Det var länge sedan jag drömde mardrömmar men imorse vaknade jag alldeles skräckslagen. Jag ska inte plåga er med detaljerna men i korthet handlade drömmen om att bli ratad. Att jag inte fick vara med. Jag mötte några gamla kompisar och gav dem en komplimang. Men de bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag gick på en fest men fick ingen sittplats och ingen såg mig. Ingen hörde ens att jag pratade. Jag fortsatte försöka på olika vis, men ingen bekräftade min existens.
Drömmen var nog en reaktion på ett minne som flöt upp till ytan igår. Jag minns hur jag som sexåring gick till en kompis. Hennes mamma öppnade och ropade till dottern att jag var där. -Gå upp du, hon sitter i badet. När jag gick upp för trappan hörde jag hur kompisen och min bästa vän som tydligen också var där viskade till varandra ”Men jag vill inte leka med Clara” ”Men vi säger till henne att vi är sjuka då så att hon går hem igen”. Jag stod länge utanför badrumsdörren och tvekade. Skulle jag knacka på ändå? Tillslut öppnade jag och ställde mig på tröskeln. Vågade inte riktigt gå in. De hälsade glatt på mig. Men när de klev upp ur badet och började klä sig sig smet jag ner för trappen, tog på mig skorna och rusade hem. Kinderna brännheta och ögonen fulla av tårar.
Jag var ledsen förstås, men allra mest arg. Över att bli bortvald, men också för att de försökte lura mig. Aldrig att jag skulle låta mig luras att leka med någon som inte ville leka med mig! Aldrig att jag skulle vara kvar där jag inte var önskad. Hellre var jag ensam i tid och evighet.
Den där gången illustrerar ganska bra hur jag var som liten. Och hur jag är nu. Oftast kan placera känslan av att vara bortvald utanför mig själv. Jag har alltid valt ensamhet framför sällskap med någon som vill slippa mig. Ensamheten blir inte ens ett problem för mig. Om någon inte förstår mitt värde, då tänker jag inte värdera dem. Och det förhållningssättet till att bli bortvald vill jag verkligen ingjuta i min son, för jag tror att det är det som är definitionen av självkänsla. Att ha en stolthet. Att inte tro att man måste gå med på vad som helst. Att veta att man har ett värde fast andra inte tycker det.
Men drömmen då? Varför var den så hemsk? Jo för att i mardrömmen gick jag aldrig därifrån. Jag fortsatte försöka tränga mig in i samtal där ingen lyssnade. Försökte vara trevlig mot människor som inte såg mig. Försökte vara med där jag inte fick plats.
Och det känns mycket värre än att vara bortvald. För då är man både bortvald och utan värdighet.
96 svar
Känner igen mig i din dröm. Så har jag levt majoriteten av mitt 25-åriga liv. Jag hade försökt som liten att umgås med den pojken som mullade mig på skolgården, 7 år. När jag fyllde 9 år så flyttade vi och jag hamnade i klassen där man inte skulle leka längre. Jag blev utanför då jag inte spelade fotboll eller gick på gymnastik. Visst hittade jag andra att vara med men bara vetskapen om att man är inte värd att vara med i sin nya klass… När jag var 10 år flyttade vi ut på landet… vilket gjorde att valet av personer att umgås i ens egen ålder minskade. Och det hade en stor inverkan på mitt sätt att se på mig själv i sociala sammanhang.
Om 3 giftiga gamla tanter i ett lägenhetshus tjatar pâ en annan tant att denna mâste bort därför att de inte giiiillar den nya, skulle du som ny tant, flytta ifrân din fina lägenhet ? !? Det är ju inte mitt problem. Ha, ha mig biter inget gift pâ utan jag sänder det tillbaka med en blick. Anser att attityden tyder pâ inkompetens och ilska. Det är inte lätt att bli vuxen i Frankrike och ha koll pâ sina hormonella stôrningar när det vâras och blir —-Pâsk !
Läser detta inlägg om och om igen. Så där är det i min klass idag. Det är jättejobbigt att känna sig utanför. När ingen pratar med en eller låtsas om som att man inte är där. Trots att man är vuxen och man tror att nu ska väl folk ha lärt sig allmänt hyffs så blir man ändå så besviken och ledsen. Det fullkomligt tär på energin. Det värmer att läsa ditt inlägg. Att påminna sig själv om att man är bra. Även fast man vet att man är bra är det lätt att glömma bort det. Jag tror precis att jag fick mitt bönesvar. Tack!
Visst är det så. Jättebra att inte ta skit, och det behöver ju barn lära sig också.
Men jag tycker samtidigt att det finns nåt fint i att inte sluta försöka! Ibland håller folk upp ovilja eller ointresse som ett försvar, av vana eller för att de inte vet bättre. Jag känner ett par personer som inte alls känner av när det verkar vara läge att gå – de framhärdar i sina försök att lära känna folk. Och faktum är att de lyckas! Folk ger till slut upp och låter sig lära kännas. Jag också… Och nu värderar jag den egenskapen väldigt högt, den där naiviteten eller frimodigheten som gjorde att de där människorna till slut lyckades lära känna mig.
Sen är det klart att man inte ska fläka ut och in på sig själv när man inte får nåt tillbaka. Man måste ju ta vara på sig själv. Men vad jag vill säga är att jag gillar typen som inte inordnar sig under den här ordningen med att alla ska ta vara på sig själva, utan bara ger, liksom. Oavsett vad de får tillbaka.
Väldigt klokt och bra skrivet! Du skriver så mycket bra och insiktsfullt i din blogg! Älskar din blogg!
Det här inlägget och det om ”sova hela natten” längre ner, är det klokaste jag läst på länge. Tack! 🙂
Bra skrivet!!
Alla har inte kompisfamiljer att fira med som jag. Har flyttat endel och då blir det så att man behöver skaffa nya vänner på nya platser. Men det kan vara en bra utmaning att få växa i att öva sig i att våga ta kontakt! Man kan ju få ett ja!! Och ofta får man ju det. På en plats där vi bodde turades vi om att ta kontakt med vår nya omgivning. Vi provade att spontan besöka för att se vilka som tyckte det kändes ok, då visste man efter hand vilka som uppskattade det. Men att våga byta nummer med någon även om det är första gången man träffas kan vara värt det!! De flesta människor runt en längtar efter vänskap/gemenskap. Ibland känns det ovant även för mig att som 30 åring erkänna för mig själv att det kan kännas ensamt och att jag behöver träffa nya vänner när de gamla aktivt valt bort. Men vänskap är som att vaska guld ju längre tiden går dess bättre ser du guldklimparna de vännerna du har som är kvar. De som inte bara tar utan ger. De som investerar i andra.
