Vad drömde ni om som barn? En av mina tydligaste drömmar var ett liv som liknade det jag sett på filmerna om Barnen i Bullerbyn. Jag minns att jag såg alla avsnitt på hoppiga VHS-band avspelade från teven. Och sörjde så ofantligt att jag inte fick växa upp så där. På landet, med djur, i frisk luft och omgiven av vackra gamla hus. Jag kan inte varit särskilt gammal då – kanske gick jag inte ens i lågstadiet. Men jag minns fortfarande hur sorgesamt det var att tänka att den där uppväxten var förborgad för mig, stadstjej som jag var. Samtidigt fick jag ett smakprov av det där livet varje sommar hos mormor och morfar. I deras hus på landet, långt ifrån allting.
Det roliga är bara att inse hur jag som vuxen försökt gestalta det där livet för mig själv. (Nej, inte på alla plan. Jag försörjer mig ju till exempel som bloggare och det fanns ju knappast när Barnen i Bullerbyn utspelar sig). Men det andra – upplevelsen av att det finns tid. Känslan av att tillhöra ett lite tryggt sammanhang. Naturen, odlingarna, djuren. Ja allt det där. Delar av det är precis vad jag plockat upp nu som vuxen och valt att bygga mitt liv omkring. När vi köpte hus för fem år sedan var drömmen att så småningom bli lite mer självförsörjande på mat, att kunna ha höns och framförallt att bo så pass billigt att vi kunde jobba lagom mycket. Innan jag fick barn såg jag framför mig hur jag skulle ta sparken och hämta tidigt på förskolan och sedan ha hela eftermiddagarna tillsammans med familjen – baka, leka, pyssla, hänga. Få det bästa av båda världarna. Och nu är det precis så.
Jag älskar den här tillvaron. Jag älskar att ha odlingarna. Jag älskar att höra Bertil föreläsa om hur växterna får sin näring, vad fåglarna i skogen heter, hur fjärilar kläcks ur puppor. Att hans vanligaste lek är att leka bonde. Jag älskar att se när Bertil går ute med pappa på åkern och arbetar. Känslan av att det alltid finns någon hemma. Någon närvarande. Någon som har tid. Nej det är verkligen inte idylliskt på alla sätt. Men på många sätt. På tillräckligt många för mig. Därför att jag får leva som jag drömde om redan som liten.












28 svar
Samtidigt som jag inser att ditt liv kanske inte riktigt skulle passa mig, så känner jag ett styng av avundsjuka på din beskrivning. Med lite eftertanke så inser jag att avundsjukan inte är för min egen del – utan för mina barns. Visst hade de älskat att växa upp i en sådan miljö som Bertil (och kommande barn) får njuta av. Hoppas du får fler att våga ta steget, Clara. Du är en inspiration.
Jag drömde om att få bli mamma. Att den drömmen äntligen gått i uppfyllelse är mer fantastiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig. Nu drömmer jag i hemlighet om en liten bror eller syster åt min son…
Åh, så vill jag också ha det och vi är påväg dit. Flytten till landet är gjord och kycklingar finns på gården. Nu är det bara tid som saknas och vi tar oss dit, ett steg i taget.
modemanifest.blogspot.com
Jag bodde precis så, på landet, med närheten till naturen. Men när jag träffade andra barn som bodde i ett samhälle, med närheten till andra barn och kompisar, så kände jag att jag blev fråntagen just det – närheten till ett socialt sammanhang. Så så ville jag ha det när jag blev vuxen och så har jag det nu!
Ja underbart! Jag känner ibland att man liksom är skyldig sig själv att försöka uppfylla sina drömmar. Det är lätt att tro att man vill det som andra vill och inte inse att det är något annat man drömmer om själv.
Nu råkar din barndomsdröm vara väldigt lik min, liksom önskan att kunna uppfylla den (mindre förvånande då jag ju läser din blogg). Vissa blir uppenbarligen provocerade av att vissa inlägg är idylliska. För mig är de istället exempel på att det är möjligt att flytta utanför staden, kanske skaffa några djur och rå om en liten familj. Det blir mer verkligt, i kontrast till alla exempel på storstadsliv.
