När jag började träna och tänka mer på hälsan förra året så var det många som hörde av sig och beklagade att jag ”gått över till andra sidan” och ”blivit en av dom där”. Jag som varit en sådan stöttepelare i att älska sig själv och duga som man är. Om jag nu inte dög – hur skulle de duga? Det var förstås väldigt frustrerande att ta emot dessa kommentarer och mejl eftersom jag vid den tidpunkten vägde nästan tio kilo mer än jag borde väga. Jag orkade inte springa ens en kilometer och flåsade bara av att gå upp för trappan. Ont i ryggen hade jag också och var hängig till tusen. Jag var inte nöjd med min hälsa. Alls. Så varför krävde vissa att få vara nöjda på min bekostnad? Jag kan bli snudd på TOKIG på hur vi kvinnor ställer krav på varandras beteende och genom det också skuldbelägger andra kvinnor. Jag orkar inte vara någons alibi för att få se ut hur man vill och ändå vara nöjd.
Lite på samma sätt är det när folk ständigt önskar mer stök, svärta, sårbarhet i bloggen. För att det är skönt att se att jag ”är mänsklig” och precis som alla andra. Att jag inte är ett dugg bättre. Och visst förstår jag det till viss del. Samtidigt som jag kan känna mig kvävd av tanken att det är mitt ansvar att bjuda på mig själv för att andra ska må bättre. Att jag ska vara andra kvinnors nöjdhetsalibi. Att graden av kvinnors nöjdhet ska vara beroende av vad jag väger, hur jag mår och graden av stökighet i mitt hem.
TA ANSVAR FÖR ERA EGNA LIV kan jag vilja ryta! Ta ansvar för era egna känslor. Jag förstår behovet av att andra går före och visar vägen. Men man kan ju också testa att själv vara den som går först. Den som visar andra vägen. För det är helt ok att trivas med en kropp som har flera kilos övervikt. Och det är helt ok att ha ett stökigt hem. Men bär det ansvaret själv. Var glad för att det finns andra kvinnor som också känner som dig. Men om de inte känner så – inte orkar eller vill vara ditt nöjdhetsalibi – sluta skuldbelägga dem för det. Varför är det så svårt att själv sätta standarden – istället för att alltid utkräva den av andra?
59 svar
Rekommendera dem gruppen ” family living, the true story” på Fb.
Att vara nöjd med sig själv och sin kropp är ju bara upp till var och en. Om man reagerar så starkt på att en bloggare gör förändringar i sitt liv har man stora problem. Förstod att det blev reaktioner på ditt inlägg om underkläder. Om det är tabu att använda formande underkläder borde det vara tabu med smink och hårfärgning också. / Åsa
Har svårt att se hur denna blogg inte skulle ”ta ansvar”.
Herregud, här är det miljötänk, jämnställdhet,feminism så det dundrar om det. Dessutom ständiga inlägg där Clara lämnar ut sig själv och skriver om svårigheter med föräldraskap, sorg, vänskap, hälsa och allt möjligt annat som kan vara svårt.
Vad är egentligen problemet?
Att Clara är en vanlig människa som många gånger verkar göra mer än sitt bästa?
Jag blir lite less på de som ,likt kobror, hugger på minsta lilla när en medmänniska försöker…verkligen försöker göra rätt. Själv hade jag aldrig orkat eller vågat skriva som Clara gör.
Största elogen till dig Clara. Du gör skillnad och du är ofattbart stark som får skit trots att du gör det som de flesta inte törs. Jag är så tacksam över att du står där framme och gör hundgörat när vi andra tryggt kan gömma oss bakom dig och bara se på…tryggt kan kritisera och ifrågasätta när vi själva inte vågar stå bredvid. Tryggt kan tala om för dig hur du ska göra eller inte göra.
Trots att jag är 20 år äldre än dig så säger jag: När jag blir stor skulle jag vilja bli lika modig som dig.
…men nu är det så att träna och gå ner några kilo i vikt inte alltid har med fåfänga att göra, utan ren och skär hälsa. Människor med atros (jag själv) och t.ex. hjärtbesvär BEHÖVER träna och gå ner i vikt för att stävja och, i vissa fall, bota sjukdomar.
Så bra skrivet!!
