Jag funderar mycket på hur frisk jag egentligen är från min utmattning? Jag känner mig oftast väldigt frisk men jag upptäcker fler och fler bestående men. Ja jag lutar mot att kalla det för men. Är det till exempel rimligt att ha så svårt som jag har för att göra iordning familjen för en utflykt? Som nu när vi skulle åka slalom på lovet. Det var nästan oöverstigligt att få ihop det med att barnen skulle äta innan, att jag skulle få med allting till matsäcken och sedan se till att rätt utrustning kom med. Och dessutom göra iordning mig själv. Och då gjorde jag ändå allt detta med hjälp av andra vuxna som jobbade hårt. Ändå blev det nästan för jobbigt för att det skulle vara värt det. Tills vi väl är där – för då återvände energin och det blev kul.
Samma sak är det när vi ska resa bort. Jag har min standardiserade packlista i telefonen, min standardiserade stängningslista för huset med alla punkter vi ska bocka av. Jag bollar med Jakob och checkar av men ändå är det är som att hjärnan vill explodera under tiden. För att inte tala om hur jobbigt det är ifall jag någon gång måste få iväg mig själv och barnen samtidigt på morgonen. Detta klarar bevisligen hundratusentals föräldrar varje dag – men jag tycker att det är jättesvårt. Oftast inser jag när jag lämnat barnen att jag glömt något viktigt och tvingas ändå åka hem igen. Eller så hann jag helt enkelt inte göra mig själv färdig och tvingas åka hem och avsluta. Jag har också extremt låg tolerans för stress. Förut var jag nästan alltid sen och behövde småspringa eller köra in tid med bilen. Om jag är sen nu så svartnar det nästan för ögonen. Jag HATAR att ha tidsbrist och komma i sista minuten.
Jag undrar om jag tror att jag är friskare än vad jag är – helt enkelt eftersom jag har det så flexibelt att jag kan bygga bort många jobbiga saker ur mitt liv? Eller så kanske det här egentligen inte har med utmattningen att göra alls? Jag är kanske bara inkompetent på dessa områden sedan födseln? Men att det blivit tydligare ju fler barn jag fått ansvar för? Jag menar – jag sprang ju till bussen i princip varenda dag hela gymnasiet. Med andan i halsen, panik i kroppen och hälften av skolböckerna kvarglömda hemma. Det har tagit mig ända till vuxen ålder att förstå att jag måste förbereda kläder, jobbväska och packning kvällen innan jag ska iväg. Om inte så är risken för ett stressrelaterat meltdown väldigt stor.
Är det bara jag som så totalt tappar förmågan när det handlar om logistik, att passa tider och samarbeta med lynniga små barn? I alla fall när jag förväntas göra allt detta samtidigt. Och hur vet man egentligen vad som är vad? Vad har med utmattningen att göra? Vad är ens grundpersonlighet? Vad borde man träna bort och vad får man bara acceptera?
252 svar
Jag tror det är väldigt olika hur man ser det. Den situationen du beskriver med att få iväg tre barn+sig själv tycker jag verkar extremt ansträngande och jobbig. Jag tror inte jag hade pallat genomföra det. Men jag tror inte heller jag har men av utmattning eller är otillräcklig jämfört med andra. Min ribba för vad jag tar mig an är ganska lågt satt – det är väldigt mycket jag skippar för att det blir för jobbigt – men jag ser det inte som att det är nåt fel på mig eller så. Det handlar mest bara om trivsel. Diskuterar det ofta med min man och vi jobbar aktivt på att begränsa oss, inte planera in för mycket etc. Tycker man märker att dottern mår bra av det också, både för att vi mår bättre och för att det blir lugnare för henne.
Med blandade känslor kan jag säga att EXAKT så som du beskriver ser också mitt liv ut. Stressintoleransen. Den exploderande hjärnan. Och känslan av att helt enkelt bara vara oförmögen det som alla andra runt dig verkar klara av. Har jag inte högre förmåga än så här? Kommer det alltid vara så?
Jag är visserligen mitt i en utmattningsdepression och medicinerar sedan några månader tillbaka för det. Det här är andra gången inom fem år som jag har fått en utmattningsdiagnos och däremellan hann jag ju såklart aldrig upp i min tidigare ”normalkapacitet”. Det innebär ju att jag under de senaste fem åren också har rannsakat och ifrågasatt mig själv. Snacka om dåligt för självkänslan! Så vad är vad egentligen? Diagnos? Personlighet? Självhat?
Det är både sorgligt och trösterikt att se att kommentarsfältet är fullt av liknande upplevelser.
Jag har tyvärr inget recept för att slippa de här känslorna. Jag menar, vad är egentligen rimligt att kräva eller förvänta sig av sig själv?
Kan så känna igen mig i din text även utan utmattningssyndrom i bagaget. Min man känner likaså. Det känns oftast som bergsbestigning när vi ska komma iväg och få med och få iordning allt samtidigt som barnen ska hålla någorlunda sams. Oftast får någon av oss ångest eller en orimligt (?) hög stressnivå. Och då är varken maken eller jag vanligtvis långsamma eller lågpresterande. ☺️
Anne, din text är tänkvärd och jag känner igen mig mycket.
Jag blev utmattad för snart 10 år sedan, även om jag inte fick diagnos då så är det enkelt att se i efterhand. Fick diagnos senare när jag blev heltidssjukskriven en tid. Jag har under dessa snart 10 år haft många sämre perioder och mellan dem perioder där det åtminstone funkat ok.
Jag har haft en tjänst på 75% under dessa år, inte orkat/velat jobba mer, har varit sjukskriven deltid och helt ( fast bara 2,5 månad helt sjukskriven sammanhängande
och utöver det kortare perioder).
Ändå har jag hela tiden varit på gränsen och varit väldigt orkeslös på min lediga tid. Fått bra hjälp via jobbet/företagshälsovård och vårdcentralen. Lärt mig saker, hittat strategier. Blivit bättre för stunden av att vila. Men likväl nog inte blivit bättre på det stora hela, men lärt mig mer acceptans för att det är så här det är.
Ett barn hemma med stora behov har påverkat mycket och detta fick nyligen bägaren att rinna över igen.
Jag känner också som du Anne att jag inte har kvar de kognitiva förmågor som behövs i mitt yrke. Jag funderar också kring att jag kanske hade svårt för vissa saker redan innan jag var utmattad, men när jag hade mer ork kunde jag möjligen kompensera för det genom att förbereda mig mer. Det har varit en sorg att ha kämpat så länge trots att det inte gått så bra, men har inte haft ork att bryta mig loss från det heller. Det är ju något som stressar mig också, att känna att jag inte gör ett bra jobb.
Jag är som du inne på att göra något annat, för min egen och familjens skull.
Så, jag har inte blivit bättre tyvärr, hoppas det finns andra som kan ge ner hoppfulla kommentarer…
Jag tycker din kommentar är hoppfull ändå för att du hittar andra vägar.
Lycka till!
Är för andra gången sjukskriven för utmattning inom loppet av fyra år. Har fokuserat 100% på återhämtning och hälsan det senaste året och kommit till insikt att när denna sjukskrivning är över kommer jag säga upp mig från mitt fasta arbete för att aldrig bli så sjuk i utmattning igen. Har insett att de men jag fått av utmattningen (minnesproblem, trötthet vid krav, svårt att koncentrera mig osv.) begränsar mig så pass mycket att jag inte kommer att klara av ett arbete med krav på flexibilitet och fokus igen. Jag kommer behöva ha full kontroll över all min tid för att kunna hålla hälsan och energinivåerna på en acceptabel nivå. Utan hälsan kan jag inte ta hand om min familj, det som ger mig mest lycka i världen. Det är inte min familj som gjort mig utmattad, men sjukdomen gjorde att jag fick stora hinder att klara av ens det grundläggande i familjelivet. Som småbarnsförälder och utmattad förlorar man så otroligt mycket tid som man kunnat vara aktiv med sin familj. En stor sorg för mig.
Har följt många bloggar med personer som drabbats av utmattning, ser er i några av kommentarerna här :), det har varit en tröst att se att många börjar leva ett bra liv igen. Men jag ser också att det verkar gå i vågor, de allra flesta återfår inte den kapacitet de hade innan utmattningen. Har letat med ljus och lykta efter andra som varit sjukskrivna en lång tid och som bevisat
blivit friska. När jag ser ett inlägg om förbättring läser jag det om och om igen. Det ger mig ren glädje. Men ofta ser jag återfall och bakslag. Vilket inte är konstigt när de kognitiva konsekvenserna verkar kvarstå i minst 7-10 år vilket är så långt som forskningen sträcker sig.
Har funderat mycket på den sk acceptans många pratar om vad gäller utmattning. För min del har acceptansen blivit att släppa taget om min innerliga önskan att bli frisk, att återfå den kapacitet jag hade innan. Nu, dock med visst vemod, accepterar jag de förutsättningar jag har och kommer göra stora livsstilsförändringar för att kunna leva hälsosamt utan den dagliga hjärntröttheten. Såklart ger det negativa ekonomiska konsekvenser.
Argumentering om att tidigare generationer klarade detta utan problem är inte något som hjälper mig, det har bara bidragit till att jag försöker mer än vad jag klarar. Det är svårt att titta på sina 80-åriga föräldrar och inse att jag inte klarar hälften av vad de klarar i nutid.
Och ni som håller med om att det är tufft att få iordning allt inför utflykter och försäkrar oss om att det är helt normalt vet lyckligtvis inte hur det är att leva i sviterna av utmattning. Jag vet skillnaden på en vanlig stresskänsla före och efter sjukdomen, den är för mig inte jämförbar. Det som ger lite hopp här är att Clara nu i alla fall funderar på om det kan vara relaterat utmattningen. Bevisar att hon måste ha kommit en bra bit i hälsoresan.
Och du som varit utmattad ett tag, kan du inte lägga in en kommentar här om hur du mår nu och hur länge sedan det var du först blev utmattad. Det är värdefull information för oss som är i tagen att göra förändringar. Vad gav dig resultat? Och om du inte mår bättre efter flera år vad har du för tankar kring det. Tack på förhand!
Och Clara, stort tack för en mycket värdefull blogg.
… och jag måste bara skriva att det är något alldeles fantastiskt du gör, Clara, när du berättar och reflekterar och får så många att engagera sig. Det du skrev är i sig självt så bra, och sedan fortsätter så många fler att bidra med sina tankar tack vare att du satte igång. Tack!
Var sjukskriven för utmattning i flera år. Mår mkt bättre idag och förstår mig själv mkt bättre. Hittat strategier. Men, är helt överkänslig för stress, systemet börjar liksom ringa så mkt snabbare numera. Ser det som en slags ärr som lätt retas. Eller så förstår jag bara mig själv bättre idag?
Hoppas på ett ’nervarvat’ och annorlunda samhälle i framtiden, där vi premierar andra saker än idag.
Har ingen utmattning eller depression, är bara vanlig. Jag har under alla år mina barn gått i skolan undrat hur andra föräldrar orkar vara så där perfekta? Det görs stora barnkalas med perfekt planering, mat och inbjudningskort. Vi kör korv med bröd och ”marängswish”. När barnen har fritidsaktiviteter förväntas det att man som förälder ska vara en slags tillgänglig chaufför, försäljare samt respondera varje vecka om man kommer på träningen. Alla svarar, säljer och kör, jag är dålig på att svara, dålig på att sälja men har kört varje gång. På skolan skickas det hem läxor varje vecka som ska tillbaka en viss dag i veckan i retur. Gympapåsen ska med två olika barn, två olika gånger i veckan. För att inte tala om att musikboken till barnens instrument har en viss dag som den ska tas med på. Jag glömmer böcker och läxor ibland och får skämmas. Sen har vi alla specialdagar som det förväntas att man har koll på via läroplattformen kommunen har. Missar man en dag kanske man glömmer den där ”fikadagen” som något barn skulle ha med sin fika på KATASTROF(!). Det kan tyckas att endast barnen är ett heltidsjobb för en förälder men sen tillkommer ju ens eget jobb och ens egna saker man ska komma ihåg. Vardagen i sig, handla så mat finns hemma, betala räkningar, ha koll på allas tandläkartider och ringa viktiga samtal i rätt tid, etc.
Alla får ihop det, verkar det som, utan problem dessutom. Själv går jag lite sönder inuti och får panik när barnets lag återigen ska sälja bingolotter eller kakor. Jag tänker att någon måste väl reagera? Ryta ifrån att det minsann är för mycket , men det händer aldrig. Folk klarar av det och jag funderar mer och mer på vad som är felet med mig? Varför får jag sån ångest och känner mig så inlåst? Varför glömmer jag saker och klarar så lite?
Sen tänker jag på mitt jobb, på apoteket. Där kommer många av dessa duktiga föräldrar som klarar allt och hämtar stämningshöjande mediciner.
Wow på den kommentaren
Har du funderat på om du har autism? Jag har samma problem som du och försöker hitta strategier. Det behöver ju inte betyda att du har det men jag känner igen mig i mycket du skriver och när jag lyssnar på din podd. Måste bara ge en STOR eloge att du fixar tre barn så bra. Jag vet inte om jag skulle orka ens ett 🙈 Ingen dold kritik! Älskar din blogg och dina barn verkar så trygga i sig själva. Kämpa på!
Då vet du hur det är att ha Aspergers…
Jag har läst och förundrats och blivit lite ledsen över alla kommentarer. Hur kan det vara så här? Att så många småbarnsmammor känner sig pressade och många går in i väggen? Jag är 67 år, har tre vuxna barn och tre barnbarn. Men jag känner inte igen mig i något. Kan det var tidsandan och ”kulturen” vi lever i? Nog var man trött ibland och kände sig helt slut, något som alla som haft småbarn kan vittna om. Sömnbrist och i vårt fall med en väldigt sjuk dotter. Vi låg i princip inne på sjukhus med henne en gång i månaden pga svår astma, under flera år.
Men det jag slås av är att många tycker det är nästintill oöverstigligt att åka på utflykt. Varför åka om det känns så? Göra man en massa saker bara för att andra gör det eller för att man tror att man måste? Frågan är vänligt ställd och inte sarkastisk. Men vad beror det på att man gör så mycket man inte vill egentligen? Och att klä sig för dagen, hur kan det vara ett gigantiskt problem? Det är ju något som alla människor faktiskt måste göra. Och skidutflykter… Varför inte låta barnen som ändå är så stora att de går i skolan ta hand om sina kläder och sin utrustning? Vi har varit noga med ansvar för sina egna saker och kläder. Det har funkat helt ok. Eller bara åka med den/de barn som verkligen vill? Nog klarar de av ansvar för sig själva?
Och många skriver om kaoset i hallen. Måste alla vara där samtidigt? Det är så mycket logistik och nog kan man diskutera med sina halvstora barn om vad som gäller? Är de för små för det kanske man bara ska skippa alla utflyktsmåsten?
Sedan låter du Clara så ensam, jag förstår att du inte vill skriva om Jakob, men hur ser fördelningen ut er emellan när ni ska iväg? Kanske är han mer strukturerad än du och kan ta hand om annat som du uppenbarligen haft svårt för större delen av ditt liv? Och oavsett om det handlar om din utbrändhet eller något annat, diagnoser som många är inne på, behöver man veta var ens styrkor och svagheter ligger. Oavsett vad andra mäktar med.
När jag läser hos dig förundras jag ofta över hur mycket du hinner med och får till. Samtidigt som du ändå är så trött <3 Du skriver att du ska ge dig själv läsläxa varje dag och du ska gå upp tidigare för att skriva. Men måste du verkligen det? Jag fattar att din kreativa sida talar där, men hur ska du orka? Jag tycker din blogg med alla bilder och välskrivna texter är ett jobb i sig.
Långt svar men det mesta kan kokas ner till frågorna 1. vad vill jag? 2. vilka förväntningar har jag på det? Ska vi leka bullerbyn varje gång vi gör matsäck eller på utflykt? Eller kan vi vara lite enklare; låta alla göra sin matsäck (läs mackor) innan man äter frukosten. Det behöver inte vara så fancy. Det går att förenkla så mycket. Jag tror att många som skaffar barn idag fortsätter jobba heltid, när vi skaffade barn jobbade jag 100 men min man 50 %. Och så gjorde de flesta av våra vänner som fick barn samtidigt. Någon gick ner i tid i varje familj. Idag verkar ingen göra det. Och det är klart är man ensamstående ser det ju annorlunda ut och mycket tuffare. Men om så många som vittnar om ohälsa utifrån sin situation så är det ju uppenbarligen saker som behöver förändras. Kanske handlar det om tiden. Åh vad jag önskar att alla kvinnor stod upp för sig själva mer och vad man vill och orkar med. <3 <3
Det är jätteintressant. Jag upplever faktiskt att mina föräldrar orkade oerhört mycket mer än vad jag gör (vi syskon är födda på 1970-talet). Min mamma jobbade deltid och pappa heltid plus att han renoverade minst under deras första tio år med småbarn och hus.
Men de hade gott om ork för umgänge med grannar och vänner, vi åkte varje år till fjällen och bodde spartanskt osv (på temat orka skidutflykter med barn…).
En skillnad är att min mamma skötte allt med hushållet, all mat lagades från grunden, det bakades bröd, syltades osv men hon jobbade också deltid tills yngsta barnet var tio år och var heller inte särskilt involverad (tidsmässigt) i våra aktiviteter. Vi barn hade färre aktiviteter som små och sen fick vi tidigare än barn gör idag ta ansvar för att ta oss till träningar osv. Så mamma hade mer hemmatid för sånt fix.
Så jag ser en tydlig skillnad i att de prioriterade på ett annat sätt, ett sätt som är väldigt föredömligt tycker jag, just att inte båda jobbar heltid med småbarn osv.
Hej!
jag är 5 år yngre än dig och jag tror att det finns två saker som är den stora skillnaden. Sociala medier. Via dem så har det smugit in sig ”krav” på kvinnor idag som är orimliga.Och då menar jag inte löjliga kroppsideal eller mdetrender utan att vi ständigt matas med vackra bilder, tom här hs Clara m vi ska vara ärliga. Vi ser och läser om andras underbara liv ständigt. det är bra att det finns bloggare som problematiserar ch är öppna med sina problem men samtidigt ger stora delar av deras bloggar motsatta bilden. Clara du orkar mer än jag någonsin har gjort.Det är inte normalt att orka så mycket. Att vara mamma tycker jag bara är att göra så gott man kan inte att vara ouppnåeligt perfekt. Vem som helst får väl ett hjärnbryt på slalomresor och utflyktsplanering.
Den andra delen som skiljer sig från för 30 år sedan är kraven på att ha.
Ha ett underbart hem, ha resor flera gånger om året, ha en massa vänner och fester.Kraven verkar enorma. Och det är inte lätt att stå emot. Men jag skulle aldrig orka. Mina barn är vuxna nu och vi är goda vänner och träffas ofta. Dom har klarat sig bra fast jag var en alldeles högst operfekt mamma som glömde det mesta.
+1 på den kommentaren 😍
Annika: glöm inte att detta kommentarsfält är en enda stor confirmation bias, dvs det är de som känner igen sig i Claras text som svarar. Bland de här 200 kommentaterna är det väl en som säger att hen inte känner igen sig. Det betyder inte att alla andra föräldrar (mammor) i Sverige instämmer i Claras text. Kort sagt, det går inte att dra någon slutsats alls om ”mammor idag” och deras mående baserat på detta kommentarsfält. Jag är helt säker på att det även ”på din tid” fanns mammor som fann vardagen oöverstigligt svår. Tyvärr tror jag inte att det fanns så stora möjligheter att ventilera och dela med sig som det finns idag. Att man (ibland) kan finna mödraskapet både svårt och tungt har dessvärre alltid varit förknippat med mycket skam och att som mamma öpper berätta att man t ex lider av psykisk ohälsa, det tror jag inte man gjorde i första taget förr (åtminstone inte om jag tänker tillbaka på min egen föräldrageneration och äldre). Det är ju svårt nog idag.
