Ris i bastun. När jag var liten tyckte jag det var helt obegripligt att vuxna frivilligt slog riskvastar mot huden. Som om inte bastuvärmen var tillräckligt plågsam! Som vuxen har jag fått lära mig att det är tvärtom. Kvistar som valts med omsorg, blötts och sen värmts mjuka ger en skön svalkande känsla. Doften är dessutom oslagbar!

Riset har en spretig historia med både hedniska och religiösa rötter. Under katolsk tid användes fastlagsris, kristna kunde piska sig som en förberedelse inför fastaveckorna och vad jag förstår var kombinationen med värmande bastu inte obligatorisk. Gustav Vasa tyckte inte om den här traditionen och förbjöd den. Men bland folket levde riset kvar och på Norrbottens museum kan man läsa hur det sen utvecklades.

Under 1600-talet var det påskskräckan som gällde! På långfredagen skulle husbonden ”ge barn och tjänstefolk en risbastu för att påminna om Jesu lidande”. De fick alltså stryk. Risningen på långfredagen blev så småningom mer och mer lekfull. Den som vaknade först i en familj på långfredagen kunde till exempel risa de som fortfarande sov. Nordiska muséet berättar om hur männiksor låtsaspiskade varann.

Först på 1700-talet blev vårens ris en prydnad istället. Risen smyckades nu med färgglada band och blommor av papper och kunde till och med användas som kärleksgåva! Färgade fjädrar i påskriset blev poppis först under 1930-talet.

Men vad tusan har påskris med bastu att göra? Okej, ordet risbastu betyder egentligen stryk. Men traditionen att bada bastu har också funnits mycket länge och här kommer riset in från ett annat håll. Vikingarna verkar ha snappat upp idén med bastubad från sina resor runt om i världen. De gjorde sen sin egen tolkning av bastubad här i Norden med träbastu och ris.

Under 1500- och 1600-talet förbjöd svenska myndigheter bastubad som man tyckte var oanständigt och dessutom kopplades bastandet ihop med syfilis. I olika delar av Sverige struntade dock folk i förbudet, bland annat här i norr. Själv tänker jag att det måste varit en nödvändighet att basta här då snö och is låg kvar över vattnen mycket längre än i södra Sverige. Kan man inte bada i sjön får man bada i ånga! Och riset det hade en renande funktion.

Svenska bastuakademin förklarar att en lövruska var dåtidens tvål. Lövens basiska ämnen löste upp fett och smuts. Då som nu måste det ha varit en ren njutning att ta en vårbastu efter en lång vinter i tjocka kläder.

Kvistarna i bastuns ris ska enligt gammal tradition komma från björk och om riset används på rätt sätt lindrar det hettan mot huden. Det verkar vara en hel vetenskap det här med ruskor, konstens alla regler kan du läsa om här. Själv är jag inte så noga utan använder ett ris med kvistar från vårtbjörk som jag blötlägger i god tid och sen värmer upp ovanför elden i bastun. En uppvärmd kvast är mjuk och inte alls plågsam. Tvärtom ger kvistarna svalkande virvlar över kroppen. Och doften! Jösses amalia – vad gott det luktar! Också utan att löven hunnit slå ut!

Under hednisk tid ska det ha funnits en tro på att den som rörde i kvistar från ett träd kunde överföra trädets kraft till sig själv. Så långt är jag inte beredd att gå men nog doftar jag björk så det förslår efter att ha gjort min egen variant av renande risbastu. Den har inte ett dugg med stryk att göra utan är bara en rejäl omgång vårkänsla.

Källor: Norrbottens museum, Svenska bastuakademin, Nordiska muséet och ne.se.