Ursch för att bli bortvald!
Jag är så glad över att jag har provat mig fram och nu har hittat min plats. En plats där jag får vara mig själv och där folk aldrig skulle forma mig till det sämre utan snarare till bättre, genom att uppmuntra till att våga vara sig själv till 100 %. Alla accepteras och alla får synas på ett bra och kärleksfullt sätt =)
Jag känner igen det där från när jag var liten..
Även jag, känner mig manad att berömma inlägget. Kloka och sunda tankar. Jag är glad att jag hittade din blogg (via Jakten på det perfekta livet) och du inspirerar mig verkligen. Jag delar nog de flesta av dina värderingar och intressen. En högkvalitativ blogg <3
vilken otäck och jobbig dröm alltså. förstår att du blev berörd efteråt. men vad skönt att du har kunnat känna dig så trygg i dig själv att du valt att vara ensam istället för att hänga med ”dumma”. jag tror absolut du kommer förmedla och ge ditt barn självkänsla!
Såg att några har studerat på högskola med människor som är 15-20 år yngre, jag har provat på detsamma och känt mig väldigt ute och passe. Skönt att höra att det inte är bara jag! Det här med att skola om sig när man blir äldre är inte lätt. Kanhända att man har för höga krav på sig själv, ”att vara gammal och förståndig”. Kunde också känna att det förväntades av en ibland. Är grupperna mer blandade så går det bättre, men inte vara ensam över fyrtio när alla andra är i tjugoårsåldern.
Tack för dina fina ord. Skönt att inte vara ensam i denna känsla, och ännu skönare att bli påmind om att minnas mitt eget värde. Tack också för alla kommentarer! Jag reflekterar mig i era ord och ser mig själv klarare igen. Stor kram alla
Det bästa du kan ge honom är självkänsla. Att veta att prestationer eller vad andra tycker inte är det som avgör personens värde även om det är viktigt att kämpa och inte stöta bort all sin omgivning. Men att han ändå är bra för den han är och är älskad ändå… Är tyvärr allt för sällan barn får höra det och för ofta de får höra att de varit duktiga för något de gjort MEN samtidigt så var inte anledningen till prestationen att barnet själv var bra utan ”tur att du hade hjälp av …” eller ”hade du gjort så här istället hade det blivit perfekt” tror inte föräldrar tänker på vad de gör alltid…
Eftersom jag är utan släkt och familj så har jag krusat många i mina dagar, nöjt mig med lite för att få en gnutta gemenskap. Tack Klara för dina ord, de stärkte verkligen i rätt tid. Att hänga på ger bara mer känsla av ensamhet. Många människor är flyktiga, det handlar mycket om egen tillfredställelse. Att se andra är inte intressant.
Jag förstår precis hur du menar, hade så där väldigt ofta.
http://www.ankpung.se 23 åring mamma med skyddad identiet
Det är så rätt det du säger. Men tyvärr tror jag många lever så. Många människor är hellre med människor de mår dåligt av än själva för det anses fult att hellre vara ensam. Det kan man ju tex se på alla par med en massa parvänner som de träffar. Jag tror att i minst hälften av fallen är det påtvingat eftersom folk helt enkelt inte kan vara ensamma.
Hej Clara! Åh nu kände jag att jag ville kommentera! Jag kände igen vartända ord och mening av vad du skrev. Jag var nämligen en exakt lika dan unge, hällre utanför och ensam än att ha ont i magen och känna sig oönskad. Fast jag är faktiskt exakt lika dan idag, dom jag har runt mig älskar mig för den jag är och vill vara med mig, dom som jag någonsin har känt mig oönskad hos, finns inte längre med mig i mitt liv.
Stollthet och kärlek till än själv kan man väll kalla det för.
Om du vill så får du gärna läsa mitt inlägg på min blogg som handlar om nästan exakt samma grej, kanske känner du igen dig i min text?
Ha det jätte gott!
Stora kramar LINA
skit oxå! jag glömde…. hmmm… här kommer länken till dig:
http://mammalivetpalandet.blogspot.se/2012/03/en-liten-bit-av-lina-lundberg-inlagg.html
Klokt skrivet ! Jag tycker det är otroligt viktigt att alla får ta för givet att man är bra som man är, att det är den självklaraste sak att bli uppskattad sedd och omtyckt – av en del, omöjligt alla. Men dem som inte gör det, dem kan dra dit pepparn växer.
God självkänsla is da shit. Speciellt för ett litet barn. Det ser jag som min primära uppgit, att ge min lilla dotter en god självkänsla. Det är grunden för allt, ALLT. Mår själv dåligt om jag ser en person vara/känna sig utanför. Du ska veta Clara att din blogg är så fin :-). Jag är ny o bloggvärlden och har väl läst dem i ett par månader, läser kanske ett 5-tal. Din andas det jag tror att du vill att den ska andas. Trygghet, hemtrevnad, inspiration, värme och ett leende. Den har även en estetisk och vacker layout. Det tycker jag! Må gott!
Så klockrent inlägg just nu för mig. Min dotter hade inte blivit bjuden på ett kalas idag. Bägge hennes bästa vänner är bjudna, men inte hon, till på köpet var såklart inbjudningskorten utlämnade på skolan så barnen verkligen vet vem som är bortvald och inte till kalaset.
Min dotter är inte så brydd utan har mest bara ryckt på axlarna och sagt ”äsch. Jag struntar väl i det!”.
Och ditt inlägg får mig att tänka att jag inte behöver gräva ner mig i det mer än hon gör. Huvudsaken hon är trygg i sig själv och inte värderar sig själv lågt på grund av att han valde bort henne så strunt samma!
Men sen att vissa föräldrar kan behöva höra ett och annat om att främja att barn börjar utvärdera sig själva är en helt annan femma, grrrr.
På ett sätt både otrolig ledsam historia, samtidigt som den är så stark!
Det är en sak jag vill lära min dotter med. Att vara ensam kan vara bättre ’n att vara med andra. Att hon är bra, även om andra inte tycker det, och att hon ska oc kså våga gå därifrån om någon gör liknande till henne.
Älskade verkligen texten.