Jag har inte allt någon lust att se på ditt stök, jag har ju nog med mitt eget stök och vill gärna fly från det genom att titta på dina fina bilder!
Hej,
Jag och en kompis diskuterade något liknande för några dagar sedan och
det är ju ingen enkel fråga. Ska man göra det som känns bäst för en själv eller
ska man kämpa för någon slags ideologi, blev frågan det kokade ner i för oss. Våra tankar gav ungefär detta:
Vi arbetar för jämställdhet mellan män och kvinnor. Flera kvinnor ska ut i
heltidsarbete, ha samma lön och samma villkor som män. Samtidigt är det nu
nästan dubbelt så många kvinnor som män som sjukskrivs för stress och
utbrändhet (Bergdahl & Bergdahl, 2002). Så lika mycket förvärvarbete ger
mer stress hos kvinnor än hos män. Borde kvinnor alltså arbeta mindre?
Man skulle nästan tro att svaret är ”Ja”. Studier har visat att när män kommer hem från arbetet, går stresshormoner ner, hos kvinnor går dem upp. Kvinnor är mer stressade i Sverige, Norge och Danmark än i europeiska länder som har en mer traditionell familjepolitik (Runsten, 2006). Kvinnor upplever minst stress i en traditionell familjemodell där mannen sköter det största försörjningsbördan medan kvinnan kan koncentrera sig på merparten av hemarbetet (Härenstam och Bejerot, 2001). Ska vi sluta kämpa för att få kvinnor att förvärvsarbeta på lika villkor som män?
Verkar ju nästan så… Utöver att arbeta heltid, har/tar (?) kvinnan oftast fortfarande störst ansvar i hemmet (Hallsten, Bellaagh & Gustafsson, 2002; Lundberg, Krantz & Berntsson, 2003). Ansvaret för att pyssla om, ha färska blommor på borden, ser till så att dukningen är lite extra fin innan gästerna kommer med mera. Hon pysslar även om sig själv, lägger smink varje morgon, tränar för att hålla kroppen fin att se på. Det kan man ju tycka är ett val vi själva gör för att ”vi tycker om det”.
För vem säger att vi behöver duka fint, sminka oss inför arbetet, städa innan gästerna kommer? Jo, det är väl alla på sätt och vis. Kvinnor med smink anses mer seriösa och professionella än kvinnor utan smink. Jag vill inte helst gå på jobbet och anses oproffsig. Så även när jag är less som f.. på at sminka mig, så gör jag oftast det ändå. Och högpresterande kvinnor är ofta högpresterande på flera plan. Viktigt med bra karriär, smal kropp, perfekt hår och fin smink. Alltså vidmakthålls idén om att ambitiösa kvinnor i arbetslivet bär smink, har tagit sig tid till att fixa håret på morgonen och har ett fint hem. Det sidoställs med att personen är lyckad. Och det vill vi ju vara.
Vissa studier har även visat att det inte är media som påverkar kvinnor mest när det gäller hur man ser på sitt eget utseende och vad som är bra nog. Det är våra kollegor, kompisar, grannar och andra nära. Så varje dag jag går på jobbet med perfekt lagt smink och hår som tog en halvtimme att göra i ordning på morgonen, så ger jag något åt andra att jämföra sig med, vidmakthåller strukturen och i värsta fall, så höjer jag ribban ändå lite mer. Varje gång jag bjuder mina kompisar på middag och har skrubbat huset för allt av dam, så visar jag vart standarden är. Varje gång jag lever efter strukturen, så vidmakthåller jag den och uppmanar andra att göra det samma.
Men är det mitt ansvar att ändra på strukturen? Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Om vi inte är nöjd med samhället, vad gör vi? Inom en organisation händer inga förändringar innan individerna slutar att uppfylla kraven. Först när vi slutar springa snabbare för att leva upp till alla krav, sänks dem. Jag personligen vill inte vara med på att alltid höja ribban, och jag tror på detta med ”alla bäckar små…”. Så vad gör jag?