Jag ville bo i skogen som Ronja Rövardotter 🙂
Jag drömde om att bo i ett vitt hus , ha en vinröd bil och vara gift med en busschaufför, själv ville jag bli polis. Men jag har ju glasögon så det föll direkt, huset är grönt, men bilen och busschauffören har jag 🙂
Min farmor har jag sett upp till som barn. Boende på landet, gav mig trygghet, såg mig. Bakade bullar, vetebröd, sockerkakor och pepparkakor och alla sorters kakor tillsammans med mig. Oändligt med rabarbersaft, rårörd vinbärssaft eller flädersaft. Gurkor och tomater i växthuset, jag hjälpte till att göra ett streck för varje gurka. Vattnade alla blommor runt huset på kvällen med farmor. Husmanskost till middag kl. 12. Ropade på farfar som var ute i garaget och snickrade – Maten är klaaar! Han luktade gott av sågspån och garagelukt. Farmors vita, manglade lakan. Krispiga och rena. Farmor läste sagor för mig om kvällarna, och jag låg och tittade på den där rullgardinen med mönster på och fantiserade om vad det föreställde. Dagar hos dem när jag låg i lilla rummet och lyssnade på vinylskivor. Barnen i bullerbyn och emil i lönneberga, det knastrade sådär mysigt i hörlurarna. Eller teskedsgumman på videoband. Alltid trygg, alltid älskad och så välkommen. Ingen alkohol, inga fester. Så som det kunde vara hemma. Farmors positiva utstrålning. När andra klagade på vädret sa hon – Det gör inget att det regnar, man blir bara vacker av regn. Hon skulle liksom aldrig gnälla över något så opåverkbart som vädret. Snöar det, ja då får man se till att gå ut och skotta, helt enkelt. Misslyckas man med en limpa i ugnen, då ger man den till fåglarna. Hon har en sån ren själ på något vis. Kan inte riktigt förklara. Hon är min stora inspiration, och det skall jag eftersträva. Men det är så svårt, hon måste vara en riktig supermänniska, sänd från ovan. <3
Oh vad jag känner igen mig i din text, kunde varit jag själv som skrivit den.
Så fin du är i din mage!
Sköt om dig…
//www.baraanna.se
Åh vad jag känner igen mig! När jag läste första meningen ”Vad drömde ni om som barn?” tänkte jag direkt, ett eget hus, att bo på landet. Och sen när jag läste vidare mindes jag plötsligt hur jag själv älskade barna i bullerbyn och drömde om att leva precis så, och det gör jag ju fortfarande! Ska aldeles precis flytta till ett eget hus, och drömmer om att odla en massa och kanske ha lite höns och försöka vara lite mer självförsörjande. Intressant hur tidiga barndomsdrömmar lever kvar fast man knappt vet om det själv 🙂 Fin blogg du har förresten!
Vad härligt det låter! För oss som fortfarande bara drömmer… vad är inte idylliskt? Vilka är nackdelarna? Det är mycket för och emot som ska vägas för att man ska våga känner jag.
Herregud förlåt för detta spam… Vet inte vad felet är med min mobil. Idag bor jag i Stockholm och trivs rätt bra med det, äntligen får jag ha grannar på ”riktigt”. Och jag som önskade att jag fick bo i just Stockholm när jag var liten har lyckats med detta 🙂 men ofta vill jag också bo i barnen i Bullerbyn- filmerna!
Fortsätter skriva här, sidan hängde sig: jag hade två syskon att leka med, hade roliga lekar, kojor osv, men jag önskade ändå att jag bodde i ett samhälle med fler barn att leka med för jag och mina syskon bråkade väldigt mycket!
Åh vad härligt för dig. Älskar att läsa om ert liv i ert fina fina hus med era höns och vackraste utsikten genom köksfönstret. Själv är jag uppväxt på landet i ett stort hus med enbart åkrar, skog och sjö omkring. Det var egentligen en bra uppväxt med så nära till all natur, men något som verkligen satt spår är att jag aldrig kunde springa över till en kompis och leka. Min närmsta kompis bodde 1 mil ifrån (visst, när vi blev lite äldre kunde vi cykla och mötas vid en sjö) och det krävde alltid planering varje gång vi skulle leka.
Jag skulle bli delfinskötare! (Inte jättebra odds då kanske 1 var 8e år får anställning i Sverige, och dessutom rullstolsburen). Åkte till Kolmården för att gå kurser med forskarna. Kontakter är bra tänkte jag. Intresset ledde till att jag ville läsa till delfinterapeut, utbildningen var i Israel, i gymnasiet var sista chansen så jag hoppar på. Den handlade om att locka motivation hos personer med psykisk ohälsa med hjälp av delfiner. Jätte spännande! Fortsatte hemma läsa vidare om motivation och psykoogi- jättespännande! Eftersökte sen ett helhetstänk, hoppade på hälsokonsultutbildning, intresserade mig för att hitta drivkraft och rimliga mål hos varje människa-trots dåliga förutsättningar- så läste till coach och jobbade med icfcoachning. Ville avancera för att nå fler målgrupper som eftersökte Livsentreprenörsskap, så startade projektet livsentreprenören.. Osv.
På det här sättet har jag varje dag från min dröm om att bli delfinterapeut levt i enhet och riktning med mina drömmar och har brunnit för de jobb jag haft. Jag tror vi varje dag kan leva i riktning med våra drömmar, och skapa det liv vi vill leva. Vi får börja, med de små sakerna-som vi kan påverka!
lyckostochsurdeg@wordpress.com
Så underbart! Jag drömmer oxå om höns och nära till naturen men inte fullt ut självförsörjande. 🙂 vi får se vad framtiden bär med sig! Kram /Fru Larsson (www.ettkreativtliv.se)
Det låter verkligen underbart!
http://hannafialotta.blogg.se
Vad underbart! Själv var och är min favoritfilm Saltkråkan. Somrarna spenderar jag med mormor och morfar vid havet. Jag drömmer om ett rött hus med vita knutar och en tomt som räcker för småskaligt jordbruk. Än är jag bara sjutton och hoppas att min dröm blir verklig en dag!