Tack för en bra blogg! Känner igen mig helt. I högstadiet gick jag hela tiden runt med känslan att jag fick vara med lite på nåder sådär. Ibland passade det att ringa mig, om ingen annan fanns till hands. Jag har alltid haft svårt för att vara ensam bland andra, så tyvärr så gick jag med på deras regler. Allt ändrades den dagen så jag flyttade från stan och började plugga. Då fick jag riktiga kompisar, som jag umgås med än idag.
Känner igen mig så mkt. Jag fick aldrig vara med, men trots att jag var ett barn så sänkte jag mig aldrig till deras nivå. så om de dagen efter kom och knackade på hos mig så fick alla vara med.
Och idag är jag så tacksam för att jag blev så otroligt stark av detta. Stark i mig själv. Idag väljer jag mina vänner, jag ser vänskap nästan som en kärleksrelation. Jag vill få ut nått utav de. inte bara folk som tar och tar
Oj… detta inlägg slog helt bort benen under mig… började stortjuta.
Detta ligger alldeles för nära mig just nu. Att bli bortvald. Att inte vara önskad. Önskar så att jag kunde vara lika beslutsam som du var då Clara:
’Aldrig att jag skulle låta mig luras att leka med någon som inte ville leka med mig! Aldrig att jag skulle vara kvar där jag inte var önskad. Hellre var jag ensam i tid och evighet.’
Inte så lätt dock. Inte när det gäller vissa personer i ens liv.
Bra skrivet! Valde nyligen bort några jag trodde var min vänner. De planerade en resa som jag borde varit en del av. Kan låta simpelt men när de pratade om den så blev det tydligt för mig att de inte var intresserade av att ha med mig och jag såg en ny sida av dem. Glad att jag lyckats bli så stark i mig själv att jag kunde gå därifrån med huvudet högt och inte alltför många dagar av ledsna känslor. Som tur är hade jag precis hittat andra i skolan att umgås med som uppskattar mitt sällskap. Jag är nu trevlig och korrekt mot de gamla vännerna men jag engagerar mig inte i dem.
Det är viktigt med balans när det gäller sånt här. Dels är det viktigt att kunna skydda sig själv från människor som sårar en genom att vara rädd om sig själv och sin integritet, och inte låta andra bestämma mitt värde…
… Men jag tror man också kan ha nytta av att inte alltid ta människors skepsis personligt. Som dessa 6-åringar hade kanske mer ett behov av att själva känna sig förfördelade än att slippa dig. Och många gånger när människor möter oss på ett otrevligt sätt så handlar det inte alls om oss. Jag har dragit mig undan så mycket i mitt liv, och det gör jag fortfarande från en del människor, men jag försöker att utgå från att jag är en härlig person att umgås med och om någon inte verkar förstå det precis på en gång kan jag faktiskt övertyga dem om att jag är bra – genom att fortsätta vara mig själv och inte låta dem bestämma att jag ska gömma mig.
Efter allt klokt som sagts vill jag tillägga något. Alla barn kan inte fostras att tänka så. Mina två barn är helt olika och både pappan och jag har alltid försökt lära dem exakt den typ av självförtroende Clara beskriver. Ett barn klarar av det bra och har alltid gjort det. Det andra är otroligt socialt och älskar att vara bland människor och där det händer något, men det är inte alltid kärleken är ömsesidig och jag har tappat räkningen på de antal gånger barnet kommit hem skrikande av gråt och fullkomligt otröstligt. Vi är inte bara en produkt av miljö. Vi har en medfödd personlighet också och det är inte alltid den låter sig formas inom loppet av ett fåtal år.
Jag är precis likadan! En gång när jag kanske var 8 var alla i min klass bjudna på kalas till en kille i klassen. Alla utom jag. När sen hans mamma fick reda på att han inte bjudit mig (kan ha varit så att han fått inbjudningar till alla men inte velat ha mig med) så blev jag ditbjuden av henne. Förstår än idag inte varför han inte ville ha med mig???
Vägrade dock att gå eftersom att jag ändå inte kände mig välkommen eller uppskattad. Nu, när jag är 18 är jag fortfarande likadan och stannar hellre hemma än är desperat efter att passa in för det känns så löjligt. Vill bli uppskattad för precis den jag är utan att behöva kämpa för att bli omtyckt. Och känner att det är mest fel på dom som inte fattar hur bra jag faktiskt är, om man nu får säga det. Så jag förstår precis hur det är.
Åh jag tycker så mycket om dig och din röst.
Vilken klok och välformulerad text, Clara. Jag kan relatera till den starkt. Just nu studerar jag på en utbildning där studenterna är mycket yngre än jag själv. När det är rast vill jag ju också vara social och småprata lite, men upplever ofta att jag är fel, eftersom jag har andra perspektiv med mina tjugo extra år. Det finns så många fällor att gå i. Om jag använder mitt språk och talar som den fyrtioplus jag är kan jag uppfattas som bezzerwisser, morsan eller bara trist. Om jag tar mitt ungdomsperspektiv ”jag minns…” så blir det ju detsamma. Just den där känslan av att fortsätta försöka tränga sig in i samtal där ingen vill lyssna. Vara trevlig mot människor som inte ser en. Försöka vara med där man inte får plats. Den känslan är så hemsk. Samtidigt så vill jag ju få vara jag. Jag ska befinna mig i denna grupp under en lång studietid, det går inte bara att ge upp dessa personer då, utan jag försöker igen. Och några av dem mognar, märker att det går att vara 21 och umgås med någon som är dubbelt så gammal, det är okej, det kanske inte var det nyss på gymnasiet, men som vuxen har man bekanta i olika åldrar. Men det är svårt när man är så olika. I vanor, levnadsstil, ålder, ekonomi, klass, erfrarenheter… Trots att jag är vuxen och varit med ett tag så känns det. Det är hemskt det här med makt och härskartekniker, och just osynliggörande är så svårt att komma tillrätta med, tycker jag. Inte kan jag kräva att någon ska se mig i ögonen och ta in mina sociala kommentarer över kaffebordet, det går ju inte, men det gör mig ledsen att så ofta bli avbruten, ignorerad och osynliggjord. Att folk går trots att man har kaffe kvar osv. Eller om man glatt säger: ”Väntar du på mig, jag ska bara dricka ur det sista” , och man ser hur besvärad den personen blir av att dröja kvar med mig och inte haka på coola kärntruppen som gled iväg först… Man blir ju väldigt självmedveten och börjar censurera sig själv, det där vill de nog inte höra osv. Samtidigt är det ju omöjligt och vore oerhört fånigt om jag skulle låtsas vara tjugo år yngre, utan familj och erfarenhet för att få höra till vid kafferasterna, mitt liv ser ju ut så, så de får ju ta mig som jag är, eller låta bli. Tack för en bra text. Det vore roligt att läsa någon längre text av dig… kanske i bokform 😉
Jag har delvis samma erfarenheter som du. Läste nyligen 3 år med personer som var 15-20 år yngre än jag själv på liten studieort. De första veckorna (ungefär halva terminen) var fruktansvärt ensamma, men sedan blev det bättre när några insåg att jag hade mycket att bidra med under grupparbeten, tentaplugg och liknande (+ att de flesta hittat sin plats i gruppen). Därefter följde mer vanlig social kontakt där jag också fick ta emot en del förtroenden för att jag inte var inblandad i det ”vanliga” sociala spelet i kraft av min ålder. Innan utbildningen var slut var det flera som tackade mig särskilt för att jag på grund av min erfarenhet lyft diskussionerna till en högre nivå, tyckte att jag alltid hade bra exempel som förklarade det vi höll på med och att jag var en inspirerande person som omskolade mig mitt i livet. Ensamheten försvann inte helt, för de hade inte plats för hela mitt liv (den som är 22 kan inte veta hur det är att vara 40), men tillräckligt för att studieåren skulle vara en fröjd. Hoppas de blir det för dig också!
