Usch vilken grundlig, gedigen blääää-känsla jag gått med i bortemot en vecka nu. Kroppen är tung, svullen och orkeslös. Jag saknar koncentrationsförmåga och lusten att träna och ta hand om mig är nere på noll. Det enda jag är riktigt sugen på idag är att köpa tre kilo smågodis och trycka i mig liggande i sängen medan jag tittar färdigt på Knutbydokumentärer. Japp, det är mensen som spökar! Fast inte bara tror jag? Den brukar inte innebära så här risigt mående så här länge. Varför känns det alltid som att det mående man är i just nu aldrig kommer gå över? Det är samma sak när jag är glad. Då kan jag inte förstååå att jag kan må på något annat sätt någonsin? Och tänker till och med att jag nästa gång jag mår dåligt verkligen får ta och rycka upp mig. HAHAHA. Skulle gärna rycka upp mig nu om jag bara kunde få grepp om mig själv. Men då jag just nu känner mig för orkeslös för att ens öppna en skruvkonserv har jag definitivt inte kraft till det.
Nästa vecka fyller jag 35 och det känns inget kul alls. Jag har åldersnoja. Är så van att vara yngst i alla jobbsammanhang men nu är jag ju vuxen med besked och ingen tycker att man är ung och lovande längre. Man förväntas bara leverera som en vuxen människa vilket inte alls är en lika rolig utgångspunkt. Det har ganska ofta hänt mig att folk blir förvånade över hur ung jag är. Tidigare tog jag det som en komplimang eftersom det alltid efterföljdes av konstateranden om att jag ju hunnit så mycket, hade hus och barn och bla bla bla. Men nu när någon blir förvånad över hur ung jag är så känner jag alltid att det är för att jag ser så gammal och sliten ut. Och jag har ju onekligen känt mig gammal och sliten i flera år. Särskilt innan jag började med den här hälsoresan. Och lite extra just nu då när jag ryggar tillbaka inför min egen glåmiga spegelbild.
Nä fy fasen. Borde avsluta det här inlägget med något klämkäckt konstaterande om att det snart kommer att vända. Fast så långt räcker inte orken. Men du som också mår piss är välkommen att kommentera och frossa i hur synd det är om dig. Ibland är det det enda rätta.
177 svar
Tänk om det är så att vi inte styr över vårt mående? Tänk om det främst är biologi? Tänk om en del helt enkelt föds med en lycklig mix av lagom hormoner? I livets lotteri har en del fått energi? Men vi kallar det pannben, driv och vilja? Tänk om ens personlighet inte finns? Tänk om personligheten är ett resultat av hjärnans kemi? Vem är jag då? Vem kan jag bli?
Hälsningar från en 40-plussare som testat på förändringar i hormonbalansen av olika orsaker. Känner inte längre igen mig själv.
Tack Clara, precis vad jag behövde läsa när jag precis gråtit utan att ens veta över vad och började surfa för att jag inte orkade annat. Hög igenkänning på allt. Tack till alla också som tipsar om olika kvinnokropps-relaterade bloggar och sidor. Jag kanske ska börja undersöka lite kring det.. kram till alla som kämpar med ditt och datt!
Känner igen mig, den där tröttheten som liksom inte går över, vårtrötthet, sen insåg jag att det kanske var dags att börja medicinera min pollenallergi och sen kändes det lite bättre! Hoppas det hjälper dig också! Kram!
Oh vad skön med en till. Piss är vad det är den här tiden på månaden, som grädde på moset bröt jag benet och är helt oförmögen att göra allt det jag brukar göra. Vilket såklart gör mig mer sur och vrång. Varken speciellt rolig eller glad mamma/fru här hemma nu. Allt jag vill är att kunna leka med mina barn, orka vara i trädgården och kunna ta en promenad.
Men soffan får duga och jag får vara bitter ett tag till. Men det ordnar sig säkert snart igen!
❤️
Ja, åldersnoja har jag duktigt mycket just nu, då åren går och jag inte hinner med någonting känns det som… Ville göra karriär, men det blev att satsa på familj istället. Väntar barn om en vecka och kroppen är tyngre och motvilligare än någonsin. Vill bara sova.
Hoppas att vi alla snart mår bättre. 🙂
Jag slår snart ihjäl maken! (läses med v.i.s.s ironi men ändå inte!)
Älskar våren men just nu känns allt på botten och där hamnar även maken – tyvärr utan anledning – mer än att jag känner mig ”fräsig och klorna ut” åt alla som kommer i min närhet!
Varför mår man såhär sketaledset? Mat står på bordet, hyran är betald och annat är grönt men ändå…
Hoppas bara det är en tredagarsdipp!
Någon annan läsare som är lite nere i kängorna?
Hälsn. ”jag som alltid är glad annars”
Ngn sa: ”På bergets skuggsida finns det blommor som bara växer just där, plocka dem när du är där.”
Kära underbara Clara, allt har sin tid.
Att vara 35 har sin tid.
Att vara 67 som jag är har sin tid.
Att vara 92 som min mamma har sin tid.
Men bra att du tar ut känslosvängningarna och bearbetar saker under årens gång.
Var rädd om dig Clara! Skär ned på allt du kan skära ned på så att du orkar fokusera på det allra viktigaste- din man och dina barn. Sådana val ångrar man aldrig. Det är INTE en kvinnofälla som många försöker inbilla oss.
Kram
”Må piss” (så poetiskt uttryckt) gör väl varje människa. Inte mycket att orda om. Solen går upp och den går ner (och upp igen). Att bli äldre (som vi blir från befruktningsögonblicket) är väl bara bra. Alternativet är att man dör som barn eller ung. Livet är en gåva och om man lever åldras man undan för undan. Varför vilja se ut som en ung flicka när man är några år från medelåldern. Varje ålder har sin både yttre och inre skönhet om man bejakar den. Bättre att såväl verka som vila i nuet än att sörja och sukta efter ”förlorad ungdom” eller annat som varit men inte längre är.
Du är bara bäst! TACK för att du skriver om att inte va på topp. Det är så tabu i vår tid. Jag är en person som mår bäst från midsommar till januari. Mår sämst när ljuset kommer tillbaka, så nu börjar det bli lite mer ok, men är fortfarande jobbigt. Bäst mår jag i november :). Alla är vi olika men normen ger bara utrymme för en sort.
Hoppas du mår bra så fort som möjligt! <3 Kramar!
Piss mår jag inte nu. Men tre veckor i månaden brukade jag ha PMS.
Men för ca 6 år sedan fick jag en idé efter att ha läst en bok om läkeväxter att ta 1 till 2 teskedar torkad brännässla per dag. Då slutade min PMS helt. Jag hade fortfarande ofta migrän. Men för 3,5 år sedan fick jag en idé att prova blutsaft. Efter en månad var min migrän borta. MVC borde tipsa om blutsaft. Järntillskott mm utan att magen blir fel på. Tänk om jag vetat när jag var gravid och efteråt.
Nu äter jag i alla fall brännässla regelbundet och blutsaft av och till.
Slutar jag en till en och en halv vecka med nässlorna så får jag pms igen. Men det tar bara 3 till 4 dagars nässelätande att bli fri det.
1 tsk brännässla är som en multivitamintablett men på naturlig väg.
Det kanske inte fungerar för alla. Men för mig gjorde det det.
Jag känner till och med de som fått normalt blodtryck sedan de börjat med nässlor.
Ibland funkar billiga metoder. Torkar ni själva torka inte över 45 grader och plocka inte på gödselstackar. Köper ni nässla köp typ i te-form( salus tex) eftersom det är svårt att veta hur varmt det blivit när någon pulveriserat nässlor. Värme förstör nyttigheterna.
Lycka till med att slippa må skrutt!
Jag är ett levande bevis på att det går bli av med eländet. Och min familj är lyckliga över det också! 😄
Jag mår också puss idag men mensvärk, ont i ryggen och förkylning! Var nyss otrevlig mot min son också för jag ville bara att han skulle somna så att jag kunde äta godis ☹️
På pricken jag idag. och det värsta är att man ser alla andra pigga människor som röjer runt i sina trädgårdar. Det kääns som jag aldrig mer ska kunna jobba eller för den delen ens laga middag. TACK för att du skrev detta. Känner mig lite mer normal nu…
Jag är ledsen idag eftersom jag längtar så mycket efter att flytta till hus på landet men min kille verkar tveka om platsen pga han kanske får sitt drömjobb bla bla nånstans i framtiden så jag undrar om det kommer hålla mellan oss egentligen. Hur mycket ska man offra? Jag vill bo där, ingen annanstans.
Av kommentarerna att döma verkar det vara generationen som är runt 35 som mår sämst. Födda i mitten på åttiotalet alltså. Är det inte kanske en konsekvens av att man vuxit upp under ekonomiskt starka tider med hög konsumtion och en tro på att allt är möjligt, att man kan bli vad man vill och ska förverkliga sig själv (vilket oftast verkar vara att hitta ett jobb där man blir bekräftad av andra och får en hög lön). Och nu befinner vi oss i tider där vi har problem som inte kan lösas med mer pengar och vi kan inte träffa tillräckligt många för att få bekräftelse nog. Är det inte där det skaver, att drömlivet visade sig vara en kuliss och ingen har lärt en att hantera verkligheten där bakom?
En förklaring till vi som är födda under åttiotalet mår extra dåligt är nog att vi antingen har småbarn eller försöker få barn, men lyckas inte.