Jag har slutat färga håret för längesen, jag har minst en sminklös dag i veckan (på arbetet), jag arbetar deltid, jag serverar ibland spagetti och köttfärssås på bjudningarna, jag låter dammtussar ligga kvar trots besök, jag berättar om när livet är svårt och när jag inte är såå lycklig med mera. Om detta kan hjälpa bara några få personer att sänka ribban, att stressa mindre, att vara mer nöjd med att man inte hinner allt, att känna sig bekväm med att man inte är konstant genomlycklig, att generellt må lite bättre, så är jag jädrans nöjd med min insats åt världen.
Du har säkert sett den, men tål å ses om igen och om igen och om
igen: http://everydayfeminism.com/2014/02/the-sexy-lie/
Men ja, frågan – är det ditt ansvar? Nej, för fan, det är allas eget ansvar! Och ansvar är inte något man kan pålägga någon annan, det är något man kan välja att ta. Jag väljer att ta mitt ansvar på mitt sätt.
Men jag tror det sticker lite för dem som har sett din blogg som lite annorlunda än alla andra bloggar som ständigt visar hur perfekt allt är och fortsätter höja ribban. En del har nog sett din blogg som en som sänker den och tyckt att detta var mycket skönt. Att du inte berättar om dina svaga sidor samt att du nu är duktig och tränar kanske vissa tolkar som att ribban höjs igen. Inte vet jag, bara en fundering.. Absolut helt fel att lägga detta ansvar på dig, men jag tror vissa har förväntat det ändå, och som alla förväntningar som inte blir infriade, så leder det till besvikelse helt enkelt… Jag däremot är inte det. Tycker din blogg är toppen!
Det kommer ALLTID til å være mennesker som kommenterer bloggen din i negativ forstand UANSETT hvordan du lever livet ditt! Hadde du fortsatt vært den som ikke trente eller spiste sunt, så hadde noen kommentert dette negativt med at du ikke tar ansvar for egen helse, og dermed (siden du jo blir sett på som et forbilde av så mange) ikke tar ansvar for dine medmenneskers helse :p Og motsatt…! Fortsett med bloggen din som du selv vil forme den 🙂 Det er en GRUNN til at så mange leser akkurat det du skriver 😉 Det å skape reaksjoner og engasjement viser bare at du gjør det på riktig måte 😉 !! Hilsen trofast leser fra Norge 🙂
Du skriver så bra och du har helt rätt. Du är en förebild för många, men det betyder inte att du ska behöva leva upp till alla förväntningar och krav. Du har alltid kört ditt race och det är därför du har blivit en förebild. Så självklart så ska du får träna och leva nyttigare om det är det du vill göra just nu för att det är din blogg! Du är grymt inspirerande för mig på grund utav vem du är och hur du valt/väljer att leva. Va den du är och det räcker mer än väl!
Älskar din blogg och den är väl sådär bra för att du gör precis det du tycker känns bra med den.
Jag tycker om att läsa baksidorna också, det är bra för mig för jag blir lätt lite att bara kastar mig in i nya saker om jag får idéer och blir inspirerad och tar ut mig fullständigt annars. Så jag kompletterar inspirationsbloggarna med bloggar med mer svärta i. Det finns ju så himla många bloggar! Så apropå det här med att jobba mindre och dela på jobben så känns det ju väldigt onödigt att Clara ska behöva göra allting i sin blogg när det finns andra som väldigt gärna bloggar om baksidorna med saker och ting just nu.
Bra skrivet! Och jag kan tänka mig att det känns väldigt mycket så för dig som framför allt interagerar med läsare genom våra spontana kommentarer. Kanske hjälper det att tänka på att folk reagerar på saker de läser, skriver en kommentar, och går vidare med annat. Kvar blir du med kommentaren, men de flesta går nog inte runt och tänker på vad du skriver och inte skriver. Nu låter det som om jag försöker vara elak men det är inte så jag menar, inte så att det inte spelar roll vad du skriver. Tror bara inte att folk på riktigt förväntar sig att du ska ta ansvar för deras liv, även om det kan låta så!
Så bra författat! Var och en bestämmer över sitt eget liv.
Hej, heja. Och fortsätt träna. Träning handlar inte om att gå över till någon andra sida. Det handlar om att må bättre. Och inte alltid heller om att gå ner i vikt utan att behålla/eller få bra rörlighet, balans och styrka. Och att få energi av det. Själv började jag gå på gym vid fyllda 68. Det var för 2,5 år sedan. Jag gör det fortfarande. Cirkelträning två gånger i veckan. Ju äldre man blir desto mer behöver man det. Och ju bättre mår man av det.