Kloka, kloka tankar. Att inte ta åt sig och låta sig förminskas av andra är så viktigt. Ibland svårt, men tar man ett steg tillbaka och försöker att se situationen lite utifrån så kan det vara lättare, tycker jag. Och sen är det inte farligt att bli lite ledsen och besviken ibland, men det gäller att lägga problemet hos den som inte är så snäll och inte hos sig själv.
Kram/ Ninni
Tack för att du skriver om detta. Jag har med få undantag agerat på precis samma sätt sedan jag var liten. Det är mycket bättre och värdigare att umgås med sig själv om vissa människor är otrevliga el helt enkelt inte givande att umgås med. Tyvärr gjorde jag avsteg från denna princip ibland när jag var förälskad men i slutändan valde jag alltid mig själv och singelskapet. Tills jag träffade en kille som var finare än i alla mina drömmar. Nu är vi förlovade. Det var värt att vänta tills jag var 28. Tråkigt ibland javisst, men jag fastnade inte i en destruktiv relation utan jobbade med mig själv och utvecklades, hade
Det fint med vänner och utbildade mig.
Det här var något av det bästa. Så försöker jag också tänka och det är en fantastisk sak att lära sitt barn. Självrespekt.
All respekt Clara. Det här var bra.
Ja, jag känner igen mig i mycket av vad du skriver o i alla fina men sorgliga kommenterar. Det är svårt att förstå hur människor tänker o sedan handlar, alla människor tänker, tyvärr är det så. Din blogg är verkligen fin, jag är ganska ny med att blogga, men har funnit att det fungerar bra för mig att bara få skriva ut om saker o ting ibland på ett personligt sätt, o det är ett sökande efter bekräftelse helt säkert, men det finns det behov av när man blir bortvald. Hälsningar Peter:)
Åh jobbigt. Jag drömmer också sånt ibland, att man vet att man är oönskad och blir behandlad som skräp, men stannar ändå kvar. Länge. Biter sig fast. Då är det väldigt skönt att få vakna.
Bortvald var jag från förskolan till sexan. Pga att jag gick på en liten byaskola med mentaliteten ”alla ska få vara med” och pga så få barn i byarna fick/tvingades jag umgås med de som indirekt valde bort mig så fort de hade valet. Minns så väl hur jag kunde vara ute och leka själv på gården och titta över åkrarna till grannen där min, som jag fått för mig, ”bästis” bodde och se henne leka med de andra barnen, och jag fick inte vara med. Känslan av bortvald var så rotad i mig att jag inte ens kunde föreställa mig att gå över åkrarna och fråga om jag fick vara med. Inom mig visste jag att jag inte var välkommen. Och jag tänkte inte tigga om det heller.
Idag har jag vänner, några få nära men tycker det är väldigt jobbigt att umgås med folk. Är helst hemma med sambon eller är ensam.
Så konstigt. Gick in här för att jag satt fast i känslan av att känna mig ensam och just bortvald och så skriver du om just denna känsla och detta fenomen. Jag jobbar hårt med att tänka positivt och inte dra mig undan eftersom jag gärna vill ha äkta kontakt med äkta människor men under det senaste året har jag mer och mer tappat tron på människor överhuvudtaget. Är det någon som vet om det är något som hänt i ”mediavärlden” som kan ha påverkat människor i denna riktning eller om folk tror att de behöver stänga av och strama upp sig för att det är dåliga tider när det gäller ekonomin. Det är väl nu vi behöver ta vara på och hand om varandra! Var hittar vi varandra?
Bra skrivet Clara!
Känner igen mig. Mycket. Det gör så himla ont att bli ratad. Just nu befinner jag mig i en sådan situation, umgås mest med människor som nog egentligen inte vill umgås med mig, för att jag är tvungen (skola). Och jag är hellre tyst numera, fast jag egentligen inte är sådan, bara för att jag är så himla rädd för att jag ska säga något som kommer få dem att titta sådär konstigt på mig eller bara ignorera mig. Det gör så ont och bli granskad och trampad på. Som om man var mindre värd. Och om jag hade ett val hade jag gärna tagit mina skor och sprungit för länge sedan, men det går ju inte.
Jag ryser… Både av igenkänning och av din klokhet. Tyvärr har jag aldrig varit så stark som du. Jag stannade kvar…
Så skönt och läsa din blogg! Så kloka ord som man så väl behöver sig till livs då och då! Och så vackra bilder därtill! Ha en skön helg!/Nilla
Åh vad jag också känner igen mig! Var alltid den som ingen ville leka med, men med en fasad av ”Alltid duktig, klarar mig själv” – och det lever på något sätt ännu kvar. Fast jag vet att jag inte blir bortvald på samma sätt längre, oftast, sitter känslan kvar av att ”de vill inte ha mig med”, vilket leder till att jag ofta undviker att ringa folk och fråga om jag får hänga på någonstans t.ex., trots att de flesta så gott som alla gånger blir glada när jag gör det. Samtidigt som jag fortfarande har kvar ”jag bestämmer över vad jag vill”-skalet, så jag tror att många antar att jag själv hör av mig när jag vill med, istället för att ringa upp och kolla.
