Kvällen innan skolavslutningen. Jag stannar uppe långt efter alla andra. Brer grädde på tårtan. Sköljer jordgubbarna och lägger på hushållspapper. Stryker den rutiga bordsduken och finkläderna till hela familjen. Plockar fram porslinet och ställer iordning. Kaffekoppar med blå blom. Kaffekannan av silver. Går ut en sväng i trädgården med sax. Knipsar blommor till buketten. Akleja, spetsmössa, förgätmigej och några späda syrener. Skira stänglar av myskmadra. Fastän det snart är midnatt är solen fortfarande uppe.

Tänk att det blev så här. Att jag är den här. Att jag har tre pojkar. Den här fina gården, min man. Vi som blev varandras just vid den här tiden för fjorton år sedan.

De som vi var då är borta. Nu är han en annan. Nu är jag en annan. Och att vara mamma till tre. Ordna skolavslutning, finkläder, tårtkalas med morfar. Det är vad som kommer naturligt för mig. Och glädjen är störst över att kunna ge vidare till mina barn, det jag själv fått av andra.

Imorgon är det skolavslutning och jag är lite trött. Borde sovit för länge sedan. Men vill stanna uppe lite till och låta betydelsen landa. Nio veckors ledigt – en evighet tillsammans. Dagar när de får ta emot och uppleva, vad de en dag ska föra vidare till någon annan.