Hej Anna. Underskatta inte andras erfarenheter. Självklart fanns och finns det alltid småbarnsmammor som inte mått bra i sin roll. ”På min tid” pratade vi faktiskt med varandra, tro det eller ej 😏 Vi skrev inte hos någon vi inte kände, för sociala medier och smarta telefoner fanns inte. Men självklart pratade man om det som var betungande. Men även om detta kommentsrsfält är ett axplock av hur mammor upplever sin vardag ( det är ju inte så att jag inte fattar det,) så måste man ändå fundera över att så många knappt kommer iväg på morgonen pga oöverstigliga hinder. Eller inte klarar av att delegera ansvar till man, partner och barn. Det ser jag som den stora skillnaden. Allt verkar ju jobbigt 🤷♀️ Det som gör mig sorgsen är till exempel att på 70-80-talet var man tacksam om man hade råd att åka slalom med hela familjen. För oss var det ett pusslande med liftkort osv. Nu ses det mesta som jobbigt och då undrar jag varför man utsätter sig för det som skapar så mycket oro.
Hej Anna. Underskatta mig inte. Självklart fanns och finns det alltid småbarnsmammor som inte mått bra i sin roll. ”På min tid” pratade vi faktiskt med varandra, tro det eller ej 😏 Vi skrev inte hos någon vi inte kände, för sociala medier och smarta telefoner fanns inte. Men självklart pratade man om det som var betungande. Men även om detta kommentsrsfältnär ett axplock av hur mammor upplever sin vardag ( det är ju inte så att jag inte fattar det,) så måste man ändå fundera över att så många knappt kommer iväg på morgonen pga oöverstigliga hinder. Eller inte klarar av att delegera ansvar till man, partner och barn. Det ser jag som den stora skillnaden. Allt verkar ju jobbigt 🤷♀️ Det som gör mig sorgsen är att på 70-80-talet var man tacksam om man hade råd att åka slalom med hela familjen. För oss var det ett pusslande med liftkort osv. Nu ses det mesta som jobbigt och då undrar jag varför man utsätter sig för det som skapar så mycket oro.
Stor igenkänning! Så tacksam att du skriver denna typen av texter, det betyder så mycket att veta att fler har samma svårigheter. Jag tror, som många andra skrivit innan, att vi idag lever i ett samhälle med för stora krav på oss. Det är så lätt att känna skam när man inte klarar av allt man ”borde”, t.ex. att själv ta sig iväg med alla barnen på morgonen, för det ska man klara enligt normen. Jag har under min utmattning försökt börja tänka att det är inte mig det är fel på, det är systemet det är fel på. Sen är bara frågan hur man tar sig ur det och lär sig hur man ska leva för att få tillvaron att fungera optimalt. Jag övar för fullt😊
Jag känner också igen mig. En sak jag har funderat på är vad som räknas som normal arbetsbörda nu för tiden och hur man ska veta vad som är rimligt. Under normala arbetsveckor har jag så väldigt lite ork till annat än jobbet och basala vardagssysslor hemma, och då är ändå min familjesituation rätt lugn. Det känns som att jobbet äter upp mig och äldre kollegor säger att nya arbetsuppgifter läggs på hela tiden, men jag vet liksom inte. Vi gör ju det som måste göras. Det känns bara lite orimligt att man alltid ska vara så trött efter sitt jobb.
Eller så har du adhd o energin tog slut som det kan göra efter en viss ålder o det säger pang. Svårt att strukturera sätta igång gå å lägga sig etc. Kreativ, färgglad och ett Stort behov av struktur. Just saying…
Man kommer alltid att vara stressad…skillnaden för mej är vad jag gör med stressen och hur jag kan förbereda mej bättre så jag blir mindre stressad. Naturligtvis kommer det alltid att finnas grejor som man blir stressad av och inte kan kontrollera och det är ok. När jag känner stressen kommer så försöker jag blunda, och andas stora andetag med magen, inte bröstet. Och andas ut långsamt. Sen fick jag ett tips om hur man kan försöka att ändra sina tankar för det bättre. Så kanske istället för att bli stressad över att få alla barnen färdiga och mat och dyligt, tänk kanske istället ”wow, vad lyckligt lottade vi faktiskt är som har detta stället att åka till, att vi har friska barn, att vi kan åka iväg allihop och åka skidor” etc etc. Låter kanske lite flummigt men när man försöker att träna sig att hitta det positiva i jobbiga och stressade situationer så lär man sig att klara stress bättre. Många gånger när jag går upp klockan 5 på morgonen och känner mej svin trött och sur och tänker ”fan, jag vill inte jobba idag” så tänker jag istället, ”vad lyckligt lottad jag är som har ett bra jobb att åka till, att jag har ett sånt fint hus att bo i, att jag kan ha mina hästar hemma även om det är mycket jobb” osv osv. Och det funkar! Det tar lite tid att programera om sig och visst ibland är jag sur som ett åskmoln, men stressen är betydligt mindre nu.
Tack för att du tar up detta. Responsen är ju enorm? Jag tänker att sviterna efter utmattning är lite som förlossningsskador. Det talas liksom inte om dem?
Många gånger är sjukskrivningen eller sjukskrivningarna det mesta en människa någonsin avvikit från det förväntade. Kanske enda gången de inneburit en ”belastning” för familjen eller arbetsplatsen.
Så när de väl är tillbaka efter tripp-trapp-trull stegen av olika procent ska allting liksom funka hyfsat flawless igen?
Fast att det ibland var just den föreställningen om flyt i livet på alla fronter som fick en att falla från början.
Det här är något som bör dryftas mer. Skammen hör inte hemma hos den drabbade.
Verkligen bra skrivet Hanna!
Jag blev utmattad för ca 2 år sen och är igång och lever ett ” normalt” vardagsliv igen, utåt sett, men på insidan är mycket annorlunda. Svårt för andra att förstå när det inte syns och märks! (Sen är jag på många sätt ”starkare” än innan och har lärt mig massor, även om det är dyrköpta erfarenheter.)
Jag tror det ligger mycket i det någon skrev ovan, att man post utmattningen märker stressignalerna på ett helt annat sätt än förut och genom att inte (kunna) varva upp så tränger man inte undan dem på samma sätt.
Vilken klok kommentar Hanna.
Intressant inlägg! Jag tycker inte du ska vara så hård mot dig själv, det är väl inte alls konstigt att logistiken är svårare nu?
Som tonåring hade man i princip bara ansvar för att komma iväg och hade inte en historiskt överbelastad hjärna i bagaget. Nu är läget helt annorlunda.
Jag har jättesvårt med logistik trots checklistor mm, hjärnan sparkar ofta bara bakut och vill inte. Ser mig inte som ”frisk” från utmattning iofs och senaste året har det snarare gått bakåt 🙁
Det ligger säkert något i alla dina funderingar. Jag tycker dock att du också ska komma ihåg att du har ett ganska så litet barn fortfarande. En som ännu inte är tre år kräver en hel del och det var inte länge sedan han krävde ännu mer. När du skrev att du skulle börja gå upp kl 5 så blev jag imponerad, men jag undrade om du hade övervägt att du inte är i samma situation som din syster. Nu känner jag inte din systers barn och deras sovmönster, men lite större barn sover ofta bättre och lite stabilare. Du skrev att Ulf börjat sova bättre, men han är ju fortfarande så liten att jag kan föreställa mig att det kanske inte alltid är så. Ett par nätter med dålig sömn här och där kan ställa till det. En liten kräver ju även mer fokus under dagen så man är tröttare på kvällen av att hålla koll på den lilla under dagen och husgöromålen kanske inte är lika undanstökade på kvällen som de kan vara med lite större barn. Så du och Jakob kanske springer runt och ordnar mer på sent på kvällen än din syster och hennes man. Detta ger ju mindre chans till att varva ner och sova bra.
Jag har också varit utmattad, och jag upplever att det finns områden där jag fortfarande orkar mindre, blir mer stressad och arg än tidigare. Men egentligen handlar känslorna för min del inte så mycket om själva funktionen. Det vill säga att frustrationen inte handlar så mycket om oro över att hinna och glömma, men är mer en oro över att jag känner som jag gör, oro över att känslan ska sitta i och att jag inte ska kunna slappna av i slalombacken eller vart vi nu ska. För när jag var utmattad var det så, när jag blev stressad så blev hela dagen förstörd eftersom jag blev så trött. Förr kunde jag liksom du springa till bussen med panik i bröstkorgen över att missa den, varje dag, utan konsekvens, det påverkade inte hela dagen. När jag steg på bussen så slappnade jag av och det hela var glömt. Om jag missade bussen så löste jag det och så var det hela glömt. Den berömda klacksparken funkade. Hänt var hänt och så gick jag vidare. Men i en utmattning så kan man ju inte det. Känslan sitter kvar, äter upp en och suger ut energi, och detta förlopp sätts igång av mycket mindre saker än att springa till bussen. Faktiskt bara av att tänka på att man ska med bussen.
Så jag har upplevt att tron och tilliten på att jag orkar med dagen senare även om jag är trött i stunden ibland är ikke eksisterande, och denna bristande tillit til min förmåga är den egentliga orsaken till frustration, en rädsla över att jag inte ska orka. Eller så var det, det senaste halvåret har det blivit riktigt mycket bättre, nästan helt bra.
Agnes, det är fullt förståeligt att du inte orkar det. Var snäll mot dig själv och pressa dig inte för hårt.
Låter som du behöver hjälp med detta, kan du låta någon annan handla? Jag handlar nästan aldrig numera, det får min man göra. Han kan också tycka det är jobbigt ibland, men inte på den nivå jag upplever alla sinnesintryck och valmöjligheter.
Jag sätter mig också och gråter, mest när sonen säger elaka saker till mig när jag försöker sätta gränser. Han har troligen en autismdiagnos, snart utredning, hoppas att snart kunna lära oss hur vi bättre hjälper honom hantera det som är jobbigt för honom.
”Måste ta hjälp av min man”
Många kommentarer som säger samma sak.
Jag undrar…. Är det bara kvinnor som känner denna enorma press, hur har män som är ensamstående det?
Jag är intresserad av skillnaden i tänket. Inte kritisk.
En familj är som ett företag, alla bör samarbeta och jobba för att livet ska bli smidigt.
Och som förälder behöver man släppa den totala kontrollen. Vad är det värsta som kan hända?
Att man glömmer en gympapåse?
Värre saker har hänt på vår jord.
Jag har själv en utmattning, adhd, autism. Och hur jag klarade allt?
Ingen aning….. Men på något sätt gick det.
Jag har funderat kring att ett friare arbetsliv där man kan planera sin egen vardag kan ge mer lugn och stressfria dagar men jag tror också att det kan ge mer stress. Jag trivs med mina rutiner när jag ska i väg på morgonen, jag och familjen har tydliga rutiner som gör att det inte blir kaoset att komma iväg på morgnarna. Rutiner som alla kan och som numer inte kräver energi för att ta sig igenom eftersom dom är så inarbetade. Det kan liknas vid att ta sig i väg till slalombacken första gången för säsongen, då är vi lite mer som yra höns och vet inte riktigt hur eller i vilken ordning allt ska fixas. Sedan, efter några vändor krävs inte alls lika mycket energi för att vi har fått rutin på vem som gör vad (både barn och vuxna). Det samma gäller när sommarens åka-till-stranden-säsong börjar.
Och så tror jag starkt på att låta barnen få uppgifter när man ska iväg. Någon plockar fram pjäxor, någon lägger fram alla kläder, osv.
Snart 200 kommentarer av igenkänning. En sorglig läsning av symtomen vi lever med i vår tid. Alla dessa mammor ❤💔
Håller med dig ❤️❤️
Alla dessa människor!
Jag blir så stressad att jag gråter ibland när huvudet inte längre orkar med. Häromdagen när jag skulle storhandla höll jag på att svimma i butiken. Var tvungen att sätta mig ner på en hyllkant och då kom stresstårarna. Kände mig så dum där men klarade inte denna påfrestning vilket jag gjorde innan min utmattning.
JAAAA! Det är grymt jobbigt.
Det som jag gjort och klarat tidigare, men med känslan av att krevera, vändas ut och in & bara vill springa ifrån (trots det är enkla saker för andra att klara) har jag börjat acceptera som att jag har oförmåga till att göra. Det är inte meningen att vardagssaler ska könnas så i livet. Jag har privilegiet att vara gift och kan därmed låta min make ta vid och steppa upp.
Istället gläds över det som går som en dans, saker som många tycker är ursvårt men som är lätt för mig.
Det känns inte som att ge upp utan acceptera den jag är.
Tänker lite som jämförelse med hur du berättade för länge i podden om hur du vill vara ditt bästa möjliga jag med hjälp av stil, smink, frisyr osv. Att du har känt det som din skyldighet på nåt sätt(om jag tolkade dig rätt).
På samma sätt har jag känt en skyldighet att alltid vara en duktig flicka, senare mamma, fastän den rollen passar mig rätt dåligt. Jag vill inte konversera om ingenting på fester för att hålla uppe stämningen. Jag trivs mer att grotta ner mig i många timmar i detaljer i min ensamhet.
Därför försöker jag skapa mer tid till mina sättt att göra saker på och lösa alla de andra måstena så smidigt som möjligt. Men visst fasen undrar man om det är en utebliven adhd-diagnos, sviter av gammal utmattning, sköldkörteln, personlighetsdrag, stress eller bara så enkelt som en rimlig reaktion på en orimlig situation.
Jag tror att vi har en bild av att vi människor ska klara mer än vad vi egentligen är skapta för. Utan att försöka uttala mig gällande just dig Clara, så tror jag att de här sakerna är svåra för de flesta. Mängden kommentarer till detta inlägg stödjer också den tesen. 😅
Det är så sjukt mycket att komma ihåg alltid, man behöver packa och å förbereda vissa saker och börja i tid. Också kunna tänka framåt – behöver jag ha med eller förbereda nått till sen? Adderar vi barn som vi inte bara ska tänka åt utan också hantera medans vi gör allt detta så blir det nästan omänskligt.
Jag upplever f.ö. att min kognitiva förmåga försämrades efter att jag fick barn, inte bara i perioder med ex sömnbrist utan generellt. 😅
Har aldrig varit utmattat och har ingen diagnos men känner igen mig totalt i din beskrivning av att packa inför resa, stänga hus och komma iväg med barn en tidig morgon etc. Alltid en dos ångest och krisen bakom hörnet. Mänskligt.
Självklart kan det ha att göra med personlighet och även att stresskänslighet kan vara ett men efter en utmattning. Samtidigt blir jag lite ledsen när jag läser alla kommentarer med er/oss som försöker rättfärdiga att det är stressigt att komma iväg med massa barn med att hänvisa till utmattning eller diagnoser (även om jag såklart vet om att tex personer med adhd kan exekutiva svårigheter). Jag gör nog också så. Men alla de exempel du tar upp är ju svåra och stressiga, oavsett utmattning eller diagnos! Man är inte inkompentet bara för att man inte kommer i tid, glömmer saker med mera. Att tro att man ska klara få iväg en hel familj till slalombacken med en klackspark låter som ett så oerhört överkrav, som jag tänker få personer lever upp till.
Clara skriver iofs också att hon stressat, glömt och varit i sista sekunden ända sedan skoltiden. Det är värt att vända på varje sten om man vill förändra en situation. Naturlig stress finns, diagnoser som ställer till det finns. Det handlar om analys och verktyg. Kanske måste man göra saker på ett annat sätt än tidigare. Andra saker än tidigare. Osv.
Jag förstår dig precis ❤️ Tror man blir en mycket bättre mamma om man får vara för sig själv lite ibland. Jag har egna hästar och timmarna jag får vara ensam ute i skogen med mina hästar är guld värda. Blir en mycket gladare och piggare mamma när jag får lite egentid och kan tänka en hel tanke utan att bli avbruten. Min man spelar innebandy och han säger samma sak. Sen är det såklart jättekul att hitta på saker tillsammans hela familjen med ❤️
Jag tror att det bara är en viss typ av människor som tycker det är easy peasy att få iväg en hel familj på slalomutflykt eller dylikt och dom utgör mindre än 10% av befolkningen I dare say. Det är SVÅRT. Det är normalt att tycka det är svårt.
Haha, du är helt normal Clara! Det ÄR svårt att komma iväg. Jag och min man är vod god hälsa, normalbegåvade, högutbildade och har haft god stöttning av våra föräldrar. Våra tre barn är tio år äldre än dina. Vi har sällan gjort utflykter hela familjen och aldrig varit utomlands. Jag hade ofta en karamell i fickan för att lyckas få hem dem från förskolan. När jag kom till jobbet efter en stressig morgon insåg jag att jag glömt sätta på mig egna byxor under överdragsbyxorna. Slalombacken åkte vi till en gång allihopa, sen vägrade jag ställa upp på det igen. Det var bara för mycket, någonstans går gränsen.
Hördu, om ni har ekonomisk möjlighet, varför inte stoppa allt du kan? Tror nog folk återvänder till bloggen när du är okej igen.
Allt annat är ju bara retorik.
Ja du Anna! Kanske var det så, en massa alternativ som inte fanns, men måste man ha råd till allt. Har människan slutat tänka själv. Jag umgicks mycket med mina barn, vi pratade varje dag, och dom var mycket öppna, och är än idag. Mannen reste och var bara hemma över helgen. Men vi blev ett team tjejerna och jag, var med dom på det mesta, och i tonåren fungerade jag som taxichaufför. Ville veta var dom var och hämtade dom mitt i natten. Jag arbetade också, men halvtid. Vi tyckte det var bäst för barnen eftersom pappa var borta hela veckan. Men det innebar att jag fick avstå mycket vad det gällde kläder m.m. men det gjorde jag gärna. Jag tror att man som mamma gör så gott man kan, och det är good enough. Sluta bry er så mycket, gör som ni känner. Och detta med alla saker som finns idag, behöver man allt. Du skriver en massa om cyklar och hjälmar o.s.v. gör inte det till problem, följ dina känslor. Det är inte så komplicerat som ni gör det till. Med facit i hand, som jag har, så blir det bra på slutet. Mina tjejer och jag har ett alldeles utmärkt förhållande. Nu har dom barn bägge, och tur för dom som har mig nära, och att jag är frisk och kry för min ålder. Född 1940, och passar gärna barnbarnen. Erbjuder mig att hämta och köra till aktiviteter.
Så mitt råd är, ta det lugnt och oroa er inte så mycket, allt blir bra ändå. Men dom som har sjuka barn, vill jag inte blanda in i detta, det är en annan sak, dom mammorna och papporna har det säkert jobbigt. Det finns mycket att tillägga men jag stannar här.
Ta dagen som den kommer.
Kramar till er alla i bloggen
//Solveig ♥️♥️♥️♥️
Du har tre barn under 10! Driver flera?! företag. Har en gård med djur + hus med gård många h bort att vårda och ta omhand. Du har en autoimmun sjukdom som ingen eg vet hur den påverkar kroppen inkl hjärnan. Du har gått igenom en utmattning där fler och fler studier visar på att hjärnan får skador. Långvarig stress ger skador på kroppen inkl hjärnan. Stress kan vara både god och ond. Sjukdomar orsakar stress i kroppen. Du är mitt i småbarnsbubblan delegera det som går till dem. Tex deras ansvar att gympapåsen är packad av dem själva. Dotter sa tex när hon gick i tvåan att hon inte förstod när klasskompisar skyllde på föräldrarna när den glömts hemma då hon sa att hon packat den själv och således hennes ansvar. Nu i pretonår en helt annan problematik… Alla åldrar har sin charm 🙂 Återhämtning är så viktig! Jag är mitt i utmattning som mycket beror på sjukdomar bla autoimmuna och tyvärr när man fått en kan fler dyka upp, en dag i taget det som inte blir gjort är ok! Slutat stryka, tvätten får vänta. Försöker arbeta viss procent. Att vi lever mitt i en pandemi påverkar oss både psykiskt och fysiskt. Visst kan det vara tecken på ev sjukdom både fysisk och psykisk men samtidigt den stress vi har runtomkring oss i dag har aldrig tidigare funnits med att vi kan integrera socialt 24/7 (vägrar instagram :)) att barna inte fått åka slalom eller åkt utomlands överlever de. Att inte bakat lussebullar likaså. Att vårda sin egen hälsa är a och o så viktigt att lära nästa generation att det är ok att livet går både upp och ner. Va rädd om er ❤😷
Ännu en gång sätter du ord på mina funderingar! Jag har inte samma symptom men funderingarna kring vad som är men efter utmattningen och vad som bara är jag är ständigt med mig. Det hade varit skönt att veta som sagt om en borde sparka sig själv i baken eller bara ge sig själv en välbehövlig kram.