Så ibland är jag ensam i onödan, tror jag. För att rädslan för att de ska tycka att jag tränger mig på är så stark. Jobbar på att bli bättre på att skapa relationer till sådana jag faktiskt vill umgås med, försöker anta att de inte automatiskt tycker att jag är påträngande. Men det är svårt.
Ojoj, vad jag känner igen mig i din kommentar! Jag drar mig också för att ringa till folk av rädsla för att tränga mig på. Speciellt när det gäller högtider såsom nyår, valborg och midsommar som vi sedan många år tillbaka bara firat själva vi i familjen fastän det skulle vara så mycket trevligare att fira med någon annan familj, inte minst för barnens skull. Men just när det gäller dessa högtider är jag så rädd att den jag eventuellt frågar egentligen hellre skulle vilja fira med någon annan, och det skulle kännas så hemskt. Därför låter jag bli att fråga, eller väntar till sista stund så att den andra familjen antingen har ett legitimt skäl att tacka nej (om dom redan har gjort upp andra planer) eller förhoppningsvis att dom inte heller vet vad dom ska göra och att vi då kan slå våra påsar ihop (i brist på något bättre alternativ). Fast det sistnämnda har aldrig hänt, kan tilläggas.
En gång har jag faktiskt skrivit en allmän förfrågan bland mina facebookvänner inför en nyårsafton eftersom det känns mindre påträngande än personliga förfrågningar. På det sättet behöver man helt enkelt inte svara ifall man inte vill umgås med oss. Den gången fick vi faktiskt napp också, visserligen av en familj vars originalplaner gått i stöpet, men det kändes ändå skönt att dom aktivt svarat på min fråga. Jag skulle gärna göra så igen inför kommande högtider (det skulle vara väldigt kul om någon gammal bekant som man inte längre umgås med skulle nappa!), men det skulle kännas urfånigt att göra det för ofta för man vill ju inte gärna skylta med att man är en sån som ALDRIG har någon att fira dessa högtider med. (En loser.) Det känns ju som om ”alla andra” redan har färdiga traditioner kring de olika högtiderna med kompisfamiljer som de alltid firar tillsammans med… Suck.
Åh, vad jag känner igen mig! Precis resonerade/resonerar jag också. Det som slår mig nu som vuxen är stolthet och ett litet mått av häpnad över att jag var så klok samt ett stort mått av kärlek till det barn jag var. Försöker föra vidare det förhållningssättet till mina barn och samtidigt lära dem att livet är en balansgång där man ibland måste kunna kompromissa, men aldrig till den grad att man riskerar sin egen självkänsla.
Bra text Clara, jättebra! Väcker tankar. Och minnen.
Jag bytte skola ett antal gånger under min skoltid pga att familjen flyttade. Tre gånger började jag i en skola där jag inte kände någon alls. En fjärde gång kom jag tillbaka, efter år borta, till ett gäng där alla sociala konstellationer hade förändrats helt och jag inte längre hade en plats. Flyttarna gick liksom aldrig smidigt. Jag blev alltid bortvald. Jag var alltid udda. Först. Men jag fick alltid nya vänner, hittade en plats. Till slut. Som mig själv. För jag har aldrig gjort saker bara för att alla andra gör, om det inte har känts rätt för mej.
Jag tror det här (bland annat; på 38 år hinner man en hel del…)har lärt mig att ge dem som väljer bort mig en chans till – genom att inte genast välja bort dem. För deras val beror inte nödvändigtvis på mej, utan på dem själva. De väljer bort av osäkerhet, feghet, förvirring, dålig självkänsla, likgiltighet, dumhet – you name it. Jag behöver inte göra likadant. Jag kan vara generös och ge dem en chans till. Givetvis inte i oändlighet – vissa gånger får man bara ge upp till sist, för alltid räcker ens styrka inte till och med vissa mänskor funkar man bara inte ihop, helt enkelt. Och lätt är det inte – det här är sann styrketräning! Men det kan löna sig, oj vad det kan vara värt besväret! För även vi som trivs med ensamheten är skapta till gemenskap. Och har man vågat vara generös, förlåtande och tillmötesgående så har man liksom segrat vilken utgången än är… 🙂
Till Anna.
Så fint och så klokt skrivet. Jag gav också tjejerna en andra chans. Jag har ofta tänkt att jag var svag som agerade så men det samverkade faktiskt till det bästa då vi nu 30 år senare är väldigt fina vänner.
Jag tycker det här var ovanligt klokt tänkt! Att man inte automatiskt tänker att den åsikt som någon har är statisk och för evig när den i själva verket oftast är väldigt ombytlig, speciellt när det gäller barn. Dom kan tycka på ett sätt ena dan och på ett helt annat sätt en annan dag utan att direkt reflektera över det. Därför kan det kanske vara onödigt att bli allför drastisk om man blir bortvald någon (enstaka) gång. Just den dagen bör man nog låta bli att vara kvar, men det behöver inte betyda att läget är likadant nästa dag eller nästa vecka.
Så klokt skrivet! /kram M
Jag var, som barn, alltid den ingen ville vara med. Jag var alltid ensam för att det fanns inget annat val. Det har så klart påverkat mig långt upp i åldrarna. Rent logiskt inser jag att det är bättre att vara ensam än med folk som inte vill umgås, men känslomässig är det där svårt. Trots att jag faktiskt tycker om att vara ensam numer, förknippar jag det ständigt med ett misslyckande.
Så ar det varit för mig med. Det gör fruktansvärt ont att bli bortvald, och det klart att det logiska hade varit att inte försöka umgås med dem som inte vill vara med en. Men det är också så svårt att att vara helt ensam, och jag kände mig så misslyckad. Har man levt med det följer det med en länge, jag kan fortfarande må dåligt över saker som hände för länge sen och skämmas över att jag att jag varit för påstridig. Känslan av att vara konstig och udda följer med en, även om jag vet att när jag slappnar av och inte försöker passa in i en krets som inte jag känner mig bekväm i – då är och också omtyckt och sedd för den jag är. Jag önskar att det fanns någon för 10-15 år sedan som såg mig och satte sig ner och hade ett ordentligt snack med mig, ett du är underbar som du är hade räckt långt.
Den här texten ska jag kopiera och spara hos mig. Tack! Jag är själv inne i en period då jag försöker övertyga mig själv om precis det du skriver- om någon inte förstår mitt värde, då ska inte jag värdera dem. Men det är svårt! Jag ser mig också som en stark- skör person och just det här tycker jag är extra svårt, men värt att jobba på. Självkänsla är grymt!
