Jag visste knappt att det fanns så stora plåster som det Folke nu bär på sitt skadade knä. Påsklovet slutade i blotta förskräckelsen efter en krasch med cykeln.
Jag och Jakob har valt att ge honom en Xplora mobilklocka just för att han ska kunna nå oss om något sånt här händer. Hade han mobilklockan på sig när det hände? Nej. Storebrorsan Bertil fick sin första mobiltelefon förra året när vi skaffade familjeabonnemang från Telia och han var i närheten när olyckan hände. Skönt, då kunde ju han ringa oss och berätta vad som hänt! Nej. Det kunde han inte, för den nya mobilen låg kvar i pojkrummet.
Det blir istället killarnas tjejkompisar som plockar upp sina mobiler och börjar ringa sina föräldrar. Sen får en av deras mammor höra av sig till mig och berätta att Folke varit med om en olycka nere på byn. Jag får höra att det blöder mycket.
– Var är han? frågar jag med bultande hjärta.
”Nere på byn”, en närmre beskrivning hade den andra mamman inte fått. Jag kastar mig in i bilen och kör lite på måfå mot en av de tre platser som jag gissar att han kan vara på. Tack och lov är min första gissning rätt! Äntligen får jag se och prata med Folke. Krama om honom. Det hela slutade med läkarbesök, en rejäl sårtvätt och som synes ett gigantiskt plåster.
Cykelkorgen är en sorglig syn efter kraschen
Nu har vi bestämt två saker:
1. Stora ärr är coolt.
2. Killarna måste fasiken lära sig att ha med sina mobiler! Mobiler är BRA!
Hur gör ni andra som lyckas få barnen att så gott som alltid ha mobilen med sig?
Sen ett år tillbaka samarbetar jag med Telia och använder deras familjeabonnemang. Jag är glad över det, för här i byn fungerar Telia överlägset mycket bättre än andra mobilnät. Och inte bara här! Telia har Sveriges bästa mobilnät i alla kategorier (enligt det oberoende mätföretaget Umlaut). Telias familjeabonnemang är också landets populäraste.
För oss är familjeabonnemanget i första hand smidigt – allt hamnar på samma faktura. Alla får ett eget nummer och alla får lika mycket surf. Men hos Telia finns också olika tjänster som gör att jag som förälder känner mig säkrare. För det kan ju vara ganska svårt att navigera rätt i den här digitala tidsåldern. Till exempel har Telia kunskapsbanken Digital förälder. Här kan jag läsa på om relevant forskning och kolla in tips och råd som gör vår familj tryggare ute på nätet. Som jag skrivit om förut tog jag och Bertil mobilkörkortet ihop när han fick sin telefon.
Telia har helt enkelt bra abonnemang, mobiler och barnklockor som passar hela vår familj. Storebrorsan Bertil har surf i mobilen så det känns viktigt att fråga honom då och då om just nätet – vad upplever han där? Folke som är yngre har den enklare mobilklockan Xplora. En mobil som sitter som en klocka runt handleden, med den kan han ringa och skicka meddelanden. Så länge han har den på sig alltså!
När Folke kraschade med cykeln gick det upp för mig att det nu är JAG som vill att barnen ska ha sina mobiler. Jag – som tidigare stretat emot. Jag som tänkt att mobiler till barn är onödigt dyra prylar till ungar som ständigt och jämt vill hänga över skärmen. Hur det än är med skärmtid så känner jag mig tryggare när jag kan nå mina barn. Och de ska kunna ringa mig. Inte behöva bli räddade av en tjejkompis med bättre ordning.
– Har du med dig mobilen? Den frågar ställer vi vuxna nu ofta till de äldsta sönerna. Vi behöver alla öva på att de ska ta mer socialt ansvar. Eget ansvar för att kunna bli nådd. Eget ansvar för att minska onödig oro. Eget ansvar för att öka familjens trygghet.
34 svar
Som andra skrivit, det där kommer nog naturligt tyvärr. Här är det en ständig kamp om att INTE vara på mobilen. Ändå används de aldrig när det faktiskt hade varit bra, tex kommunicera, kolla karta, kolla upp saker man behöver veta, osv.