Jo. Men samtidigt så tjänar du ditt levebröd just på att vara en förebild – och på många andra sätt verkar du vilja vara en förebild, du vill påverka folk i deras livsval o.s.v. Vad gäller din kropp tycker jag att du har helt rätt, men när det gäller graden av ”svärta” (jag skulle säga verklighet) i bloggen – har du inte precis som vi andra ett ansvar för vilken bild du förmedlar då? Jag förstår inte riktigt konsekvensen i att vilja påverka, ta ansvar, vara en förebild bara i de avseenden som passar dig. Du har valt att leva på att ha en stor publik som följer dig. Med det kommer ofrånkomligt ett visst ansvar. Åtminstone så länge det är en så tydlig del av din image, din proffessionella identitet, att vara ett ”sundare” alternativ till det medieflödet ger oss annars. Du skriver inte bloggen bara som privatperson och då kan du inte förvänta dig samma villkor som för vem som helst som bara skriver till husbehov. Det kommer säkert mycket bra med på köpet av att ha blivit en stor bloggpersonlighet, men då måste du ta vissa ”baksidor” också som helt enkelt är en del av paketet. Vill man vara en förebild blir man en förebild, helt enkelt. Man kan inte säga upp sig från halva jobbet.
Välj själv om du vill träna eller ej, det viktigaste är att du mår bra och hur du gör det vet du själv bäst! Om alla som klankar på andra la den energin på att göra bra saker för sig själv istället så skulle de garanterat vara lyckligare människor och världen med den. Läs gärna min blogg http://turisten.devote.se/
Clara, fortsätt att vara dig själv! Jag njuter av dina inlägg och är stor nog att ta ansvar för mitt eget liv och inte koppla ihop mina känslor med dina. Den saliga blandningen av allt mellan himmel och jord gör din blogg till DEN BÄSTA – alla kategorier.
Du är ta mig fasen bäst! Bara så du vet 🙂 Skitbra inlägg detta. Kram & ha en fin dag!
Det där är ett märkligt fenomen. För ett par år sen tog jag tag i vikt och hälsa. Jag var inte väldigt överviktig men hade dålig ork och ca 10 kilo över för ett ok Bmi. Ganska snabbt skedde det förändring med träning och vikten liksom rasade bort i en god fart. Kände mig frisk, stark och stolt som lyckats förändra mitt liv mot ett mera hälsosamt liv. Trodde inte folk i min omgivning skulle bli sura men kommentarerna lät inte vänta på sig. – Vad har du gjort? -Är du sjuk? -Du som var så fin förut? -Äter du? -Unna dig nu lite glass å få lite kött på benen igen! Det märkliga var att ingen tidigare hyllat min då mera fylliga kropp eller gett komplimanger för den. Men nu normalviktig var det som att de plötsligt saknade denna syn. Men det gäller att vara nöjd med den man är och att vara hälsosam och ha ork är mycket bättre. Sen är det synd att detta ses som hotfullt istället för inspirerande. Jag tycker du gjort ett fint jobb Clara. Var nöjd – mycket nöjd.
Känner igen det där. Fick höra i stort sett samma saker efter att jag började träna igen och äta bättre. Då handlade ändå inte så många kilo ner till min ideal vikt. Helt otroligt hur folk resonerar egentligen! Hur skulle det låta om man skulle påpeka för andra högt om de har gått upp i vikt. Det skulle bli ett himmla liv.
Jag tror att vissa människor idag tycker att det s.k ljusa och tillrättalagda är lite okreddigt och påminner för mycket om den vision som typ Vakttornet marknadsför, till skillnad från det lite mörka och socialrealistiska.
Tur att man kan välja vad man vill läsa tänker jag!
http://mittendainlagg.blogspot.com
Men bajsvanten då? vilka perfektehetskriterier uppfyllde den?
Tack Clara för alla vackra bilder, vill jag se stök och oreda kan jag ju bara kika över axeln i mitt eget hem:)
Kanske av samma anledning som att det är lättare att läsa om andras liv, följa med intensivt i en blogg och nästan känna sig som en deltagare än att ta tag i sitt eget liv och talanger. För vem är man när man väldigt intensivt följer en annan människas blogg och den människan inte ens är en närstående?