Men…
I det större perspektivet, är inte detta ett genomgående tema, kanske till och med ett av de mest centrala i ditt liv? När jag läste första stycket i ditt inlägg fick jag bilden framför mig av dig i ditt hem, med kamera och dator. Handlar inte egentligen en väldigt stor del av en bloggares liv om just detta? Att diskutera saker och få folks suckar och himlande ögon till svar, att skriva rakt ut i etern och inte veta om någon riktigt ser, hör, förstår. Att bekräftandet av existensen är skört lagd hos andra? Som den alltid är.
Kanske är bloggandet ett sätt att hantera och ha kontroll över bortvaldheten. Kanske är det ändå djupt mänskligt att slå sig fram där ingen lyssnar, ingen ser en och ingen plats finns för en. Kanske är det där du hittar din botten och får en stadig grund att stå på. Något att förhålla dig till.
Hos vem du än slåss för att bli vald, återstår alltid din värdighet.
”Hos vem du än slåss för att bli vald, återstår alltid din värdighet.”
Det är så fint, att ibland få några ord, att just snubbla på någon mening som kommer att stanna kvar en lång lång stund. Fint är, att få plocka ut något skrivet, läsa om och känna igen sig och att känna sig förstådd. Ett citat som blir hjärtligt och sant.
Fint. Massor av fint.
da jeg var liten fikk jeg beskjed av mamma at jeg alltid kunne gå hjem hvis jeg ville, uansett hvor langt det var hjem, så kunne jeg ha den følelsen at jeg burde ikke bli værende et sted jeg ikke var ønsket likevel (hos lekekamerater). jeg gikk aldri hjem sånn uten videre, men følelsen har blitt hos meg til senere, at jeg ikke trenger å finne meg i noe jeg ikke vil
Hej Clara!
Jag såg att du använder MACs Face and Body Foundation, och jag undrar vilken tonfärg du har på den? Du och jag ser ut att ha ungefär samma hudfärg i ansiktet. Kanske lite svårt att se över bilder i och för sig. Sen undrar jag vars du handlar din foundation? Verkar vara svårt att hitta MAC i Sverige..
Kram Anna
Jag håller med dig till fullo – klokt skrivet. Och så hårt det måste ha varit för sexåriga Clara…
Dock kan det ju tyvärr bli så att man väljer ensamheten för att man TROR sig vara oönskad, fast det kanske inte alls är så, egentligen. Sån var nog jag när jag var liten och yngre…
Trevlig helg!!
Precis, och det där är en svår gränsdragning. Hur vet man liksom? Jag har ofta känt mig så, men sen fått tillbaka i ansiktet att jag är ”svåråtkomlig”, och att det därför skulle vara mitt fel att jag blir ”utanför”, för att de andra säger sig tro att jag ”inte vill vara med”. Men jag har lite svårt att förstå det resonemanget. Även om någon är ”svår” så skadar det ju inte att vara inkluderande hellre än uteslutande. Om någon kommer fram och verkar lite blyg eller udda så ger jag hellre plats vid bordet än att inte låtsas om att den är där och liksom sluter cirkeln. Jag pratar hellre några ord på en fest med den som verkar udda, ger plats för någon som liksom smyger sig på, ger ordet till den tyste på mötet eller ställer en fråga vid lunchbordet till den på hörnet. Förmodligen för att jag vet hur det känns att känna sig utesluten. Men nuförtiden verkar den allmänna uppfattningen annars vara att det är upp till en själv om man blir utesluten eller ej, man måste ”tränga sig på” för att synas på något vis. Tragiskt tycker jag.
Det känner jag också igen mig i. Jag kände mig utanför och udda hela min skolgång vilket såklart har följt mig genom livet sen dess. De senaste åren har jag dock börjat inse att jag antagligen inte var så utanför som jag själv upplevde utan att jag snarare omfamnade det utanförskapet som gavs mig och gjorde det till hela min identitet, att jag minsann inte var som dem utan att jag var annorlunda, på gott och ont. Ett beteende som har gjort mig väldigt ”stark” och ”självständig” ända tills jag nyligen insåg att det bara handlade om försvar mot rädslan för att bli övergiven. Om jag inte gjorde mig beroende av någon så kunde jag aldrig bli övergiven. Dock innebär ju kärlek och ja allt med att vara människa att man är beroende av andra för sitt eget välmående, så i slutändan gjorde jag bara mig själv ännu mer ensam. När jag insåg detta blev det som en chock, jag hade lyckats dölja/förtränga dessa känslor så otroligt väl bakom min starka självständighet.
När jag nu tänker tillbaka på alla åren i skolan så inser jag att jag var varken ensam eller utanför. Visst var det några personer som verkligen talade om för mig hur värdelös jag var, men det var just det, några personer. Jag hade bra vänner och i övrigt var jag nog ungefär som alla andra. Men jag gav de där få personerna all makt att forma min självbild (inte för att man har så mycket val som barn) och har sedan burit runt på den trots att den har skavt och gjort ont och känts helt fel. Så har jag fortsatt känna mig lite udda och utanför, eller rättare sagt så har jag väl agerat som om jag vore det eftersom jag hade en självbild som sa det.
Det gör ont att inse hur ont jag har gjort mig själv och att omdana sin självbild för att låta ens sanna jag speglas mer i den är ju inte gjort i en handvändning (knappt en livsvändning). Men det är otroligt spännande och fascinerande att efter 30 år inse att det finns stora delar av mig själv som jag inte ännu har lärt känna. Och framförallt så är den kärlek jag idag känner till mig själv, min omgivning och ja till hela världen större än nånting annat. Jag är inte ensam. Ingen är ensam. Vi hör alla ihop.