Borde sluta kallas ”telefon” tycker jag..
Alltså, när sonen var yngre hade han mobilklocka och enda sättet att få honom att komma ihåg den var att alltid kolla att den var på innan han gick. Nu är han 13 år och har egen mobil. Den glömmer han inte, men däremot att sätta på ljudet, så det måste man alltid påminna om innan han går. Så svaret är att tricket är att alltid själv påminna. 🙂
Jag vill ge dig beröm för ett riktigt bra samarbetsinlägg. Du är väldigt duktig på att väva in personliga upplevelser tillsammans med produkter du gör reklam för. Det blir genuint och trovärdigt just för att den lilla verkligheten ligger i fokus i texten. Tycker jag i alla fall. ❤️
Vad glad jag blir 🤗❤️ Tack
Konstaterade härom dagen att äldsta dottern på 9år hunnit slå sönder fler mobiler än hon svarat i under sitt liv. Har aldrig med den, stänger av den istället för att sätta den på ljudlös och glömmer sätta på den, men framför allt för lat för att ladda den. Fattar inte alls varför det skulle vara viktig att svara i. Nu har vi fått henne att svara i den, så då ska vi bara få henne att prata i den då, hon har ju inget ärende åt oss…så varför prata…
Detta grunnar jag också på. Fast jag är i ärlighetens namn sämst i familjen på att ha telefonen med mig, jag vilar mig mot min man som alltid har sin så barnen kan nå honom. Inser att jag är en usel förebild när det kommer till det här.
Vår dotter har satt alarm på xploran på morgonen, och i samband med det tar hon på sig klockan. Innan den rutinen glömdes den lätt 😊
Smart!
Bara pojkarna inte får skateboard som intresse för då blir det ännu ”coolare” olyckor med ben och armbrott i mängd. Min son är en av de coolaste om vi ser till antalet ärr , många ärr, stora ärr och brutet hit och dit. Barn har det med sig att mammanerverna prövas och ibland hårt!!! 👨⚕️😞
(Ps, ingen risk tänker du som bor på landet men det gjorde vi också, 3 mil från stan och den älskade skejtparken. Och än lever han 🙏om än farligt, ber om en extra skyddsängel )
Jag slog mig i ansiktet otroligt mycket som barn, var livlig och orädd och kanske något dumdristig ibland men hade också en del otur. Ärren har bleknat. De flesta syns knappt. Jag tyckte ärr var jättesnyggt och coolt, skröt som bara den om dem i skolan. Särskilt mina killkompisar tyckte jag var ”ball”, jag var som de flesta av dem. Mamma var hårt prövad o grät t o m ibland. Jag kom in en gång och sa lugnt; jag ser inget mamma, det kommer så mycket blod. Då tyckte mamma att det räckte och blev helt virrig; oj nu måste vi åka in till Vimmerby. Men varför ska vi dit frågade jag, är det inte bättre med akuten i Norrtälje som vanligt? Ridå. Blev några stygn.
Jag tycker du skall passa på att njuta av att deras liv funkar utan mobiler. Det gjorde det ju trots allt! Var glad att det finns kompisar eller förbipasserade vuxna som hjälper till, det är viktigare livskunskap än att man måste ha mobilen med.
Men jag funderar ju på, vill vi bygga upp all trygghet i att barnen har mobilen med sig? Om de alltid är vana att kunna ringa oss när bussen inte kommer, när de ramlar med cykeln, när de gått fel, när pengarna inte räcker i affären eller vad som nu kan gå fel i vardagen för barn. Om att ringa föräldrarna alltid är den självklara lösningen så tränas de ju aldrig i problemlösning. Och riskerar ju att bli ännu mer panikslagna om de sen någon gång står där med en urladdad mobil eller glömd mobil eller stulen mobil eller vad som helst.
Precis min tanke också… Nu är det så att utan mobiltelefonen stannar Sverige. Otroligt vad snabbt den har blivit oumbärlig för de flesta.