Som kille väljer jag att hoppa ifrån ämnet lite, och killgissar vilt! Eller snarare hoppas, att det kan vara något så enkelt som vintermörkret, b- och därmed järn-brist? Ja, det skulle stå Järn!
-Inkompetens och hjärnbrist låter inte så positivt. Jag får lov att boosta upp mig själv, så här års. Mer mat, sömn och motion på regelbundna tider. Inte helt lätt med allt pålagt jultjafs och det som förväntas traditionellt.
Nu tar hunden o jag igen det!
Jag har aldrig varit utmattad men har samma problem med att komma iväg med mina 3 barn. Att åka på skidsemester känns som en mardröm.
Det är inte meningen att kvinnor ska arbeta samtidigt som man har småbarn, med allt vad det innebär.
Som kvinna kan man arbeta och göra karriär när barnen blivit större.
Läs vad sign ”Julia Caesar” skriver på sin blogg, om hur familjen och i synnerhet kvinnorna i Sverige blivit lurade av politikerna sen 50-talet.
/ A
🥀
Jag känner starkt igen det här, stresspåslaget när familjen ska iväg på något. Hela packningssenariot och alla små detaljer som ska vara på plats. Jag har lärt mig att istället för att försöka hålla i kontrollen, släppa och tillåta kaos – faktiskt uppskatta kaos. Skål för kaos! Jag tror fler kvinnor skulle må bättre av att bara se det som en improviserad jazz och bara slänga alla listor. Försöka låta ungarna själva (såklart beroende på ålder) fixa sina egna grejjer och istället uppskatta hela teatern av att komma iväg. Jag tror att det är känslan av att försöka gå kontroll som kan ge utmattning – det är omöjligt att ha för mycket kontroll i kaos, bättre bara att få flow i att låta det vara icke-perfekt.
För mig tog det ett par år utan förvärvsarbete (hade ”bara” jobbet hemma med matlagning tvätt disk barn) innan jag återhämtat mig. Under den tiden kunde jag inte köra bil. Orkade inte för mycket ljud. Var nästan alltid trött i huvudet på kvällarna. Det tar tid. Och för att läka måste vi dra ner på takten rejält. Och hålla takten nere i ÅR. Det finns inga genvägar när man har fullt upp med arbete (barn o hem) även på det som kallas ”fritiden”. Jag har inte jobbat sedan 2018 och har inte planer på att börja på heltid. Orkar helt enkelt inte med det ihop m barnen. Man måste ta hänsyn till vem man är. Det är inte säkert att jag orkar bara för att ”andra” gör det.
Jag känner också igen mig. Det går helt enkelt inte att pressa eller bita ihop på sätt som andra klarar (och jag klarade tidigare). Jag blev utmattad när jag blev ensamstående med ensam vårdnad till mitt barn som då var bebis. Det fanns inte tillräckligt med avlastning. Nu förstår jag inte hur någon kan orka ha mer än ett barn, men det går ju om man har en partner och avlastning. Tyvärr är det extremt svårt att bli frisk som ensamstående också… och att orka försöka träffa en partner… haha… deppigt inlägg. Men just när utmattade anklagas för att ”försöka vara för duktiga” etc, ibland handlar det helt enkelt om att man behöver ta ansvar för andra och inte samhället är konstruerat för att stötta upp tillräckligt för att alla ska må bra.
En adhd-diagnos är inte en förolämpning! Ni som går i taket över det kan ju ta en extra fundering över varför.
Och att antyda att någon har drag av adhd är inte detsamma som en diagnos. En diagnos är dessutom inget man bara får, man kämpar sig till den.
Om du inte har adhd så är det bäst att anta att du inte vet mycket om det, och att mycket av det du vet kan vara fel eller bristfälligt.
Att se antydningar till adhd i det Clara delar, och delat tidigare, är helt rimligt om man vet något om adhd. Sen behöver inte det betyda att hon skulle få en diagnos.
Utbrändhet och utmattning är väldigt vanligt bland kvinnor som har adhd. Sen betyder inte det att alla som är utbrända har adhd. Men det är helt rimligt att ta upp det, då kvinnor är väldigt underdiagnostiserade.
Kommentarsfältet är ju även till för andra som läser. Som kanske behövde precis de kommentarerna om adhd, eller hsp eller stress som människor har skrivit.
Jag tycker att det är jättebra att du lyfter dessa tankar Clara. Många kloka, insiktsfulla kommentarer.
Liksom andra nämnt så låter det dels högst normalt att känna stress med allt du har ikring dig, dels kan det vara men efter utmattning, att det blir svårare att hantera. Det kan vara så att en del är svårigheter/utmaningar i din personlighet, bra att hitta strategier för. Ingen annan kan säga vad det är just för dig Clara, finns inget enkelt svar på det.
Som en del nämnt så kan vissa diagnoser göra det lättare att hamna i utmattning, ADHD och personlighetstypen HSP t.ex. Även bipolaritet. Andra ggr är det ingen diagnos utan mer att man är typen som ställer ofta orimligt höga krav på sig själv och tar orimligt mycket ansvar. Har man sedan inga bra strategier för att planera, för att ha tids- och energimarginaler då blir det än tuffare. Eller om det händer mycket utanför ens kontroll, känslomässig stress är ju ett otyg. Dödsfall, sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa m.m. Även ovisshet och att hålla sig ständigt uppdaterad med info som i denna coronatid och mycket vabbande är så klart sjukt jobbigt också.
Bra att vi hjälps åt att ventilera såna här tankar här och känner oss mindre ensamma och kanske får idéer och uppslag.
Jag känner samma. Fast jag inte ens har barn, kommer inte ha heller. Sambo och husdjur kräver tillräckligt. Jag var utmattad på gymnasiet och har ADHD. Säkerligen sån där HSP också. Jobbar på att bygga bort alla besvärliga moment. Men jobbar som sjuksköterska så stressen på jobbet kvarstår såklart. Vet inte hur många som tycker situationer som skidutflykten är… enkel?
Känner igen mej. Var utmattad 2015 och sedan dess tål jag ingen stress och måste göra allt i min takt. Jag beundrar dej som kan hålla igång familj och tre barn. Var rädd om dej och ta hand om dej. Kom ihåg att det inte är hela världen om man glömmer något som man borde kommit ihåg. Kram Kram
Jag har ingen diagnos, det kan jag säga med säkerhet pga är själv psykolog. Men som du beskriver det har det alltid varit för mig.
Alla har vi naturligt olika lätt eller svårt för de förmågor som ligger bakom att klara av att planera och packa inför en utflykt. Det smärtsamma här är att det varit annorlunda för dig innan, förstår jag. Vill bara lägga till ytterligare ett perspektiv. Dvs att för vissa är detta det helt normala. Trots att det gör livet så sjukt galet svårt allt som oftast.
Tror också det handlar om smärtan i att man upplever en försämring. Samma här, vet dock inte om det är utmattningen, depressionen eller de två krävande barnen som är orsaken. Så har bestämt mig för att släppa det bara. Jag har förändrats, punkt.
Jag tror absolut man får men efter en utmattning. Studier har ju visat att hjärnan sju år efter en utmattning fortfarande bär spår av skador. Och som du skriver har du säkert kunna anpassa din vardag efter dina behov varför du inte helt märker av kvarstående besvär, men det är ju just så man ska göra tänker jag! För att kunna läka. Anpassa sin vardag utefter att man har haft en utmattning. Sen tycker jag inte heller att man ska glömma hur sinnesjukt tuff logistik med barn är. Asså herregud, få ut tre ungar i slalombacken är ju svinstressande. Tänker att heja dig som faktiskt klarar av det!
Finns det NÅGON här inne som INTE känner igen sej som också har tre ungar? Skulle inte tro det 🙂
Ständigt dessa packningar av galonisar, kepsar, solfaktor, blöjor, vattenflaskor, barnvagn, våtservetter. Passa tider åt tre barn, tom tank i bilen, slut på mjölk, en unge som blir bajsnödig just som alla satt sej i bilen. Hjärnan ville explodera varje dag! Nu med två vuxna barn och bara en tonåring kvar hemma får jag nästan rysningar av minnet av att packa för en fjällsemester med tre barn, hur fasen orkade vi? Men se, det gjorde vi!
Kämpa på! Och lägg ribban lågt. Det går att åka till jobbet utan mascara också.
Håller med!
Skillnaden mellan att ha många bollar i luften innan barn och efter barn är alla känslor. För varje barn kommer med så mycket man kan/bör ta hänsyn till plus dessutom relationer mellan barnen själva. Det är så mycket mer komplext än att ha mycket att hålla koll på när man har många att hålla koll på. Och man kan göra hur många listor och förberedelser som helst men de mänskliga faktorerna kan man inte planera bort.
Så känner jag iaf.
Ja! Det är också något med kombinationen att småbarn kan vara så svåra ibland, och ändå funkar det ofta bäst om man orkar tänka ut en distraktion, eller vända situationen på ngt sätt…fast det man i stort sett alltid vill när det är bråttom är att bara köra över dem. Ryta ”tyst” och hiva in dem i bilen. Det är att man inte kan behandla dem som saker som gör det så jobbigt mellan varven. 😉
Hello Clara!
Känner igen mig så! Jag tror varken du är inkompetent eller utbränd i det du tar upp i inlägget. Prova att göra allt det där UTAN barnen, jag lovar att det kommer gå galant.
Hej jag är 58 och har haft en nära utmattning och känner att inte hjärnan hänger med på samma sätt längre. Jag har ju stora barn men känner att vi skall iväg på något fryser hjärnan ihop. Har jättesvårt att planera och logistiken är så svårt. Men jag kämpar på och tror att man kan träna upp hjärnan igen. Mvh Åsa
Det är helt normalt att det är just så jobbigt! Kanske att den typen av personlighet som inte förstår hur jobbigt det är utan tror att det är lätt, är den som blir utbränd? Sen tror jag absolut att om man varit utmattad så kan stress väcka stark ångest.
Här kommer ett riktigt deprimerande svar: jag har upptäckt att om man helt slutar bry sig – inte engagerar sig i det som händer, inte söker glädje eller spänning utan distanserar sig helt – så går det jättebra att lyckas med allt det där. För mig är det tyvärr en så effektiv strategi att jag tar till den regelbundet – jag beter mig som en robot, och blir mycket effektivare. Hemligheten är att tänka att man tittar på någon annan som arbetar, vars liv är helt från kopplat ens eget. Man blir inte glad av det som händer, inte ledsen, man bara gör.
…….varsågod för tips.
Vad ledsamt att du känner att du måste ta till en sådan strategi. Hoppas din situation ändras så det finns utrymme för dig att vara dig. Kram
Tack ska du ha! Ja om inte annat så tänker jag att när de värsta småbarnsåren är över så…men du har rätt, och jag vet själv att det inte är sunt… Men det ÄR effektivt.
Kan bara dela med mig av hur det är för mig men jag känner igen mig i det du skriver och har aldrig varit utmattad och har ingen npf diagnos (många har skrivit om det i kommentarerna). För mig blev det påtagligt mycket värre när vi fick tredje barnet. Det är som att det fick bägaren att tippa över. Att ta sig iväg samtidigt på morgonen eller utflykt är så otroligt ansträngande att det nästan kan kännas omöjligt. Alla barn (8, 4 och 1,5 år) har olika behov och takt och med den yngsta som måste punktmarkeras för att inte riva huset så är det knappt det går ihop.
Ville bara dela med mig och kanske ge lite perspektiv på att det kan vara hyfsat ”normalt” att känna så med tre barn.
Jag har ingen erfarenhet av utmattning men tänker att man ibland bara måste kunna vara dålig på något? Jag tänker att vissa saker kanske man bara inte reder ut? Jag löser inte pappersräkningar men jag kan hålla hela familjens kalender i huvudet och se till att alla är där dom ska när dom ska. Jag tänker att det bara är så att vi har olika starka sidor ibland.
Jag har också varit sk duktig flicka och pressat mig själv för att göra det allra yttersta.
Det var ju så klart inte hållbart utan jag gick in i den berömda väggen, med socialfobi , och panikångest . Var väldigt sjuk i flera år och gick på lugnande och fick sedan antidepressiva i stället. Jag var inte så hjärntrött efter det men jag klarade inte att stressa.
Fick 4 barn på 4,5 år ( därav 2 tvillingar ) . När den äldsta var 6 år fick han diabetes . Min man hade resande jobb och var bara hemma på helgerna.
Det var en tuff period särskilt när barnen var små, samt med ett diabetesbarn, men det gick bra , det fick bara gå . Fick planera allt så kläder till barnen låg klart på morgonen, allt måste vara förberett.
Jag drev ju även ett jordbruk med mjölkkor så det var full fart hela tiden.
För snart 20 år sedan fick jag diagnosen ME ( kronisk trötthet ) samt Fibromyalgi.
Den tröttheten som drabbade mig var fruktansvärd. Jag har än idag ingen energi , och det blir inte bättre efter vila eller sömn.
Mitt minne är påverkat, tål inte höga ljud eller skarpt ljus.
Klarar ingen stress överhuvudtaget.
Åker jag och handlar på måndag så måste jag vila på tisdag.
Man mister hela livskvalitén.
Jag tror att efter utbrändheten jag fick som 18-åring , och all stressen jag hade med barn och gård så sa kroppen ifrån , och på mig blev det sedan helt stopp på grund av ME.
Så ta det lugnt Clara , vila när du kan.
Jag fick även lära mig att om man vilar , då skall man inte läsa en bok eller liknande , utan blunda och försöka att slappna av, eftersom hjärnan behöver en paus utan intryck.
Ta vara på dig.
Kram
Ibland undrar jag om man någonsin blir helt bra 🤔 känns inte så.
Kram Erica
Har funderat på samma sak den senaste tiden! För mig landar det nog i ovanan att göra vissa saker, exempelvis det där med att ta sig iväg på morgonen i tid och i ordning.. jag har inte behövt göra det på ÅR, dels pga utmattning och dels pga hemmajobb. Jag är liksom ovan? Lite som när man börjar jobba igen efter en lång semester och man knappt minns hur man tar sig in på jobbet och ännu mindre hur man tar sig in på datorn. Det är bara OVANA. I vissa situationer tror jag att hjärnan låser sig för att jag tidigare tyckt något varit jobbigt, även om det egentligen inte är det längre. Brukar försöka utmana mig själv där, så när det låser sig backar jag ett steg och tänker ”är det jobbigt eller tror jag att det är så jag ska reagera? Och isåfall VAD är jobbigt?” Lever med listor för att det ska gå, men det stör ju ingen så det tänker jag fortsätta med. Att vara snabb som en vessla på morgonen kan jag bli sen när/om jag måste bli det och får öva upp den färdigheten varje morgon. Tills dess tänker jag fortsätta skriva listor och trippelkolla allt 🤷♀️
Har gått igenom en cancerbehandling med ett av våra barn (snart 10 år sen nu). Sedan dess har jag svårt att minnas saker, blir stressad över ingenting. Tycker skolmorgnar är hemska, speciellt om man ska till jobbet själv efteråt och är stressad över att man inte ska komma dit i tid. Var aldrig bra på att hantera stress men det är mycket värre nu. Måste ha otroligt mycket tid för återhämtning, kommer aldrig mer att kunna jobba heltid. Det är ok, det är så här det är nu, jag börjar acceptera mitt nya jag och anpassa mig efter det. Skönt att veta att det finns fler ♥️
Jag har nog mest accepterat att jag inte har en vardags-hjärna.
Nu håller mitt fritids-jag på att vakna efter en lång period av jobb/vardag och jag ser ju hur tydligt jag är en kreativ person. Jag skriver och läser otroligt mycket – och i mitt jobb är kreativa lösningar en nödvändighet och att kunna möta människor (och de bra samtalen måste få ta tid). Jag är extremt stresstålig och kan arbeta 16 timmar med nästa grej, nästa grej, nästa grej samtidigt som jag styr upp och fokuserar framåt, utvärderar vad som inte funkar och justerar. Sova, på’t igen. So it ain’t that.
Jag måste acceptera att all logistik kring barn och ja, att vara en normal vuxen kommer däremot alltid att vara svårt: packa grejer, komma ihåg saker, ha koll på en massa tider, laga mat (mest att handla den innan) osv kommer alltid att vara ett nödvändigt ont. Jag gör dem, det går bra – men det ger min själ ca noll och ingenting. Samma med administrativa uppgifter på jobbet. Jag glömmer, föhalar och undviker så långt det går.
Jag får tyvärr dock mest leva med dessa delar, men kommer alltid att känna mig klappkass när de görs. Tur man är bra på annat 😉
Jag tror att felet ligger i ”standarden” iaf den många vill visa upp. Och när man är en person som inte pallar med de grejerna är man utmattad, har adhd eller är lat.
Du gör ju massa som många människor inte skulle klara, eget företag, bra på att laga mat och baka, kreativ på många sätt, har hand om gamla hus, kör bil på norrländska vägar, föreläser osv osv. Lägg allt det på en som utåt sett älskar storhandling, ordning och reda på många saker. Nånting blir lidande. Dygnet är lika långt för oss alla.
Jag tycker också det är såå jobbigt förbereda utflykt med familjen. Eller att packa för en resa. Inte själva utflykten/resan i sig, för den har ju som oftast jag tagit initiativ till och planerat men sträckan dit. Fy så jobbigt. Det är som att varken orken eller bara viljan inte finns där. Har också varit utbränd men tror ändå att det är min personlighet. Har alltid tyckt det har varit jobbigt att åka iväg och ha med sig matsäck och allt sånt. Packa inför stranden är ju det värsta som finns. Men sen när jag sen är på plats så njuter jag. Men sen är det samma känsla när vi ska hem och allt ska packas upp. Bara blä!
Du är varken utmattad eller inkompetent. Du är bara en vanlig människa.
tack för detta inlägg <3
Jag var sjukskriven på grund av utmattning 2017, tror jag att det var. Har hela mitt vuxna liv brottats med depressioner och tror att jag även var utmattad när jag var omkring 20. Ville så gärna duga för dåvarande killens mamma, vilket jag förstås aldrig gjorde. Nåväl. Jag har inte mycket energi. Att åka på utflykt är till exempel ett nästintill oöverstigligt hinder. Jag löser det så, att vi är ute och friluftar och sedan äter vi inomhus. Eller kanske går ut och äter, så att man inte ska behöva fundera på maten när man varit ute och sedan kommer in hungrig. Det gäller att hushålla med energin, den ska ju räcka till så mycket! Och även om man gör något som är roligt, tar det på krafterna. Jag tänker att det är men efter utmattning, men samtidigt är det ju svårt att veta hur det hade varit om man inte blivit utmattad 😊
I år är det elva år sedan jag kraschade och jag har landat i att jag aldrig någonsin blir frisk. Och jag är inte inkompetent – jag har bara ett större behov av att få göra saker på mitt vis för att livet ska fungera. Och exakt precis just nu tänker jag att frågan är om jag var frisk innan – det är ju så bisarrt att man tar ut sig så till den milda grad att en läkare sitter och säger att man lika gärna kunde fått en hjärtinfarkt.
Hursom. Jag hade det tufft med planering och logistikgrejer redan innan utmattningen men då körde jag bara på och gjorde allt på det viset som det förväntades – så det bidrog till att hamna där jag hamnade. Nu går det inte alls, det är inte ens lönt att försöka göra som innan för då kokar huvudet över på nolltid och det är inte någon energi kvar till det som ska göras. Att försöka packa lätt och hålla tider går bort fullständigt och mitt barn lämnar jag in på förskolan på ett ungefär samma tid varje dag.
