framtiden. Jag tror att många mammor kan känna dåligt samvete för att de vill göra saker själva och inte bara för sitt barn (något du även tagit upp på bloggen Clara) eftersom man helst ska vara supermamma och orka med allt själv hela tiden. Klok som en bok är du 🙂
Jag fick mitt första väldigt ugn.. 20 hade inga vänner med barn då.. inte många barnvakter heller. Hade varit underbart om någon av vännerna erbjudit sig med sin hjälp ibland.
Hörde nyss om en familj med två barn dom hade en deal med sin syster/ bytte barnen 24 timmar en gång i månaden kanon! 🙂
Erbjuder man sin hjälp till andra kan man ju lättare få kontakten med grannar, vänner som kan tänka sig hjälpas åt.
Fin torsdag på er! 🙂
Så gjorde jag och mina väninnor hela tiden när våra barn var små. Vi hjälptes åt med barnen och det var så skönt för när barnen blev större fanns det alltid en trygghet i att familjerna kände varandra så väl att om jag inte var hemma när barnen kom hem från skolan så gick barnen till en av de andra familjerna och lekte och fick lite mellanmål. Nu ska nämnas att vi alla jobbade mycket oregelbundna tider och någon var alltid hemma på dagen. Det där att bilda nätverk med andra familjer i ens närhet är så viktigt för barnen och tryggt för föräldrarna. Man kan kanske hjälpas åt med att hämta och lämna på dagis t.ex. när det strular till sig. Jag kan verkligen rekommendera alla att hjälpa varandra med barnen ibland för det är kul och ger föräldrar lite väl behövd paus. Jag hjälper till ganska mycket med mina barnbarn och när den lilla tar sin middagslur så brukar jag passa på att ta en fika och njuta en stund och om storebror är hemma så fikar vi tillsammans och har en liten mysig pratstund i lugn och ro, det är underbart. Man kan njuta på olika sätt.
Precis som för dig Lisa, så har det gått ett antal sedan mina barn var små, men då gjorde vi likadant. Det var speciellt en familj, som vi ofta gjorde ”barnbyten” med. Utan det hade vi inte överlevt (med far- och morföräldrar på långt håll). Fördelen med ”byten” är, att man inte behöver ha dåligt samvete. Man ”ger” och ”får”. Alla ”tjänar” på det och är nöjda och glada. Mycket bra idé, speciellt när barnen fungerar bra ihop, då behöver det inte kännas som en extra börda att ha några extrabarn ibland.
Tack för att du finns Clara! För mig som ännu inte har barn, och som på allvar blir skrämd över kompisar som beskriver livet med småbarn som att man mer eller mindre sitter i fängelse tills barnen flyttat hemifrån, är det skönt att få höra att det faktiskt går att få de där små viktiga stunderna av ensamtid även som förälder. Och UTAN att behöva ha råd/lust med nanny på heltid eller barnvakt hela dagar.
Vilket finurligt system Clara?
Kan man göra samma med hundar tro?
Kram Mrs G
Det fungerar jättebra med hundar, det systemet! Super att kunna gå på bio eller nåt utan att behöva bekymra sig om ensamma hundar i lägenheten!
Hoppas verkligen att jag hittar några mammavänner tills det är dags för mitt första barn i oktober i år så att vi kan ha sådana här fantastiska byten nästa år 🙂
Gå en kurs i babymassage tex där du bor så komme du få nya vänner! Eller påÖppna förskolan. Bra ställe för nya kontakter.
Smart idé!
Kloka tips! Det är lätt att glömma att även dom korta stunderna av egentid är nog så viktiga som förälder, som ett bad till exempel, eller att göra lite ärenden på egen hand.
Ett bra tips! Jag hoppas att jag kommer ha många vänner i närheten med barn när det väl blir dags, för jag kommer nog behöva ensamhet ÄVEN när jag blir mamma 😉