Stort grattis till alla gymnasiekids som tar studenten i dagarna! Jag minns min egen student med vemod för mamma hade precis påbörjat sin cellgiftsbehandling mot cancern som kommit tillbaka och spridit sig i hela kroppen. Jag var både ledsen och glad på en och samma gång och fast det kändes skönt att skolan var över var jag också orolig för att förlora en av de saker som gett mig trygghet under den turbulenta sjukdomstiden.
För några månader sedan blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva om min berättelse kring mammas cancer. Med anledning av den nylanserade sajten naracancer.se. Ett otroligt fint initiativ som startats som stöd till alla unga vuxna som lever nära någon som har cancer. Ett forum för människor att söka information och kunskap på – och även styrka i att veta att man är långt ifrån ensam i sina upplevelser. Jag ställde självklart upp på intervjun och jag grät mig igenom alltihop – det var ärligt talat skitjobbigt! Men som jag säger i intervjun
”Sorg är som en stor otäck kall gröt. Världens största, äckligaste portion. Och du måste äta dig igenom den där djävla gröten för att få gå från bordet och komma vidare. Och det går inte att ta allting i en tugga, det är en tugga varje dag, och bara försök att klara av att svälja den så har du fått bort lite grann av sorgen hela tiden.”
Den där jobbiga intervjun var en tugga äcklig kall gröt som jag var tvungen att svälja, för att komma vidare i sorgearbetet. Och för att bidra till naracancer.se och det viktiga arbetet de bedriver kring cancerdrabbade och anhöriga. Om någon vill läsa så finns intervjun i sin helhet här.
80 svar
Vad otroligt fint skrivet. Miste min mamma när jag var 26 (2,5 år sedan) och känner igen mig i så mycket av det du skriver. Ibland är det fint när någon sätter ord på allt det där, all sorg och allt man tänker och känner i de olika faserna. I början hade jag så stora krav på mig själva tt ’sörja på rätt sätt, och lagom mycket och jag väntade liksom på att ’sörja fullt ut’, för att bli av med det. Nu vet jag att det inte fungerar så och har accepterat den brännande sorgsna känslan i kroppen som helt tar över mig ibland.
Tack för att du delade med dig.
Otroligt fint skrivet, och metaforen är ju mitt i prick.
Min mamma fick sitt cancerbesked fem dagar innan jag tog studenten och samma dag som min farmor dog. Jag stängde av helt, grät inte varken då eller på farmors begravning eller under hela sommaren. Mamma mår bra idag, det är två år sedan hon blev sjuk och inget återfall än så länge. Jag ville inte berätta det för folk, jag ville inte ha någon medömkan och tyckte inte att det var synd om mig. Det var ju mamma som var sjuk, inte jag. Det är först i efterhand jag har förstått att jag borde ha gjort annorlunda. Jag hade mått bättre av att låta så många som möjligt veta, bygga upp ett litet skyddsnät, så det fanns några som höll lite koll på mig. Det hade besparat mig en hel del tunga månader där jag satt instängd och kände mig mest ensam i världen.
Så det är mitt råd till andra, och till mig själv om mamma skulle få återfall. Stäng inte in er. Våga berätta för både nära vänner och kompisar. Våga be om hjälp. Dra er inte undan när ni är ledsna, det är nog bäst att vara med andra människor oavsett vilket humör du är på. Bestäm er för att bara göra saker ni mår bra av, och ta hand om er!
Jag är också journalist och skulle för några år sedan intervjua en dotter, vars mamma gått bort i cancer några år tidigare. Det är nu sju år sedan min egen mamma dog efter en lång och plågsam kamp mot samma sjukdom. Jag grät mig igenom hela intervjun. Sån där gråt som inte går att stoppa, sån där som nästan kräks fram. Nu aktar jag mig för att intervjua människor om sorg och cancer.
Fint hjärta du har Clara!
Tack.
Oj, stark text. Väldigt vackert formulerat, om ett svårt ämne.