Jag blev nyligen bortvald av en kille jag tyckte väldigt mycket om. Jag är ”bara” 19 och har hela livet varit en sådan person som vill att så många som möjligt ska tycka om mig hela tiden. Hatar att göra fel och är ganska dålig på att ta kritik. Bråkar helst aldrig och ser mig själv som lite för snäll. Och nu kom det sig så att den här killen först valde bort mig för en annan tjej men jag trodde inte jag skulle klara av att vara utan honom, så vi fortsatte att vara vänner. Men för en vecka sedan fick han reda på att jag kysst en person jag träffat på en ute-kväll (detta hände efter det att han valt den andra tjejen men samtidigt som vi ändå var lite flirtiga med varandra) och han förklarade hur billig jag var och att han inte ville ha med mig att göra. Jag visste inte var jag skulle ta vägen eftersom jag först valt bort min stolthet och värdighet och haft kvar honom i mitt liv trots att han helt plötsligt kom och förklarade att han älskade en annan och sen i slutändan landade allt på mig på något sätt. Jag hoppas verkligen jag lärt mig något av det här men det där med värdighet och stolthet är så svårt…
Det känns allt för ofta som Emil Jensen skrev;
”Vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
Integritet
vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje
ut mot dig”
Vet inte riktigt varför jag skrev det där. Det kom bara upp så starkt när jag läste det du skrivit. Tack för att du är så klok och inspirerar och motiverar.
kärlek.
Sofia, jag fick lite ont i hjärtat av det du skriver. Så vidrigt orättvist, han har ingen som helst rätt att säga så till dig. Om han har valt någon annan har han också valt att ge upp dig. Att kalla dig billig är att utöva en sorts härskarteknik, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Kanhända att han inte är medveten om det själv utan mest är förvirrad, egocentrerad och galet omogen, i vilket fall som helst, vilken tur att du slapp honom i ditt liv! Förstår att det känns svårt just nu, men det blir bättre! Stor kram/Maria
Lyssna till Maria här ovan. Hon har helt rätt.
Åh… Jag behövde höra det där.
Tack.
Wow, kände igen mig så sjukt mycket när jag läste detta. Skönt att inte vara ensam om sådana här erfarenheter. Blev bortvald av två tjejkompisar på mellanstadiet och det tog flera år och nya, bra vänner innan jag mådde bättre igen. Så länge man har turen att kunna omge sig med bra folk som gillar en på riktigt så tror jag sådant här är lättare att skaka av sig.
Känner till den känslan utan och innan. Har i princip dagligen haft den känslan i hela mitt liv, mer eller mindre. Senaste året i princip varje vaken minut. Det gick så lång att jag tänkte att min familj nog inte skulle bli så ledsna om jag dog. Sjuka tankar. Till slut när jag inte längre orkade gå upp om morgnarna lyckades jag ändå ta mig i kraken och söka hjälp. Jag fick hjälp att inse att jag var deprimerad och led av social fobi. Nu ett antal månader senare, med hjälp av terapi och antidepressiv medicin (ska inte underskattas!), känner jag att jag lever och kan och vågar vara mig själv för första gången på flera år. Nu kan jag gå in i sociala situationer utan att på förhand intala mig och vara bergsäker att alla kommer att tycka illa om mig. Jag är faktiskt en bra, klok, intressant och lite rolig människa! En fantastisk och befriande känsla!
Jag känner också igen mig till viss del och fick samma diagnos nu strax innan jul. Ska påbörja terapi om någon vecka. Känns skönt att det finns en orsak till känslan, att det inte är ett faktum. Men sedan finns det ju också orsaker till att den bryter ut, för vissa är det ju för att man blivit illa behandlad när man var yngre. Tror dock inte att det gäller mig.
Man ska vara mycket försiktig med att döma och tala illa om andra. Man vet aldrig vilken skada man gör.
Lycka till framöver!
Vad härligt att det har vänt för dig – och vad bra att du sökte hjälp! ”Ensam är stark” är inte enda sanningen, att dra sig undan kan få stora konsekvenser. Så – Lycka till framöver!
jag förstår precis känslan. fy f… vad jobbigt. och jobbigt med mardrömmar….känslan från drömmen kan sitta kvar så länge…men tur att det bara var en dröm – du verkar så stark i verkligheten! 🙂
Kom på något här, något helt befängt egentligen: När vi flyttade till vårt radhusområde kunde vi känna oss utfrysta i början. Sådär sublimt, men ändå tydligt. Vi var lite annorlunda, min man och jag, inga vanliga ”tjänstemän” utan jobbade med något så skumt som personlig utveckling (!) Vi var lite mer ”bohemiska” och tvättade inte bilen varje helg, utan lite då och då. Vi var öppna och glada, medan grannarna var mer präktiga, korrekta och tystlåtna. Min man försökte gå med i bandylaget som grannarna i området hade, men fick nobben. De sa att han inte fick plats. Sedan, efter en liten tid, kom nya grannar, som fick vara med. Det var riktigt ruskigt. Nu är det bättre, men vi kan fortfarande känna oss udda och som att vi inte riktigt passar in… Är det någon mer som varit med om ”radhus-mobbing”? Undrar hur det är att ha ett helt eget hus, som du Clara, om det är stor skillnad? Någon som vet, som bott både i radhus och eget hus?
Hej! Jag tillhör en familj som består av sju barn och två föräldrar, och vi flyttade för kanske åtta år sen från hus till radhus. Ända sedan dess har grannarna gått oss bakom ryggen, snackat skit osv, först nu på senare tid det börjat bli lite bättre. Vi stack ju också ut på sätten du nämner ovan, min familj kör sällan bil utan tar hellre cykel, många barn som ofta lekte utomhus på dagarna (inte så att de förde oljud vid olämpliga tillfällen eller på kväll/natt) och sådär… Grannarna har väl vant sig nu 😉 När vi bodde i hus var det inte på samma sätt, lättare att avskärma sig från grannar om man ville det. Hoppas det blir bättre för er!
Tack snälla Matilda för ditt svar. Ja, radhus är kanske en prövning för den som inte är som alla andra. Sedan kan det förstås vara olika i olika områden vad som är ”rätt”. Hade vi bott i ett radhusområde där folk gillade konstnärer, inre utveckling, kultur, att våga leva lite annorlunda etc. så hade vi nog varit med i ”gänget” s.a.s. Men dessa personer kanske inte bor i radhus, suck! Om det kom en sjubarnsfamilj till vår gata hade det ju varit döläckert. Något annorlunda än det stereotypa, som jag ser det. Vad spännande!
Men visst är det underligt att ”utfrysandet” fortsätter in i vuxenlivet, även om det sker mer diskret. Som om hela livet vore en stor skolgård. Tänk, när man var liten och trodde att all mobbing bara fanns hos barn och ungdomar. Att alla vuxna var mogna nog att aldrig frysa ut någon, inte på några villkor. Det blev ju en överraskning, att vuxna kan vara som stora barn.
Ja, ett eget hus låter skönt. Lite mer svängutrymme för själ och hjärta. All lycka till!