Ett tips till alla med prestationsångest när det gäller ordning och reda hemma: kika in på facebookgruppen ”Family living – the true story”. Jag lovar, du är inte ensam om att ha det väldigt stökigt och smutsigt hemma ibland! =)
Bra!
Bra skrivet Clara! Underbart välformulerat. Du skriver bra, om viktiga saker (allt från tårtor till politik vill säga)! 🙂
Förstår hur du menar. Ibland undrar jag om det kan ha med avundsjuka att göra? Kanske inte för alla, men för många.
Clara, du är fullständigt klockren i dina analyser. Det är främsta anledningen till att jag hänger här. Visst uppskattar jag dina fina bilder och härliga recept men framför allt får jag så många tankeställare och aha-upplevelser av dig. Tack för att du berikar mitt liv och mitt sinne! Kram
Nu satte du ord på vad jag också tycker. Fina bilder, recept och inspiration blandat med verkligen ögonöppnandr och tänkvärda texter!
Bra rutet! Man jämför sig och tycker inte att man själv är sådär bra som den andra verkar. Men det får man väl ta ansvar för själv att lösa?! Inte kräva en den andre att ”sänka sig till ens nivå”! Det är inte ens säkert att man har rätt bild av situationen till att börja med..
Bra skrivet!
Ja det är trist att det är så mkt enklare för folk att klaga på andra än att ta ansvar för sitt eget liv o sitt välmående..
Vi är ju alla vuxna människor, fria individer som var o en får ta ansvar för sig själv.
Jag tycker att du gör det bra, du inspirerar!
Så himla bra skrivet. Du satte ord på det jag själv känt många gånger!
TACK.
Du är så klok, Clara!!
Håller med till fullo! Måste bara tillägga också att jag tidigare hade svårt för att läsa om människor som ”tog tag” i t.ex. sin hälsa eftersom jag visste att jag själv borde göra detsamma. Min irritation och ångest över att andra människor tog hand om sig själva bottnade i hur jag kände för mig själv. Det var mycket enklare för mig att fortsätta vara som jag var om andra var likadana. Att andra inte tränade eller vägde för mycket blev ett alibi för mig att fortsätta att strunta i det själv. Förra våren fick jag emellertid nog och under sommaren blev din träning en inspiration för mig. När jag började min livsstilsförändring vägde jag 40 kg för mycket. Nu har jag gått ner 20 kg och har alltså lika mycket kvar, men jag har inte alls ångest över min övervikt på samma sätt. Jag har inte heller ångest över andra människors liv – jag har insett att det jag störde mig på innan var saker som jag hade ansvar för att förändra hos mig själv. Om jag inte själv hade haft problem med min vikt och hälsa så hade jag aldrig stört mig på att andra skrev eller talade om det. Nu tycker jag bara att det är roligt att läsa om andras resor. Och jag har blivit en mycket mindre missunnsam person på köpet. Har man issues med att läsa om liknande saker tycker jag att man ska fråga sig varför. Och om man absolut inte vill läsa det så kan man ju bara strunta i det. Förresten, i höstas började jag springa – jag orkade 500 meter. Förra veckan sprang jag en mil för första gången. Och det var för att du skrev om din resa som jag vågade prova! Så tack, tack, underbara Clara, för det 🙂 Kram till dig!
Vilken underbart positiv kommentar; jag blir alldeles glad av att läsa den! Å du, heja dig till milen!!
Supertrakigt att du far sadana trista kommentarer, som du sager, du kan ju inte ta ansvar for att alla andra skall ma bra. Undrar verkligen om dessa manniskor verkligen hade matt batter av att fa se dig lite tjockare, lite fulare, och lite smutsigare? Jag tror inte det.