Väldigt bra text! Bra tips både för hur man ska hantera sorgen och andra som är i sorg. Min mamma har haft cancer fyra gånger men mirakulöst nog blivit frisk igen efter alla gångerna. Senaste gången var dock riktigt tuff, satt med mamma och en läkare som sa att han verkligen inte hade några garantier för hur det skulle gå, det var som att få en kniv rakt in i hjärtat. Jag förstår inte hur man kan säga ”Jag förstår hur det känns”, det kan inte ens jag förstå, trots allt tufft jag och min familj gått igenom… Jag har blivit lite trött på alla som säger att jag och min mamma är så starka, vad betyder ”stark” egentligen? Antingen måste man ta sig igenom det eller så får man lägga sig ner och dö, har jag känt. Men sen hittade jag denna dikten och då hade jag lite lättare att ta till sig den kommentaren.
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta, att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, att slå sig hårt och alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
Kram på dig!
Tack! För den dikten 🙂
Tack Clara! Vilken stark intervju. Det är så skönt att du delar med dig av din sorg och dina egna reflektioner, det öppnar upp så mycket och det är då man märker att fler går igenom samma saker och känslor. Man känner sig inte så ensam då. Jag tror att vi tjejer framför allt är väldigt duktiga på att sörja alldeles för mycket i ensamheten. Jag tog texten och skrev reflekterande om den i min egen blogg och om min sorg efter min mamma. Det känns bättre när man får ”bolla” på det sättet, iaf för mig.
Tack!
Jag behövde få läsa det där. Det är svårt att föreställa sig hur det blir efteråt. Jag är mest rädd.
Tack.
Grinade mig igenom hela texten. Väldigt fint skrivet! Som någon annan sa; respekt och vördnad.
Min lillasyster tog studenten igår, för två veckor sedan dog vår pappa i cancer. Nästa vecka begraver vi honom. Lycka för Tyras student mitt i all oändlig sorg och saknad. Overkligt.
Tack för allt du delar med dig av Clara, dina fina styrkande ord betyder väldigt mycket för många människor <3
Åh en sån stark text. Jag grät mig igenom den och känner med dig. Tänker att jag måste uppskatta de jag har kvar mer.
Va rädd om dig!
Jag har också upplevt cancer på nära håll och vågade faktiskt inte läsa din intervju just nu… Jag blev berörd bara av din korta beskrivning av sorg i ditt blogginlägg. Jag kan där emot tänka mig att intervjun är jättebra. Jag ska läsa den vid ett annat tillfälle. Varma tankar till er alla!
En jätteviktig sida för alla dem som tvingas leva i cancerns närhet. Det känns på något sätt skönt att veta att man inte är ensam i denna situation.
Jag har följt din blogg sedan jag hörde ditt inslag i ”Stopp Personligt” i P3 för en herrans massa år sedan. Dina inlägg kring din cancerdrabbade mamma var som är läsa om min värsta mardröm och jag kunde inte förstå att du orkade vara så ärlig. Just nu sitter jag i samma situation och jag kan ibland känna mig så oerhört ensam i rollen som anhörig. Därför känns det väldigt skönt att det finns forum, internetsidor och bloggar där människor delar med sig av erfarenheter kring den helvetes sjukdomen. Jag förstår att jag inte är ensam och det lättar på något sätt. Jag uppskattade intervjun med dig väldigt mycket och tycker att det är väldigt starkt att du orkar dela med dig. Det hjälper andra i liknande situationer. Dina reflektioner kring sjukdomen känns så äkta.
Jag vill inte skriva något som du tolkar fel utan vill bara visa min ärliga uppskattning av att du delar med dig. Det hjälper mig och säkerligen många, många andra.
Ta hand om dig och de dina. Kram
Jag förlorade min älskade pappa i den jävla sjukdomen den 3 augusti för snart 17 år sen. Ibland känns det som nyss och ibland går det bättre, men det blir aldrig ok! Han var mitt i livet, levnadsglad, stark, trygg och full av kärlek till oss och full av bus. Han är med mig ofta och jag saknar honom. Han fattas verkligen!!!
Så fantastiskt bra att du kunde ta dig igenom intervjun och dela detta med oss alla. Det är så viktigt att vi kan prata om detta. Min pappa fick cancer för några år sen och blev frisk för ett halvår sen. Är otroligt glad över att han lever men det har varit tungt periodvis ändå. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att ha en förälder som dör, det måste ju vara så ofattbart svårt. Jag grät mig igenom hela läsningen av intervjun.. Tycker det är så starkt och fint att du vill dela dina erfarenheter med oss för du hjälper många som annars känner sig så ensamma. Du är så bra Clara!