En annan förklaring till att det verkar som att vi 80-talister mår sämre är att många 80-talister har kommenterat. Vilket i sin tur beror på att främst 80-talister läser bloggen eftersom Clara är 80-talist. Jag gissar att många med mig läser bloggar av personer i någorlunda samma ålder.
Hehe jo det känns som att så är det nog 🙏😅👍
Intressanta kommentarer och stor igenkänning på mycket. Jag är 41 år, sambo men inga barn och känner mig nöjd med det. Skulle få en son för ca 10 år sedan men fick cancer och blev tvungen att opereras akut, efter det kan jag inte få barn. Trots det hade jag ingen känsla av att det skulle var orättvist utan jag valde att vända på det till att det inte är meningen att jag ska ha några barn och det är ok.
Kan få lite dåligt samvete för att jag inte öppnar mitt hem för något barn som behöver men samtidigt så trivs jag som det är. Jag följer alltså inte normen och är nog den enda som inte har barn där jag bor men väljer att köra mitt race 🙂
Jag tror att vi alla behöver vara snällare mot oss själva och inte jämför och kämpa så mycket. Försöka se tacksamt på det man har och inte leva något stressigt ”carpe diem” liv. Lyssna på sin inre röst och magkänsla och inte ta livet på så stort allvar.
Vi vet inte ens varför vi finns här på jorden men jag tror att vi alla är en viktig pusselbit. Jag är övertygad om att det inte blir svart och slut när man dör utan det fortsätter på något vis.
Jag tror och hoppas att allas liv blir bättre efter pandemin, jordklotet behövde lite paus från allt för en omstart till en bättre värld.
Nog om mitt svammel. Önskar alla en trevlig helg med mycket sol! 🤗🌞
Har du testat bort gluten, socker och kaffe? Största bovarna då det kommer till PMS. PMS är ju jätte vanligt men dock inte normalt. Kolla in Jenny Koos på instagram eller hennes hemsidor för hur man blir av med sin PMS. Jag är som en ny människa sedan jag för 1,5 månad sedan slutade med gluten, socker och kaffe. Går för tillfället på AIP kost som är super om man känner att det inte räcker till med att utelsuta gluten, socker och kaffe.
https://www.vulverine.se/
https://www.paleoteket.se/vad-ar-aip/
Jag gick in här nu för att läsa alla härliga kommentarer. Men så såg jag detta..,. Alltså vad är det med vetenskapsförnekande sjukvårdshatande foliehatten vilverine koos som folk älskar? Varför blir folk som vanligtvis värnar om källkritik frälsta i henne? Varför lyssna på läkare och barnmorskor som pluggat på universitet i fem års tid när man kan lyssna på hokuspokus självutnämnda experter som Vulverine? Sluta med gluten utan att vara glutenintolerant? Dra åt skogen vilken dum idé.
Men nu är det ju faktiskt så att läkare runt om i världen pratar om hur mycket kost påverkar hälsa, det är väl ingen nyhet liksom. Varför det väcker så mycket känslor då det kommer till kvinnorelaterde hälsoproblem är väldigt intressant. T.ex är det ingen nyhet att reumatiker och människor med autoimmuna sjukdomar får mycket hjälp av att gör ändringar i sin kost. Har personligen blivit av med reumatisk ledvärk genom att lämna bort gluten, socker och procceserad mat. Detta låångt före jag råkade stöta på Jenny Koos
Vad som förbluffar mig är att dessa saker som Jenny pratar om, som att kolla om en vitamin-och mineralstatus är bra, och just lämna bort födoämnen som är kända för att reta tarmen inte är är något nytt. Detta är en välberpövad metod bland läkare som är funktionella läkare. Dvs läkare med vanlig medicinsk utbildning men som fördjupat sig i funktionell medicin efter att de fått sin läkar examen.
80 -90% av hela vårt immunförsvar sitter i tarmen. Under miljontals år levde våra förfäder uteslutande på mat de kunde finna i naturen. Det fanns inget annat än hela råvaror som frukter, rotfrukter, nötter, blad, kött, fisk och fågel. Dina gener har utvecklats i samspel med denna kost. Detta är det främsta skälet till att moderna matprodukter med tillsatser, socker och gluten bidrar till sjukdom. Forskningen är också glasklar på den punkten. Sjukdom är helt enkelt dina geners svar på en krock mellan ditt genetiska arv och nya miljöfaktorer.
Mår man dåligt under mensen så förlorar man inget på att testa utseluta vissa produkter under t.ex 3 månader. Får man ingen hjälp är det ju bara att skita i det.
Jag mår också piss. Orkar ingenting, den lilla ork jag har går åt till att vara arg för att livet suger.
På pappret är allt fint, bra jobb, bra hus, bra man, bra barn (som visserligen är i småbarnsåren, men ändå).
Är det corona som spär på? Vet ej, det enda jag vet är att jag mår dåligt.
1. Har haft en liknande vecka, så tungt nu.
2. Blev 35 i början av året. Känner också bläää! Älskar egentligen att fylla år men nu börjar jag känna mig gammal, snart infertil och tråkig typ. Ser inte framemot de närmsta födelsedagarna …
Om man vill leva så blir man gammal!
Jag har också åldersnoja vid 62 men inte p g a mitt fallerande utseende utan mest för att jag vill hinna med så mycket innan ålderdom och död gör det omöjligt.
De där blä – perioderna inträffar tror jag i vilken ålder man än är i men numera försöker jag ta tag i andra tråkigheter när det ändå är så tråkigt, har insett att det hjälper på något sätt att ta tag i en pappershög eller städa ur ett skåp om jag ändå tycker att allting är blä och skittråkigt. ”Ont ska med ont fördrivas”, funkar för mig för det mesta. Har också resignerat inför att livet är såhär. Har bara utarbetat strategier som hjälper åtminstone ibland.
Så skön läsning i kommentarerna! Tack Clara att du öppnar upp för detta. Hatar att må piss. Det tar tid att acceptera sig själv. Min torra frasiga hud och brist på lyster… Jag mådde så bra imorse efter att ha mått piss i veckan, så skönt som omväxling att må bra. Vaknade utan ångest. ”,Kände livet i mig”. I tisdags ville jag bara gråta i duschen, men kunde inte. Min man var så snäll mot mig då, lagade middag, fixade disken. Jag gick då in i ”hur har jag förtjänat en sån fin man- grovet” istället. Kom sen fram till att jag också är snäll o tålmodig för det mesta. Lyssnade tänkandes på detta, på en underbar pod flera avsnitt i rad, nedbäddad i sängen. Somnade 21 tror jag.
Jag fyller 37 i sommar och min åldersnoja är för att det snart är försent att få det där barnet. Lyckas inte träffa någon partner och även om jag gör det nu så blir jag en gammal mamma. Alla jag har runt mig fick göra allt i yngre ålder, jag är så himla efter!
Ställ dig frågan, är det viktigare att få bli mamma eller få vara mamma på det sätt du föreställt dig (ung och med en partner)? Pga ofrivillig barnlöshet fick jag mina barn vid 37 och 39. Är jag en s k gammal mamma? Javisst! Är det något dåligt? Absolut inte! Nuförtiden behöver man tack och lov ingen partner för att kunna få ett barn. Så det är inte försent för dig på något sätt. Stor kram!
Tack för din kommentar Anna, den hjälpte också mig att få perspektiv!
Kön är lång. Jag är helt säker, på att inte ha mens. Möjligen väderspänning eller tjällossning? Gammal stör, på pisshumör.
48 och med rätt cementerad tillvaro!
Jag kommenterade ju här igår. En annan sak jag tänker på nu när jag läst fler kommentarer; det finns som man säger ”olika grader i helvetet” och viktigast är både för en själv och andra att tillåtas må dåligt/deppa över sina problem, utan att jämföra eller värdera. Man mår faktiskt inte bättre för att nån annan mår/har det sämre. Och ens problem försvinner ju inte.
Och att känna att man mår dåligt/är deppig/har det problematiskt o.s.v och dessutom jämföra sig med andra, ”jag borde inte känna så här, andra har det värre” det kan ju snarare öka på ens ohälsa med dåligt samvete.
Sen kan man visst behöva perspektiv ibland och kanske påminna sig om sånt man har att vara glad för men att andra påpekar det gör knappast nån gladare, ger ofta nog bara dåligt samvete ovanpå allt annat.
Medkänsla och självmedkänsla är snarare grejen. Att inte nedvärdera eller avfärda känslor/problem, bara för att det finns värre. Vi människor har känslor och så ska det vara.
Jag känner stark med er alla som berättar här om t.ex. både fallolycka, längtan efter barn, är olyckligt kär, som är långtidssjuka, och fått obotligt cancerbesked. Det är det som är fint; man behöver inte välja, kan ha medkänsla med allt. 💕
Jag håller med dig i sak men tycker ändå att det är intressant med mångfalden av levnadsöden man får ta del av här. Att vi liksom allihopa sitter i samma båt men upplever vågorna och ljuden helt olika; någon blir lätt åksjuk och sitter vid relingen och spyr stora delar av resan, någon sitter exalterad med kikaren längst fram och tjuter av glädje osv. Alla får plats, allas historier är viktiga. Och vi kan dela både sorg och glädje tillsammans <3
Sedan kan jag tex bli VÄLDIGT provocerad när fyrabarnsmorsor beklagar sig över risken att inte lyckas få ett femte barn när jag kämpar för att kanske lyckas få ett och att likställa den situationen går inte. Utgångspunkterna är för olika även om längtan och önskan kan vara densamma. Ibland är det bra med perspektiv på sitt eget lidande även om jag som du tycker att alla har rätt till sina känslor.
