Mina bästa helger är de när någon kommer på besök. Jag gillar ju att vara hemma – men blir det bara familjen känns det oftast inte så festligt och helg-aktigt. Kanske framförallt för mig som ju ändå jobbar hemifrån på vardagarna.
Får vi däremot besök känns helgen så mycket mer ledig och festlig. Helgen som gick var ju som ett helt litet sportlov för oss, när gammor och Felicia kom på besök.
Jag dukade rejäl frukost med surdegsbröd från Kulturbageriet. Vi äter sällan gemensam helgfrukost i vår familj eftersom Jakob och Ulf vaknar vid sex medan jag och storbarnen vaknar mellan åtta och nio någon gång. Men när det väl blir av är det väldigt mysigt.
Efter frukosten drog barnen ut och lekte och grävde snögrottor i den stora snöhög som bildats på gården. De försökte övertyga mig om att krypa i gångarna också och jag gjorde ett tappert försök men fick sådan galloperande klaustrofobi att Bertil fick dra upp mig. Hua. Trånga gångar är det värsta jag vet.
Felicia var dock betydligt modigare.
Medan barnen härjade…
matade jag fåren, fyllde nytt vatten och ströade nytt i bäddarna.
På eftermiddagen blev fåren skrämda av en skoter och rymde ur hagen. Sociala som de är följde de då efter några grannar som var ute på sin söndagspromenad. Så jag fick springa ut och ropa hem dem. Då är de så fruktansvärt söta.
-Koooom tjejerna! Vill ni ha mat?!
Ropar jag med min ljusaste röst. Och då kommer de rusande lika lydigt som vilken hund som helst. Ja, de närmast studsar efter mig – och tacklar mig i baken om jag inte håller koll. Ser så roligt ut. Älskar våra får.
När jag lagat elstängslet och sett om fåren gick jag en promenad i solen. Kände hur den värmde mina kinder och det gav mig sån energi!
När jag kom in vek jag undan veckans tvätt och laddade två maskiner. Sedan tränade jag ett kortare styrkepass på 25 minuter.
Folke bara spelar och spelar. Han är helt besatt. Just nu övar han på något motiv från Zelda som Jakob lärt honom – men gladast blir jag över att han tagit ut Barnen i Bullerbyns ledmotiv och spelar det för mig. Ibland på piano och ibland på melodica. En av de vackraste låtar jag vet.
På eftermiddagen låg jag i sängen och läste bok och kände mig frusen. Tur att Folke eldade flitigt.
Kvällen avslutades med att spela kort. Först Vändtia, sedan Hej Knekt. Hade på känn att jag inte bord introducera detta vilda spel till barnen – och jag fick mycket riktigt ångra mig. För det blev hetsigt värre och självklart förlorade jag stort.
Nåja. Det blev ändå ett utmärkt slut på en helg som kändes fyra dagar lång. Och nu är det ju snart sportlov för oss här i Västerbotten. Som jag längtar!
21 svar
Jag älskar att komma in här i kommentarsfältet och läsa alla era tankar om besök umgänge ensamhet och spontana besök eller ej.
Det känns som att gå in i ett rum fullt av vänner som sitter runt ett bord och samtalar🥰
I vår familj kan vi vara rätt kravlösa, iaf med mina vuxna barn o barnbarnen. De bor långt borta så det blir intensivt när vi ses med att bo ihop allihopa i en vecka eller så.
Vi har för längesedan kommit fram till att vi alla behöver ensamtid och stunder av vila. Ibland går någon eller några ut på en promenad och ibland sen barnen somnat sitter vi vuxna och pratar, men småbarnsföräldrar är i regel trötta så vid 21 och då blir det gonatt.
Jag försöker lära mig att tycka om spontana besök.
Det jag kan tycka är lite pinsamt, är att vi sällan har nåt att bara ta fram ur frysen och bjuda på. Vi äter inte så mycket fika bröd och efter en lång tid som utmattad (är helt frisk nu) har jag aldrig kommit igång med att baka och lägga i frysen. Jag skulle vilja det men man kan inte hinna allt, jag både jobbar och pluggar nu.
Så jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att det löser sig. Vi får slänga ihop något om de stannar lite längre, vilket jag vill. Att folk ska känna sig välkomna men att det ska vara avslappnat och opretentiöst att vara hos oss.
Vi är oxå rätt ensamma. En lång sjukdomsperiod och en pandemi kan göra att det blir så.
Samtidigt tycker vi det är rätt skönt och lider inte av det. För vi har ju människor och aktiviteter vi kan göra och träffa, men kan välja att bara vara för att vi behöver det.
Och jag håller med, Claras liv verkar så mysigt och härligt. Men allt har sin tid. Jag och min man är 50+ och just i den fasen vi är nu uppskattar vi lugnet före fullspäckat socialt liv.
Lugnet och att kunna välja hemmaliv eller aktiviteter.