Hej. Nu är jag en gammal tant 80 +, så jag ska kanske inte yttra mig. Men jag frågar mig varför alla har diagnoser idag? Är det verkligen så jobbigt att ha hem och man och barn? Ni bor i fina varma hus, de flesta har relativt god ekonomi, men ändå är allt så jobbigt. Idag lever vi ändå i ett samhälle där männen gör väldigt mycket, sådant som inte var tänkbart förr. Tänker på min farmor som fick 12 barn, fattigt och eländigt, hur klarade hon sitt liv. Min pappa hade t ex inga skor en vinter när snön kom
Men hon löste det. Detta är ingen ursäkt för att mammor och pappor idag inte ska få må dåligt, men lite perspektiv på alla dessa svar till Clara. Lite förvånad att ingen har reagerat utan att alla tycker likadant. Jag kan inte gå in i debatten för jag hade förmånen att vara hemmafru i några år, med bara två barn. Ska kanske vara glad att jag fick barn på sjuttiotalet, då livet inte var så stressigt och komplicerat. Men ta vara på tiden med era barn, snart är dom stora och utflyttade, och då får ni tid för allt ni vill göra.
Ha det gott och var rädda om er.
Det är väldigt jobbigt att få höra att man ska njuta av tiden när barnen är små när man är utmattad. Man är redan ledsen över allt man inte orkar göra med sina barn när man inte orkar t ex packa till en utflykt.
Det hjälper ”tyvärr” inte att andra inte kunde köpa skor till sina barn. Jag ser heller ingen glädje i att barn och föräldrar i andra länder har det mycket, mycket värre. Det är bara sorgligt.
Hej Solveig!
Intressant att få ett mer långsiktigt perspektiv på fenomenet livspussel! Självklart finns det mycket att vara tacksam över i den tid vi nu lever men allt vad det innebär med ökat materiellt välstånd, stor andel relativt jämställda förhållanden och rött till förskola. I mitt och mina vänners liv kan jag se några viktiga stressorer som jag misstänker blivit vanligare de senaste årtiondena:
– Brist på avlastning med barn, dvs ingen släkt/familj i närheten alt mor o farföräldrar som fortsatt arbetar och därmed inte kan hjälpa till i perioder av med hög belastning.
– Ett arbetsliv som kräver mkt flexibilitet och där arbetsuppgifter är oklart avgränsade, dvs man blir ”aldrig klar”, ägnar mkt energi åt gränssättning, ifrågasätter sin prestationsförmåga etc. Många gpr ner I arbetstid för att få mer tid till barnen, men utför ist nästan 100 % jobb på färre timmar men med sämre ekonomi.
Obs önskar inte tips på hur lösa ovanstående, erbjuder bara en bild av vad jag upplever från min lilla horisont. Självklart många som har det betydligt tuffare som ensamstående, med otrygga anställningar, barn m funktinsvariation etc.
Solveig, jag har två barn och är själv född på 70talet. Mina föräldrar hade alltså barn på 70- och 80talet. Skillnaden vad gäller vilka beslut som behöver fattas kring barn är ENORM jämfört med förr. Mina föräldrar behövde inte ägna något av följande ens den minsta tanke: Vilket babyskydd ska man ha? Vilken bilstol? När är barnet redo att åka framlänges? Vilken liggvagn av alla dessa tusen modeller passar oss? Vilken sittvagn? Skall man ha andningslarm för säkerhets skull? Vilken bärsele är bra? Vilken bärsjal? När är det bäst att börja med smakportioner, när ska man introducera gluten? Ska man kanske långtidsamma? Vilken förskola skall vi välja? Vilken skola skall vi välja? Skall vi ha balanscykel eller köra på stödhjul? Vilken cykelhjälm bäst? Eller skall vi ha en allroundhjälm som också funkar vid skridsko och pulka? Hur mycket socker är lagom? Skall vi äta vegetariskt? Eller kanske veganskt? Vad är bäst för miljön? Skärmarna då? Hur mycket är för mycket, hur tidigt är för tidigt? När är barnet stort nog att ha egen mobil? Vad gör man åt nätmobbning? Och risken för grooming? All porr som finns ett knapptryck bort, alla våldsamma filmklipp ur riktiga verkligheten (inte snälla Hollywood…), nätdroger, gambling? Skall man ha GPStracking i mobilen eller inte? Moped eller mopedbil eller får cykeln räcka? Mår mitt barn bra? Känner sig barnet tryggt att prata om känslor med mig, känner sig mina barn sedda och bekräftade som de är? Hur ska vi förmedla att sociala medier med filter och vinklar inte är det riktiga livet?
Förr fick man ett råd på BVC och så följde man det. Ingen hade liksom någon annan information att komma med. Enkelt. Nuförtiden får du tusen motstridiga råd om både smått och stort vare sig du vill eller inte från omgivning, tidningar, nätet… Bara en så självklar sak som vaccinationer ifrågasätts…. Och glädjande nog har allt fler föräldrar börjat inse vikten av att PRATA med sina barn, inte bara om läxor och veckopengen, utan om känslor, relationer, identitet, mående…. Förut var man liksom nöjd om man kunde ge barnet tak över huvudet och mat på bordet. Nu när vi har det så vill vi också ha en djup relation med våra barn. Och det tar tid, det tar engagemang och det tar energi.
Så mycket huvudet på spiken i denna kommentar Anna! Blir alldeles matt av att läsa det du skriver och lite uppgiven av hur samhället ser ut. Och även om man försöker använda sitt sunda förnuft så matas man hela tiden av all denna information kring olika saker. Det är en stor baksida av informationssamhället som vi lever i. Framsidan finns också, förstås, men det kostar mer än det smakar, tror jag.
Tack för dina inlägg också Solveig, jag tycker det är givande att läsa dina tankar o perspektiv.
Som vanligt är det mesta en gråzon, få saker självklart svart eller vitt. Vi försöker alla göra vårt bästa och formas mycket av den tid vi lever i ❤️
Cajsa!
Glad att du läst mitt inlägg
Tror det är bra med perspektiv. När man läser 200 inlägg, och alla har problem, så undrar jag, är det så jobbigt att leva och ha barn? Jag tycker inte man ska bry sig så mycket om andra, vad dom gör och köper o.s.v. Lita på er själva, gör som ni känner, och våga stå på er. Hoppas att alla som skriver hur dåligt dom mår och hur trötta dom är, kan få avlastning någon gång då och då. Men livet är inte en dans på rosor, men jag kan trösta er alla trötta mammor med att det kommer dagar, då ni saknar det ni har idag. Nu ska jag inte trötta er mer med kommentarer, utan säger, alla mammor är bäst för sina barn. Styrkekramar till alla. Ha en bra fortsättning på det nya året. //Solveig
Så bra skrivet!, född i början av 80-talet och har själv två förskolebarn nu. Alla dessa beslut och all information som ska hanteras.
Ja du Anna! Kanske var det så, en massa alternativ som inte fanns, men måste man ha råd till allt. Har människan slutat tänka själv. Jag umgicks mycket med mina barn, vi pratade varje dag, och dom var mycket öppna, och är än idag. Mannen reste och var bara hemma över helgen. Men vi blev ett team tjejerna och jag, var med dom på det mesta, och i tonåren fungerade jag som taxichaufför. Ville veta var dom var och hämtade dom mitt i natten. Jag arbetade också, men halvtid. Vi tyckte det var bäst för barnen eftersom pappa var borta hela veckan. Men det innebar att jag fick avstå mycket vad det gällde kläder m.m. men det gjorde jag gärna. Jag tror att man som mamma gör så gott man kan, och det är good enough. Sluta bry er så mycket, gör som ni känner. Och detta med alla saker som finns idag, behöver man allt. Du skriver en massa om cyklar och hjälmar o.s.v. gör inte det till problem, följ dina känslor. Det är inte så komplicerat som ni gör det till. Med facit i hand, som jag har, så blir det bra på slutet. Mina tjejer och jag har ett alldeles utmärkt förhållande. Nu har dom barn bägge, och tur för dom som har mig nära, och att jag är frisk och kry för min ålder. Född 1940, och passar gärna barnbarnen. Erbjuder mig att hämta och köra till aktiviteter.
Så mitt råd är, ta det lugnt och oroa er inte så mycket, allt blir bra ändå. Men dom som har sjuka barn, vill jag inte blanda in i detta, det är en annan sak, dom mammorna och papporna har det säkert jobbigt. Det finns mycket att tillägga men jag stannar här.
Ta dagen som den kommer.
Kramar till er alla i bloggen
//Solveig ♥️♥️♥️♥️
Solveig och Ina:
Jag visste liksom medan jag skrev mitt inlägg att någon direkt skulle slå ner på något konkret (men en cykel? Hur kan det stressa dig? Köp en bara!) och helt missa poängen med mitt inlägg…. Idag har vi tusen val där det förr kanske fanns ett eller två. Det tar energi att aktivt behöva strunta i alla val. Det tar energi att sortera och hantera allt informationsflöde. Det tar energi att behöva hantera en medveten eller omedveten beslutsprocess om minsta lilla. Den som påstår annat ljuger eller har missat allt vad den senaste hjärnforskningen säger.
Hej, jag tycker att du är klok Solveig. Tror du har en del facit, även om mycket är olika från familj till familj.
Alla de där valen som rabblas behöver man väl inte ta ställning till, mycket är ju inte särskilt viktigt(?) Köp den närmaste på Blocket, ärv vänners, eller köp den dyraste om du vill.
Det är annorlunda i dag, men mycket säkert lika. Och det är gnälligt kan jag också tycka. Med all respekt för utbrändhet.
Jag surfar för mycket på mobilen, mina barn bråkar, jag gnäller lite för ofta. Men herre gud vilken ynnest. Jag och min man har tre friska kompetenta barn. Jag försöker att lita på barnens och min relation. De är vansinnigt livliga alla tre. Men vilken ynnest och lycka. Jag vill inte att de alls ska bli större. Sörjer faktiskt. Men det är olika för alla. Vad som passar en. Små barn är ofta levnadsglada, positiva och fulla med kärlek. Gott för ens ego.
Att det är synd om en utbränd, för att någon säger ”njut”är väl inte motsägelsefullt.
Det är bra fint för de flesta att ha små barn. Tror jag. En påminnelse är aldrig fel. Om att tiden är svidande förgänglig.
Jag funderar på exakt samma sak varje dag. Är det nåt fel på mig, eller vår vardag som gör att jag tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att stiga upp ur sängen på morgonen, packa till resor eller utflykter och få ytterkläder på barnen?? Hur kan det någonsin bli en hyfsat fungerande vardag när det tar minst två timmar innan alla är påklädda, har ätit frukost, gått på toan? Och då har jag bara två barn än så länge och en partner som gör mycket. Och har inte ens varit utmattad. Har också alltid varit sen och haft svårt för att organisera min vardag innan barnen. Sen gick det ju inte längre, utan planering och utan att vara ute i god tid funkar ju nästan ingenting när man väl har barn. Ibland tänker jag att den dagen de är stora, då kommer allt bli sååå lätt, när det bara är mig själv som jag behöver planera för och få i ordning. Eller så tänker jag att det aldrig har varit livsviktigt att kunna passa klockslag och packa resväskor under stora delar av människans historia. Däremot har det varit viktigt för överlevnaden att kunna maxa tiden för vila. Så jag kanske inte är helt felprogrammerad egentligen…
Jag tycker att det låter helt normalt och absolut inte konstigt! Känner verkligen igen mig, att ta sig ut på utflykt med flera barn och särskilt vintertid är ansträngande och i synnerhet i början på säsongen innan man trimmat in sig på vad som ska med, ha koll på utrustning och att barnen vant sig med pjäxorna etc. Men som du skriver så är det ju oftast värt det när man väl får en härlig stund eller solglimt i backen!
Jag tycker absolut inte att du verkar inkompetent på att organisera och planera. Tvärtom, kolla bara på dina berättelser om resor genom Sverige som ensam vuxen med barn, massa släktfester, fika, bjudningar, utflykter och pysselkvällar. Även om jag absolut inte känner dig så är jag övertygad om att du hade klarat av att passa samma tid varje dag om situationen krävt det, det handlar nog mest om vanor.
Ta det lugnt!😎
Tycker också tiden när man packar innan man är på väg på någon liten resa med familjen är fruktansvärd. Blir också enormt stirrig och stressad. Tur att min man är lugn, strukturerad och organiserad vid de tillfällena. Hoppas att det blir bättre när barnen blivit större, tycker det går lite lättare nu. Lämna barn på morgonen är okej, blir bättre ju äldre de blir. Nu har jag bara två dagar i veckan då jag ska lämna två barn. Äldsta sonen klarar sig själv.
EXAKT detta har jag funderat på i ett par dagar. Vad är vad? Jag lever (just nu) också ett ganska flexibelt liv och kan anpassa livet med/efter utmattningen relativt bra. Men jag känner också ofta att jag lurar mig själv. Idag har jag till exempel en ganska bra dag och då kan och vill jag gärna göra ALLT. Igår låg jag mest i sängen och var superdeppig pga totalt viljelös. Känslan av att inte vilja någonting är min läskigaste. Och så den där otroligt låga stresströskeln, som jag också gärna förtränger. Nej, du är inte ensam. Att packa/packa sig iväg kan kännas som om man ska bestiga berg utan någon som helst utrustning. Och den där känslan av att ha styrt upp, gjort listor och ÄNDÅ glömma.. jag hatar den. Då har jag troligtvis jobbat upp en stress under tiden som gjort att jag zoomat ut och hoppat över vissa steg. För mig svartnar det inte för ögonen, det är istället som att jag trängs ut ur min egen kropp.
Tack för att du skrev om detta viktiga. Vi får stötta varandra!
Jag lyssnar mycket på Björn Nattikho Lindeblad och jobbar med att försöka acceptera varje stund och känsla för vad den är och möta den i kroppen. Kroppen verkar vara en viktig nyckel till de andra delarna av mitt varande.
Som igår lyckades jag till slut gå in i kroppen och acceptera att jag absolut inget ville och då släppte ångesten och stressen faktiskt. Kanske är det därför jag har en bra dag idag.
Heja dig!
Ps. Apropå att bestiga berg och kanske även accpetera hur man är funtad, filmtips: ”14 peaks” på Netflix.
Känner exakt detsamma, hjälper inte ens med packlistor. Blir ofta förvånad över vad jag egentligen har tagit med 😂 i lördags skrek jag åt 9åringen att det fattar väl varenda tomte att om underställs tröjan är för liten så söker man fram en ny inte tar på en croppad hoodie. Finns få saker så ger mig sånt tunnelseende som när man ska på utflykt och lyckas få med allt 🙈
Jag har inte varit utmattad men tycker ofta också att vardagliga sysslor som andra tycks klara utan problem känns oöverstigliga.
Du ha fått många kloka svar. Det här är mest en bekräftelse:
– det är vanligt att bli trött när man har barn i den åldern, och du har tre. (Det blir på så sätt lättare när de blir äldre, men då blir också problemen större.)
-det är vanligt att bli trött när man har många omkring sig, även sådana man tycker mycket om, och har man varit utmattad (en eller flera gånger) är man mer känslig. Nervsystemet tar flera år att läka inklusive resiliens mot mycket stimulans.
-och ja, jag tror med bakgrund att du nyss skrev att du ska upp två timmar tidigare för att skriva, att du tror att du är friskare än vad du är. För det tror jag också alltid (en mänsklig tanke) och jag blir förvånad varje gång när jag upptäcker att jag inte är det (och då har jag gjort den här dansen fram och tillbaka i över tio år).
Frågan jag ställer mig är varför jag hela tiden tror att allt ska kunna optimeras, när jag samtidigt har en grundinställning att livet mäts inte i optimerad tid? Din syster kanske behöver en extra skjuts i sitt skrivande (jag gjorde lika när jag var doktorand), men som forskare kan man inte fortsätta med att försöka klämma in lite extra skrivtid varje morgon för det blir inte hållbart i längden. Grejen med balans i livet är väl (?) snarare så att man ska ordna en vardag där det inte behövs extra skrivtid det långa loppet. Att man inser att man blir trött av stoj i hallen och hittar lösningar på det (tex någon annan tar den biten eller man lägger in vilotid innan/ efter). Att man lär sig att lyssna inåt mer. Och hjälp vad det sista är svårt – jag övar och övar och hoppas att en dag har jag närmat mig målet mer. Det som jag numera vet med fasthet är att min bild av ’hur livet ska levas’ och ’vad alla andra kan’ betyder inte ett vitten, utan jag måste finna min nivå utifrån min kropp och hjärna.
Jag känner igen mig i så mycket, förutom att jag inte brukade vara sen 😉 Fast det är jag nu istället oftast eller på gränsen.
Små enkla saker kan ta en evighet att utföra och då även kännas som man ska bestiga berg. Stress klarar jag inte alls, får fysiska symtom.
Fick du söka hjälp? Jag känner att det är svårt att försöka få hjälp, att det här är något som jag måste lösa själv.
At my age, soon to be 35 years old I just got diagnosed with inattentive adhd. This sounds like me in a nutshell. What have helped me tremendously is attitude magazines website, even before I got my diagnose. Even if you don’t have adhd but suffer from this I would recommend their adult section. Lots of love
Clara och alla andra som beskriver virret med allt detta- känner inte igen mig för 5 öre. Aldrig stressat m barnen- typ aldrig kommit försent till något och har trots världens minsta packning aldrig känt saker blivit katastrof. MEN så många andra tårtbitar som saknas i mitt liv som jag är så ”avundsjuk” på hos andra. Så tror jag det är, alla har vi våra blinda fläckar och det är banne mig inte lätt att kompensera/fixa till oavsett vad det beror på. Såklart extra tufft om det är rest av ohälsa. Jag har väldigt svårt att få till kläder och inredning och ser så upp till alla er kreativa snyggon. Som tur är gillar jag det jag ngn gång köper forever och tar hjälp av min begåvade mamma för att då och då uppdatera min garderob. I gengäld är jag den som styr upp och planerar alla våra gemensamma högtider men delegerar såklart ut ”piffet”. Så otroligt att få ta del av alla era historier, tack. Blir ödmjuk inför livet, både dess toppar och dalar.
Ja Clara du är helt normal, bara för stora krav på dig själv, du är mänsklig, du har varit utmattad för inte så länge sen var rädd om dig. Blev riktigt orolig när du skrev att du skulle börja dagen med jobb i gryningen , tänk om, ta det lugnare, livet är inte oändligt, du har tre ganska små barn som behöver dej, dessutom ett krävande arbete .Man vill ofta så mycket, jobbigt att inse att man har sina begränsningar, känner igen det… Livet går vidare även om det inte alltid blir som man trodde, kan till och med bli bättre om man bromsar ner det lite… Hitta din rytm du är fantastisk precis som du är. All kärlek till dej
Fast är det inte ett barn som tillkommit efter utmattningen? Lite mer att hålla reda på då även om de stora fixar en del själv.
Jag var sjukskriven för utmattning för två år sedan (tror jag, min tidsuppfattning har aldrig återhämtat sig…) jag är mycket bättre nu men inser då och då att en del saker inte är bra än och en del saker kanske jag helt enkelt få acceptera att ”så här är det nu”. Stresstoleransen är verkligen den stora delen där. Det finns ingen upptrappning utan det går från noll till full on, jag tappar förmågan att tänka och blir stående handlingsförlamad, får gå åt sidan, hitta en liten sak att ta tag i och jobba mig stegvis tillbaka till vad det nu var jag skulle åtstadkomma.
Kära clara, bromsa dig. Ta kroppens signaler på allvar.
Du Måste sova ordentligt.
Jag förstår att det inte är så
lätt med 3 barn, o mycket som
”påckar” i skallen, helst sådant
som är roligt.
Positiv stress, kan oxå bli för mycket. Det finns ett uttryck,
Man kan skratta sig in i väggen.