Ligger i sängen och funderar över min ständiga trötthet och varför har jag ont i ländryggen och bäckenet om dagarna… Hur ska det bli med allt? Är 35 år och försöker bli gravid sen en lång tid tillbaka. Är jag såhär trött nu och ont i kroppen hur blir det OM jag får barn? Kommer min kropp ock knopp orka. Ska jag verkligen jobba 100% inom slutenvården. Är det mitt arbete som tröttar ut mig alldeles.
Varför kan jag inte på min lediga dag bli glad att det är sol ute och pallra mig ut. Istället känns det kravfyllt, att jag borde gå ut.
Snart ska jag brygga kaffe. Snart.
Så hög igenkänningsfaktor! Heja oss! 👊🏻
Underbara, UNDERBARA Clara! Tack för att du delar med dig av denna åldersnoja. Denna nyblivna 35 åring känner sig liksom inte riktigt vuxen. Trots 35 år har jag aldrig haft en betald semester och kan fortfarande inte räkna med att ha inkomst hela året utan HOPPAS att det blir så. Förra året hade jag inkomst åtminstone hela året med undantag för 3 v på a-kassa. Det är ändå en milstolpe! Hus har jag inte utan hyresrätt och för trångt boende för barnen med delat rum vilket resulterar i långa läggningar och lite sömn. Trodde man skulle ha allt sånt här färdigt som 30+:are. Verkligheten ser nog väldigt varierad ut och det är lite fint att veta att man inte är ensam om att inte vara ”klar” vuxen.
Känner igen mig. Jag är 38 och har tre tjejer på 10, 6 och 1 år. Ettåringen kom till för att jag fick panik (riktig panik) över att det snart skulle vara för sent för fler barn. Vi är väldigt nöjda så klart över våra barn, men jag erkänner att det var åldersnojan som starkt påverkade beslutet.
Nu känns det som att jag får acceptera att jag är i nästa del av livet. Den när familjebildningen är färdig. Det känns jättekonstigt! Jag kan inte fatta att det redan är slut.
Jag fyller 39 imorgon och är singel sen sex år. Önskar mig familj och det är corona och svårt att dejta.
Lyssna på ”Det ska hända dig med” med Säkert!, ett sätt att se åldersnojan i vitögat och skratta rått åt den! ”Man får inga favörer av folk som vill ligga längre” 😂
Du är bäst. För det är precis så pissigt just nu. Jag har suttit på en sten och gråtit av olycklig kärlek i en timme – skulle man inte sluta med sånt när man är 33 år och gift liksom? PMS som var mördande förra veckan och som smittat av sig på allting annat. Jag som vill spy på att hålla på med dieter, yinyoga, vara balanserad hela jävla tiden. Ska min tid bara ägnas åt att göra saker som jag ska må bra av istället för sånt som är kul?!?!?!? Trött på detta kuk-samhället men fortsätter ändå, trots jag inte tror måendet vänder (för JA! Fattar inte när jag mår mörkt att jag nånsin blir glad igen o viceversa… hur kort känslominne kan man ha LIKSOM!!??)
Over and out.
Jag är ju lastgammal i jämförelse, blir 50 nästa år, men det här är första gången jag känner att det börjar gå utför. På jobbet är det superbra att bli äldre (pondus, erfarenhet etc) men att både se och känna hur kroppen förändras tycker jag är rätt tufft.
Precis På pricken. Men i mitt fall är det är Corona dimmans fel. Jag har inte ens orkat odla tomater, vill inget. Men jag kan köpa färdig plantor i år. I bland mår man bara skit och så kan det få vara.
Fina du! Sätt några tomatfrön från närmaste köpetomat. Man blir glad när de gror… Och sen köper du hem några plantor också förstås! Hoppas du snart mår lite bättre.
/En okänd odlarvän
Tack Clara. Jag mår också piss, vill bara gråta. Gör det snart också.
Jag är 35 och fick i januari en diagnos på obotlig cancer… har 3 barn och hade precis fått mitt drömjobb… ta hand om er och ha ingen åldersnoja, var glada att ni förhoppningsvis har ett långt liv att se fram emot.
<3
Stor kram och ber för ett mirakel för dig. ❤️
❤
❤️
Ellen, så fint att du delar och påminner om att vardagliga suckar och stånk är fullt möjliga att hantera i jämförelse med när livet själv är hotat. Varma tankar till dig!
Min kommentar som jag tänkte skriva kändes plötsligt inte så…nödvändig. Stor stor kram till dig.
Kära Ellen, dina ord bör alla ta till sig i hjärtat. Önskar dig och din familj allt gott i denna världen ❤️🌹
Åh, behövde det här inlägget idag. Mår superpissigt idag. Lipat tre gånger varav två på jobbet. Känner inte heller att det är en rimlig känsla. Pendlar verkligen i humör från dag till dag och hoppas på en bra dag i morgon!! Men idag, lägga barnet tidigt, serie och godis. Kram på er alla!
När jag känner så där i perioder så snurrar det som ett mantra i huvudet: ”This too shall pass”. Den enda affirmationen som funkar för mig eftersom den både är neutral till känsloläget och att den är så sann.
Vet att det inte är Gandalf som myntat uttrycket (han säger väl ”you shall not pass!”) , men jag ser framför mig att det är han som stryker mig över håret och säger det. Då hjälper det ännu mer 😂
😂🤣 Bästa bilden där. Tack! Ska sno den rakt av. Klappar en medan skägget släpar över håret på en hahaha, du är bäst Sanna!
Haha jag har exakt samma mantra, och det levereras också av Gandalf!
Mitt mantra också, så bra!
hahaha skrattade så åt Gandalf som stryker håret!
Du skriver jämt såna klockrena och träffande texter. Mår också pissigt just nu. Blev sjukskriven för några veckor sedan för depression och utmattning pga mitt jobb. Jag är 37 år och prestationsprinsessa. Köpte godis idag för att jag var sugen och har sedan suttit i soffan hela eftermiddag då besöket hos läkaren och psykologen tog all min lilla energi jag hade.
Tänker på om jag nånsin kommer må bra igen? Jag vet ju dock att det kommer jag, men att det kommer ta tid.
Brukar vara trött på våren när ljuset återkommer. Förut blev jag riktigt deppig. Nu vet jag att jag inte har samma ork och tänker mer tupplur och att det är okej att allt inte måste ske på en gång. Och att det går över. Men i år är det lite tyngre. Troligen för att vi är i en pandemi med allt vad det innebär.
Fick ett återfall i min utmattning i oktober. I veckan ringde vårdcentralen för nu fanns en psykolog tillgänglig. Tid i maj. En får bannemig självmedicinera med ”rycka upp sig” eller äta piller som dämpar allt, varesig det är uppåt eller neråt, för hur skulle det annars gå för oss…? Grädden på moset är verkligen menscykler som med regelbundenhet skriker en i örat hur värdelöst pisstråkigt allt är. Tjohoooo…!
Jag hetsäter när jag kört över mina behov. Ofta mitt behov av att ”bara vara”, utan krav på prestation. Utmaningen är att veta vilka behov man har. Vad vill du att godispåsen ska ge dig? En stunds lugn och ro eller kanske känslan av att skämma bort sig själv? Inte lätt att veta i stundens hetta, när suget är starkt, jag faller själv dit gång på gång, men varje gång lär jag mig något om mina behov.
Tack för din kommentar, den träffade mig!
Pepp och styrka till dig fina Clara! Snart ser du lika vårfräsch ut igen som på den härliga signeringsbilden (även om du säkert har svårt att tro det nu). Tack för en ärlig blog, ups and downs. Stor kram❤️
Hej och TACK för detta inlägg! Jag försöker så många gånger kämpa mig upp ur mina mentala gropar när jag hamnar där, men ibland kan det kännas lättare att få vara i den där gropen en stund och få veta att fler känner samma! Det var så skönt att läsa detta – och alla kommentarer – just idag. Jag är inne på första året som lärare, och jag har känt mig så besviken över att det var just detta år när allt ställdes på ända… inte minst i skolan med distansundervisning hit och dit. Jag är så trött på detta nu!!! Undrar ibland vad detta år kommer göra med alla oss som tog oss in det här yrket just det här året. Kommer det vara fler som blir slitna, tar slut och byter bana? Själv vill jag försöka ge mig själv många (förhoppningsvis rätt vanliga) år till innan jag bestämmer mig för vad jag tycker om att arbeta som lärare. I grunden tycker jag hemskt mycket om yrket, men det har varit och är jättetufft just detta år…
Tack för ordet och kram <3
Tack för din uppriktighet och bjussighet Clara! Det kan vara så himla skönt med igenkänning, att kunna relatera och känna samhörighet, vilket jag verkligen gör med din text. Både detta om ålder och att emellanåt må piss. Behövde verkligen läsa detta inlägg just idag. Skönt också att du inte skrev nåt klämkäckt och peppande och att du berättade om det, hur det kändes som om du borde men inte orkar. Jag blir definitivt mer hjälpt av att kunna relatera och känna samhörighet och att man kan få vara nedstämd ibland, det är ju t.o.m rimligt. Särskilt i dessa pandemitider. Absolut värst för de som drabbats mest, av t.ex Covid-19 men tror att vi också är många som inte är drabbade av själva sjukdomen (eller våra nära och kära) som börjar vara rätt utmattade av all information och att försöka både hålla hoppet och orken uppe, samtidigt som vi förväntas hänga med i nyhetsflödet och vad som gäller corona-relaterat. Vi vill göra rätt och behålla vår och andras hälsa. Kanske även på det krav och förväntningar på oss att hitta nya jobb, branscher, plugga, skapa nya intressen och hobbies, hitta oss själva och jag vet inte allt. Fast man bara vill ligga och sträckse serier och ”slicka sina sår.”
