Jag fick ett DM från Hanna som är gravid och som känner sig nervös eftersom hon är först i kompiskretsen att bli mamma och dessutom en ung sådan. Hur ska hon tänka? Hur ska hon våga?

Jag fick barn när jag var 24 och det är visserligen inte särskilt ungt rent biologiskt, men i dagens samhälle räknas det nog som ungt. Och jag älskar att jag fick barn tidigt! Tänk att när jag fyller 42 har jag redan en artonåring hemma? Hur coolt är inte det!

För mig har det också varit himla hjälpsamt för mitt psykiska mående att få barn. Jag tyckte ärligt talat att det var rätt svårt att bli vuxen, sköta mina rutiner, hålla styrsel på dygnet och få saker gjorda. Särskilt med ett så fritt och konstigt jobb som jag har haft. För mig var barn någonting som skänkte stabilitet, normalitet, en rytm och en rutin jag så väl behövde. Dessutom tvingade det mig ut ur min egen skalle. Där jag har alldeles för lätt att isolera mig och bli passiviserad av alla konstiga tankar.

Att vara en ung mamma har såklart sina nackdelar. Några saker som ofta hålls fram är den sämre ekonomin, att mycket i ens liv fortfarande är så flytande. Att man inte fått leka färdigt, är rastlös och kanske inte riktigt mogen ansvaret som följer med barn. Allt det där kan jag instämma i. Men mognaden kommer ju snabbt med det ökade ansvaret. Och fördelen med att vara ung är ju att man är piggare, sannolikt mer flexibel mentalt och att man inte haft ett långt, bekvämt vuxenliv som man kan jämföra det jobbiga småbarnslivet med. Man känner inte till så mycket annat och på det sättet tror jag att anpassningen till att bli förälder kanske går lättare?

Men jag skulle ljuga om jag inte tillstod att jag ibland känt mig på efterkälken gentemot jämnåriga utan barn. Alla dinkisar som bara blir snyggare, som fortsatt träna, gå på ansiktsbehandlingar, köpa dyra kläder och göra bostadskarriär. Och jag som istället blivit utammad, trött, lös i hullet, tappat håret och åldrats tio år i förtid av dålig nattsömn. Det är klart att sånt kan kännas. Å andra sidan planerar jag att vara mitt fräschaste jag vid fyrtio – och då har ju många av mina vänner precis inträtt i småbarnsåren. Så i slutändan går det nog på ett ut för oss allihopa.

Skulle jag ge ett råd till en ung mamma så är det att hitta andra unga mammor att umgås med. Eller åtminstone en annan. Jag är SÅ tacksam att min bästa vän och min syster fick barn ungefär samtidigt som mig. För det gjorde att jag fick dela upplevelsen med någon. För i övrigt har jag verkligen hållit barnpratet till ett minimun med mina tjejkompisar. Har typ aldrig tagit med mig barnen när vi ska ses, inte pratat mycket om dem med barnlösa kompisar och rent generellt gjort mitt moderskap till en väldigt liten del av min identitet i det sociala umgänget. Jag har inte velat vara en sådan där hopplöst ointressant mamma som bara bryr sig om bebisen. Men samtidigt har man ju ett behov av att få vara just den där mamman ibland. Som tur är har jag haft den här plattformen där jag verkligen fått skriva av mig om moderskap, graviditet, barnuppfostran och allt sånt som rört sig i huvudet under de senaste åren.

Att ha fått barn tidigt har skyndat på mitt mognande och kanske är det därför jag arbetat och umgåtts med så många som varit äldre än mig? Erica, Annakarin, Susanne, Malin….listan bara fortsätter. Hade jag inte fått barn så tidigt hade jag nog kanske varit lite för barnslig?

Nu med tre barn kan jag ibland haja till och bli imponerad av mig själv. Att jag skapat alla tre, tar ansvar för dem i min vardag. Skickar till skolan, följer till optikern, går på kvartsamtal. Och att jag har lyckats med detta i elva års tid? Vilken jädra bedrift! Att få barn har inte varit ett karriärshinder utan det som gjort karriären möjlig. För genom moderskapet har jag fått en helt annan självdisciplin, blivit bättre på att planera, bättre på att arbeta när luckor väl ges. Jag har blivit blödig till tusen och samtidigt väldigt mycket tuffare. Och så har jag ju fått umgås med de tre personer jag älskar mest i hela världen under så här många års tid. Vilken livskvalitet!

Slutligen vill jag bara påminna om att vare sig man är en ung mamma, gammal mamma eller ingen mamma alls. Så kan livet bli bra på många olika sätt. Det finns inte en rätt väg att ta, där alla andra är fel. Tvärtom är du redan på den rätta vägen. Din egen unika. Och även om det känns läskigt och stundtals obegripligt att man ska klara av utmaningarna som kommer i ens väg. Så gör man det ändå. Man klarar det och klarar det och klarar det igen.

Det kommer gå jättebra att bli mamma Hanna! Grattis till dig!