Du är så otroligt jäkla stark! Jag grät mig igenom texten, intervjun där du berättar hur du haft det. På samma gång är jag så tacksam för att du delar med dig. För som du säger så hör också sorgen till livet, liksom glädjen.
Jag är 21 år och för två månader sedan dog min pappa. Han tog sitt liv. Han ville dö.
Din text får mig att gråta, det är skönt, för jag har bara gråtit ett fåtal gånger sedan jag fick dödsbeskedet. Jag saknar honom så jävla mycket. Och att läsa din text var som att läsa något jag själv skulle kunnat ha skrivit. Att det finns dom som gått igenom samma sak. Du har bara kommit lite längre, och en vacker dag kanske jag också är där. Tack!
Otroligt fin och berörande intervju. Tack för att du delar med dig, Clara.
Glad att få se dig idag och ge dig en snabbkram. Kämpa på fina du <3
Tungt och svårt ämne att prata om men ack så viktigt! Vi glömmer så lätt hur skört livet är och missar många gånger att leva i väntan på något annat. Jag har levt hela mitt liv med en mycket svårt sjuk pappa. Jag har den stora turen att mot alla odds ha honom kvar i mitt liv men sakers tillstånd gör att man ändå förstår hur nära döden ständigt finns. Du är verkligen otroligt stark som klarar att dela med dig av din erfarenhet. Är helt övertygad om att du genom det hjälper andra i deras sorg! Liza
Jag har ofta tänkt på att jag skulle behövt något sånt här. Av mitt studentår minns jag knappt något alls. Sorgen åt upp allt och det var förskräckligt svårt att förhålla sig till allas förväntningar om hur man bör sörja.
Vilken fin berättelse, och så stark du är som orkar dela med dig av din erfarenhet. Kram!
Oj jag visste inte att de fanns. Tack för att du lyfte fram det här otroligt bra jobbet som de gör. Cancer är en otrolig jobbig sjukdom även för dem runt omkring. Det är en otrolig hjälp om vi kan stötta varandra och dela vishet kring detta. Jag vet vilken sorg det kan ge. Tack för tipset!
Min pappa dog när jag var 26 år och jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Vilket fantastiskt initiativ med en sida som naracancer, den hade jag behövt under den värsta sorgetiden. Tack för att du sätter ord på känslorna Clara!!!
Stark intervju och himla bra sida!
Ingen dum beskrivning ; jag minns chocken, visst är barnen odödliga….târarna som levde bus med mig överallt….., men nu verkar det gâr bättre för henne och jag kan filosofera. Cancerodjuret har gömt sig, kanske stuckit till grannen eller sitter i min garderob rent av..Dessa smâ giftiga elaka fula celler som finns gömda i mânniskans kropp, vad väcker dem till liv, undrar jag ! ….Varför har de blivit sâdana bittersura kromosoner ?
Äcklig kall gröt…..som man tvângsmtas med…Skall minnas dina ord !
Tack för att du delar med dig Clara. Jag känner igen så mycket om sorgen, ilskan och avundsjukan, och fast det gör ont att läsa så hjälper det samtidigt. Kram!
Du är så stark Clara.
Tack Clara, det här var jättefint skrivet och berättat. Jag läste texten igårkväll men jag blev så ledsen och berörd, och påmind om allt hemskt jag själv varit med om, så jag orkade inte skriva någon kommentar direkt. men nu orkar jag.
Jag blev så ledsen för jag känner igen så mycket av det du beskriver, min mamma blev sjuk i cancer när jag var 18 och dog när jag var 24, och nu är jag 32. Det är mycket av det du skriver som jag känner igen, men också mycket som var annorlunda för mig, men som nu gör att jag förstår lite av varför det tar sån tid att bearbeta sorgen. Jag kände mig länge ensam i min situation så det är lite tröstande ändå att veta att det finns så många andra i samma situation.
Kram! Och än en gång, tack för att du berättar.
Tack för att du kan sätta ord på sorgen! Min mamma dog efter en lång tids hemsk sjukdom när jag var 28 år. Känner igen mej så väl i det att inte kunna minnas den friska mamman endast den sjuka. Det är svårt att sörja i vardagen och din text påminnde mej om att stanna upp och göra just det, tack!
