De flesta blogginlägg om träning har jag skrivit när jag precis har tränat. Oftast har jag blivit inspirerad och träningshög och satt mig ner för att skriva om tankarna jag har fått. Undrar hur det skulle låta om jag istället skrev blogginläggen fem minuter innan jag ska träna? Då hade det nog låtit annorlunda.

För det spelar ingen roll hur peppad och motiverad jag är, hur mycket energi jag har och hur redo jag känner mig. Strax innan jag ska träna är det som att all ork rinner ut genom fötterna på mig. Jag känner efter i hela kroppen – har jag inte lite ont i lederna? Vasst i halsen? Visst är mensen på gång? Hela tiden letar jag efter något tecken som ger mig en anledning till att inte ge max, inte ta ut mig utan istället backa och minska belastningen.

NÄR SKA DETTA GÅ ÖVER?! Jag har ändå gjort över hundra pass hos min PT. Borde det inte vid någon tidpunkt bli enkelt?

Men så pratar jag med min man som tränat mycket och regelbundet ända sedan högstadiet. När gick det över för honom? – Det har aldrig gått över, säger Jakob. Och menar att det tjugo år senare känns motigt 90 procent av gångerna han ska träna. Det är ju siffror som kan få en att gråta, men det gör mig konstigt nog upplyft. Aha. Det här förstår jag mig på. Att något är tråkigt och jobbigt men man gör det ändå? Ja, det är ju bara ett annat sätt att beskriva att man är vuxen på.

Ibland frågar folk mig hur jag får något gjort om dagarna när jag är min egen arbetsledare. Men jag har ju jobbat hemifrån och varit min egen chef i tretton års tid! Jag vet att det bara är att sätta igång. Finns inga genvägar. Jag vet också att inspiration till att uträtta någonting aldrig någonsin kommer av att man väntar på den. Nej jag sätter igång och gör och sedan kommer inspirationen.

Varje dag när jag ska öppna datorn finns det ett initialt motstånd. Jag brukar dock locka och pocka mig att ta det i små bitar. –Okej du får skjuta upp administrationen till en annan dag. Men gör bara tio minuter av den först så att du i alla fall betat av något. Och när tio minuter har gått så har det initiala motståndet gett vika och det känns helt okej. Ja, då är jag glad att jag härdade ut. För jag kan inte låta den där rösten som säger nej bestämma allt. Det som känns skönt i stunden känns nämligen oftast mindre bra en stund senare på dagen, när nya mail trillar in och påminner en om vad man borde gjort på den där administrationstiden.

Så all den här kompetensen i mitt jobb borde jag väl rimligtvis kunna kanalisera inför träningen? För jag vet ju att det är på samma sätt. En kort stunds lättnad över att ha sluppit undan något jobbigt efterföljs av en dålig kvarstående känsla i kroppen. Medan kort stunds obehag av att ha satt igång med något jobbigt ger vika inför generellt bra känsla i kroppen som stannar kvar länge efteråt.

Detta ska jag komma ihåg. Komma ihåg att tänka på mig själv som en person som är bra på att sätta igång, jobba på och vara en vuxen som lockar och pockar och till slut säger till mig själv på skarpen när jag försöker skolka. Och att den egenskapen går att applicera på vilket område som helst. Till och med träningen.