Maste ocksa tillagga att det ar trist att (som vanligt) se kommentarer att ”det ar typiskt kvinnor att kommentera nedsattande” for det tror jag inte alls att det ar, och det kanns sa onodigt att saga sa. Hur manga hurrarrop far inte Clara varje dag av just kvinnor? Hur manga kvinnor laser inte hennes blogg, gar pa hennes foredrag och koper hennes bocker? Tusentals! Det ar ju inte konstigt att de flesta negativa kommentarer hon far ar fran kvinnor, de utgor val sakert 90-95% av lasarna! Man ar précis lika duktiga pa att skriva nedsattande kommentarer, ga till Lady Dahmers blogg t.ex. sa kan ni lasa om hur ful, tjock och acklig vissa man tar sig friheten att tycka (och skriva!) att hon ar.
Jag läser mest bloggar för att bli inspirerad av allt det vackra, vackra hem, god mat, snygga outfits osv. Jag har tillräckligt med elände i mitt eget liv och jag vet att det alltid finns en baksida av allt, hur rosenskimrande nånting än verkar. Bakom ett gäng snygga cupcakes gömmer sig kanske en diskhög och alldeles säkert finns det sorger i alla människors liv. Jag är så himla trött på alla latmaskar som tar ut sitt missnöje på andra, det handlar nog om avundsjuka i grund och botten.
Så bra!
Det som händer är ju inte att du skriver folk på näsan hur de ska leva sina liv, utan att de speglar sina liv mot ditt och själva tycker att de kommer till korta i jämförelse. Det skaver såklart och då är det ju lättare att be dig vara lite sämre än att ta tag i det man behöver jobba på. Men jag undrar hur många som skulle gå med på att sluta träna eller gå upp 14 kilo för att personen bredvid inte ska behöva känna sig tjock?!
Självklart har alla ansvar för sina egna liv och om en personlig blogg sticker i ögonen och gör att man mår dåligt kan man ju rimligtvis fråga sig varför, och försöka ta tag i det, alternativt sluta läsa den.
Jag håller inte med dig alla gånger, men jag är ju inte tvingad att tycka som du bara för att jag läser vad du tycker!
Heja dig!
Det finns väl bloggar för alla behov, tänker jag. Men inte bland de riktigt stora bloggarna faktiskt. De har ju ofta en konsekvent positiv känsla tom. när de gnäller av sig pyttelite ibland. Jag förstår att de kan upplevas som fejk. ”Kom igen, så där ser inte livet ut.” Nä, men när folk väljer vill de flesta nog ändå helst se det vackra, glada, inspirerande för det mesta. Och de vill inte heller titta på en trött, sur och sunkig Clara egentligen. De vill bara klaga lite. Och skulle du regelbundet iscensätta dig som en fotomodell skulle bloggen antagligen växa. Vad folk säger att de vill ha och vad de egentligen vill ha är inte samma sak.
Håller med! Men jag tror också att det är svårare att visa det dåliga ju större blogg man har. När Kenza gick ut med att hennes pappa var alkoholist kändes det väldigt starkt gjort, för hon blottar sitt innersta mot hundratusentals läsare som hon aldrig kan försvara sig mot. Tyra Sjöstedt är också öppen med sina depressioner och tablettmissbruk. Det är stort att de vågar och vill, men sina läsare har de nog fått genom att de ser bra ut och har snygga kläder.
Eller hur! Bra skrivet.
Det är fascinerande, men kost och träning verkar reta folk som om det var barnamord man pratade om. Äter man nyttigt så reagerar folk som om jag försökte mata DEM med miljögifter, för att inte tala om hur folk försöker övertala en att ta åtminstone ”en kaka”. Och tränar man är man nästintill omoralisk och objektifierar kvinnor.
Kanske bara dags att man kan få äta och leva så som man själv mår bra av (så länge det inte skadar nån annan förstås)? Varför ska vi alltid applicera oss själva på någon annan??
(första gången jag kommenterar på dig, men nu kunde jag bara inte låta bli)
Det är så svårt det där. Det klart att det är upp till var och en om man vill träna och tänka på hälsan. Men just detta är så tätt förknippat med skönhetsidealet att vara smal att det lätt blir infekterat. Detta såriga, ömma och dåliga samvete om att man som tjej borde träna mera, äta mindre och vara smalare… Det gör ont när någon petar på det, hur rätt man än har att leva sitt liv hur man vill.