Åh Clara du skriver så vackert o rätt på! Underbart o hemskt att läsa o ja fick läsa i små portioner för att inte storböla på tunnelbanan!
Jag tror du kan bli vår nästa Astrid Lindgren!
Tack Clara,
Att du orkar och att du orkar stötta andra med din berättelse. Min väns dotter ska opereras idag och jag tänker på dom nu och allt du skriver. Så svårt att ta in. Men vi måste stötta varandra. Och leva i stunden, de goda lyckliga stunderna.
Många varma kramar
Camilla
Vilken vacker, sorglig, ärlig och viktig intervju. Starkt av dig att dela med dig, Clara. Tack.
Tak. Jeg blev meget rørt, og dine ord har hjulpet mig til at forstå sorg bedre. Beskrivelsen af sorg som en grød er meget præcis. Og det var rart at få sat ord på den stress, man kan føle, når folk tror, at man er kommet videre eller har det bedre efter et år.
Min bror dog i cancer, sånt där kommer man aldrig över
Bra beskrivning av sorgearbetet. Själv förlorade jag min bror för 8 år sen i en olycka, då va jag 19 år och han 21. Jag ska absolut läsa intervjun. Stor kram och tack för en underbar blogg som jag läser varje dag.
Exakt så är det. Och det som händer är att man värdesätter varje dag utan en ny portion framför sig. Katastrofkänslan ligger närmare till hands. Tack för ett fint inlägg!
gråter mig igenom hela intervjun och vad ni alla här skriver som kommentarer.
Min mamma dog i cancer när jag var 38 år och nu är jag 52 år och mamma till två underbara döttrar.
Min mamma var inte bara för mig, väldens bästa mamma utan också min bästa vän, så även om man lär sig leva med sorgen så kan jag säga att det är grymt, men det går inte en dag utan att jag saknar henne även om jag inte gråter.
Tack du underbara Clara för det du delat med dig av till oss andra.
Wow, vad fint skrivet (jag läste hela intervjun)! Klok du verkar vara! Kram och allt gott!
All kärlek och styrka till dig!
Så bra beskrivet! Det ska jag ta med mig. Jobbar som intensivvårdssköterska på en privat Cancer klinik (Uppsala Cancer Clinic) och konstaterar att jag blir mer och mer osams med döden för varje arbetsdag! Det sjukaste för oss är att vissa landsting remitterar inte pga prestige och patienter tvingas betala en halv MILJON för att få en livsräddande behandling medans andra får det gratis. (vi har en av världens bästa kirurger som startade inte för egen vinning utan för att få operationstider som räcker till de som behöver). Mammor får inte dö! Vår bästa väns mamma dog för några dagar sedan och efter jag torkat tårarna och snutit ut tårsnoret skrev jag ett inlägg om just mammor. Delar av det kommer läsas på denna underbara kvinnas begravning. Jag är hedrad. Men lik förbaskat osams med döden och står fast vid att mammor får inte dö!
Beundrar din styrka att prata om ngt så tufft offentligt, och som sagt, gröttallriken ska jag minnas i morgon på jobbet.
Tack
Din text var både jobbig och härlig att läsa, jobbig för att den påminde mig om att jag sällan tänker på min mormors bortgång längre och härlig för att jag började tänka igen.
Min mormor hade aldrig rollen som mormor, hon var bara 38 år när min syster kom till världen och 39 när jag kom. Vi skulle komma att bli 5 barn i syskonskaran, och alla såg vi mormor som ”stormamman” i familjen. Mamma var så ung och vi har aldrig haft någon riktig mor-och-dotter-relation, vilket såklart är tråkigt. Men idag kan jag tänka på hur underbart det ändå måste ha varit för mormor och morfar, som sörjt att de bara kunde få ett barn, att få bli föräldrar igen långt innan det ansågs ”försent”.
Cancern tog henne 2009, innan hon ens hunnit fylla 59 och jag var 19 år. Det är det värsta som har hänt mig, men jag tog mig iallafall igenom det till slut. Idag minns jag henne med glädje, precis som du beskrev, och i drömmarna är det min friska mormor som kommer på besök.