Skjut upp ditt skrivande på morgonen. Vi är många som behöver dig, så öka inte, utan gå ner…
God fortsättning till kära Clara!
tusen🤗🤗🤗
Titta en-två generationer bort. Då var det ett heltidsjobb att vara morsa/fru – och inte hängde man i slalombacken heller. Dit skickade man väl på sin höjd barnen medan nästa måltid förbereddes (eller så kanske de bara njöt av lite egentid 😉
Det är inte så att jag skulle vilja ha tillbaka det där… men det är kanske inte så konstigt att man blir stressad av dagens liv. Och att det finns en anledning till att så många går in i väggen
Jag kan känna likadant om sådana ändå vardagliga aktiviteter. Jag tänker att ”grundstressen” i samhället och i många personer har ökat så pass mycket att vi hela tiden är ”för” stressade. Blir det någon ”extra” stress så kan det upplevas just sådär som du beskriver. Hastigheten i de flesta aktiviteter ökar utan att vi reflekterar över det, vi accepterar och kör på. Jag vill gärna gå emot detta, få ner vardagslunken till just ”lunk”, sluta stressa över att hela tiden prestera mer på jobbet, sluta jämföra hem och trädgård med grannarna, sluta jämföra mig med mer högpresterande och ”framgångsrika” vänner. Svårt men viktigt för att jag inte ska krascha in i den där berömda väggen.
Tänk om det inte bara är det att vi alla har adhd, hps, utmattningssyndrom, osv, det kanske är den verklighet, samhälle, vi lever i som kräver för mycket av oss. Bara en tanke.
Exakt så! Jag har nyligen fått diagnosen ADD vid 43 års ålder och har äntligen fått en förklaring till att livet aldrig har funkat för mig (och då menar jag inte instagram-livet utan väldigt basic saker som att jobba och ta hand om sin hälsa). Kan vi inte hålla två tankar i huvet samtidigt – BÅDE att vi lever i ett sjukt samhälle som inte är anpassat efter människor OCH att det finns en underdiagnosticering av kvinnor med npf?
Precis Ulrika! Grattis till dig med! Vi har rätt att förstå hur våra unika hjärnor fungerar då det faktiskt är en avsevärd skillnad i jämförelse med den neurotypiska hjärnan. Upplysning är alltid vägen framåt.
Det behöver inte vara någon motsättning där, då jag som Autistisk fungerar utmärkt på mina egna villkor och förutsättningar så självklart spelar den miljö jag befinner mig i och de krav jag utsätts för roll för min funktionsvariation som endast blir en nedsättning då jag måste anpassa mig och leva upp till krav jag inte har medfödd förmåga till. Har man inte gått genom livet med den starka känslan av utanförskap i grupp, misslyckanden i sociala relationer, säger rakt ut vad man tycker och tänker utan filter och blir dömd därefter alternativt sluter sig helt och säger ingenting osv osv.. så kanske det inte ligger någon diagnos i grunden men vi som vet, vi vet! För vi har sökt svar så länge vi kan minnas. Det kan kännas smått hotfullt och upplevas som att människor vill ta ifrån oss vår diagnos/identitet ibland. Jag är min diagnos, jag är Autistisk och det skäms jag inte över för det är förklaringen till hela mitt liv, det är inget jag gömmer mig bakom, det är något jag lever ut. Men du har såklart rätt till dina tankar.
Exakt så! Jag har nyligen fått diagnosen ADD vid 43 års ålder och har äntligen fått en förklaring till att livet aldrig har funkat för mig (och då menar jag inte instagram-livet utan väldigt basic saker som att jobba och ta hand om sin hälsa). Kan vi inte hålla två tankar i huvet samtidigt – BÅDE att vi lever i ett sjukt samhälle som inte är anpassat efter människor OCH att det finns en underdiagnosticering av kvinnor med npf?
TACK! Du sätter ord på precis det jag känner kring denna typen av uttalanden.
Varma hälsningar från en stark kvinna, med högfungerande autism och adhd, som fått söka svar hela sitt liv och fick utredning först vid 33 års ålder. All den hemska skammen av att vara fel rann av mig när jag äntligen fick chansen att förstå mig själv.
Grattis Karin att du hittade svar till slut. Vet hur livsavgörande det är och viktigt att bekräfta, se och validera varandras erfarenheter i en omgivning som alltför ofta vill minimera och vifta bort ens upplevelse som något som alla går igenom. Tack!!
Inte varit sjukskiven men hade en massa kroppsliga symptom på att jag var på väg ditåt. Lyckades väl därmed vända det i tid. Men för mig va tiden med två små barn tuff, inte så att jag inte också njöt av allt som hörde till. Men hjärnan va inte på den nivå jag önskat. Men vem vet vad som är rätt och fel? Kanske tar vi det som är bra från alla vi känner och ser (tex på sociala medier) och skapar oss en bild av hur man borde vara… bara det att vi ser ju mest det andra åstadkommer och inte deras tillkortakommanden!?
Känner igen mig i allt du beskriver… även att springa till bussen hela skoltiden, ofta med strumporna i handen *haha*. Och hur ska man kunna koncentrera sig på att packa saker till en hel familj med 2-3 barn som samtidigt kräver uppmärksamhet – ja inte klarar jag det iallafall. Om jag befunnit mig på jobbet så hade ju ingen krävt att jag skulle lägga ett logiskt pussel samtidigt som tre kollegor pratade med mig i munnen på varandra. Och ingen skulle tycka att det va det minsta konstigt eller ställa en diagnos på en för att man inte fick ihop det.
Vet inte vart jag vill komma med detta, har inga bra svar bara igenkänning och lite trötthet på allt prat om vad som är ”normalt eller inte” – även om även jag undrar ibland!
Kommer du på en bra lösning kan du ju höra av dig med tips 😉
Hej Clara och alla andra som skriver och läser här 😃
Jag känner igen mig på pricken. Är numera drygt 50 och barnen är i sena tonåren. Jag har aldrig varit utmattad och inte heller på allvar tänkt att jag skulle ha någon ”variation”.
Jag tror det är mänsklig och normalt att känna sådär och vissa dagar orkar man mer än andra.
Alla är inte Duracellkaniner. Det gäller att hitta en rytm som man mår bra av. Givetvis lättare sagt än gjort, men ändå. Vi har hela livet på oss att hitta den och varje dag ger en ny chans.
Känn lugnet.
Tack för att du skriver om detta. Det fick mig att inse att jag också lider av men efter en utmattningsdepression och senare en extremt svår första tid som mamma. Jag kan inte heller med stress. Och mycket folk som pratar samtidigt och det är massor av ljud, då vill jag bara skrika. Och stressen sitter som ett stämjärn runt bröstet.
Vad ska man göra åt detta? Jag har gått i terapi men ser det inte som någon lösning. Jag behöver förändra mitt liv kanske? Kanske inse att jag blivit en annan människa som inte kan med att göra vissa saker?
Jag ska läsa igenom all kommentarer och se om någon har någon bra lösning.
Jag är också före detta utmattad (ser mig som konvalescent nu) och märker exakt det du beskriver, att planering och beslutsfattande under stress inte funkar. Totalt nada, hjärnan bara stänger ner sig. Det är nog naturligt efter en sån ”smäll” som vi fick.
Handlar det inte mest om att man lärt sig vad som är smidigt och vad som inte är det? Som ung var jag också ofta sent springande till pendeltåget, idag orkar jag inte ”tjäna” de tre minuterna utan går i tid istället. Stor skillnad på att vara över och under 30 där för mig!
Känner väl igen mig!
Jag tyckte verkligen om stress innan utmattningen, jag fick energi av att vara på tårna liksom. Men nu går det inte, jag har också sett det som men av sjukdomen, att jag nu inte klarar stress och att hjärnan liksom blir mos, så fort det blir för mycket. Det har gått många år sedan jag kraschade första gången och jag kommer aldrig att bli ”frisk”, alltså som innan. Men egentligen, tror jag sån stress inte är nyttigt för nån, ändå vill jag tillbaka till det som var innan, men det var uppenbarligen inte bra för kroppen. Jag försöker acceptera att leva annorlunda, och minska stressen. För mig visade det sig också, flera år efter utmattningen, nu när jag var 33år att jag är autistisk. Vilket lättare kan leda till utmattning. Jag var gått ett helt liv och trott att det var fel på mig, men jag funkar bara på ett annat sätt än många andra. Vilket tydligen inte är helt ovanligt att det visar sig för kvinnor efter de fått barn. Då stressen blir lite annan än när man bara har sig själv att tänka på. Jag vet att många känner en befrielse när de i vuxen ålder äntligen får sin diagnos. Jag har inte kommit dit än, jag sörjer mer det jag aldrig kan träna bort men jag försöker tänka att stress är inget eftersträvansvärt och att klara planera, genomföra och orka med, är inte fel att behöva hjälp med. Jag älskade ett åländskt sommarprat med Catrin. https://alandsradio.ax/lyssna?nid=330056&fid=314489 mycket igenkänning för mig som autist. Finns även flera bra böcker om kvinnliga autister och hur de missas i vården och ofta bara diagnostiseras med depression och utmattning och slussas runt. Kanske kan även neuroryper (alltså de utan npf-diagnos) må bra av ett annat tempo, precis som vi autister behöver minska stress i vardagen tror jag att de flesta mår bättre utan den skadliga stressen och att tro att alla klarar allt bättre än man själv gör.
Hm, ta med i beräkningen att det är en jädra skillnad att bolla sig själv som ensam tonåring utan egentligt ansvar, och att bolla hus, barn, hund med mera med mera. Samt att ålder också tar ut sin rätt.
Jag har suttit på flertal läkarbesök där läkaren försäkrar mig om att en svår utmattning inte alls ger bestående men…. Fast detcär inte sant, från att ha varitcen högfungerande sjuksköterska som tog hand om sjukt barn, dement multisjuk far till att få uppbringa all kraft till att följa min handlingslista och att fokusera på något i 30 min…. Så jag vet exakt vad du menar ❤️💞 Tack för dina fina inlägg 🌺
Jag var väldigt avskydd på förskolan när jag i sista sekund kom småspringandes med mina 3 barn och glömde alltid bort något som skulle med och då började jag ändå jobba klockan 10 i butiken. Skulden och skammen över att inte klara av allt jag såg andra föräldrar klara galant lättade något enormt då jag äntligen vid 40 års ålder fick bland annat min Aspergers diagnos. När jag egentligen trodde mig ha klarat av mindre än andra ”neurotypiska” så visade det sig att jag faktiskt hade klarat så mycket mer och ansträngt mig långt utöver det normala i hela mitt liv. Har äntligen hela verktygslådan full vilket helt säkert hade gjort en enorm skillnad att ha redan då jag gick in i vuxenlivet men Autistiska flickor kan som känt är anpassa sig, kamouflera och flyga under den där radarn alldeles för lång tid för vårat eget bästa. När kraschen väl kommer kan mycket gå väldigt illa vilket jag bittert fick erfara. Är dock otroligt tacksam att äntligen förstå mig själv och kunna sätta gränser. Är faktiskt bäst på gränssättning och att säga nej utan behov av att förklara mig nu. Frihet.
Några tidigare kommentarer tar upp ADHD men mina tankar far mer mot högfungerande autism. Det är många kvinnor som får diagnosen sent i livet, t ex efter en utmattning, men som i hela sitt liv känt att något är annorlunda, men som har svårt att sätta fingret på vad det är. De mest enkla vardagssaker kan vara jättesvåra att utföra medan andra mer avancerade saker är plättlätt!
Det finns mycket att läsa kring detta ämne där mina tips är ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman och ”Autisterna” av Clara Törnvall.
Ser mycket av dig i en person i min närhet som väntar på neuropsykiatrisk utredning men som säger sig redan VETA att hen har denna funktionsnedsättning, men utan den skulle hen inte vara den fina person hen faktiskt är!
Jag kan fortfarande ha väldigt svårt för sådana aktiviteter som jag tidigare pressade mig till att göra fast jag egentligen inte orkade. Även sånt jag tycker är kul. Tänker att det är nån form av PTSD som skapades i samband med min utmattning för ett par år sedan. Du är alltså inte ensam.
Jag tänker spontant att det låter helt normalt. Att det är en sjukt logistisk utmaning att få iväg x antal barn inklusive sig själv på utflykt/skidbacken inklusive fixa lunch/fika och därtill bli klara samtidigt och inte svettas ihjäl i hallen.
Jag vet inte om jag var nära utmattning förra hösten eller bara stressad men fick nära panik att hinna till skolan med äldsta, föris med yngsta och sen till jobbet för morgonmöte 8.15 varje morgon. Slutade med att jag tog tjänstledigt för studier akut typ. Den här hösten åker den äldste buss och jobbat hemifrån och är det jag som lämnar är det gott om tid att hinna hem till halv nio. Så stor skillnad den där kvarten gör tex. Och att man inte har en treåring istället en fyraåring med oftast stabilt humör.
Men trots det, jag tänker på Karin Johannisson och hur hon skriver om att normaliteten krymper ju mer vi diagnostiserar och bekräftar något som sjukligt och därmed faktum onormalt. Att motstånd, svaghet etc borde kunna vara en del av livet. Jag är periodvis väldigt självkritisk och lider av prestationsångest, starkt förakt för att svaga svag tex. Men det tänker jag ibland byggs på att man tänker sådana tankar som jag också tänkt: ”alla vanliga människor kommer ju iväg till jobbet klockan åtta” osv. Men vad vet vi, det kanske inte går så geswint alltid.
Det är ju typ alltid värt det. Men den här lovet har vi inte åkt iväg varje dag, varannan eller var tredje är ganska skönt. Då hinner man ta igen sig och njuta av att inte ha en ”tid” att passa och hela logistiken.
Så bra skrivet! Håller med om allt!
Stämmer in i kören! Tänk om fler högt vittnade om att det går inte ihop med karriär, familj, självutveckling, träning, bostad som i en inredningstidning, sminkrutiner, klädstil 2022 istället för att det ska generera antal procent utbrända, känslor som skuld och skam för att man aldrig räcker till.
Och så bra att se svaghet på ett humant sätt! Jag är svag ergo jag är människa, jag lever.
Fast jag blir liksom helt förvirrad när jag läser en kommentar som din: ”Tänk om fler högt vittnade om att det går inte ihop med karriär, familj, självutveckling, träning, bostad som i en inredningstidning, sminkrutiner, klädstil 2022”
Tror folk att det går ihop eller varför behöver vi vittna om det? Det är väl självklart att man inte orkar det där så om man ens försöker så har man ju en spikrak väg in i väggen. Man måste ju ha lite självinsikt också…
Jag fyller 80 i januari. När jag läser om alla er unga som har så fina liv med barnen, ser alla youtubeklipp med barnen, allt vad ni gör med barnen så får jag ångest över allt jag inte gjort. Jag kan skylla på allt och mycket men min son är mer än kritisk till båda sina föräldrar. Nu är allt gjort och inget kan ändras och efter mobbing på arbetsplatsen med utbrändhet som följd blir allt skrämmande och misslyckandena upprepas. Trots terapi.
Så det nya året blir att skriva, sortera alla tankar och försöka förlåta mig själv.
Lycka till underbara Clara. Du är fantastisk. ❤
Du gjorde det bästa du kunde, med i en annan tid och med delvis annan kunskap och andra verktyg. Om din son har egna barn, förstår han nog detta innerst inne. Har han inga egna barn, kommer han kanske inte till den insikten. Oavsett detta, du gjorde ditt bästa. Kram på dej, Monica!
Styrkekramar till dig. Du gjorde garanterat ditt bästa 💖🤗
Jag tror verkligen att du är precis som väldigt många av oss andra.
Att få ihop allt med lunch, matsäck och utrustning för så många personer är nog för de flesta av oss en utmaning. Oavsett. Så jag tror det gäller att sänka kraven på sig själv och gilla läget.
Under många år när barnen var små åkte vi ofta tillsammans med våra bästa vänner till fjällen eller var ute och seglade, totalt nio personer. Helt underbara dagar men också halvt kaos och när vi kom hem var man typ tvungen att ta semester 🙂
Vi skärpte oss lite med åren och med fler barn, men första gemensamma skidsemestern bestod i princip av åka skidor mitt på dagen och grilla korv, hem, slänga oss i soffan och glufsa chips, laga mat den som orkade, somna med barnen i deras sängar.
Men det gav mersmak och framförallt upptäckte vi att vi trivdes ihop. Inga högt ställda krav att det måste vara på ett visst sätt. Visst var det bråk och irritation men allra mest skratt och glädje.
Den enda biverkan är lätt korvallergi hos samtliga efter alla år med korv och bröd.
Jag blir själv lätt nervös av listor, de stressar mig mer än dom lugnar. Allt det måste hinnas med typ!!!!
Jag tänker att det mesta löser sig, även om man glömt något. Så länge det mest livsnödvändiga finns med som mediciner och sånt så går inte världen under om man missat nåt.
Såklart kan man inte leva på chips och grillkorv varenda dag men jag brukar tänka på samma sätt i vardagen också. Det löser sig och gör det inte det så kan det bli bra ändå på nåt annat vis.
Och så brukar jag tänka att det är ju ofta bara man själv som vet vad som glömts att ta med eller att göra 🙂
Så då får man förlåta sig själv.
Jag tror att de flesta som får barn är lite tidsoptimister i början innan man inser hur lång tid allting faktiskt tar med barn. Jag brukar tänka att för varje barn får man lägga på en halvtimme för att packa ihop och komma iväg. Jag har fyra barn tex. Att packa ihop och klä på oss inför slalombacken behöver då börja förberedas ca 2 tim i förväg. Kan låta sjukt, men att tänka så ger mig mindre stress och press och gör att hela företaget blir rimligt. Pjäxor ska fram, matsäck lagas/packas, ungas kläs på och bråkas med osv. Samma sak en skol-morgon, bara det att en timme förberedelse kvällen innan (packa skolväskor, ta fram kläder osv) och en timme samma morgon (frukost, ytterkläder osv).
Men för varje barn man får tar det lite tid innan man fattar detta.
Kanske tänker ni fortfarande att ni borde klara fixet på samma tid som är ni hade två barn? Eller inga?
Har tänkt mycket på detta stressande som blir en total utmattning . Måste hjärnan alltid vara steget före allt som händer ? . Vi är som något sagt , vi har samma stressnivå som människor i krigszon ,de säger en del … Har själv varit med om så mycket dom sista åren att livet måste gå ner i varv för att orka bli frisk ,och bli levnadsglad igen . Det är livet som är nu och att låta saker vara oviktiga och Ta hjälp så mycket det går som hjäpt mig . Kramar till alla trötta utmattade 🥰
Tack för att du delar med dig, Clara. Det betyder jättemycket (känner igen mig). Tänker att det bara är fantastiskt att du har ett så flexibelt jobb som du har oavsett om det döljer eventuella men från utmattningen eller inte. Det tror jag verkligen är lösningen på vägen tillbaka. Särskilt för en så omåttligt kreativ person som du. Kram!
Jag är känslig för bl a stress och intryck och har fått lära mig att använda mig av pacingmetoden. En bra dag för mig t ex innebar förr att jag ville ”passa på”, göra allt roligt och mer därtill efter just den dagens förmåga, vilket ledde till att jag körde på av bara fart och vilja. Nästa dag och tiden därefter blev jag ofta dålig och sjuk. Under en längre tid höll det på så, det jobbiga var något jag kunde tänka bort ansåg jag nästan.. då skulle det väl försvinna. Nyss kunde jag ju så mycket mer. Men kroppen säger ifrån, den viskar först och ropar sen. Jag önskar jag tog visningarna på allvar och att min omgivning gjorde detsamma.
Nu försöker jag istället att lägga jag min aktivitet strax under vad jag verkligen känner/tror att jag klarar av. Pacing.
Har känt mig yr bara av att scrolla på Instagram vilket gjort att jag går in där med försiktighet även om jag ibland är dålig på att begränsa mig tillräckligt. FB är ett minne blott sedan många år tillbaka vilket jag aldrig ångrat. En naturupplevelse eller ta upp en bok istället, göra ingenting, går före. Få till tid för det meningsfulla är det viktiga, men för mycket tid även där kan trötta, det är en lärdom. Och att det som kan tyckas meningslöst och overksamt kan vara det mest meningsfulla; konsten att t ex bara vara.