Tappade bort busspengarna när jag var på stan med en kompis som 11 åring och kunde inte komma hem. Fick gå till Åhléns och låna telefon och telefonkatalog. Lite andra tider.
Men jag kan dock förstå att man vill att ens barn ska kunna ringa en själv direkt istället för att behöva gå till någon främling och berätta att de är ensamma och vilse. Själv vill man ju gärna ha en telefon på sig när det krisar, istället för att ”träna problemlösning”.
Fantastiskt bild på dig och Folke! Det känns alltid lite extra i mitt hjärta när du skriver om honom – han liknar SÅ på min yngsta son, när han var i samma ålder. Nu fyller han just 21. Tur att det inte blev värre skador på Folke. Mobiler är bra för mycket!
Mina tjejer fick mobil nyligen. De är lite större modell, det var inget vi tänkte på, men deras fickor är ju mindre än våra! Så nu har vi köpt magväskor så att mobilen ligger säkert och de har händerna fria.
Just det där tycker jag är svårt! Man måste tänka på att köpa tröjor/jackor som har ficka med dragkedja eller så magväska till barnen. Många tjejer har handväska från att de får mobil och det ser så jobbigt ut att alltid ha den när de leker.
Även som gammal oldies 80+ som bor ensam är mobilen en trygghet. Den är försedd med s.k ICE- knapp. Snabbnummer till nära och kära.
En ständig följeslagare som sitter runt halsen och borde finnas hos alla som bor
ensamma.
Min lillebror vad inte bättre heller. Varje gång jag gick till vaktmästeriet för att rota i deras upphittat-lådor var han redan där och gjorde samma sak. Han glömde ta på sig skorna när vi också på semester och glömde gå på sin egen student.
hahaha hur glömmer man gå på sin egen student?
Sådär var jag också. Hade någon glömt kvar något i klassrummet brukade min klasskompisar utgå från att det var mitt och ta med det till mig (och det var alltid rätt). Gympaskor försvann samma dag som jag fått nya så det blev alltid barfota på gympan, och i gymakläder som jag fick springa hem och räfsa ihop på rasten. Hade aldrig någonsin en penna och visste aldrig vilken lektion vi skulle på utan följde bara massan. Tappat bort så mycket jackor, plånböcker och mobiltelefoner att jag måste ha blivit misstänkt för försäkrongsbedrägeri. Lämnat plånboken på busshållplatsen flera gånger, varför lägger man ens sin plånbok på bänken där kan man undra? Fick en egen nyckel när jag gick i mellanstadiet men det var såklart omöjligt att hålla koll på längre en några timmar, klättrade hela min uppväxt in genom balkongen istället. Var så glad när jag gick min första telefon när jag var 13 år, men sen glömde jag den i någon ficka i ett år så det var ju inte till någon vidare nytta.
Blev gradvis bättre kring 20-25 år. Kanske ingen tröst för dig…. Tjat hjälpte inte ett dugg dock, min hjärna höll helt enkelt inte reda på grejer och mest var det ju jag själv som kom i knipa.
”Klättrade in via balkongen istället”, sådan igenkänning från min barndom. Eftersom vi var så virriga med nycklar allihop (jag har tre syskon) hade vi en nyckel på ett hemligt ställe (under en kruka). Mycket sällan låg nyckeln där dock så då fick en hämta stegen ifrån boden, häva sig över ett redigt högt balkongräcke och hoppas att jag glömt sätta i den långa spiken som fungerade som spärr i min balkongdörr annars var det till att vänta. Ingen mobil fanns på 90-talet. Dock fanns ett mysigt församlingshem på tomten som en kunde vänta i och slå en pling o småprata med mormor och dricka ett glas vatten eller två. 😘
Jag tänkte på detta igår. HUR ska vi få sonen att ha med telefonen framöver?
Han är snart sju så än är det några år kvar men han är så vansinnigt glömsk att det inte finns på kartan att han ska bli betrodd med en telefon.
Den senaste veckan har tre kepsar och två tjocktröjor försvunnit från skolan och hade inte vi eller lillasyster påmint honom så hade han aldrig kommit ihåg en endaste pinal.