Så utrolig flott skrevet! Faren min har blitt syk, det er ikke en dødelig sykdom, men en som kommer til å påvirke livet masse. Det har vært en sorg for meg, selv om han ikke kommer til å dø av det så er det trist likevel. Takk for gode råd!
Ärlig, öppenhjärtlig och så oerhört viktigt intervju!
Vilken fin intervju. Tack för att du orkar och delar.
Vad stark du är!<3
Tack för dina ord! Förlorade min mamma för två år sedan. Känns så befriande att läsa din text, att veta att flera går igenom en sorgeprocess -och faktiskt (över)lever trots förlusten av en älskad.
Tack för att du delar med dig så ärligt om din svåra sorg. Starkt,fint och berör verkligen. <3
Clara – det gjorde ont att lasa, mest for att jag kanner igen pa sa manga satt. Det har varit nastan ett ar nu sen mamma gick bort och jag har mycket ilska men ocksa kanslan av att jag inte far kanna lattnad att hon antligen fatt frid och lugnhet.
Aven fast det gjorde ont och jag grat lite nar jag laste din intervju var det skont att hora hur det var for dig och jag tycker den websidan ar ett bra initiativ.
Jag sager det likasom andra har har sagt – vad stark du ar som orkar beratta!
Tack sa mycket och hoppas du har en skon sememester med familjen!
Min skräck är att mina föräldrar ska gå bort och det vet jag ju att de ska en dag men jag hoppas det dröjer. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är att gå igenom ett sorgearbete som du har gjort eller som min väninna också har genomlidit när hon förlorade sin man i hjärncancer. Fy fan. Din liknelse av gröt är väldigt likt hur hon förklarar sorgen också. Usch känner hur gröten stockar sig i halsen. Det finns liksom inga ord för oss som står bredvid. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag hoppas att du (och då min väninna) vänder sig till oss som står bredvid och ber om hjälp när det behövs så vi vet vad vi ska göra/säga/bete oss för det är inte så lätta alla gånger.
Min nya skräck är att förlora mina barn…
Stort, stort grattis till din andra bok. Du är verkligen inspirerande och företagsam! Wow!
Kanske lite ”yoga på jobbet” eller ”stolsyoga” kan vara skönt när du skriver på din tredje bok! 😉 http://www.yogamala.se/2013/06/12/yoga-pa-jobbet-med-mig/
/Anna
Otroligt att du vill/orkar dela med dig av dina erfarenheter. Så starkt skrivet! Kan hjälpa många i liknande situationer. TACK!!!
Kram Ami
Jag fick rysningar av att läsa texten. Så mycket jag känner igen från när min underbara mormor var sjuk.
Den morgonen när hon dog så vaknade jag oförklarligt tidigt. Och med ett lugn i kroppen jag inte haft på väldigt länge. Bara någon minut innan jag vaknade så somnade mormor in. Vi kunde behandla henne hemma hela tiden, så hon somnade in bara några meter ifrån mig. Det känns bra såhär i efterhand. Att ha henne nära hela tiden. Jag känner inte att jag missade någon tid med henne.
Tack för dina fina och berörande ord. Jag miste också min mamma i cancer och precis som din blev hon bättre, för sedan få återfall och förlora kampen. Det är 6 år sedan hon gick bort och jag sörjer mer ”den förlorade tiden” som vi inte hann få. Vi fick för lite tid tillsammans i livet, men jag är så oerhört tacksam över att haft världens finaste mamma.
Tack för hur vacker du förklara sorgen av att förlora sin mamma.
Det var en jättebra text! Jag har inte förlorat någon förälder men både farmor och farfar har gått bort i cancer. Jag var ganska liten när farmor gick bort men 19 år när farfar somnade in, så det minns jag väldigt väl och det är ganska nära i tiden fortfarande och jag sörjer honom fortfarande men de flesta gångerna tänker jag på honom med glädje och minns hur rolig han var.
Jag tycker att det är en jättebra sida som säkert kommer hjälpa många människor i en svår tid.
Du är grym som vanligt!
Hälsningar från en tjej som läser alla dina inlägg med glädje men väldigt sällan kommenterar.
Min bror fick cancer några månader efter min student.