Maria, jag tror att du säger något väldigt viktigt där; att lägga aktivitetsnivån lägre än man tror sig om att klara, att hela tiden ha marginaler.
Tänker inte att alla andra klarar av det du beskriver heller. Vi har byggt ett samhälle som vi inte är gjorda för att klara. Vi bor max två vuxna i varje hushåll och ska klara allt själva. Båda två ska jobba 8-17 och samtidigt ha ett perfekt hem och perfekt yttre och givande intressen och stort socialt umgänge och få iväg tre barn till förskola skola aktiviteter och kompisar. Samtidigt matas vi konstant med massor av nya intryck i form av skärmar och människor och drömmar om ett annat liv. En vardag som ingen mår bra av. Så jag skulle säga att de allra flesta föräldrar står där i hallen vid halv åtta på morgonen och sminkar sig i farten och är blöta av svett samtidigt som alla väskor och vantar och skit ska packas in. Puh!
Det kan vara men efter utmattningen. Känner igen mig själv, även om det skiljer sig en del saker.
Min personlighet är att jag är strukturerad, punktlig, har koll (men vågar släppa den). Ordning och reda, förutsägbar på många punkter. Tre barn och ett organiserat hem där alla gör sin del. För tre år sedan hamnade jag in en otänkbar situation som hade akut stressreaktion, depression och PTSD som följd. Och jag har efteråt fått svårt med vissa uppgifter under vissa omständigheter.
Upplever det som att hjärnan fått kortslutning, att vissa nervbanor skadats helt eller delvis, och trafiken fungerar inte som förr. Så jag har kartlagt de här skadorna (noggrannhet och strukturtänket har jag kvar🙂) och börjat skapa förutsättningar för att bygga om vägarna och/eller ha mindre last där det blev förträngningar. Utgår ifrån att hjärna går att träna om!
Ja, och det går rätt bra. Är snäll mot mig själv. Känner på mig när det börjar bli för mycket och signalerar i tid till maken och barnen, ändrar taktiken helt enkelt. Men jag VET att hjärnan/nervsystemet blev skadade av det som hände mig. Och jag vet att jag kan hjälpa mig själv (vården gör det inte).
Kan varmt rekommendera traumaanpassad yoga e.d. (@heltunderliv på IG tex) för de med liknande erfarenhet som min. Det finns approach idag att man inte kan bota trauman och liknande med hjälp av KBT, samtal osv. Man måste arbeta med hela kroppen, eftersom traumat sätter sig i kroppen. Jag kan tänka mig att med utmattningen är det likadant.
Jag tror att det där är en kombination av utmattningen och orutin. Hur ofta behöver du få iväg dig och barnen samtidigt på morgonen? Har du rutiner kring det? Jag lämnar barnen i skolan varje dag innan jag själv åker till jobbet. Vi har väl inarbetade rutiner och så länge de följs går allt som en klocka. MEN, om något av barnen kommer på att de absolut MÅSTE ha en annan tröja eller inte hittar mössan faller allt! (Och jag tappar det helt de flesta gånger) Man står där i hallen med ett barn som krånglar och ser tiden rinna iväg.
Jag tänker att det är detsamma med utflykter, speciellt med mindre barn. Allt som ska med, alla kläder som ska på, toalettbesök och så bara stuva in allt och alla i bilen! Det är ett helt företag att göra saker med barn, eftersom oväntade saker allt som oftast sker och alla rutiner bryts. Sen är du mindre stresstålig än många andra IOM utmattningen. Men stresspåslag får alla föräldrar, det gäller bara att hitta sätt att hantera den och försöka arbeta bort den.
Igenkänningen är total! Tack!
Såå stresskänslig och det liksom brinner i huvudet när jag måste få ihop flera saker samtidigt som du skriver när man ex ska iväg och har tidspress dessutom. Det är som att min hjärna strejkar. Ibland blir jag så stressad att jag bara blir stående för jag vet inte vad nästa steg är. Ibland ropar jag på min man om att han måste hjälpa mig tänka. Hatar verkligen också stress och den jag blir när jag blir stressad. Tål inte minsta stress längre heller. Har flera utmattningssymptom efter många svåra år men inte gått i väggen än och hoppas jag ska kunna stoppa så det aldrig händer.
Jag känner verkligen igen mig. Jag fick utmattingsdiagnos för två år sen och jag har svårt för stress och flera saker samtidigt och det kräver planering för att undvika att hjärnan ska kännas inflammerad. Det är svårt att förstå var gränserna går för att jag gjort för mycket och vad som snävare gräns pga vanlig trötthet, förkylning, att jag inte har tränat eller annat. Jag är ofta orolig över att det aldrig kommer gå över och har svårt att acceptera att det här är det nya normala. Speciellt när barn och studier kräver all ens uppmärksamhet. Och man vill ge men kan inte. Det är skönt att läsa om någon annans tankar på det här, det är konstigt att det är så svårt att förstå att man inte är ensam i det här. Så tack. All styrka till dig <3
Hej!
Om ni byter roller ett tag. Jakob är den som får ha packlistan och så kan han bolla den med dig ist. Det är så sjukt jobbigt att vara den som ska ha koll.
Kram
Vi är inte gjorda för sådant stök just när vi ska någonstans. Vi behöver alldeles för mycket saker för att få med flera barn, utrustning till det vi ska göra, saker som kanske behövs, har vi en liten så ska det med specialmat, blöjor, skötväska. Större barn blir hungriga och arga, mat även till dem. Jodå, jag hade koll på allt kring 1990 när mina var små. Men jag tänker mer på tiden kring tidigt 1960-tal, min egen barndom. Vi gick inte så långt hemifrån, utrustningen fick vara på från början, var det skridskor så gick de flesta på skydden till banan. Bebisar var inte alls med, någon var hemma med dem. Hungrig? Dags att gå hem. Nej, det var inte heller optimalt, men kanske någonstans emellan? (Idag skulle jag inte klara det jag klarade 1993! Jag får vara glad om jag får med mig det jag själv behöver…)
Jag har liknande funderingar kring mig själv och min kapacitet efter att ha fått barn. Kunde innan barn köra på, vara bäst under press och visst hade jag lite huvudvärk ibland men inget som ipren eller sömn inte kunde lösa. Var generellt inte särskilt stressad utan la mycket tid på att vila och må gott när jag inte jobbade.
Men nu efter barn, asså det är så mycket huvudvärk och vimmel framför ögonen. Vågar knappt gå till köpcentret för att jag fick migrän i kassakön en gång med en gnällig bebis. Jag gissar att anledningen är dålig sömn och lite tid för återhämtning. Det som jag innan betraktade som lättja var helt enkelt mitt sätt att ta hand om kropp och sinne.
Det jobbiga (förutom att ha ”dålig hälsa” vilket känns så främmande) är att veta att detta är förutsättningar för ett par år framåt och såklart att andra med mycket tuffare förutsättningar klarar det/njuter av det. Min dotter är ett väldigt enkelt barn, hon sover till och med bra och jag tar fortfarande alla chanser jag får att vila. Men den lilla extra ansträngningen var tydligen tillräcklig för att kroppen skulle komma ur balans.
Man får göra så gott man kan och se på det stora hela, bebisåren kommer att dra förbi för mig och du Clara kommer inte alltid att behöva packa och rodda tre barn i förskole/skolåldern. Vi får helt enkelt vara lite ”inkompetenta” ett tag. Tack för fint inlägg!
Men det där är fullkomligt normalt. 3 barn, kläder, utflykt, matsäck och hela faderullan klarar ingen utan att nästan bryta ihop. De som gör det utan stress och med ett leende är sällsynta, faktiskt de finns inte. Enda trösten är att man inte är ensam och att det blir bättre med åren.
Håller helt med.
EXAKT vad jag tänkte med!!! Skönt att nån mer skrev det istället för att ställa diagnoser!!! Det är inte lätt för nån tänker jag. Om det är nån som tycker det är lätt kanske de har barn av lugnare slag. Eller inte är så brydd om saker går fel.
”Hallen” är nog det mest intensiva stället insett hem.
Håller med dig! Allt behöver inte handla om diagnoser.
Hög igenkänningsfaktor, oj oj oj.
När min dotter och jag bestämt oss för att åka till stranden i somras så undrade min man vad jag sysslade med när jag en timme senare inte hade kommit iväg. Sprang bara runt runt och blev aldrig klar med packningen. Räddningen för strandbesöken blev att ha en strandväska packad i bilen och strunta i att packa ner matsäck, istället köpa färdigt i strandkiosken.
Men oavsett vad hela familjen ska iväg på för gemensamma saker, det första jag gör när jag sätter mig i bilen är att stänga av bilstereon. ”Jag behöver ha det tyst en stund!” Klarar inte av musik när jag har hög puls.
Har ingen aning om det är du eller din sjukdom eller bara livet. Själv har jag blivit mer uppmärksam på jobbsituationer där jag pressar mig själv hårt. Kan inte undvika dessa situationer som kommer rätt sällan ändå, och det funkar om jag planerar in vila efteråt, eller ”vaskar” den efterföljande helgen som jag brukar tänka. Gör det som krävs för att må bra nu, så får tiden utvisa om du kan öka tolleransen när livet innehåller färre småbarn! Man behöver inte vara utbränd för att ändå inte orka med att styra upp en familjeutflykt!
Vi är nog många som är där, att det bara blir för mycket när allt ska packas, fixas, kommas ihåg. Jag fixade det själv betydligt bättre för några år sedan.
Men så är dina barn i just den åldern också, tänker jag, då det fortfarande behövs lite extra packning till den yngsta, och de äldsta inte är fullt så stora att de fixar allt sitt själva ännu förstås. Om bara nått litet år så kommer det vara betydligt lugnare när ni ska iväg ❤️
Jag känner igen mig i det du skriver, nyligen testade jag mina hormoner och det visade sig att mitt kortison var extremt lågt, vilket tyder på trötta bi-njurar, biljettansvarig förklara min trötthet och låga stresstolerans nivå. Stress och slarv med vila och återhämtning sätter sina spår i kroppen och knoppen. Jag äter nu ett kosttillskott som jag upplever hjälper mig främst med tröttheten men även stresstoleransen. Jag både orkar och klarar mer ❤️
Hur går man tillväga för att testa sina hormoner? Är det den ”vanliga” sjukvården som utför det?
Det här är frågor som jag har kämpat med i många, många år. Vad är normalt, vad är min personlighet och vad är depression? Det blir så lätt att man skyller allt på depression och det blir man ju inte gladare av precis. Å andra sidan är det ju viktigt att bejaka sig själv, inte bara försöka arbeta bort jobbiga sidor. Vem är jag verkligen, vilka är mina depressiva mönster, vad är följdskador av depressionen? Så många frågor. Jag har nu börjat gå till en psykolog, efter 20 år. Det känns jättebra att äntligen få röja upp i tankegångarna! Jag rekommenderar det varmt att prata med någon som är kompetent på området. Och man behöver verkligen inte vänta 20 år för att börja med det.
Tack för att du skriver så mycket om utmattning. Det är så värdefullt och väldigt intressant och lärorikt att läsa kommentarerna också.
Är det nödvändigtvis så att allt som är följder av en utmattning är sånt som inte egentligen tillhör ens person? Och att avvikelser från en normalitet är problem, som kanske till och med skulle kunna tränas bort? Jag drabbades av psykisk sjukdom vid ett tillfälle, som kunde brytas genom mediciner. När jag fick på ett uppfölningsmöte med en läkare talade hon på ett självklart sätt om att anpassa resten av livet. Inte tillfälligt, jag var ju inte sjuk där och då. Utan som att jag inte var en person som skulle t ex jobba natt eller utsätta mig för vissa typer av påfrestningar, någonsin. Det var en ovan tanke då, just idén om det det permanenta. Men nu har jag för länge sen tuggat i mig att vad ”alla andra” klarar helt saknar relevans för mig själv, det är liksom inte en intressant referenspunkt. Och är det egentligen det för någon människa?
Att man har ett flexibelt jobb som gör att vissa men från en utmattning inte märks i vardagen innebär kanske helt enkelt att de inte ÄR några men? (negativa effekter), för att de är inte utgör ett problem? Är denna normala, icke flexibla vardag som kanske inte skulle vara hållbar egentligen så himla normal? I inlägget skriver du om vad ”många andra” bevisligen klarar av, men varför ska vi egentligen ha denna normalitet som referenspunkt?
Särskilt när denna normala vardag, som ”alla andra” klarar, faktiskt inte tycks vara ett dugg stabil med tanke på hur otroligt många kvinnor som lever så, och tror att det är fel på dem själva när det känns övermäktigt, men som sedan sjukskrivs? ”Man klarar mer än man tror”, hävdar många, men det tycks ju vara tvärt om när det gäller vardagens stress. Att väldigt många klarar mindre än vi tror.
Så sant. Är det rimligt att så många kvinnor kämpar med stress och krav både på jobbet och hemma?
Jag övertygad om att jag skulle krackelera totalt om jag var tvungen att infinna mig på kontoret varje arbetsdag. Tackar gudarna för att pandemin gjort det möjligt att arbeta hemifrån, så att min hjärna kan hantera en rimlig mängd av intryck och vila när det behövs. Tror ofta att jag är återställd och glömmer i min iver att vara ”normal” att utmattningen och depressionen påverkat mig långt mycket längre än jag vill. Blir grymt påmind om detta när ”suget” i huvudet uppstår efter en halv dag på kontoret eller svängen på stan, eller bara när det varit lite för mycket. ”Suget” känns som om någon fäst en dammsugare mitt i min panna och kör för fullt. Tvärt behöver jag lägga mig ned och vila, somnar på 2 sekunder och resten av dagen är borta. Vaknar med en bakiskänsla i hela kroppen och vet då att det än tar några dagar för att reaktionen ska klinga av.
Det har blivit bättre. Bättre än när jag inte ens kunde handla mjölk på vår lilla Ica-butik eller när jag fick panikångestattacker när jag körde bil. Tiden är en faktor, men den går långsamt, så långsamt vid rehabilitering av hjärnan. Ja, för jag försöker förhålla mig till mina diagnoser och symtom att det ger skador i hjärnan och då tar det tid att läka.
Tänker att det är okej. Jobbar med min acceptans och jag börjar bli bra på att ha tålamod. Livet är bättre nu, än när jag sprang genom det, hög på endorfiner och kickar på att det ”goda”. Ja, det är bättre, nu ser jag livet som det är. Det är en gåva.
Ja du, det låter tyvärr som typisk ”duktig flicka, utbränd kvinna” – kvinnor med adhd… Läs Lotta Borg Skoglunds bok 👍🏻
Här kommer ett förslag som såklart inte fungerar alltid – eftersom vi vill kunna vara självständiga och fixa utflyter på egen hand. Men. Kanske Jakob kan ta projektledarrollen vid de här tillfällena? Du får står vid sidan och får kanske veta vilka tre saker du ska fixa och han har överblicken. Det är vanligt att kvinnor tar just den här överblicken att göra checklista, se vad som funkar eller inte, försöka fixa, koordinera alltihopa = hjärnan smälter sakta ihop.
Det kan han göra? Det ordnar inte upp allt, såklart. Men tar kanske bort stressen över en del utflykter. Kanske ger mer utrymme när du ska fixa själv? Blir inte lika ofta då.
Detta tänkte jag också på. Många här skriver ”måste ta hjälp av min man”. Låt gubbarna planera och packa!
Min man höll kollen på ryggsäckar, gympapåsar,scheman och förldramöten för våra barn hela deras skolgång. Det var underbart. jag lagade mat och tvättade istället. Jag gjorde säkert mer hemma på ett sätt men slapp stressen.
Jag tror att du är inne på nåt väldigt viktigt, My. Jag har den hårda vägen lärt mig att det inte räcker att båda föräldrarna GÖR lika mycket; det är projektlederiet som är det verkligt jobbiga och om en av föräldrarna gör det på egen hand blir det förr eller senare en övermäktigt. Har man turen att vara två behöver man dela på logistiken kring utflyktsplaneringar, presentinköp, menyplanering, genomgång och inköp av prylar och kläder och allt annat som kräver inte bara handling utan också tanke. Det är min dyrköpta erfarenhet.
Hej Clara och tack för att du vågar dela med dig!
Hög igenkänning på inlägget men bara du vet exakt hur jobbigt det är för dig såklart. Hur var det när du var utmattad, var det ingen som föreslog en adhd-utredning? Vet att någon dryftat det härinne och många blir ju hjälpta av sin diagnos men kanske du har kommit fram till att det är personlighet i just ditt fall? Dessutom klarar du ju bevisligen av ditt liv och skulle kanske ha svårt att få en diagnos av det skälet. Men starka drag av adhd har du ju helt klart (det har du skrivit om själv här har jag för mig?) och kanske får du då acceptera att de inte går att träna bort helt (även om du gjort storartade framsteg, jag beundrar dig för det!).
Man får nog ta det onda med det goda, du är verkligen en stor förebild i tålamod och kärlek till dina barn och att glömma ngt ibland är faktiskt inte hela världen utan händer alla flerbarnsföräldrar. Förstår dock att det blir ohållbart om du gång på gång ”kraschar” mentalt/fysiskt efter en sådan stressig morgon, det är väldigt jobbigt. Men fortsätt att vara snäll mot dig själv (mamma dig själv!), du är INTE inkompetent utan en underbar Clara!!! Kram!
Jag har adhd. Har två barn som är hela och rena. Bor i en nybyggd villa i en dyr stad på västkusten. Lyckligt gift sedan snart tio år tillbaka. Har 6,5 års universitetsstudier i bagaget. Osv. Man kan ”klara av” ett liv och ändå ha adhd. Tycker det är otroligt klumpigt uttryckt som att vi alla satt där hemma i otvättade kläder och inte klarade att betala räkningarna i tid. Det går inte att se utifrån så lätt hur människor är eller vilka diagnoser de må ha. Och du behöver inte heller dra till med att andra skulle vara kränkta för att de inte tycker om hur du uttryckt dig. Lite för lätt utväg tycker du inte?
Sara, du har nog missförstått mitt inlägg. Jag är ganska väl insatt i vad adhd är och vet mycket väl att välutbildade överläkare etc kan ha det. Att Clara också är intelligent och extremt kompetent på många områden är knappast något som vi bloggläsare kan undgå att lägga märke till. Så om jag trodde att alla med adhd satt smutsiga och inkompetenta hemma i soffan skulle jag väl knappast ha tänkt tanken att Clara skulle kunna ha det? Det jag skriver är att det kan vara svårare att få en diagnos om man har ett liv som ”ser bra ut”. Det är tyvärr fakta. Ett viktigt kriterium för att få diagnosen är ju att du ska ha svårigheter som märks tydligt i din vardag och försvårar livet märkbart (även om det inte alltid behöver synas utåt). Som någon annan skrev är det (som du själv förmodligen har stor erfarenhet av) inte bara att hämta ut sin diagnos på posten. Sedan skrev jag inte heller att någon skulle ha blivit kränkt utan att ”jag hoppas och tror att Clara inte är så lättkränkt att hon mår dåligt av min kommentar”. Men jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att Maja blev så upprörd över min kommentar, jag tycker verkligen inte att jag ”slängde en diagnos i Claras ansikte”? Men jag kan vara autistisk =)
Då förstår jag faktiskt bättre, det var inte tydligt att du menade så och ja man är nog trött på att härbärgera människors fördomar om hur mycket eller lite man har svårt med. Och angående den andra kommentaren så nä, vi vet aldrig hur det vi säger tas emot riktigt så man får vara redo att ta ansvar för det man skickat ut. Det tycker jag ändå att du försökte göra här. Så tack för det!
Tack själv för att du gjorde så att jag förtydligade mig. Vore hemskt om fler hade uppfattat mitt inlägg så, det hela är liksom så självklart för mig att jag inte ens såg att det kunde läsas ”tvärtom”. Jag får bli bättre på att läsa igenom från flera perspektiv om jag väljer att kommentera på sociala medier igen, är f ö otroligt imponerad av Claras förmåga att uttrycka sig på bloggen utan att (tror jag) bli alltför missförstådd etc. Trevlig helg!