Usch ja vad sånt där kan sätta sig. Det är nog en mycket mänsklig och vanlig rädsla. Jag kan minnas ett par, tre såna där tillfällen från min uppväxt, som verkar svåra att glömma bort – de tar liksom så hårt. Även om de inte var så ”farliga” egentligen. Då tänker jag på dem som har varit verkligt mobbade, nonchalerade, dag ut o dag in, kanske i år! Hur fixar de det i efterhand? Hur ser deras drömmar ut?
Shit vad bra skrivet, det känns.
Jag instämmer i det du säger om värdighet och att vara bortvald. Jag kan bli så arg inombords när jag ser ett av mina barn fortsätta vara andra till lags trots att de valt bort henne. De är inte lätt att vara liten och hur mycket man än vill hjälpa måste vissa saker läras genom misstag.
Väldigt fint formulerat Clara. Gick rakt in. Tack för dina texter.
Så där hade jag det i 18 år (!) på en tidigare arbetsplats…
Skolan var densamma…Utom i gymnasiet (estetisk, i en annan stad) och tre år Konstskola. När jag sedan började ett vanligt jobb så startade helvetet igen…i 18 år.
Nu är jag fri. Och egen. Arbetar med det jag vill, och det som är Jag.
Kram// Boije
Det kanske är så att när man inte passar in bland de andra så är det för att man är på fel plats?
Så utanförskapet är ett tydligt tecken på att man kanske ska se om man kan hitta ett jobb/utbildning som passar bättre för den man är;-)
Hmm nu får jag en tankeställare 🙂
Tack för att du delar med dig av dina livserfarenheter. Gillar din jordnära stil.
Det där är knepigt, och svårt att skydda sina barn från…
Bra skrivet, Clara! Det här är nog den bästa text jag läst av dig hittills.
Själv vägrade jag att gå vid en liknande situation när jag var liten. Jag tyckte att de var töntiga och ansåg väl att min påtvingade närvaro var ett bra straff 🙂
Tack för att du delar med dej av detta. Du slår nog an strängar hos de flesta. Ensamhet/gemenskap ar något av det väsentligaste i livet.
Så bra skrivet – det där med att hellre välja ensamhet än att vara med där man inte känner sig önskad! Den värsta ensamheten är ju när man är mitt bland folk men ändå är ensam. Tack för en fin blogg!
Jag känner väl igen mig Clara, det du beskriver var mina tonår i ett nötskal. Även i fall det vissa perioder blev mycket ensamt så hällre det än en konstant känsla av att vara oönskad.
Åh, precis det där håller jag på och reder ut hos min terapeut vid 36 års ålder. Bland annat har jag i ett halvår kämpat för ett förhållande där min man uttalat varit kär i en annan tjej. Inser nu att den självkänslan man har om man gör så, när man tycker det är värt att vara andrahandsvalet för någon, den är ju inte i sitt bästa skick. nu är det slut och nu repar jag mig och försöker lära mig att inte försöka vara med de som väljer bort mig någonsin mer.
Vilken gåva att du haft den självkänslan genom livet. Det är ju därför du tagit dig dit du har.
Jag känner igen mig i det helt och hållet, men tyvärr blev det ett par relativt ensamma år (!) för mig där jag hade inga vänner alls! Men jag har aldrig kunnat låtsas att vara någon jag inte är, och valde även jag ensamhet framför folk som hellre ville slippa mig för jag inte gjorde som alla andra. Jag tycker det är bra att stå på sig, och framförallt våga vara sig själv alltid! Aldrig kompromissa med vem man är.
Måste väl tillägga att jag var väldigt blyg, men jag kommer ihåg att jag tänkte samma som du, blev arg på folk som störde sig på min närvaro, bara för att! och tänkte bannemig inte vara med folk som inte ville vara med mig! Satt också hellre ensamt i tid och evigheter än att spendera vilken tid som helst med folk som osade illvilja mot mig. Usch. Det kom en fröken en gång och frågade varför jag alltid satt själv i rasten. Då sa jag för att jag ville det. Det ville jag väl inte helst, men då visste jag ju att det fanns inget alternativ om folk inte accepterade mig. Tja. Så kan de gå för somliga!
Säger bara TACK! TACK för en klok text. De gav mig massor av styrka.
Kram
Helena
Dagens inlägg gör riktigt ont att läsa. Tror alla varit med om en sådan situation mer än en gång i livet. Ger sår som nästan är omöjliga att läka om man inte är omgiven av ”friska” människor som ger en bekräftelse. Jag tycker att det svåra är att låta bli att lyssna på rösten som hånfullt skrattar och säger: Du är värdelös och de andra är värdefulla, klart att de inte vill ha dig med i gemenskapen. Hur stark självkänsla man än har så vacklar man inombords. Och trots detta försöker man ändå få vara med…i bland till det höga priset att bli någon annan än man är:(
Är övertygad om att din lille Bertil kommer att ha en stark grund att stå på när han någon gång råkar ut för nåt liknande. Har man vuxna människor omkring sig som är medvetna så finns det ju en mjuk mental kudde att falla på när livet puttas.
Tack för en jättefin blogg:)
Kram Annika
Visst känns det tragiskt hur många av oss är så rädda för att inte vara accepterade eller omtyckta att vi vill vara med människor vi egentligen inte värderar.
Jag känner så väl igen mig i det där. Det hade lika gärna kunnat vara en text om mig. Jag hade aldrig några kompisar i lågstadiet och jag har minnen av att klasskompisar vände på klacken när jag närmade mig. Jag väljer också ofta ensamhet och jag har inget emot det idag.
Skönt att veta att man inte är ensam i sin ensamhet! Kram!
Vilket sammanträffande, de senaste dagarna har jag just konstaterat att känslan av att vara osedd, betydelselös och bortprioriterad kan göra mig så arg och ledsen. Ilska och frustration över att andra som jag tycker om inte ser hur bra jag är, och inte ens har vett att säga det utan bara undviker och behandlar mig som luft! Brukar inte tänka på det som självkänsla men kanske mer självbevarelsedrift, fast de hör väl ihop egentligen. Tror att det är en rädsla som är högst mänsklig, rädslan för att bli utfryst och bortvald.
Klokt av dig! Att ge sina barn en självkänsla och en stolthet över att ”vara jag” är nog en av de bästa saker vi kan skicka med dem ut i livet. De kommer definitivt ha bättre förutsättningar till ett bra och intressant liv då.