Jag tycker att jag är lik min syster i det mesta, men i somras upptäckte jag ett sätt vi verkligen är olika på. Jag har liksom inte känt till det förrän nu så det blev nästan en aha-upplevelse. Jag har nämligen tänkt att hon (fast egentligen alla) är precis som jag: att de då och då, ja ganska ofta, känner så mycket melankoli att de måste ligga till sängs.

Dessa känslor kommer i perioder för mig. Ibland starkare, ibland svagare. Men de återkommer alltid. Då och då kommer vemodet och ångeststråken och orkeslösheten blir övermäktig. Och jag måste bara dra mig undan, ligga och stirra i taket eller gömma mig under täcket. Oftast går det över på några timmar eller någon dag. Men vid några tillfällen har det övergått i mer långvarig nedstämdhet.

Fast många mår aldrig så här. Såklart kan de vara missmodiga och deppiga när något skiter sig eller sömnen havererat. Men kanske inte melankoliska på de där oförklarliga sättet. Då man fullkomligt övermannas av känslor som inte går att sätta ord på och som man inte vet var de kommer ifrån. Som inte går att härröra till någon särskild händelse. Men känslorna gör behovet av att vara ensam väldigt stort.

För mig var det en uppenbarelse att höra att alla faktiskt inte känner så. Inte min syster. Inte en hel massa människor när jag frågade runt.  Och det kändes så skönt! Och det borde jag väl ha fattat för länge sedan? Men här har jag gått och trott att alla mår så här. Men att alla andra är så mycket bättre än mig på att skärpa ihop sig. Ta sig samman. Rycka upp sig.  Och att det är därför de (till skillnad från veka, klena mig) aldrig verkar ligga till sängs i en släng av melankoli och vemod.

Plötsligt känns de här stunderna lite mer okej. Jag behöver inte rycka upp mig. Jag kan inte ens! Så då är det väl inget att bråka om? Nä precis. Hellre omfamna än motarbeta.