Men skriver man verkligen så till en annan människa? ”Du har starka drag av adhd”? Vilka andra diagnoser ska vi som icke-psykiatriker slänga i människors ansikten? ”Du verkar vara bipolär”! ”Du har starka drag av depression!”. Jag har varken adhd eller har varit utmattad och även jag har svårt att få med allt och alla på morgonen. Kan det inte lika gärna vara en fråga om personlighet, att man helt enkelt är nån annan stans i tanken/funkar på ett annat sätt. Min sambo har aldrig glömt en enda pinal som ska med till jobbet men han är kanske något mindre empatisk än vad jag är. VI ÄR OLIKA.
Ojoj, hoppas och tror inte att Clara är så lättkränkt att hon mår dåligt av min kommentar. Jag ser absolut inte adhd eller någon annan npf-diagnos som något att skämmas över. Om hon inte ville ha läsarnas synpunkter och tankar skulle hon väl inte skrivit inlägget öht? Hon har dessutom själv skrivit om och funderat kring npf innan och jag har för mig att hon också själv konstaterat att hon har drag av adhd. Som tur är är Clara bra på att ryta ifrån själv och jag hoppas hon gör det om hon tycker min kommentar gick över någon gräns, den skrevs helt och hållet av välvilja. Min hobby-bedömning är f ö att hon inte skulle få en adhd-diagnos (men jag känner ju inte Clara mer än från bloggen) utan bara har sådana drag i sin personlighet (likt mig och många andra). Det är givetvis helt normalt att inte orka med att rodda utflykter osv, jag har själv fler barn än Clara och fattar exakt stress-paniken men grejen är ju ändå att hon valde att skriva inlägget? F ö skrev jag ju exakt som du att det kan handla om personlighet. Godkväll!
Anledningen till att jag undrade om ingen npf-utredning gjorts när Clara blev utmattad är helt enkelt att väldigt många, speciellt kvinnor och allra mest ”duktiga flickor”, missas när det gäller npf-diagnoser. Många upptäcks först efter flera utmattningar och det tycker jag verkar onödigt. Det finns t o m de som tycker att det ska vara rutin med npf-utredning vid utmattning, just för att dessa diagnoser så ofta missas och det leder till större problem för de drabbade än nödvändigt. Så min fråga kvarstår, jag är helt säker på att Clara tar mitt hobby-psykolog-inlägg för just ett sådant och inte får en livskris pga att jag uttryckte mig som jag gjorde.
Nästan på pricken som jag, blev utmattad 2016 och vet att jag varit stresskänslig typ sen födseln eftersom min mamma berättat att jag satte mig ner och grät om hon sa att vi skulle skynda oss eller att det var bråttom 😜 men jag märker också en galen skillnad på nu och innan (jag hade alla tre barnen några år innan utmattningen så för min del är det inte antalet barn). Precis som du så känner jag nästan att jag inte vill göra någon utflykt alls om det innebär att passa tider eller förbereda en massa saker eftersom jag vet att det stressar så mycket.
Jag är gift med en extremt förutseende och ordningsam man som även han varit utmattad och känner stor skillnad.
Hjärnan är helt enkelt nedsatt, ingen tvekan om saken, men frågan är om det är livslångt eller går över?
Smart av dig med standardiserade listor, typiskt mig gör jag en ny lista inför varje utflykt 🤣 och glömmer såklart en del…samma med kom-ihåg-listor både att göra och handla, lyckas liksom inte ens få till det trots att det står. Glömskan är nog värst?
Kallas för hjärntrötthet om jag inte är helt fel ute?
Kämpa på Clara!! Du är en fantastisk inspirationskälla och ett stöd i livet med din superfina och kloka blogg ☺️💪💖💖💖
Jag har varit sådan sedan födseln och har accepterat det. Jag tänker att den delen av min hjärna där den där förmågan att hantera logistik under stress borde ha suttit, där finns det istället något annat som också är bra. Likadant är det med mitt lokalsinne som är helt obefintligt (jag har till och med svårt att hitta tillbaka till min plats på restauranger när jag har besökt toaletten😂) – där lokalsinnet skulle ha suttit finns nog något annat att ha glädje av. Jag har till exempel en extremt stark intuition, förmåga att se detaljer, att känna tacksamhet och en massa annat. Vissa delar av hjärnan kanske är förstorade hos mig medan andra är mindre🤷♀️. Hur som helst är det bara att gilla sig själv medan man gör vad man kan för att kompensera för det man saknar.
Jag är likadan. Utbränd år 2006 och det känns som du beskriver mig, har endast ett barn och han är nu tonåring, men jag får inte ihop det ändå. Insett att jag är kroniskt stressad och har börjat jobba med det, yinyoga och försöker förbereda det mesta men ändå blir det jobbigt.
Det är samma för mig, jag tycker det är jättestressigt och jobbigt att få iväg barnen och hunden och mig. Min man blir dessutom stressad på något annat sätt så jag blir superstressad av att han blir så stressad. Meltdown på väg varje gång vi ska någonstans allihopa känns det som 😬
Du är verkligen inte själv. Man kan ju inte vara bra på allt 🥰
När jag gick i skolan kunde jag vunnit ett gåmaraton för jag utvecklades till att gå snabbare för varje morgon. I gymnasiet så är det mer ett under än tur att jag ens han med bussen och på jobb kom jag alltid i sista sekund med tandborsten i munnen. Nu med barn är jag sällan klar utan får åka med tovigt hår som blir fixat i bilen och då har barnen ändå fixat det mesta själv. Nu är jag hemma med minsta och jag längtar inte efter dagen då fyra förvirrande barn undrar varför mamma är sönder stressad 10 minuter efter att hon sagt ”nu åker vi, nu måste vi åka” för elfte gången när hon ändå står i morgonrock.
Sjukskriven för utmattning var jag första året och andra året i gymnasiet och nu 20 år senare så inser jag att min ständiga tids optimism, Alfons Åberg inställning och hatet att komma hem till ofärdiga saker har gjort mig till en mamma som mina barn inte vill ha i sin närhet på morgonen. Jag får nog helt enkelt tänka om. Men min mest produktiva tid är morgonen innan alla vaknat, tyvärr är jag också morgontrött men nån lösning på det kanske kommer om 20 år 😅
Tack för en toppen blogg och för att du delar med dig. Så slipper man känna sig hopplöst ensam i sina problem ❤️
Jag är motsatsen, otroligt planerad och glömmer väldigt sällan saker på morgonen till mig eller mina barn. Jag har andra grejer jag stressas av så som kravet på att vara kreativ, tänka ut en härlig meny till festligheter, klä mig inspirerad av något eller ens komma på tanken att behöva rita något på ett papper. Min approach är att acceptera svageheter, jobba på det man vill bli bättre på och vara nöjd med sina ”bra” egenskaper.
Samma här. Jag pluggar på distans nu så har all tid i världen att få iväg båda till förskola, men blir så stressad och har svårt att komma ihåg allt.
Ska jag nån gång få iväg mig själv samtidigt så måste jag börja en timme tidigare och verkligen planera allt i förväg.
Har inte varit utbränd, men har ett väldigt stressigt jobb och har varit nära.
Men tänker att det kanske beror på att man blir äldre, sover ganska dåligt över tid och att det faktiskt är FÖR mycket att hantera när man ska bolla två barn som inte vill klä på sig, skrapa bilen, komma ihåg väskor mm.
Tror inte alla lyckas bättre än jag, trots att det känns så. Utgår från att allas morgnar är mer eller mindre kaotiska. Vissa är bara väldigt bra på att dölja kaoset bakom en perfekt yta. Tror jag.
Hej Clara jag har också tre barn och har var alltid kommit i tid tidigare. Men med tre barn går det fan inte. Än om jag gör de klara en och en eller om jag förbereder allt innan. Jag tror det handlar om att inte döma sig själv så hårt. Prata med sig själv och ”ingen fara att komma sent”. Jag tycker det hjälper för att inte jag ska bryta ihop efter sådana tillfällen.
Det händer dock att jag undviker att göra ”roliga” grejer bara för att det är för jobbigt att komma iväg.
Jag var (är?!) utmattad 2017 och jag känner igen i det du skriver på pricken. Fint att höra att vi är fler ❤️
Precis. Stresståligheten försvinner när jag slog i väggen. Den har inte återkommit i full kraft trots att det gått 20 år. Jag lever med det, tar det som det kommer och förlåter mig själv mina tillkortakommande.
Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom för 9 år sedan. Och jag upplever att dom sista åren har det blivit så stor skillnad och att jag känner mig frisk. Men jag tror att jag alltid kommer att ha vissa men kvar. Jag tål inte stress lika bra som innan jag blev sjuk och jag kan inte pusha mig till det yttersta längre. Förr kunde jag efter en jobbdag och med små barn ställa mig och städa, packa och baka inför att vi skulle iväg på något dagen efter, sova som en kratta (pga av små barn och sent i säng) och ändå orka med äventyret. Att göra något sådant är stört omöjligt nu. Jag sprider ut det jag ska göra i flera dagar och gör det i lugn och ro. Jag måste sova 8-9 timmar timmar varje natt annars mår jag inte bra.
Jag ser mig själv som frisk trots att jag måste anpassa hela tiden för att orka, men det tänker jag är som att hamna i rullstol, man lär sig leva med dom förutsättningar man har.
Nu på jullovet på nästan tre veckor hade min man och jag tänkt dra till fjälls med våra tre barn men vi kände helt enkelt att det var så skönt att vara hemma, göra dagsturer till slalombacken, längdspåren och isen på sjön. Och vi packar inte mens med oss mat utan ser till att alla är mätta innan vi åker. Skulle vi åka till fjälls skulle flera hela dagar bestå av packning och planering, lagande av mat och vare sig min man eller jag kände att det var värt det.
Ett tips som jag ofta gör när vi ska iväg på äventyr, är att ta hjälp av barnen med att plocka fram saker som ska med, hjälpa till att ordna, kanske ta fram kläder till småsyskon. Hjälps alla åt blir det lättare. Och barnen får snabbt rutin på att hjälpa till och veta vad som ska göras, dessutom tror jag dom mår bra av att behövas i familjen, att bidra.
Detta kanske inte är applicerbart på alla situationer och har absolut en ekonomisk begränsning också. Men sedan jag slutade packa matsäck så har en stor del av stressen lättat när familjen (som dock bara består av två vuxna ett barn och en hund) ska iväg. Visst det kostar mer när vi väl är på vår utflykt, men det gör att vi/jag orkar dra ihop en utflykt öht. Det är tillräckligt med saker som ska tänkas på när man ska iväg, matsäcken får oftast ryka när det är möjligt.
Jag tycker också att det är oerhört jobbigt att komma iväg på vinterutflykter som att åka slalom med barnen. En miljon kläder och pjäxor som ska på, gnälliga barn innan man är iväg, göra och packa matsäck, komma ihåg extrakläder, skidor, klä på sig själv…pust. Instämmer i att ibland känns det knappt värt det. Håller även med om att även vardagssituationer som att fixa allt på morgonen med barnen, ibland kan kännas oöverstigligt jobbigt. Men ärligt talat, och med stor respekt för utmattnibssyntom och stresskänslighet som inte direkt underlättar, är det inte såhär livet ofta känns för de flesta småbarnsföräldrar?
Känner igen det där. Jag hade en utmattningsdepression 2018-2019 och sedan en fruktansvärd utmattning 2020 som jag fortfarande tillfrisknar från. Jag följer dig med stor glädje Clara och nu har jag en fråga till dig. Den är kanske för privat, så om du inte vill svara har jag full förståelse. Du har ju berättat om att du åt antidepressiva 2017. Jag undrar hur länge du åt dem och om du känner att du klarar dig bra utan dem efter att du slutade. Jag har ätit låg dos i två år nu, funderar på att trappa ut, men är jätterädd för att börja må dåligt igen. Jag ska självklart diskutera med min läkare på vårdcentraken.
Clara svarar förstås bäst själv på detta men jag tänker att hon kanske inte hinner igenom alla kommentarer/svara så mycket, och tänkte bara tipsa om att hon pratade om precis detta i något poddavsnitt med Erika, tror det var något av dem med tema utmattning 🤔
Jag har en oerhörd logistisk förmåga.
Hela mitt hus är en rutin och barnen är drillade på samma morgonvana sedan de är pyttesmå, tex att kläderna alltid ligger i en vikt hög på en särskild plats på morgonen. Att man ska kissa-borsta-speja (dvs toa, tänder, spray som ska förhindra löss), att frukosten står framme på deras platser och att man klär på utekläder och går iväg när larmet ringer 08:07 för då hinner man bra med bussen.
Med det sagt…
– Det går öht inte att packa ”ur minnet” till mer än 2vuxna och 1 barn, därefter krävs lista eller lugnande tabletter.
– Jag tycker vi generellt alltid är vansinnigt tidiga eller vansinnigt sena till allt, aldrig lagom.
– 3 pojkar (yes, här med) kräver minimalism och namnlappar; fan ta allt Lego och omärkta kalsonger.
– Man blir tokig när alla ska ut samtidigt. Bär alla väskor/grejer till bilen först, gör dig själv klar. Sen är det ”är du klar, gå ut!” från äldst till yngst. Annars blir allt en Minecraft-diskussion eller en slagsmålshög i hallen!
– Man måste ha en vansinnig ordning på alla saker, annars skiter det sig. Inte leta nycklar, vantar etc. Återigen, allas väskor klara först!!
Vad är spray som ska förhindra löss? Var köper du den och är det bra att använda jämt?
Sprayen heter Linicin Prevent och finns på de flesta apotek!
Som jag känner igen mig!
Även jag börjar tro och inse att begreppet men är rimligt efter en utmattning. Eller kanske kan det liknas vid sår som först akut måste läggas om och tas om hand för att sedan bli till ärr, men ett ärr försvinner som bekant aldrig helt. Det skaver att inte riktigt fixa sånt man klarat förut. Det är fint att inse och föra ut i ljuset hur det är – hjälpas åt när det går och minnas att man faktiskt har ärr som fortfarande ömmar.
Jag är exakt sådär! För mig funkade liksom allt till det absolut inte funkade längre, hej utmattning. För två år sen fick jag en ADHD-diagnos så för min del är det personlighet.
Låter mycket som jag. Nu har jag även en 13-åring som kan gråta och skrika och helt bryta ihop för att hon har tidsbrist och kanske inte hittar något viktigt hon ska ha med till skolan. Det är hennes personlighet. Och jag var likadan. Man blir kanske lätt utbränd dock ifall man har en personlighet som inte funkar bra med att passa tider, logistik osv. Min dotter är sjukt smart och får massor med beröm från skolan, men hon kämpar massor med orken och att klara rätt enkla saker. Vi människor är olika. Tror inte man kan träna bort sina svagheter – bara acceptera dem och anpassa livet så att man klarar det man vill utan att bryta ihop. Så underbart att du har ett flexibelt liv! Det kanske är en räddning och något som gör att du inte märker hur svårt du har för vissa saker – men det är ju jättebra. Alla borde få ha liv och jobb som är anpassade efter dem.
Jag har varit utmattad och har väl helt enkelt fått konstatera att jag aldrig kommer helt tillbaka där jag var innan (och tur är kanske det). Tröskeln är numera mycket lägre, känsligheten högre. Ibland undrar jag hur andra föräldrar får ihop allt, men kanske är sanningen att de inte heller gör det? Eller?
Jag har också varit där, idag är det bättre med lite större barn och annat arbete. Men på den tiden kändes listan över vad som skulle göras en helt vanlig morgon som oöverstiglig och det snurrade bara i huvudet. En dag bestämde jag mig för att vi inte kommer stressa mer på morgonen. Då fick jag ta ett senare tåg helt enkelt. Sen började jag fokusera på allt jag faktiskt kommer ihåg, och det är inte så lite när man väl tänker efter. Det blev bättre med detta mindsetet men såklart frustrerande att känna att vardagliga saker tar så pass mycket energi.
Exakt samma för mig. Det låser sig totalt. Jag tror att det är lite av en kombination av personliga drag, försämrade förmågor efter någon slags överansträngning (förälders bortgång när tredje barnet var 1,5) samt antalet barn och dess åldrar. För mig har det blivit mycket bättre ju äldre barnen blivit, lillan är nu 4, samt att närvaron kommit tillbaka efter min förlust. Att tycka att de där utflyktssituatonerna är smått övermäktiga är nog vanligare än man tror (fast i intervjuver läser man: -Jo det blir ju lite kaos när alla ska iväg, haha *mys* *mys*, skrattar 28 -åriga 6-barnsmamman milt.
Det blir bättre, men ja, nog är det säkert lite av en rest från utmattningen❤❤❤
Känner igen mig helt och hållet! Är exakt likadan. Har flera utmattningar bakom mig och ADHD så vet egentligen inte vad som är vad, men att mina dysfunktionella exekutiva funktioner ställer till det i sådana situationer är otroligt jobbigt och jag önskar att jag på något sätt skulle kunna fungera bättre.
Har också tre barn och känner så väl igen de situationer i vardagen som du beskriver. Blev nästan svettig och yrslig bara av att läsa inlägget.
Jag är ”frisk” vad jag vet, men just komma iväg med tre barn kan också få mig att vilja bryta ihop, skrikgråta och bara lägga mig en en hög och ge upp. Känns som jag liksom står i mitten och barnen i en cirkel runt om och bara skriker ”mamma-mamma-mamma” och jag ska försöka springa åt alla olika riktningar och tillfredsställa behov och hitta andra strumpan, ge mer smörgås, byta en blöja, borsta allas tänder, ta på mig behå, ge katten mat osv . . . 🤪🤪🤪 Mitt inte blir helt kaos ibland och jag önskar att barnen kunde följa min morgonplan så skulle allt gå så himla smidigt! 🙈
Ja alltså visst får man men av utbrändhet men exemplen är ju en mardröm för alla… vem klarar sånt utan att stressa sig sönder och samman och glömma halva packningen… alla småbarnsfamiljer är ju såna och därför undviker också många att göra stora familkeutflykter och resor med barnen
Jag tänker att sådant kan vara lite en kombination, det som man kanske har tyckt varit svårt innan blir tydligare under en utmattning, men också i spåren efter.
Ha en fin dag!
Bästa Clara!
Om man läser dina senaste inlägg verkar det som om du var ganska slutkörd. Även för dig har väl dygnet fortfarande bara 24 timmar. Ett tips är ju att använda en del av de timmarna till sömn, eller hur? Din kompetens är det inget fel på. Just nu kanske du inte behöver mera jobbrelaterad tid utan snarare semester då du kan varva ner i lugn och ro.
❤️ Japp. Huvudet måste få ”städas ur”. Rekommenderar Johannes Hansen som förespråkar att en hjärna är precis som en muskel, behöver tränas. Kram Sarah
Känner igen! Men jag har fått en adhd-diagnos nu som vuxen (fyller snart 40), som förklarar flera av mina ”svårigheter”. Jag är alltså ingen klättra på väggarna-person utan min rörighet sitter mest inne i skallen så att säga.
Jag måste ha tydliga listor, påminnelser i mobilen, strategier för att köra vardagen. Har även en utmattning i botten, och fick förklarat för mig att folk med adhd löper större risk att hamna i utmattning.
Efter att jag var sjukskriven har min mentala ork aldrig kommit tillbaka någonsin. När detta skedde var det inte så vanligt med utmattningsdepression som det hette då. Men redan då var jag tydlig med att lyfta detta med att jag kände att min hjärna inte var den samma som innan smällen.
Från att ha hela mitt och familjens liv i huvudet ( utv samtal, läkar, tandläkarbesök, födelsedagar, möten mm mm ) i huvudet, utan problem, så fick jag svåra problem med att tex starta tvättmaskin eller koka potatis ( hur sjutton gjorde man det ? ) Jag försökte att beskriva det som om vissa kablar i huvudet brunnit av och gett kortslutning så att tankar och färdigheter inte kom fram som dom normalt gjort, ungefär som en väg som grävts upp och inte gick att köra vidare på, på andra sidan gropen )
I dag vet vi att det kan bli permanenta hjärnskador som ger besvär och ibland, men inte alltid läker det ihop, hittar andra vägar för att fungera. Men jag har i dag, många år efter väggsmällen också insett att allt inte kommer att fungera som det en gång gjorde.