Detsamma gäller kommentarerna till detta inlägg, relaterar till så mycket. Känner också en sån värme för alla fina människor som kommenterar här på bloggen och visar omtanke, medkänsla och värme för andra – även dem man inte känner. Fint att bli påmind om att många är vi som bryr oss om andra. 💕
Jag tar genast chansen att gnälla lite med för jag mår också piss! Är gravid i v 30 och det är något vi längtat efter läääänge, men det är så jobbigt! Jag är så trött! Har sovit två timmar idag på eftermiddagen men skulle lätt kunna gå och lägga mig igen. Och foglossningen och halsbrännan är ständigt närvarande samtidigt som jag tappat all matlust. Vill bara bli nedsövd till sommaren och bf. Blä! Har också åldersnoja btw för att jag ska ha barn och fyller 42 om en månad.. Fast det är väl ingen ålder med dagens mått mätt egentligen..
GRATTIS till graviditeten, Hedvig! Hoppas du snart får må bättre! Vecka 30! Då är det inte så långt kvar… Fast jo, förhoppningsvis tio veckor kvar iofs. (Min föddes i v.33)
Jag är 33 och funderar på att byta karriär. För när jag tänker på att jobba med det jag gör nu tills jag blir gammal får jag PA-NIK och grågegga i hela kroppen. Jag har en tydlig dröm om vad jag vill göra istället. Samtidigt tänker jag att jag nog är för gammal för att nya karriär nu eller om ett par-tre-fyra år. Har någon som kanske redan gjort en sådan resa lite pepp eller visdom att ge?
Om 10 år när du är 43 kommer du att undra varför du inte gjorde slag i saken när du var 33. Och när du är 53 kommer du att ångra allt du inte gjorde vid det ”för gamla” 43. Man kan ha många anledningar att behöva lägga band på sina drömmar, men ålder skall inte vara en av dem!
”The time will pass anyway. You can either spend it creating the life you want or spend it living the life you don’t want.”
Jag bytte bana och hoppade på en ny utbildning vid 36. Sen kom graviditeter och barn emellan och nu siktar jag på att börja mitt nya yrke vid 41. Känns jättebra.
Du är såå INTE för gammal! Kör!
Känner igen det där jobbiga med att gå från att vara yngst till något annat. När jag var 35-37 år var det en chock. Hade precis som du Clara (och alla andra) varit ung o lovande hela livet o plötsligt tippade man över en gräns. Väldigt trist! Nu är jag med råge förbi gränsen o det funkar det med. Men ser fortfarande på mig som ung. Bästa tipset är att undvika speglar så mycket det går!
Skönt att det inte bara är jag… har också en riktig dipp just nu. Så mycket att jag är hemma från jobbet och har varit hos läkaren. Fått en låg dos ”lyckopiller” utskrivet. Hoppas kunna se ljuset i tunneln snart.
Min sambo och jag kämpar med att få barn… går inte så bra om jag säger så. Två missfall i ryggsäcken. Kämpat i över 3 år. Känner sån orättvisa, är så ledsen och kan inte glädjas med andra… orkar ingenting just nu. Sover mycket och försöker gå promenader i skogen, det hjälper lite.
Det är även mycket förändringar på jobbet nu och ja, denna förbannade jäkla pandemi som tar knäcken på oss alla snart tror jag. Känns som det aldrig kommer få ett slut.
Ska aldrig ta vanliga vardagen för givet igen! Vilken frihet det ändå var? Tyckte man att man hade tråkigt förr så är det ju ingenting i jämförelse med nu…
Puh skönt att få ur sig lite. Och som sagt skönt att det är fler som känner blääää just nu. Det där med lösgodis lät inte dumt asså. Serier kollar jag i alla fall just nu. Kanske får ringa sambon och be han köpa med lite göttit på vägen hem från jobbet sen!
Kram
Igenkänning! Vårtröttheten kom i år igen!?! Allt fokus på pandemin gjorde att jag liksom glömde av att den fanns, i år igen.
Jag fyller 37 i år, men kommer fortsätta att hävda att jag bara är 25, precis som min pappas faster gjorde ända till sin död vid 93.
Jag dämpade vårtröttheten med att baka kolakakor igår, skulle egenligen ge dom till min nyförlösta bästis, men åt 1/3 av degen och 1/3 av de färdiga kakorna. Idag känns det bättre. Måste vara kakornas förtjänst.
Kakor är underskattat!
Druttade omkull på jobbet (fattar inte ens hur – helt plötslig låg jag bara där), har så j-vla ont i knät och skrapade upp armen. Var i väg på och handlade på lunchen och kände bara att jag ville gråta en skvätt – inte för att det gjorde SÅ ont men mest för att det behövdes liksom. Lätta på trycket lite.
Tack för att du är så ärlig! Jag är 52 år gammal nu och gått igenom alla ”förändringarna” som sker i en kvinno kropp och jag kan ärligt säga att jag mår bättre än någonsin! Visst, dom här hotflashen är väl inte så himla roliga kanske, men jag bor ju i Maine, USA och det är ju rätt så kallt här på vintern 🙂 Men att få slippa allt det du beskriver har varit så skönt. Humöret är bättre, kroppen känns bättre. Så jag inser att min kommentar kanske inte hjälper så mycket nu, men att bli äldre har faktiskt så många fördelar också!!! Stor Kram!
Tack för inlägget! Igenkänningen är skrämmande hög! Nu åker jag och handlar smågodis! Hej!
Det enda rätta är att köpa just tre kilo godis, smälla i sig alltihop och somna i soffan efteråt. Det är en ny dag imorgon.
Underbar läsning, men då inte för att jag kan gotta mig åt din eländiga känsla, men för att det stämmer på mig med.. fast med skillnaden att jag har min födelsedag idag, fyller 35 år. Kan inte bestämma mig om det är en prima ålder, varken för ung och oerfaren eller för gammal och uttjänt eller bara gammalt, haha. Sitter i ett väntrum på vårdcentralen för att kolla upp min trötthet, blodvärden och kanske något annat med, och funderar på när den sprattlande vårenergin skall komma.
Mitt i allt detta andas jag tacksamhet. Jag är frisk (iallafall några minuter till, haha), har fantastisk familj, älskar livet, älskar våren, älskar choklad, har choklad (viktigt). Livets komplexitet. Du är inte ensam. Vi är många med dig som kämpar mot våren!
Haha Anna, skrattade gott! När man älskar choklad så är det absolut bra om man också HAR choklad 😆
Jag fick utmattningssyndrom 2013 som aldrig har läkt ut ur den akuta fasen. Läkaren har gett upp och jobbet har nu sagt upp mig. Förväntar mig fight med försäkringskassan när som helst och vill bara må bättre. Har nu fått ett fullständigt obegripligt svar på ett gentest jag gjort men misstänker att jag har genetiska bekymmer som orsakar måendet. Samtal med funktionsmedicinsk läkare på måndag och då får jag besked. Tills vidare känner jag mig så GLAD att det kanske är något fel på mig för då har jag äntligen en förklaring till varför jag aldrig orkar nåt. Och kanske finns det något att göra åt den grå misär som mitt liv har blivit. Det ger mig hopp.
Tack för detta inlägg! Jag har också haft en sådan period precis. Känns som att ligga under ett stenblock. Allt är fullkomligt bedrövligt. Och så vips vänder det! Jag städar, piffar och sjunger och kan inte förståååå hur det är möjligt att inte vara på topp jämt! 😂😂😂 Skönt att vara en person med gråskalor 😇
Halloj!
Tycker att din hälsoresa har varit intressant att följa och läsa om. När du skrev att du skulle sockerfasta fram till påsk, följde jag ditt exempel och gjorde samma sak. Tänkte att det blir ett kul experiment under en ”lagom” och begränsad tid. Vet sedan tidigare att mitt mående, min ork och tankeverksamhet påverkas jättemycket av vad jag äter. Men det är skitsvårt att hålla sig ifrån sötsaker. Gillar allt sött, men det gick verkligen upp för mig hur mycket jag påverkas av sockret under min sockerfasta. Blev piggare, mer harmonisk, jämnare i humöret och framförallt förbättrades min tankeverksamhet. Kändes som att jag fick tillbaka min hjärna faktiskt 😂 Så jag fortsatte med sockerfastan efter påskhelgen, med undantag för födelsedagskalas. Så värt att avstå med tanke på vad jag får i utbyte.
Såg någon tidigare kommentar om baksmälla efter påsken och det kan ju stämma. 🤗
Jag blir galen när jag läser om åldersnoja. Jag är 74+ och mår fantastiskt. Ja, jag vet faktisk att vi alla är olika!!
Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig har haft noja över min ålder. När jag fyllde 60 år hade jag det. Vet inte varför jag fick det just då, men jag ville väl inte bli gammal.
Men jag fattar inte hur man som 35-åring kan ha det. Tänk inte på åldern hela tiden. Självklart mår jag dåligt ibland också, men aldrig att jag gör det för att jag är gammal.
Så fint skrivet. Varje åldersgrupp har sin tjusning. ”Gamla” blir vi ju alla så att ha positiva tankar är det bästa. Då håller man sig frisk mycket länge.
I think for our generation there is a lot of pressure to achieve constantly. The thing also is that we can’t just achieve ”ordinary” things, it seems…like having a job, or a family, or passions. We have to do SPECTACULAR things…like travel the world and write books, or be famous, or cure cancer. This weighs on is with respect to our age because there are so many magazines like ”40 under 40” which highlight the unrealistic accomplishments of people in their 30s and younger… I think this is why our generation feels so much pressure about getting old. We’re always wondering what we’ve accomplished by what time, even though we’ve probably accomplished a lot. It sucks really. It’s like a prison. I have to constantly check my thinking to make sure I’m not falling prey to this mindset so that I can live my life and age in peace.
Jaaaa precis…varför kan man inte bara få må piss och det är okej? Cykel eller ej. Är pisstrött nästan jämt, känner mig sur och deppig till och från men är inte sjuk, har inte mens, orkar inte rycka upp mig och vet att det kommer gå över…nån gång! Det är inte så jäkla farligt alltid och man kan också ba låta det va. Bryta ihop och komma igen. Man behöver inte hålla efter sig själv precis hela tiden. Ett överdrivet fokus på fysisk hälsa/sjukdom får en ju att må sämre. Småbarnsåren sliter på hälsan, samma gör jobb/karriär ibland. Man åldras ju typ tio år när man blir föräldrar!
Jag fyller femtio i sommar och fattar ingenting. Jag tänker precis som du, att jag nog inte längre är ”ung och lovande” och att jag kanske borde vara vuxen och ta ansvar nu! Min pappa, snart 80, skrattade gott åt det där eftersom jag har ett ytterst ansvarsfullt arbete och andra ganska stora utmaningar i livet. Det är inte lätt med självbilden!
Intressant det där med ålder. Jag tyckte det var vidrigt att fylla 25 men 30 och över har känts bra. Säger nog inte samma sak när jag om två år fyller fyrtio. Vill tänka att fyrtio är det nya 25. För att peppa mig lite. Jag är också i en svacka och jag tänker att det mest beror på pandemin. Vi är inte gjorda för att inte träffa vår familj och vänner och social distansering. Tror att bli sjuk i corona är det minsta problemet att oroa sig för egentligen. Majoriteten känner ju knappt av att de har viruset, trots medias hysteri. Hur nerkörd i botten kommer ekonomin vara lagom till pandemin är över? Hur många ungdomar kommer drabbas av psykisk ohälsa relaterat till att ha pluggat hemma? Hur mycket kommer de ha tappat i kunskap i jämförelse med vår generation i samma ålder? Ja, jag bara tänker högt mest. Finns många aspekter till varför många mår dåligt nu.
Tröttheten är total, pandemin börjar sätta sina mentala fotspår väldigt djupt nu. Som 35+ singel blir man lätt ensam när man vara ska umgås med några få, och det tär ju som bara den på de få relationer man har nu. Vårtröttheten är väl en grej också? Och ständigt pms som spökar och slår till olika varje månad. Hur kan man skilja på vad som är vad och hur tacklar man de olika symptomen? Ständigt en gissningslek!
Jag har nyligen fyllt 36 och känner igen mig som fan. För tio år sedan startade jag webbyrå med två kompisar, då var vi unga och coola och nytänkande! Nu frilansar jag inom marknadsföring, och gör en del growth hacking vilket visserligen är coolt, men jag är ju fan nästan fyrtio år och tvåbarnsmamma! I samma kontorshotell som mig sitter ett produktionsbolag som gör musik- och reklamvideos och de killarna är 23-26 år och man vill ju ba hänga med dom, i mitt huvud hör jag till samma genre som dem. Men inte i nån annans!!!! På grund av 1) kvinna och 2) gammal men kanske då framförallt nr 2. Inbillar jag mig åtminstone i min ålderskris.
Haha!
Jag har också suttit på lite av ett kontorshotell. 35 år.
Känner mig så jäkla dålig och introvert ibland. Samtalen emellan folk är så uppenbart att man vill nätverka och ”få ut något av varandra”. Jag hatar sånt, att man lär känna folk för att man ska få ut något för det. Vill tillägga att jag fattar att det kanske är det man måste för att få in en fot någonstans etc etc. Men jag vill bara göra saker för att jag är genuint intresserad av människor. Tror det är väldigt otidsenligt. Tyvärr, haha!
Söker jobb inom kommunikation. Man ska vara ”en stjärna på sociala medier”, gilla högt tempo osv.
Ska nog gå och lägga mig under en sten istället. Jag har dessutom fått ålderssfläckar/solfläckar. Men där är jag såklart tacksam för att det inte är något farligt.
Men gammal och ohipp och trött morsa – yepp!
Japp, kan verkligen relatera till din känsla! Och jag tänker att allt har din tid. Ibland är tid för sängläge och smågodis. Så länge man inte fastar där på rygg. Men det gör man nog inte. Saker går ju över, så småningom.
Hoppas du, vi snart får krafterna tillbaks 🙂
Känner mig lite samma, har deload den här veckan, dvs träningsvila, och det känns inte alls som om jag vilat, jag är superseg och känner inte alls för att börja träna igen i morgon. Smågodis däremot låter gott. Ligga i sängen verkar nice.
Känner mig också pissdålig! Tyck synd om mig 🙁
Stackarns Clara. Bara vältra dig i eländet, att spjärna emot hjälper inte när man har en sån dag.
Vad komiskt att din mamma sa att livet var bäst när hon var 42. Kom fram till samma ålder för mig; 42 år då var livet bäst. Är iofs bara 46 så det bästa kanske ligger framför mig.
Tack Clara! Precis så är det just nu här också.
Så sjukt hög igenkänning! När jag mår dåligt och har ångest är jag stensäker på att jag varit konstant deprimerad sedan högstadiet (31 år nu.) Om någon försöker säga emot mig så är min comeback att jag låtsades bara vara glad för att behaga min omgivning. Det stämmer troligtvis inte, men just nu är jag nere så vet inte säkert.
Du är min vettiga cyberkompis. Som säger precis de rätta sakerna, och sätter ord på det jag själv känner men inte kunnat se tydligt, fören nu. Tack Clara!
Jag fick en nervskada i benet i samband med min tredje förlossning för två år sen. Och just nu är benet värre än det varit på länge. Jag är så ledsen. Och för att inte tala om LESS på livet. Är nu i princip sängliggande sen i söndags och jag ser hur hemmet fallerar, hur gräsmattan bara växer och växer och ser alltmer ovårdad ut och vilket slit det är för min sambo som kombinerar hemmajobb med att passa 2-åring som fortfarande inte fått dagisplats samt all markservice. Det är ju en omöjlig ekvation, det hör ni ju. Och min smärta som inte blir bättre trots allt detta sängliggande. Håhåjaja, vad är väl en bal på slottet?
Slut på gnäll.
För alla er som är under 40 och åldersnojar kan jag bara trösta er med att livet generellt blir otroligt nice efter 40! Färre nojor, större trygghet i sig själv och fortfarande förhoppningsvis väldigt många år kvar att leva. När jag frågade min mamma, nu 78 år, om vilken tid i livet som hade varit bäst hittills svarade hon utan tvekan ”när jag var 42”. Jag är 46 nu och känner mig ff ung, har lika mycket energi som tidigare men oändligt mycket mer full av livsvisdom- som hjälper mig att prioritera bättre och förhoppningsvis att vara en bättre medmännsika.
En jobbig grej bara närmar mig också 40 är att man typ är uträknad efter 40. Alla chefstjänster och intressanta uppdrag går till yngre. En annan hade tänkt satsa på karriären nu när barnen blivit större men börjar smått inse att loppet har gått utan en och utan att man fattade det när man var 27 och tyckte det var toppen att vara ”ung” mamma. Det är lite deppigt tycker jag.
Låter underbart! Blev 37 för en månad sen och börjar känna av åldersnojan över att närma mig 40. Så att höra detta nu när jag också känner mig less på mycket kändes fint 😃🥰 Tack!
Vad komiskt att din mamma sa att livet var bäst när hon var 42. Kom fram till samma ålder för mig; 42 år då var livet bäst. Är iofs bara 46 så det bästa kanske ligger framför mig.
Tack säger jag med 1,5 månad kvar till 40🙂 Det jag upplever som väldigt skönt är att mycket av de dumma grejerna mqn gjorde när man var ung har förlorat sin lockelse och det ör så skönt😀
TACK Clara! Detta inlägget satt precis där det skulle, precis som om jag skrivit det själv. Kraftig igenkänning! Grotta på, planerar att göra detsamma tills lusten att göra annat återvänder. Tack för en fantastiskt blogg som jag följt i flera år nu❤️
Rent generellt tycker jag att april är tung. Man blir liksom ljuschockad efter vintermörkret, det känns som att våren är på gång och att man måste göra massa grejer, ta vara på ljuset och njuuuuta och allt det där. Fast det är fortfarande kallt ute och all den där vårpeppen liksom pyser ur en när man inser att man inte alls kan plantera, ha picknick eller gå utan jacka. Så då går man här i limbo. Bländad, överväldigad och deppig.