Underbart!!! Jag och mina syskon växte också upp delvis, eller var alla loven hos min farmor och farfar i Medelpad som hade bondgård, (som min farfars-far byggde en gång i tiden början av 1900-talet!) och djur/kor, höns, gris bla. Jag fick lära mej att ta hand om djuren; mjölka korna och mata hönsen och ”häscha” hö på sommaren. det här var på 70-talet och då hade nästan alla bondgårdar fortfarande ngr kor och höns och var delvis självförsörjande. Min farfar jobbade som elektriker och farmor var hemma på gården som han hjälpte till med efter arbetet. Jag är oerhört tacksam att jag fick uppleva detta med bonde-livet för det var ju senare in på 80-talet som det småskaliga jordbruket försvann och ersattes med det storskaliga som har lett fram till att bönderna måste lägga ner en efter en i Sverige, sorgligt! Men jag tror ändå att det håller på att vända lite sakta, människor börjar bli mer medvetna om att det levnadssätt vi har nu med all överdådig konsumtion inte är bra! Hoppas fler flyttar ut på landet och blir mer självförsörjande. Det fungerar ju ganska bra idag i o m att vi kan jobba mer på distans och har relativt bra kommunikationer mellan stad och landsbygd. Men det måste givetvis förbättras! För min egen del är det på senare år som mina drömmar har kommit tillbaka att kunna bo på släktgården och ha lite djur med odling. jag skulle också vilja driva ett cafè eller bed&breakfast! den här gården ligger nämligen inte så långt ifrån en större landsväg som går från Sundsvall via Östersund till Åre och vidare in i Norge, och där åker turister sommar som vinter. Tack Clara! för all inspiration du ger genom det du skriver och tror på; ett hållbarare samhälle som inkluderar landsbygden, länge leve den och korna! (och höns, gris, får!)
Åh vilket härlig inlägg! Inspirerande för en med liknande drömmar men som ännu inte hunnit lika långt i förverkligandet av dem!
Jag växte upp i en riktig Bullerbyidyl. Det var vackert, det var gemenskap, det var Eko-tänk osv. Jag har haft en mycket fin uppväxt som jag inser var få förunnad. Men när jag själv skulle flytta och bli vuxen lockade sradslivet och nu med egen familj älskar kag att bo mitt i smeten. Bekvämligheten och närheten är en sådan lyx för mig från landet attt jag nyper mig i armen flera gånger om.min dotter däremot älskar livet på landet och djur och när hon blir vuxen lovar jag att hon bosätter sig på landet. Det är lustigt hur man verkar välja det som man själv inte haft under sin egna uppväxt!?:-)
Tänkte just detsamma. Uppväxt på landet drömde jag om staden och flyttade så snart jag bara kunde (vid 18). Har inte lämnat den sedan dess (vid 53). Här finns ett överflöd av musik, film, teater. Här finns otroligt vänliga människor som inte bakom ryggen är överdrivet intresserade av sina grannars sociala, sexuella och ekonomiska liv. Här finns människor, mat och kultur från 95 olika länder. Och det är 20 minuter till flygplatsen. Jag har verkligen hittat hem. Tänk så olika man tänker.
Jag önskar att jag hade en så stark dröm! Jag får nog ägna mina sommareftermiddagar åt att dagdrömma ihop något, tror jag 🙂
<3
Låter helt fantastiskt idylliskt. 😀
Vad fint formulerat. Barnen i Bullerbyn var min största Astrid Lingren favorit som barn och nu är det min dotters favorit. I sommar ska vi besöka Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby och jag tror nästan att jag tycker det är roligare än vad hon gör. Har hört att godisaffären i Pippi filmerna finns där på riktig och som man kan handla i. En riktig barndomsdröm som går i uppfyllelse i så fall!
Pippis godisbutik finns i miniatyrversion, (som den i filmen alltså) men den kan man inte gå in i. Däremot finns det en godisbutik där man kan köpa med sig, men den ser inte ut som i filmen. ”Pippigodis” tror jag den heter. I vilket fall som helst så är Astrid Lindgrens Värld ett paradis, men var beredd på att Barnen i Bullerbyn-karaktärerna ej finns på plats, det är bara miniatyrhus! Bara så du inte blir besviken 🙂 Däremot får du träffa Pippi, Emil, Ronja, Karlsson, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, och Rasmus på luffen brukar luffa runt i parken med Paradis-Oskar. Tips – gå in tidigt och ta en kärra, dom tar slut fort på högsäsongen. Missa inte Allsången på Lilla Scen, och Pippis kvällsteater. Ha så kul!
Åh tack, då vet jag. Det kan vara bra att förbereda dottern på det. Ska bli så kul!
tisdag 8 juli 2014 skrev Disqus :