Efter detta är jag ljud, ljus och väldigt stresskänslig. Tog många år att hitta mina ”verktyg och strategier” för att få en fungerande vardag med minimalt med stök. Känner så igen mig i din beskrivning men jag har, efter många år, hittat en balans i jobb, fritid och vila för att slippa allt för mycket stresspåslag som ger negativa biverkningar.
Känner ingen mig exakt!
Av ren välmening så tänker jag kan det finnas någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i botten? Ett tips är att lyssna på eller läsa Lotta Borg Skoglunds bok ”ADHD – Från duktig flicka till utbränd kvinna”.
Det blir tydligt att det handlar om men av en utmattning om det finns ett tydligt före och efter. Jag var 40+ när jag fick min utmattning och efter det klarar jag inte saker som gick på autopilot innan. Minnet har tagit en hård törn t.ex. Jag kommer inte ihåg namn och ansikten. Glömmer basala saker. Kan tänka hundra gånger att jag ska komma ihåg att hämta ett paket på vägen hem bara för att glömma det när jag går förbi utlämningsstället. Köper sockercola till min man trots att han bara dricker lightläsk sedan någon åt tillbaka. Tidigare hade jag ett fantastiskt minne och hade lätt för att lära mig nya saker. Tidigare hade jag också en uthållighet och kunde traggla mig igenom arbetsuppgifter. Nu måste jag ta pauser hela tiden. Och kommer på mig själv att bara sitta och stirra på min skärm när jag är trött. Jag kan inte tvinga hjärnan att jobba. Utmattning ökar risken för att drabbas av Alzheimers så det är absolut inte en arbetsmiljöfråga att strunta i vilket de flesta arbetsgivare och fack gör.
Motsätter mig det där med att det nog finns en diagnos i botten! Vi är hur många som helst som är som Clara. Känner igen mig på pricken. Å inte har vi alla en diagnos, snarare är det (kombon av) personliga egenskaper och ibland med viss historik av ex stressjukdom eller annat. Tycker att människor, däribland jag själv (å som jag uppfattar Clara, som är snabba, effektiva, doers som tänker snabbt, pratar snabbt och gör snabbt, känner mkt och starkt,ofta också har mindre tålamod och uthållighet, mer slarviga/stökiga och mer känsliga för många intryck och stress. Att kombinera familjeliv med jobb, villa, djur, aktiviteter, träning, middagar, kalas, skolåtaganden osv osv ÄR mkt. Snarare förvånad över de som lyckas hålla sig lugna i vardagens utmaningar.
Så sant. Vi måste komma ihåg att DET ÄR MYCKET med allt som vi faktiskt jobbar med i vardagen. Om man jämför med det liv vara förfäder har levt och att människans evolution egentligen inte förändrats sedan dess.
Tänk när människan levde på som jägare och samlare, det var tusen gånger mindre att ha koll på då för den enskilda människan.
Håller med! Tror det är för mycket information för mycket aktiviteter för mycket krav osv.
Jag har svårt för stress och höga ljud och valde av den anledningen och avsaknad av sug att inte skaffa barn. Är supernöjd med det beslutet!
Starkt beslut! Familjenormen är stark (och kanske det biologiska också).
Vi skaffade ett barn men kommer inte skaffa fler för föräldraskapet gjorde mig utmattad. Det finns inte på kartan att jag kommer klara mig undan ännu en utmattning om vi får fler. Många tycker det är konstigt att vi inte vill ha fler, men om valet är att ge ett barn en bra uppväxt eller två barn en utmattad förälder känns det som att det borde vara självklart för andra med.
Jag och min man har också valt bort barn pga av samma anledningar. Jag har blivit ifrågasatt för detta, men inte min man…
Är snart 55 och kan sakna att inte ha en egen familj nu när vänner har vuxna barn och barnbarn. Tänker också att den dagen någon av oss dör kommer den andre verkligen bli ensam. Visst finns vänner, men det är inte samma sak som en familj. Våra syskon bor långt ifrån oss.
Jag är ändå helt trygg i att vi tog rätt beslut när vi valde bort barn.
Samma här, även om jag sörjt det många gånger. Jag ser mig som ofrivilligt barnlös, hade jag haft mer ork och energi hade jag troligen haft barn.
Ibland blivit ifrågasatt och utmålad som ego. Fast jag tycker tvärtom att det är klokt att inte tvinga på sina sämre sidor på ett stackars barn.
Skönt med fler ”ickenormisar” i kommentarsfältet!
Sofia, +1 på det! Lite nyfiken om du blir ifrågasatt för ditt beslut? Det känner jag ofta att jag blir. Fattar inte varför egentligen, alla kan väl inte vilja samma saker i livet? Vore orimligt att alla skulle vilja ha barn. Tänker jag.
Jag har också valt bort att få barn där ett av skälen är de samma som Sofias. Jag har aldrig blivit ifrågasatt, men förstått att många blir det.
Håller med 100%! Exakt jag. Och har även varit utmattad.
Jag förstår er båda. Det vi pratar om när vi pratar om att hålla saker i huvudet, komma till skott, organisera osv är ju exekutiva funktioner. Dessa är nedsatta vid både stress, utmattning och adhd. Många som lever i en stressig livsperiod i ett stressigt samhälle kan ju uppleva att dessa funktioner inte fungerar optimalt alltid. I vissa fall om man hela livet varit av och på, kämpat och aldrig känt att man får ihop det, kanske drabbats av depression och ångest. Ja då kan det ju ligga en diagnos i botten. Att ha varit utmattad, vara lite introvert och ha tre barn på det samt ett jobb som kräver mycket egen struktur..det kräver mycket av de exekutiva förmågorna hos vem som helst! Diagnoem har man ju i så fall oavsett om man kollar upp det eller inte. Ibland känns det som att foll inte vill bli förknippade med att vara en ”såndär”. Vi är de vi är😊
Jag instämmer. Känner igen mig mycket i Claras beskrivning och jag har varken diagnos eller har haft utmattning.
Jag tänker att vi har organiserat vårt samhälle på ett sätt som gör det tufft för många, med heltidsnorm, mycket hets kring renovering och vackra hem och ett ”lyckat” socialt liv. Lägg till det att vi ofta är ganska ensamma i Sverige jämfört med många länder: många bor i andra städer än sina föräldrar och har kanske inte tillgång till så mycket barnpassning (det verkar iofs ni ha Clara. Jag och min sambo har inte haft barnvakt mer än någon enstaka dag och vår äldsta är snart åtta år!).
I många kulturer ses ansvar för barnen som en kollektiv uppgift (på gott och ont) men i Sverige är det föräldrarna som har ett mycket tungt ansvar.
Alltså, jag tänker att det inte är konstigt att man är stressad i detta samhälle och stress påverkar den kognitiva förmågan även om det inte går så långt som till utbrändhet.
Precis likadant för mig. Jag har kommit fram till att efter utmattningen är jag helt enkelt inte lika flexibel – min utmattning skedde för att jag helt enkelt var för flexibel på bekostnad av mig. Nu vill jag inte ens vara det och således klarar/vill jag inte ha stress i mitt liv. Självklart är det i princip omöjligt att leva stressfritt – men om jag kan så undviker jag all form av stress – jag har inga marginaler för det. Stress, inte lyssna på mig själv och att vara för flexibel på min egen bekostnad gjorde mig sjuk. Jag har bestående men, blir aldrig helt frisk och försöker acceptera det. Åh andra sidan vet jag nu att jag inte var frisk innan min utmattning – jag mådde dåligt men lyssnade inte, stängde av och körde på.
Mia, precis så! Man är för flexibel och kör över sig själv tills det en dag tar totalt stopp 🛑
Haha, jag är precis samma och jag har aldrig varit utmattad! Mitt problem stavas tidsoptimism! Bara det att mör det var bara jag som var sen var det fullt fokus på mig själv, nu är det två små barn som skall vara fokus på med. Och man vill ju inte vara den ’dåliga mamman’ som glömmer saker till de stackars barnen, så stressnivåerna att man glömt något är 100% högre när de gäller barnen än en själv tycker jag.
Inte är du inkompetent! Jag tror du ska ta det lite lugnare och lyssna på din kropp. Var snäll mot dig själv och pressa dig inte så hårt. Lämna över ansvar med listor till din man eller kasta listorna. Har man blivit utmattad så har man lätt för att stressa upp sig och lägger allt på sig själv. Det finns inga fel på dig! Var rädd om dig! Kram Maria
Men listorna kan ju också hjälpa genom att tydliggöra vad som är viktigt. Bara de inte blir för långa.
När jag får svårt att tänka gör jag ibland en mental lista som jag rabblar i huvudet tills sakerna är gjorda: 1.vattna blommor, 2.sms:a Lisa, 3.ta fram mat.
Jösses då är det inte bara jag.. Helt sjukt att det inte blir bättre, 7 år sedan jag blev dålig och vände om.. Det är nog bara att lära sig leva med det.
Någon som har blivit bättre med tiden?
Jag tänker att du är HSP (kan det stämma?), och att delar av det här ligger i det. Vi som är HSP kan inte bara skärpa oss och inte ta in alla intryck som vi gör. För en HSP finns det är tydlig gräns för när det blir för mycket 🙂
Kanske har din gräns dock blivit tydligare med utmattningen. Att du nu inte klarar att köra över dig själv på samma sätt som tidigare.
Tror Clara har skrivit för flera år sedan om att hon kände igen sig i /var HSP, det begreppet var inte lika vanligt då och det var genom Clara jag fick upp ögonen för det.
Har fått hjälp av Elaine N Arons böcker, läser just nu ”den högkänsliga föräldern”. Tror dock att det inom sjukvården inte är ett helt accepterat begrepp, kanske finns för lite forskning på det, men hur det än är så hjälper det mig att tänka på och ta hjälp av detta sätt att tänka.
Fast jag är HSP och kan vara en sjuhelvetes projektledare när jag vill (har inte kämpat med utbrändhet tack och lov). Har inga problem med att hantera stress när jag i övrigt har en bra dag. En HSP kan visst stänga av intryck men man får ju jobba med det på ett annat sätt, vara aktiv med det. Tex på ett jobbmöte, att tänka på att ”nu ignorerar jag att Sture såg sur ut när han satte sig”. Och detta orkar man ju såklart på ett helt annat sätt när man i grunden mår bra, får sitt behov uppfyllt av ensamtid/familjetid/vila/umgänge man mår bra av etc. Så en HSP kan ju visst skärpa sig, jag brukar tex gå undan en stund om det blir akut för mkt och komma tillbaka lite starkare. Tror att man som HSP får svårare att avgränsa situationen man befinner sig om man själv är trött och stressad. Man tar in allas stress över hur dagen ska bli liksom.
(Är lite allergisk mot bilden av HSPs som liksom offer för sina känslor och situationen. Vi har dem, i massor, men om man jobbar med att hantera dem och i övrigt mår bra så behöver man inte drunkna i dem.)
Håller helt med dig Cajsa! Effektivitet (i brist på bättre ord) och HSP är ingen motsättning. Tycker dock att det kan vara svårare att skärma av närståendes energier än exempelvis kollegors så situationen och personerna är avgörande för hur väl det går att värja sig.
Jag tycker att jag kan vara en jäkel på att rassla runt diverse projekt men återhämtning är jätteviktigt för att orka i längden.
Tror också att miljön en befinner sig i är viktig. Bodde tidigare i stor stad med mycket ljud och intryck överallt. Nu bor jag i skogen och det passar mig mycket bättre!
Ellen, jag känner igen mig i din beskrivning av HSP. Precis, vi kan inte skärpa oss och inte ta in intryck, dessutom blir det tydligare efter en utmattning. Önskar att alla kunde förstå detta… Skulle underlätta.
Precis min tanke! Är själv HSP och känner igen mig väl i Claras beskrivning. Har även varit nära utmattning med flera av tillhörande symptom. Så kombination blir låg kapacitet och att vardagen med barn och alla ”måsten” lätt kan kännas överväldigande. För mig handlar det mycket om att hitta sätt som funkar för alla. Vad behöver var o en av barnen och vad behöver jag själv för att funka t ex på morgonen?
Eleine Ekswärd har precis berättat i många inlägg på sin blogg om hennes insikt kring behov av utredning rörande ADHD i vuxen ålder, och fick före jul den diagnosen fastställd.
Kanske att du kan bli hjälpt av att läsa hennes tankar och erfarenheter, och fundera om du tror att du kan vara behjälpt av att utreda om det är någon diagnos som gör att du har de här utmaningarna i vardagen?
Jag kom hit för att skriva samma som ovan. 😊
Clara, läs ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna”. Såg att Elaine också läst den. Mycket bra om hur adhd visar sig hos kvinnor.
Jag fick samma tankar. Vanliga utmaningar vid npf, och utmattning följer ofta i spåren när livet blir mer komplext till följd av studier, krävande arbete, familj osv.
Eller är diagnoserna något som ökat pga att vi lever i ett för högt tempo med för stora krav. Jag tror att många symtom och utmattning är ett resultat av samhällets och våra egna krav på oss själva.
Ja! Det är meningen att vi ”stresskänsliga” och alla som fått diagnoser ska visa vägen i vårt samhälle som inte är gjort för oss, snarare för företag och teknisk utveckling. Vi är de som visar normala reaktioner på ett för människan onormalt tillstånd. Vi är alla på väg mot dessa symtom i olika takt med vår samhällsutveckling. Har bestämt mig för att bo i en liten by och prioritera egentid, vila och vara i naturen. Fokusera på mina behov istället för borde, skulle och måste.
Gillar rörelsen med ekoby och tanken att leva med så lite utgifter som möjligt. För tio år sen var jag fortfarande stresstålig, jobbade som copywriter på reklambyrå och trivdes med högt tempo. Sen blev jag människa igen tack vare näsan i väggen och backade. Nu har värderingarna ändrats och jag väljer att acceptera och älska mig själv precis som jag är. Det är vi som väljer vilka vi vill vara och jag vill verkligen inte vara stresstålig, jag vill gå före och vara den ljusarbetare jag är. Det är du också Clara och ni andra som känner igen sig. Sök på ljusarbetare/ljusbärare så kommer ni hittade som är ämnat för just er och förstå att ni har en uppgift i det här livet på jorden. All ljus och kärlek till er. ☀️💖
Ja!!! Tack för denna kommentar. Det är omöjligt att leva sitt liv som ett projekt och även må bra. Vi har ett samhälle som inte är tillräckligt mänskligt och som vi inte mår bra av. Vi tror att vi ska klara allt och göra allt och att en diagnos och ofta medicinering ska få oss alla att prestera i detta. Men varför egentligen? Varför ska vi alla kunna allt och vara bra på allt?
Jag tror det är utmattningen som gör att man inte längre klarar av att pressa undan signalerna på stress i de lägena. Jag upplever att jag förut kunde bita ihop och ta mig igenom ett sånt läge men nu funkar inte den omkopplingen i hjärnan.
Till exempel klarar jag inte av att handla mat på en stor mataffär längre, iaf inte om jag behöver mer än en korg med mat. Allt blir blurr och jag kan inte ens välja flingor. Handla gjorde jag innan utmattningen, med bäbis och 3 åring till och med men nu går det inte. Och tack vare online-handling går det ju
Intressant att höra att det finns fler som inte klarar av att storhandla. Jag får hjärtklappning vid blotta tanken på att kliva in på t ex gigantiska Ica Maxi och har både svimmat och gråtit av stress där när jag någongång har utsatt mig för det. Nu håller jag mig till vår pyttelilla butik i närområdet och överlåter storhandlandet åt andra.
En till Ica maxi-hatare här! Tror det har att göra med att det är så stort och att det tar så lång tid att ta sig igenom butiken, jämfört med en normalstor mataffär. Och samtidigt känns det trångt.
Ica Maxi är vidrigt per se. Jag har aldrig varit när utmattning och kan helt ok storhandla på alla andra affärer men får panik av Ica maxi. Trots att jag anstränger mig för att ta det lugnt. Det MÅSTE vara något mer hur det är uppbyggt.
Min man håller med dig om ICA maxi. Stressade vuxna, högljudda barn samt ett bakgrundsbrus som gör att han inte hör mig. Vi började handla online och hämtade upp kassarna på ena sidan av ICA Maxi på grund av pandemin. Min man sa direkt att detta fortsätter vi göra även efter pandemin.
Men så skönt att det inte bara är jag! Jag hatar dessa stora affärer och blir på dåligt humör redan på parkeringen 😂.
För mig är det en kombination skulle jag tro. Jag har rätt låg kapacitet, vilket när det bara va jag inte märktes så mycket. Men lägg till man, två barn, kaniner och hus och svärmor som behöver hjälp så blir det mycket. Även om man hjälps åt. Jag har fått inse också att jag alltid känner att jag har bråttom, även om jag inte har det, vilket ger extra stress. Min lösning är att hålla det mesta så enkelt som möjligt, förbereda, rutiner, listor, stanna upp och andas ibland, så går det någorlunda. (Får ofta lugna ner mig i bilen igen)
Att komma iväg och komma hem kan lätt bli sjukt överväldigande för mig (alla ska ut ur bilen och in och alla grejer och det ska packas upp mat och barnen vill ha något och någon pratar med en… 😅)
Skulle kunna svara JA på alla dina funderingar. Det är en blandning av allt.
Man får men av en utmattning som gått så långt din gjort. Är själv ett levande bevis. Nu, 18 år senare, vet jag med säkerhet att det finns saker som aldrig blir som förr men det behöver inte vara negativt, men ett annat sätt att tänka är att föredra. Planering och inte jobba full tid under hela året. För mig blir det också bäst om all semester inte tas ut under 5 veckor på sommaren utan att jag ser till att ha flera ”långhelger ” under hela året. Lagom är ett bra ord i detta sammanhang. Vardagslunket ett annat. Rutiner är ett ännu bättre. Stiga upp i samma tid varje dag men att kunna ta det lugnare på helgerna är mitt råd. Sova ordentligt. Att stressa och ha mycket att göra är inte farligt ett litet tag, det är den outtagna ledigheten och återhämtningen som är farlig.
Jag instämmer helt och hållet. Jag är 60+, hade en rejäl utmattning för några år sedan och anses nu frisk (numera pensionär) men jag har tydliga men (jo, tycker nog det är men) från utmattningen. Låg stresstålighet, svag planeringsförmåga, svårt för logistik etc. Numera kan jag ta mig tid att göra saker i min takt men gud nåde om det händer något som ställer till min planering! Håller med dig om att ta långhelger och lediga dagar, samt att rutiner är viktiga.
Det är så svårt att tänka om när planeringen inte blir som man tänkt.
För mig är det likadant. Jag har inte haft en utmattningsdiagnos men har varit extremt nära den berömda väggen och efter det har inget blivit sig likt. Jag har noll stresstålighet, hjärnan går igång för minsta lilla, jag måste ta hjälp av min man för att reda ut i vilken ordning jag ska göra mig i ordning, barnens ska fixas, matsäck ska packas osv. Efteråt är jag helt slut.
Plus en här! Behöver också ta hjälp av min man 😅
För mig är det likadant men jag har inte varit utmattad. Men efter en lång tids sjukdom och många läkarbesök på olika sjukhus så fick jag liknade symptom. Efteråt har jag varit stress-, ljud- och ljuskänslig att det känts som ett stort projekt att komma iväg på semester, utflykt, till jobb/skola. Men det har blivit lite bättre sista tiden, kanske att jag accepterat det och känner glömmer vi något så får vi lösa de.
Man är bra på olika saker, i olika faser av livet. Ingen kan vara bäst på allt jämt, man måste få vara lite dålig också, och det är okej. Var snäll med dig själv 🙂
Är vi samma person? 😫 låter exakt som jag.
+1