Håller med om att vikt och utseende är ett väldigt svårt område! Detta med att vara en förebild och att representera ett alternativ är inte heller enkelt. Det talas ofta generellt om att unga kvinnor (och män) behöver bra förebilder, och man slås ofta av att så många av de begåvade och duktiga personerna som kommer fram i offentligheten inte bara är bra på det de gör utan även vackra och smala. Gäller framförallt kvinnor. Avståndet mellan dem och en själv kan kännas så långt och det blir en lättnad när det kommer fram någon som avviker t.ex. genom att inte ställa upp på utseendeidealen. Tror att många tjejer behöver det där ”kan hon så kan jag”, som verkar vara så självklart för män att det aldrig ens talas om det. Men mot det står att idealen kanske är just ideal för att de är bättre, alltså för de allra flesta är det bättre att vara smal (men fortfarande normalviktig) än att vara överviktig. Och då är det ju orimligt att Underbara Clara eller någon annan ska behålla sina extrakilon för att någon annan ska må bättre.
Tja, här kan jag nog se det lite mer nyanserat än vad du uttrycker Underbara Clara. För visst är det som du säger – det du skriver får mig att tänka att; ”Absolut, det där köper jag”. Men det finns ju en annan sida också – den sidan som står för trycket på oss kvinnor (kanske ffa mammor) att vara ”perfekta” i allt vi gör; restuscherade, snygga, piffiga, sexiga, trevliga, ordningssamma och träna, baka, leka med barn, laga mat (ekologiskt!), ha ett välstädat fint och inte minst GENOMTÄNKT hem, käcka glada ungar som man kan ta med överallt och som äter allt och är tacksamma och rena och somnar själva och så en delaktig pappa (delad föräldraledighet!) och hela konkarongen. Men när man ”väljer” sådana förändringar i sitt eget liv som plötsligt väldigt många andra samtidigt också väljer – har man verkligen VALT själv så? Eller har man blivit påverkad av samhällsströmningar och hegemoniska diskurser och är man då inte plötsligt bara en slags lakej i konsumtionssamhället (fast på ett lite nytt och annat sätt)? Det där trycket på oss kvinnor skapar vi, och medskapar, varje gång vi lägger upp en retuscherad eller filtrad selfie, bilden på det städade hörnet av hemmet, den lyckade bjudningen, de nytvättade barnen. Men den övriga tiden då? Den vi inte visar upp men som vi alla har; ska den verkligen vara som den där ostädade klädkammaren dit man aldrig bjuder in sina gäster, eller ska den också få plats? Det tycker nog jag ändå. Så att bilden av kvinnor blir lite mer nyanserad. För visst är man lika lyckad eller perfekt i all o-perfekthet även om ens hem är stökigt, och man inte tränar, och barnen är skitiga av sand som klistrat sig fast på deras o-eko-solkrämsinsmorda små kroppar, maten blir sojakorv och snabbmakaroner (för vego -det är vi i alla fall 😉 ), vi själva har lite smutsigt hår och allt det där. Och ÄNDÅ är vi nöjda och andra tycker att vi är OKEJ – riktiga kvinnor pecis som vem som helst (och alltså inte som normbrytarna). Det är mina tankar!
Tack! Du formulerade mina tankar bra!
Håller med! Där tycker jag att Clara har ett ansvar som stor bloggpersonlighet. Clara sitter på mycket makt i sin position som storbloggare och jag önskar att hon använde den för att genom hur hon t.ex. framställer sitt hem underlättade för andra kvinnor. Hon vill ju använda sig av sin makt i många andra sammanhang. Jag förstår hennes känsla av att hon inte vill behöva ta ansvar och det behöver hon naturligtvis inte, men hon kan inte avsäga sig rollen som förebild och samtidigt tjäna hela sitt levebröd på att just vara en förebild. Då kommer vissa saker med på köpet helt enkelt.
Well said!! Verkligen!
Ja, Alexandra! Jag blir inte provocerad av vältränade kroppar, men jag kan känna ett stresspåslag om att jag också borde träna. Att jag är fet, ful och dålig som inte kommer mig för att göra det.
Vi måste försöka släppa att vi ska vara allt det där för att någon annan verkar vara det. Inspireras inte implodera av ”måsten”? Man får vara nöjd trots att man inte är den där drömbilden.