Tar därför tacksamt emot tips från andra på hur vi får honom att komma ihåg/inte tappa bort saker.
Jag var likadan som barn. Kom hem utan jeansjackan, jeansen (hade ju shortsen från utegympan istället), slarvade bort minst ett par vantar varje vecka mm. Till slut sa min stackars mamma; nu vill jag inte lägga mer pengar på vantar, det är nya par varje vecka Anna, nu får du prova att köpa själv för månadspengen så kanske du är mer rädd om vantarna. Det funkade faktiskt. Då var jag 11. Små yttepyttiga cykelnycklar var det värre med, men där var hela min familj totalt urusla så en fick förstöra x antal lås o köpa nya vajerlås hela tiden.
Men virrigheten med att glömma framför allt läroböcker i skåpet på gymnasiet fanns kvar, såpass att jag lämnade de flesta hemma istället. Funkade utmärkt. Matteboken var dock alltid i skåpet på skolan. Vi hade extratid att jobba i den på torsdagar så då kunde jag jobba ikapp utan att ta hem den.
Gör inte barnen beroende bara för att du är orolig. Det mesta ordnar sej ändå 😍 Häftigt plåster, förresten.
Man blir väl egentligen inte beroende själva telefonfunktionen utan allt lättillgängligt lockande innehåll via internet och appar.
Intressant, detta. Särskilt det du skriver om att ”ta mer socialt ansvar.” Jag har liknande problem, men med min gamle far. Han är jättepigg (glasklar i knoppen), aktiv , cyklar kort o tvärs över samhället, kvällstid och mitt i vintern. Han har aldrig mobilen med sig. För under större delen av hans liv har det ju inte funnits mobiltelefoner och det faller sig inte naturligt för honom att tänka ut att det är ansvarsfullt att ha den med sig. Vi yngre har vant oss vid alltid kunna bli nått/kunna nå, så vi tycker det oansvarigt att inte ha den med.
Vi bor i stan och barnen är vana att fråga om lov före de går. ”Får jag gå över till X?” Ibland har det känts jobbigt, för vi sprang bara kors och tvärs till varandra på landet när jag var liten (alla kände alla). Men numera är det också lite skönt, att få svara ”jadå, bara du tar med dig mobilen!”
Den äldre (13) har den numera 90% av tiden, ibland glöms den på helgen. Han har den däremot alla skoldagar. Skönt tex när det var dagen före Valborg i Uppsala och busslinjen inte gick som den skulle. Där stod han och väntade på ett busskrälle som aldrig kom. Mellansonen (10) har den aldrig självmant och inte till skolan (400m gångavstånd), men får alltid uppmaning att ta den med efter skoltid, när han ska gå till någon eller ”ut” på helgen för att leka. Han har även ep, så vi är lite extra ”hök:iga” med var/med vem han är.
Men även jag har fått gå iväg och ”random” leta lite i området eller fundera vad den där kompisen jag såg barnen med heter i efternamn, rota fram en klasslista för att se adressen och promenera över dit för att se om de är där.
Vi bor i ett hyfsat bilfritt villaområde intill en park. Våra äldsta är yngre än dina (9 och 5,5) och de frågar också alltid om de får gå. Och passar det, kontrar jag alltid med ”har du klockan på dig?”.
När barna blir äldre glömmer de i stort sett allt men ALDRIG mobilen! Mao så går mobilglömskan över och flyttas till andra objekt.
Vi har en lapp insidan på ytterdörren ”mobilen är med?”
Den är till för min man : )
Bra idé! En sån lapp behöver min man också!
(mobil, nycklar, plånbok – brukar jag tänka)
Hahaha! Bra där!
Det där kom med åldern och tyvärr det ökade intresset för sociala medier. En önskan att kunna bli nådd av kompisar snarare än att kunna nå mamma och pappa… För några år sedan var jag glad att de sällan hade sina mobiler med sig, men nu lämnar de inte hemmet utan. Yngsta är född 2011.