Hela april bara luras och retas. Som en pytteliten förrätt när man är vrålhungrig.
Ja precis så är april många gånger!
De sista raderna! Snacka om att slå huvudet på spiken!
Oh sister! Känner så starkt igen mig i det här. Att en i solglansen av sitt eget leende faktiskt kan vara *övertygad* om att det är ju bara att bestämma sig för att må bra/vara stark/ha kraft och energi – så blir det så.
Men när demondagarna träder in, då tycks ingenting kunna bota en från att backa djupare in i skuggan. Ve den som försöker släta över, förminska, eller (gud förbjude!) dra opp en ur de där djupen. Men iallafall jag tycks nästan njuta av att vältra mig i sorgen, ilskan, ledan – går så nära jag kan så att allt jag ser är Hur Jag Mår.
Nog har jag försökt hitta mening med det hela, att det finns en djupare betydelse av att liksom storkna på livet självt, men det tycks inte finnas. Det har hänt att jag kunnat urskilja något långvarigt skav jag egentligen behöver säga och få bukt på, men oftare inte.
Tack för igenkänning!
Tror jeg alltid har kjent meg som 38-40 år gammel, både mange år før og nå 20 år senere. Så ulike vi er…
Hej Clara,
Så här känner jag mig alltid på våren. När ljuset kommer och alla blir glada känner jag mig helt förstörd och vill helst gå och gömma mig under en filt. Och när det ser så soligt och varmt ut blir man lurad för det är alltid fortfarande iskallt ute. Men vet att det vänder i maj när jag vant mig och den riktiga värmen kommer.
Kram på dig
Precis så där känner jag med! Jag längtar så oändligt mycket efter ljuset men sen när det kommer är det som att jag inser att det är just bara det, ljuset, som kommer. Alla andra problem som jag tänkt löser sig bara ljuset kommer, de finns kvar. Efter 45 år är det fan fantastiskt att jag går på den lätta varje år.
You are not alone!!
Varje gång jag inser att jag faktiskt är 40 och inte 25 blir jag lite förvånad. Inte för att jag egentligen har något problem med 40, jag är tacksam för att få bli äldre och inser att livet i mångt och mycket är enklare nu än när man var i 20-års åldern. Men särskilt när PMS:en spökar, huden är vintervit, acnen i pannan gör sin månatliga entré och rynkorna vid ögonen syns extra tydligt i morgonljuset känns det fullt rimligt att krypa tillbaks ner i sängen och dra täcket över huvudet!
+ 1 på åldersnoja här! Fyller 36 i sommar… blä!!! Min största noja ligger i att jag funderar på karriärsbyte (från ”fattig konstnär”/ frilans till förhoppningsvis bibliotekarie) och att jag vill ha ett till barn. Två rätt stora saker som jag känner många i min ålder redan är färdiga med. Blir sååå stressad men försöker också tänka att jag inte är SÅ gammal egentligen. Men för mig hänger åldersnojan ihop med att jag är rädd för att vara för gammal för ny ”karriär” och att det inte ska gå med ett till barn. Så det blir ju en naturlig stress till följd av yttre faktorer. Men EGENTLIGEN är det ju inte så gammalt 😉
Själv har jag alltid fått höra att folk tror att jag är typ 5-10 år yngre, vilket ofta känts som värsta förolämpningen haha. Vad har jag gett för intryck liksom?? Det är först nu jag börjar kunna uppskatta det. Men när jag var 25 var det en som blev chockad att jag körde bli pga trodde jag var 15???!!! Haha usch!
Det där med barn och ålder är ju en faktor jag tror många känner.
Ett tips kan vara att jämföra sig lite med andra delar av landet.
Mina när jag pluggade å var 25 att min kursare berättade att deras vänner på hemorten var inne på barn 2 och skulle skaffa villa.
Nu är jag 32 och mina Stockholms vänner har precis skaffat första seriösa förhållandet och alla på mödravården tyckte jag var så ung som bara var 30 och skulle få barn. När min syster väntade sin första och var 27 trodde dem andra gravida i väntrummet typ att hon gått fel på väg till ungdomsmottagningen.
Snitt åldern på förstföderskor i Stockholm är tydligen 36 och på Södermalm är det runt 40.
Kanske jämnfördelat du dig med folk som lever helt andra liv?
Kan säga, och det är kanske inte så uppmuntrande, att jag har både min allra äldsta storasyster och svåger som är bibliotekarier och har fått skola om sig, inte av egen vilja utan pga hur arbetsmarknaden för bibliotekarier ser ut. Så kanske kolla upp det först. Men en ny unge kan man alltid göra! (De gjorde ungar när bibliotekskarriärerna var över, och var 38 och 43 när dessa kom till världen, de är lika gamla systern och hennes karl)
Jag är 35 i år, har en åttamånaders hemma och vi vill ha en till tätt. Efter mammaledigheter tänkte jag plugga om. Jag känner inte alls att det är försent med någotdera. Såhär tänker jag:
SÅ glad över allt jag hann göra och gjorde innan barn. Har rest som en tok och funnit mig själv. Att bli mamma är ju att aldrig mer ta sig själv i första hand. Därav glad att jag hann göra just det. Känner mig trygg i mig själv.
Angående ny yrkesbana, jag ha gjort det jag jobbat med innan i åtta år. ÅTTA år är ju en lång tid men nästa grej kommer jag ju göra så mycket längre förhoppningsvis. Ser fram emot att förnya mig själv och göra det jag vill nu. Det jag pluggade till först hör ju till en människa jag var då. Inte nu.
Så ingen åldersnoja här faktiskt.
Jag är precis dubbelt så gammal som du och jag bytte karriär när jag var 36, med en ny utbildning och allt. Det gick alldeles utmärkt. Bara sätt igång!
Själv blir jag 38 i år och har inga barn, tyvärr. Vet inte heller om jag kommer att få några. Nyligen utmattad med kommande ofrånkomligt byte av arbete, lider av svår pms sedan lång tid där ca 50% av min tid är en kamp varje månad. Dålig fysisk hälsa och långvarig psykisk obalans har satt sina spår.
Men jag känner ingen åldersnoja ändå. Jag är så tacksam att vara mer och mer över berget av sorg över barnlöshet (längtat i 15 år och det är MÅNGA saker att bearbeta i det; skuld och sorg till sina föräldrar för uteblivna barnbarn, utanförskap i samhället när man inte ingår i föräldraklubben, identitetskris och existentiella kriser osv dessutom hela tiden fortgående möten med dessa känslor), ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa som vården inte fått bot på. Jag ser en framtid och är tacksam över att jag fått vara med så länge. Det bästa med att ha lidit mycket i livet är perspektiven man får och uppskattningen för det lilla (som egentligen är det stora).
Men jag medger att jag smygkikar på billiga barnvagnar på loppis och drar lite i barnkläder i affärer ibland och önskar så att jag fått ge det till ett eget barn. Att få vara med. Men jag är med på mitt eget sätt 🙂
Kram till er alla där ute och njut av de positiva bitar som finns! (och gå ner i djupen med gott samvete ibland, snart flyter du upp i land igen).
Haha, känner igen mig. När jag 26 år gammal väntade mitt första barn och hänvisade till ”plugget” (socionomprogrammet) i ett samtal på mitt sommarjobb började folk flacka med blicken. De trodde jag gick på gymnasiet och tyckte jag var på tok för ung för att vara gravid. Jag har också suckat många gånger och känt att det blir en uppförsbacke utifrån att folk tror jag är mycket yngre än jag är. Händer dock inte lika ofta längre, antar mitt utseende har sprungit i fatt min faktiska ålder… =)
Jag kan absolut förstå det här med åldersnoja, fyllde 34 år i januari. Men enda sedan min styvpappa gick bort för 6 år sedan nu i sommar vid 54 års ålder så brukar jag försöka tänka att det är bra att bli äldre, för vi blir antingen ett år äldre varje år eller så blir vi inte det. Det finns inga andra alternativ och då känns, att få bli ytterligare ett år äldre inte så dåligt trots allt.
Ja, tycker åldersnoja är lite ologiskt på något sätt men kanske en hjälp för oss att mogna och prioritera vettigare? Varje utvecklingsdel i livet innefattar ju ett visst mått av kris tänker jag 🙂
En kollega dog nyligen ca 35 år gammal. Hade just träffat en ny kille och var så glad. Ville köpa hus och hade inga barn. Hon hade dessutom lidit länge av en sjukdom och därför inte kunnat arbeta i den utsträckning hon velat i det yrke hon valt. Vad är lite rynkor mot hennes död liksom?
Tror det handlar om känslor av kontrollförlust, liksom den stress vi ofta känner. Vi vill styra och kontrollera livet och när det inte går blir vi stressade och hamnar i kriser. Tätt kopplat till detta är sociala och samhälleliga inbillade eller uppenbara förväntningar på att ”man ska ha” tre barn/hus/man/fru/ utbildning/veranda osv osv för att inte förlora statusen i gruppen och därmed riskera att stötas ut och dö. Vi är allt bra primitiva ibland 🙂
Tack snälla för inlägg med hög igenkänning även om jag har en bra dag just idag. <3
Hahaha! 🙂
Hög igenkänningsfaktor. Jag har känt mig ”ung och lovande” på jobbet t o m nu, och jag är 51år! Helt plötsligt slutade en massa chefer och andra på min avdelning. Vips så blev jag den som jobbat längst och också äldst. Hua!