Han var bara en liten grabb. I dag är han frisk, men smärtan sitter kvar i mig efter alla dessa år och jag kan aldrig slappna av riktigt av rädslan att mina egna barn ska drabbas.
Takk for en veldig fin tekst. Jeg mistet mamma i kreft da jeg var 19 år. Kjenner meg igjen i så mye av det du skriver. Jeg var også uendelig trøtt og utmattet i flere år etterpå, men på den tiden klarte jeg ikke å se hvor normalt det er når man har mistet sin mamma. Og visst er det en vanskelig alder å være trøtt i – alle andre løper jo rundt med masse energi og får nye venner, fester og har det morsomt.
Men livet blir jo lettere å leve, litt etter litt. Samtidig vil det nok alltid komme situasjoner der sorgen kommer tilbake. Selv kjenner jeg meg noen ganger bitter og lei meg over det jeg ikke får dele med mamma.
Jeg tror det viktigste jeg har lært er å ikke ta livet forgitt. Forsøke bruke den tiden man får på jorden så bra som mulig. Gjøre det som får en til å føle seg bra, tilbringe tid med de menneskene man har det virkelig bra sammen med. Og tåle å ha det vondt innimellom.
Stor klem til deg
En av de bästa metaforer för sorg jag någonsin läst.
Du är så viktig Clara, och jag är så tacksam för att du väljer att dela med dig.
En så otroligt stark text. Kram och tack fina du!
Clara det var så fin text. Min bror fick cancer förra året och jag känner igen mig i så mycket av det du säger. Det är en fruktansvärd sjukdom och det är en fruktansvärd upplevelse att vara närstående. Det är många vänner jag blivit besvikna på men det är också människor som varit där på ett sätt jag aldrig hade trott.
Min bror är bra nu och om fyra år kommer han bli friskförklarad. Det går inte en dag som jag inte tänker på hans cancer och hur hela familjen har förändrats sedan han fick sitt besked. Stora kramar till dig, du är bra!
Jag finner inte ord för hur bra, modig, utlämnande och viktig den här texten är. Känner igen mig i mycket av det som står från eget sorgearbete och så otroligt skönt att läsa och förstå att jag är inte är ensam om alla de här känslorna. Tack för att du orkade dela med dig!
Min mamma startar sin första cellgiftsbehandling idag och livet känns så elakt mot henne och oss i hennes närhet. Fick besked om cancer, dessutom spridd för 2 mån sen nu. Vi vet inte hur lång tid hon har. Hur hanterade du tankarna och känslorna över att din mamma inte skulle kunna vara med på ditt bröllop, se ditt/dina barn växa upp? Jag upplever att de frågorna är som jobbigast och även mamma tycker sånt är jobbigt att tänka på :'(
:(. Sorgligt att läsa. Vill bara ge ett råd. Sluta med all socker! och gluten! Dra ned drastiskt på mjölkprodukter. boosta med ekologiskt odlat, så kanske hon inte mår lika dåligt under cellgiftsbehandlingen. Människan har funnits, uppskattningsvis, i över 500 000 år och det är bara de senaste 10 000 åren man ätit mjölk och vete, och här i norden endast de senaste 5000 åren, sägs det. Och socker har man bara vräkt på med de senaste åren, fy fan. :/. Säkert någon som har något att invända mot vad jag skriver, men kommer inte läsa det ändå :p, men kände att jag var tvungen att skriva fastän jag inte vill propagera, vill bara vara snäll. Så varför inte pröva ? Läs på. En äter för mycket bröd, socker och mjölk nuförtiden, bättre att använda de sakerna som krydda istället för som grund i kosten. Vem vet, det sägs ju att dessa saker är en orsak till många sjukdomar nuförtiden.
Min mamma gick bort 12 mars i fjol och 8 april i år födde jag mitt första barn, hennes första barnbarn. Även om man sörjer att mamma inte kan vara med nåt enormt så måste man liksom ändå leva vidare. Min mamma ville inte att vi skulle stanna upp utan njuta vidare av livet och av allt det ändå har att erbjuda. Det är min tröst när det är som jobbigast. Och när jag ser min son så vet jag ju att en del av honom är en del av min mamma, också. Men prata med varandra, om alla era rädslor, alla känslor. När man väl gör det så känns det lite, lite lättare.