Jag förstår hur du tänker men jag tycker ändå att Clara har en bra tes, jag tycker inte att man ska lägga ett ansvar på kvinnor att visa en nyanserad bild av sig själva om de inte själva vill ta på sig den uppgiften. Claras blogg lever till stor del på de piffade inläggen med vackra dukningar osv. Jag själv läser mest bloggar för att få inspiration till mat och bak exempelvis. Men den dagen det blir mer vardag här på bloggen, med diskberg och ostädade rum, kommer jag att söka mig till andra bloggar. Visst är det säkert många som uppskattar mer vardag också men då tycker jag, som Clara också skriver, att de själva kan gå först och visa vägen.
Jag håller med dig också Isa! Och Clara. Men ändå kan man ju inte bortse från den där andra sidan av verkligheten också. Jag ÄLSKAR claras alla inlägg, även det vi nu kommenterar. Men om man ser det i ett större sammanhang så har vi ju alla ”måsten” kring hur man är en ”godkänd” kvinna. Man borde kunna vara det på olika sätt bara, utan trycket att uppfylla alla perfektehetskriterier och ideal.
Det är skönt att läsa och förstå att du är trygg i din roll och vad du vill förmedla oavsett vad du får för kommentarer, men jag förstår att det måste vara riktigt frustrerande med människor som vill ha dig i en färdig mall. Det jag uppskattar med din blogg och även det jag läst och sett av dig i media är att du känns genomäkta, det är sällsynt och så värdefullt! Jag blir verkligen uppmuntrad att vara helt mig själv när jag ser andra vara helt sig själva. En sådan förebild är du för mig och helt säkert för många andra.
Det är underbart att vara litet äldre för jag bryr mig inte vad andra tycker och jag säger gärna min mening men är noga med att inte såra någon. Du ska naturligtvis säga och göra vad du vill och klagar någon så strunta i det. Om du skriver om något som inte intresserar mig så läser jag det inte, enkelt. Tittar in i din blogg varje dag med intresse.
Bra skrivet. Att ta ansvar för eget liv och i ditt fall här, egen hälsa, är bara inspirerande! När du skrev om joggturer i skogen hände det faktiskt flera gånger att jag sprang samma dag pga det inlägget. Fortsätt inspirera och ryta ifrån! 🙂
Håller så med dig. Den vanligaste kommentaren, tyvärr nästan… nej, inte nästan utan alltid framförd av kvinnliga kommentatorer – oavsett blogg! – handlar om att man som bloggare minsann ska låta bli lyxliv och fräschhetsfasoner utan vara lite mer ”som alla andra” och ”stökig” och ”valkig” för då är man ju FOLKLIG. Fuck that. Om det är valkar och smuts som krävs för att ”folket” (dvs. de missunnsamma få) ska acceptera en så är jag hellre oacceptabel 🙂
Energislukare kallas såna, be you and stay happy!
Vi kvinnor har generellt en större benägenhet att vilja kritisera och kasta skit på varandra än vad männen gör. Vi är experter på att hitta fel och nedlåta någon annans levnadssätt. Framförallt så genomsyras det av avundsjuka. Jag brukar säga det ” skaffa dej ett eget liv!” och ”skit i det du så lever du längre!”
ag tycker inte om när det dras upp i kommentarfältet att ”kvinnor alltid är så avundsjuka och alltid vill slå ner andra”.
Kolla lite djupare så kan man se vilket är det verkliga behovet hos dessa kvinnor Clara skriver om. (Och hej, man behöver dessutom inte tycka att det är okej bara för att man förstår varför andra tänker på ett visst sätt.)
Dessa kvinnor är väldigt osäkra eftersom de känner att de inte når upp till en viss standard. Sociala medierna matar illusionen om perfekta kroppar o hemm vilket gör dessa människor mer missnöjda med sig själv. De tror att en bild på stökigt hem eller överviktig kropp ger dem välsingnelse att vara sig själv men egentligen är det bara en snabb och övergående nöjdhet. Snart är de lika osäkra igen o kräver övertygelse åter av någon.
Iställe skulle de jobba med sig själv och sitt självförtroende och självkritik så de int svaijar när de ser någon annan som lyckas. Dessa människor är inte dåliga och en snabb diagnos på ”avundsjuka” och ”skaffa sig ett liv” hjälper absolut ingen.
Vad grundar du det på?