Så är man generellt vårglåmig, solen visar inte bara att fönstrena behöver att putsas om man säger så.
Ät choklad och frossa i att tycka synd om dig själv i ett par dagar, så blir du till sist less och finner inspiration. Puss!
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Samtidigt är jag just nu både lite förundrad och nöjd över att för första gången ha vågat planera saker utifrån min menscykel och hur jag mår. Jag ska göra en sak som känns både pirrig, rolig och jobbig och som kommer ta mycket energi. Och jag vet att det kommer gå enklare om nån vecka när jag är på ”ett bättre ställe” i menscykeln, och därför bestämde jag att det får vänta tills dess. Trots att det finns andra iblandade och jag kände mig krånglig när jag sa att jag inte kunde förrän dess… Lite sorgligt att det skulle dröja så länge innan jag vågade fatta beslut utifrån vad som funkar för mig (jag är 40) – men bättre sent än aldrig antar jag. Hoppas du snart känner dig lite piggare!
Exakt min känsla. Är hemma med halvfriska barn för femte veckan den här våren, i en jäkla pandemi, nu med vattkoppor så isoleringen är total och vi kommer inte ut för bor högst upp i lägenhet och får inte åka hiss för den jäkla sjukan är så jäkla smittsam och vi har alla för länge sen tröttnat på allt som finns att göra inomhus. Brukar längta efter yoga, nu längtar jag efter att stänga in mig i sovrummet med godis o netflix och ALDRIG KOMMA UT MER. (ologiskt eftersom jag känner mig så instängd men ändå faktum)
Phu, tack för utrymme att få ut den känslan.
Tack för ett bra inlägg! Känner igen mig.
Så skönt att du skrev precis det här, det träffade helt rätt hos mig idag. Tack!
Hög igenkänning på att tro att den känsla som förtillfället infunnit sig inte kommer att gå över! Sådan är jag med! Log lite år de raderna:
”Varför känns det alltid som att det mående man är i just nu aldrig kommer gå över? Det är samma sak när jag är glad. Då kan jag inte förstååå att jag kan må på något annat sätt någonsin? Och tänker till och med att jag nästa gång jag mår dåligt verkligen får ta och rycka upp mig.”
Inte för att de var roliga i sig utan för att jag kände igen mig så mycket. Ta hand om dig!
Haha, det är baksmälla efter allt socker du åt i påskas! Kroppen surar och kräver mer socker! 🙂 Generellt så är det väldigt jobbigt att vara kropp såhär års när de ljusa/mörka timmarna på dygnet ändras i så snabb takt. Det blir lite som jetlag och kräver extra energi för att hantera. Bara att flyta med och vara snäll mot sej själv!
Åh, det kanske därför jag är så GALET hungrig nu hela tiden?
Bra koppling Maria, det kan definitivt ligga något i det! Vulverine pratar mycket om hur kost och (o)vanor påverkar både ägglossning och mens!
Förstår precis. Min covid går aldrig över och nu ska jag förväntas orka jobba och fixa allt med familjen osv samtidigt. Vill baara vila och äta godis. Men känner ingen smak så hälften av ens livsgnista har försvunnit. Man trodde inte att det betydde så mycket att äta för smakens skull! Tack för ditt inlägg, skönt att höra att inte alla är pigga.
Jag fyller 50 i år, bråkar med läkare om klimakteriet och får absolut ingen hjälp. En läkare kallade mig bipolär, bad mig ringa kurator och tackade för sig. Känner mig inte det minsta lik den diagnos bipolär innebär, bara så galet trött, less på det mesta och blir arg för ingenting. Kollat sköldkörtel, har skyghögt på just ett prov men så länge de andra är bra så får jag ingen hjälp där heller…. Så det är moment 22 och hela familjen lider av mitt dåliga mående.
Så en trekilos godispåse och ett halvårs sjukskrivning skulle sitta fint just nu.
Hoppas du blir pigg snart, du är fortfarande ung, bor ljuvligt vackert och har en fin familj! Kram & Lycka till!
Sök dig till en annan läkare!
Kolla in hercare.se!
Hej Chatarina!
Lyssnade precis på en podd om detta, rekommenderar alla att lyssna: Klimakteriepodden avsnitt 179, tror 178 berörde samma sak. Med en läkare som verkar ha koll på depression/nedstämdhet/hormoner/sköldkörtel, tips, tips!
Tack snälla du! Ska lyssna i helgen 🙂 Kram & ha en fin fredag!
Man ska inte behöva må piss och skylla på sin menscykel. Att måendet varierar med cykeln har sina anledningar. Önskar att alla blev informerade om vad som påverkar cykeln och vad man kan göra för att må bättre. Vulverine är fenomenalt kunnig på kvinnohälsa och jag rekommenderar alla att följa hennes insta @vulverinekoos och läsa på hennes blogg. Hon har dessutom föreläsningar på boontv som är fantastiskt informativa om olika hälsoproblem för kvinnor. Tänk att feminism ska behövas även inom hälsa!
Varför kan jag inte få skylla dåligt mående på menscykeln? Ska jag heller inte få kunna skylla dåligt mående på en riktigt usel hårdag, att jag slagit i lilltån i dörrkarmen eller att jag har träningsvärk bortom denna värld? Vad är okej att skylla på?
Nej jag håller inte med. Tycker att det är helt okej att må piss över vad som helst faktiskt. Men blir det ett allt för stort problem i ens liv kanske det är läge att se över sina vanor. Men det är en helt annan sak än det som Clara pratar om här.
Och varför skulle feminism inte behövas inom hälsa? Finns det något ställe där feminism inte behövs?
/Hon med uruselt humör just nu
Minus en på den säger jag…
Tänkte också på saker jag lärt mig av Jenny Koos/Vulverine när jag läste detta blogginlägg. Hon är guld!
Håller helt med, in och följ vulverine!!!
+1 på den! Det är klart att man får må dåligt ibland och det är helt naturligt… Men man ska inte behöva göra det bara pga svajande hormoner. Vulverine är så kunnig och bra!
Känner igen mig i att alltid ha varit yngst på jobbet och nu är jag en av de äldsta (!) och jag blir 36 år. Känner samtidigt att det är så gött att va i trettioårsåldern. Barnen börjar bli ”stora”, yngsta är 5 år. Jag har tid för egna intressen och jag är så mycket mindre ängslig. (Förutom nu då när jag har pms. Då blir jag otroligt ängslig och tror att allt jag skriver och säger kommer misstolkas 😂).
Klaga på!
Känner också igen mig. 35 år snart 36. Lyckas inte hitta ett nytt jobb, osäker om jag ska påbörja en ny utbildning – ger det jobb sen?!
Hyn är skrynklig – fårig! Efter två barn känns kroppen sladdrig.
Känner mig så gammal!!
Men också som du skriver. Vid gott humör och mående tror man att det ska vara för evigt 😆. Det är så svårt att tro att det inte ska vara så deppigt och gå så dåligt som jag upplever att det gör just nu, för evigt. När man är i det känns det oöverstigligt.
Men ja. Vin, godis, träning och serier. All möjlig självmedicinering används.
Men visst är det så jobbigt att känna så. Att det inte finns ett slut på ynkligheten. Men det gör det ju, tids nog.
Känner igen mig så väl, har gått från att vara den unga till att nu vara en i mängden av de halvgamla. Jag fyllde nyss 50. I mitt huvud är jag 27. Och jag blir lika chockad varje gång jag kommer ihåg hur det är.
Heja dig Clara, kämpa på! Du kommer att komma ut på andra sidan strax igen. Och då kanske du får vårkänslor och börjar fota och plantera penseér på trappan.
Det där med att folk är imponerade över att man är ung och presterar och sedan känner man att de förväntar sig det är väldigt skrämmande. MEN sen kommer något gött med att åldras: folk lyssnar på en, man har en naturlig pondus och man slipper en massa annat strunt som man får stå ut med när man är ung och driftig. Det kan ta en stund innan den här känslan infinner sig men sen bara finns den där. Man blir tagen på allvar!
Clara – jag tycker du ska ta det dåliga måendet på allvar. Nu lägger jag näsan i blöt, men efter din viktnedgång innan graviditeten med Folke blev du utmattad/deprimerad och det kan faktiskt delvis ha hängt ihop med just viktnedgången. Nu har du gått ner i vikt igen och det kan faktiskt bli så att det medför en ny depression. Jag vet att det inte är särskilt intressant med ”det-har-hänt-mig-perspektivet”, men jag talar tyvärr även av egen erfarenhet. Det finns också forskning på ämnet.
Under min universitetsutbildning fick vi ta del av en studie som visade på att möss som gick på diet tappade livsviljan i överlevnadstest – och dog (till skillnad från möss som åt ”normalt”). Hemsk studie, men en riktig ögonöppnare. Hittar tyvärr inte denna studie nu, men dock en artikel som tar upp en annan studie om viktnedgång och depression.
https://www.svd.se/viktminskning-gor-dig-inte-lyckligare
Ta hand om dig ❤️
Men att man känner sig nere ett par dagar är ju inte depression, det är bara livet?