Jag är inte Clara men jag känner så väl igen mig i dina tankar kring bröllop och barns uppväxt så jag kunde inte låta bli att svara. Min mamma kommer tyvärr inte att få dela detta med mig och jag har storbölat till scenen i Mamma Mia då de förbereder för bröllop, många gånger, tro mig. Så jag förstår precis vad du menar. Jag vet inte om man hanterar det egentligen. Man har bara inget annat val. Det gör ont och man blir ledsen och det måste man få vara. Men min mamma kommer att vara med mig i allt detta på sätt och vis ändå har jag förstått till slut. För hon finns i mig, precis som din mamma alltid kommer att finnas i dig, i vissa gester, uttryck du använder, sätt att röra sig och många andra likheter.
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att din mamma klarar sin behandling och blir frisk och att ni får dela allt detta!! Men oavsett är mitt råd till dig att passa på att ställa alla de där frågorna du har nu, hur fåniga du än kan känna att de är. Jag är så glad att jag hann det med mamma och jag pepprar fortfarande min pappa med frågor på samma sätt, vilket gör att jag känner även honom på ett helt annat sätt än jag gjorde innan allt hände. Så något fint har trots allt kommit ur all sorg.
Ta hand om varandra och din mamma och var rädda om er. Jag håller tummarna att allt går bra, hårt.
Kram Lotta
Hej Lotta,
Tack för dina ord och bra råd. Jag tror också det är viktigt att våga fråga om det man funderar på, även om det också kan vara jobbigt i sig. Jag känner så väl igen mig i det du skriver om filmen Mamma Mia! Jag tror och hoppas också på att mamma alltid finns med mig, känns vackert på något sätt. Kram
Fint svar! 🙂
Känner igen mig i det du skriver om! Jag hade också lite vemod på min student då jag skymtade min pappa så sjuk (dock inte i cancer) i ögonvrån i all tjoande studentyra men gläds ändå åt att han i alla fall han se mig då innan han dog.
Starkt av dig att ta dig an intervjun! Du ska vara stolt.
En fin text som garanterat är till stor hjälp.
Det var helt underbart skönt att läsa den texten även om tårarna sprutade. Tack, tack, tack! för att du delar med dej.
Min pappa blev sjuk när jag var 21 och dog när jag fyllde 28. Känner så igen mej i tröttheten. Och hur jag ganska ofta har föraktat mej själv för att jag inte orkar som andra. Inte förrän 5 år efter hans död orkar jag ta tag och ta i, så där som jag har sett andra göra. När jag uttalade orden högt ganska nyligen: ”Jag har nog varit deprimerad i minst 5 år” så fattade jag att det är det jag faktiskt varit.
Nu vill jag inte att någon som ev läser detta blir rädd och tänker: Vaddå, ska det ta fem år!? Nejdå, det gör det inte. Det blir bättre och bättre hela tiden. Och om man dessutom tar hand om sitt lilla hjärta, är snäll mot sej själv och inte klandrar sej som jag gjorde så går det kanske fortare. Alla är olika.
Vilket bra sätt att beskriva sorg på!! Fina ord, tack för att du delar med dig!
läste å grät……..min mor förlorade jag när jag var 15 år, har sen dess skrivit i en dagbok till henne å gråter då jag skriver, men det är för mig ett sätt att bearbeta livet utan en mamma, är så rädd att jag själv ska dö i cancer å lämna mina barn/barnbarn å min älskade gubbe, kramizar på dig clara
Tack, för att du orkade berätta. Min mamma gick bort i akut leukemi i påskas, väldigt hastigt gick hon bort. Känner sååå igen mig i mycket av det som skrevs i intervjun. Tänker att sorgen nog nån gång kommer göra mindre ont, saknaden också. Alla säger det…kram L
Väldigt stark och berörande text, jag grät mig genom den. Du är stark som delar med dig av din berättelse!
Min pappa har haft cancer, och jag är så glad dels för att han överlevde och dels för att jag var för liten för att förstå på riktigt vad som hände och vad som kunde ha hänt. Hade det varit nu hade jag varit glad för en sån hemsida att söka lite tröst på. Du är grym Clara!
Ojoj. Känner vördnad och respekt. Vilken stark text!
<3
Ja ett hjärta passar bättre än tusen ord här så här får du <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3