Du är inte ensam. Jag är själv 26 år och borde väl inte tänka så. Men det känns som att livet flyger iväg och jag inser nu att jag snart är 30. Som sagt, det kanske inte var det bästa att skriva. Men jag känner igen mig i det du skriver om! Ta hand om dig och håll hårt i godispåsen 🙂 Massor av styrkekramar till dig!
Känner igen mig precis. Jag har också varit utmattad. Just nu är jag i en bra period men vet att jag när som helst kan vakna upp och må piss igen. Du får försöka tänka att det bara är tillfälligt, snart vänder det ❤️
Jag stirrade seriöst tomt och rakt ut i luften i två timmar igår. Jag var inte trött, jag borde ha diskat, det fanns tvätt att ta tag i och kvällen var perfekt för en promenad. Men jag ville ingenting! Blä-känsla deluxe! Känner så med dig!
Det där är mitt liv… Fast stirrar i mobilen…. Orkar inte göra något men slappnar heller inte av… Help 🙂
Jepp… Står just nu i tvättstugan och hänger över telefonen med armbågarna på strykbrädan. Skulle starta en tvätt men kom inte längre 😅
Samma här en gång i månaden, först fattade jag inte vad det var eftersom jag har p-stav och aldrig har mens. Men till slut trillade polletten ner när jag började föra dagbok över mitt mående och såg då att det kom med jämna mellanrum. Så sjukt att man kan må så dåligt för att nån dag senare är det som att det aldrig hänt.
Det går snart över ska du se!
Jag tycker det verkar som att du har haft ganska mycket att stå i på sista tiden och då är det ju inte konstigt att bli trött efter en så intensiv period. Så köp en stor påse lösgodis (fast kanske inte 3 kg för då kanske du riskerar att må ännu sämre) och smaska i dig medan du kollar på ”tv” och piggar på dig. Ta det lugnt ett tag till!
Tack för inlägget, kände igen mig precis, och det var så skönt!
+1 på den
Du är inte ensam om dessa känslor. Jag känner så väl igen mig, skillnaden är att jag precis fyllde 40.
Att jag är 11 år äldre än dig betyder inte att jag inte förstår din åldersnoja. Ålder är så enkelt; så länge man får leva blir man ett år äldre i taget. Men ändå svårt. Associationer och föreställningar, inre bilder och drömmar. Och inte blir det lättare av att man inte kan jämföra med tidigare generationer – för 30, 40, 50, 60 år idag är inte som att vara 30, 40, 50, 60 år förr i tiden. I princip allt är annorlunda och ser annorlunda ut idag. Så vi får skapa egna, nya bilder av hur en 35- eller 62-åring kan vara och se ut.
Tack! Precis det behövde jag idag. Bra sagt!
Gött att du orkar skriva ett inlägg om det ändå! När man egentligen bara vill ligga och kolla knutbydokumentärer så kan ju även det ta emot.
Känner så väl igen mig!
Ett mantra som jag (försöker) hålla i mitt inre är att ”inget är för evigt, allt är förgängligt ”
Jag har en urinvägsinfektion som har gått upp i njurarna och mår trots tredje antibiotikadagen inte så mycket bättre som jag hade önskat (har läkartid för provtagning idag). Är mest grinig över det eftersom jag mår tillräckligt bra för att jobba och kan därför inte bädda ner mig i soffan med gott samvete.
Håller med Mikaela nedan, du är VISST SJUK! Känner mig gammal som gatan och har likt Clara gått igenom en lång period av ohälsosam stress + återhämtning. För att jag bland annat tänkte precis som du gör nu, pressade mig att jobba när jag inte mådde bra. Vilket resulterade i en nedåtgående spiral av ökad stress, sämre immunförsvar, ytterligare infektioner, som jag jobbade mig igenom. På riktigt, de få dagar det kostar genom att inte jobba när du är sjuk får du tillbaka genom att minska risken för långtidssjukskrivning. Ta hand om dig, du är viktigare än dina arbetsuppgifter <3
Men du, det låter inte alls som att du är tillräckligt pigg för att kunna jobba! Kan du försöker skita i det dåliga samvetet? – om du har frikkin urinvägsinfektion i njurarna och äter antibiotika är det själva definitionen på att vara sjuk! Så sabla svårt det där, att man vränger sig ut och in och tänker att man kan jobba nästan genom vilken sjukdom somhelst sålänge man inte är däckad i feber eller kräks rakt ut. Men kroppen behöver ju också få vila för att antibiotikan ska kunna få göra sitt jobb, även om man skulle kunna klara av att utföra sitt jobb. Krya på dig! <3
+1 på detta inlägg!
Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Jag fyllde 37 (!!!!) i år och känner mig helt uträknad som människa. Jag fattar ju logiskt att det inte är så och att jag om 10 år kommer titta tillbaka och le åt att jag kunde känna mig såååå gammal när jag egentligen var ung. Men det spelar ju ingen större roll nu, när jag är mitt upp i åldersnojjan. Min handlar mycket om vad jag inte hunnit uppnå, jag har så många punkter på min ”lista” jag vill bocka av och jag vet att jag stressas av att läsa om alla unga framgångsrika och kreativa inspiratörer även om jag vet att alla har olika utgångsläge och förutsättningar i livet. Jag har gjort mina val och får gå min väg helt enkelt. Sedan nojjar jag över sånt som är svårare att styra över; kommer vi ha den stora turen och lyckan att kunna skaffa ett barn till? Hur ska min kropp orka? Mina graviditeter har varit svåra och smärtsamma. Hur ska jag orka ta hand om en nyfödd bebis igen? Även jag fastnar i det känsloläge jag befinner mig i för tillfället. Jag försöker aktivt tänka att det bara är en period, att inget är konstant, men jag tror liksom inte på det själv när jag mår som värst.
Nu till det roliga: Idag har jag planerat in egentid med världens bästa tv-program Trädgårdstider! Jag har köpt en Ben&Jerry Chocolate brownie fudge OCH en påse chips och jag ska njuta till fullo av både programmet och godsakerna! (Ska också ha mens i dagarna haha!). Tack för en fin blogg!
Så på pricken vad jag också känner. Också nyligen fyllda 37. Känner mig gammal men ändå så ung o ”ovuxen” liksom. Fattar inte att jag verkligen är 37….känns dessutom så mycket äldre än 36 på nåt vis. Har verkligen inte gjort allt det jag hade tänkt mig att jag skulle ha gjort vid denna ålder osv. Har ett barn som fyller 6 år i sommar som är det bästa som nånsin hänt. Men skulle vilja ha fler barn och vi har alltid tänkt att vi skulle det. Men nu känns det så stressigt att hinna med och om man som du säger ens har turen att kunna få fler. Och även jag är rädd för orken, en av anledningarna till att vi väntat med att skaffa fler. Kram ❤
Jag fyller 35 och har också fått en liten kris, fast mer som en omvänd åldersnoja; Här har jag gått och varit vuxen SÅ HIMLA LÄNGE utan att liksom märka det! Jag har inte begagnat mig av min vuxenhet så som jag tänker att jag kunnat. Känt mig liten i förhållande till äldre syskon, föräldrar, andra vuxna. Inte känt mig riktigt fri att vara mig själv, skild från bilden som äldre personer har av mig sedan tidigare, då jag ju faktiskt var ung i förhållande till dem. Jag ser fram emot att kliva in mer i den jag faktiskt är, och nog varit ganska länge utan att riktigt våga tro det. Men visst sticker det till när man ser åldern på dagens lovande fotbollsstjärnor och inser att de nästan är 20 år yngre. Då får man ju bita i det sura äpplet och inse att någon fotbolls-VM det blir det aldrig tal om! Hoppas du får vila lagom länge i den lilla dalen, och att friska vindar blåser in snart <3
Jamen EXAKT SÅ! Hälsningar den eviga lillasystern. När ska man börja använda sin vuxenhet.
Jag känner igen mig precis. Kram på dig. Du är toppen, även när du mår botten. Uppakattar dig så mycket.
Jag har också mått dåligt, särskilt sista veckorna. Mycket suger och det är ok. Känner igen att man mest orkar/vill se serier. Jag tror mycket blir bättre när vi kan se ljuset i vaccinationstunneln och det blir lättnader i samhället. Vi människor är inte gjorda för isolering.
Kram !
Håller med! Blir mest jobb läsa och se serier. Känner mig helt slut, less och uttråkad. Kram till er alla ❤
Hej Clara! Inte för att utseende ska spela någon roll och ungdom är inte bättre än ”vuxendom” men en liten rolig anekdot: För nån vecka sedan körde min bästa vän och jag runt i en massa små västerbottniska byar. Jag som norrbottning irrade runt i jakt på byn där hästen jag skulle prövrida för senare köp bodde. Då kör vi även genom din by. Jag säger ”akta barnen!” till min vän vid ratten. Barnen på cykel verkade skötas av en äldre syster med mössan nerdragen över öronen som vinkade glatt. Det var du! Jag blev lite starstrucked där i bilen. Har ju ändå följt dig i över 10 år. Men hur som helst. Lägger ingen som helst värdering i ett ungdomligt utseende men som sagt, jag trodde du var i övre tonåren vid första anblick 😅 ha en bra dag!
Måste bara säga – så himla gulligt och peppigt skrivet av dig Marie 🙂