Ville bara skriva att du skriver så fint, speciellt inledningsvis när du beskriver att det är att gå in i ett rum fullt av vänner 🥰
Just Bullerbymelodin är nog det enda jag minns på flöjt 😀
Tänk så olika det kan vara. Jag har aldrig besök och är aldrig på besök.
De vuxna barnen kan komma ibland, men har då så bråttom att de knappt hinner ta av sig jackan. Blixtvisiter.
Jag trivs förvisso i mitt eget sällskap. Är fruktansvärt introvert och blir fullständigt dränerad av att bara stå och prata med någon granne utanför en stund.
Vad härligt med ett spelande barn!
Jag är dock precis tvärtom när det gäller besök. Avskyr när någon dyker upp, särskilt spontant! Jag vill vara hemma själv/med familjen och bara vara. Gå till skogen och fika, ta det lugnt och fixa med mitt och barnen. Planerade besök, middag med vänner är kul såklart, men i lagom dos. Har insett att jag nog helt enkelt behöver mycket egen tid att ladda pga ett krävande jobb med mycket folk.
Så himla härligt med kravlöst umgänge. När vi har min mamma, och ibland hennes man på besök blir det gärna intensivt samkväm runt köksbordet. Detta främst för att vi bor i lägenhet, och det finns liksom ingen annanstans att ta vägen annat än köket när vardagsrummet blir temporärt sovrum. Hade ju varit annorlunda om vi bott i större hus med tillhörande trädgård, men kanske i framtiden!
Håller med dig om ledmotivet till Alla vi barn i Bullerbyn. Det, och musiken i Skärgårdsdoktorn är ungefär det finaste vi har!
På somrarna umgicks vi så när mina föräldrar levde och barnen var små. Deras stuga var inte så stor, men, det löstes med att syskon med familjer tog med husvagn. Det var så härligt och något som saknas nu när vi alla passerat pension och ingen har stuga längre.
Älskar att läsa och se om er samvaro med släkten/vänner.
Jag blir så fascinerad (och lite avundsjuk) över att du får så mycket uträttat och till och med kan ligga och vila när du har besök. Själv blir jag helt dränerad på energi när jag har släkt/vänner på besök en helg eftersom jag känner kravet att jag ska umgås med dem varenda minut när de är här. Det är ju skitjobbigt att umgås 24/7 och gör att jag gruvar mig för att ha folk här som sover över.
Har tänkt på det förut när du beskriver att din svärmor är på besök och du ligger och vilar. Jag skulle känna mig oförskämd om jag vilade när svärmor var här. Hur gör du för att inte känna det sociala kravet?
Samma här! Nu bor ju min släkt så nära att de inte behöver sova över, men ses vi på festligheter så är det också ”sitta runt bordet tills folk tröttnar” och åker hem, och jag ser inte fram emot såna helger. Det är värst när vi träffar min mans släkt för vi har aldrig något att prata om, så det blir alltid halvbra stämning och tyvärr ganska utdraget. Så när vi har helger inplanerat där vi ska träffa folk tänker jag också ”Och där var den helgen, då får jag inget gjort och kommer inte kunna vila ut…”. Jag har inga problem att umgås med min släkt, jag tycker det är jättetrevligt och vi har alltid roligt, men det är ändå inget som står på min ”vila ut/rekreations”-lista. Är väl för introvert antar jag…
Vi umgås inte med någon och det är en liten sorg i mig. Helgen fylls oftast av…. Just ingenting. Lite städ, en film. Dill och gräslök. Jag läser din blogg med längtan, men också ett litet sting av smärta. Jag kommer aldrig ha det så. Jag vet egentligen inte var det vände åt det isolerade för vår familj… För jag är väldigt social egentligen. Men folk flyttade. Pandemin gav nya vanor. Barnen växte upp… Resor ned till familjen blev för dyra. Resor upp till oss likaså. En dag – helt plötsligt – insåg jag att vi är ensamma. Så konstigt det blev…. Du är välsignad.
Jag har min familj 100 mil bort, där bor resten av familjen kvar, syskon, föräldrar och syskon en. En av mina närmsta vänner med familj bor 16h bort i bil. Jag har sedan gymnasiet haft det så och den bästa som hänt hänt är sociala medier! Vi har en familjechat där allt och inget lyfts, delar bilder och planerar nästa besök, vi har en syskontråd där föräldrar och partners inte är med och egna trådar med vem vi vill. Det här rekommenderas till alla som längtar efter att vara nära de som är på ett fysiskt avstånd 😍
Åh känner så igen mig……. Vi är också så otroligt ensamma i vår familj. Just nu bor vi dessutom tillfälligt utomlands och känner inte nån varför det såklart blir värre men även i Sverige är det ensamt framförallt på helgerna. Vänner bor på andra sidan stan och att ses är ett riktigt projekt som bara i sig kräver en hel del planering och då blir det liksom inte av för att det känns för kravfyllt, de har dessutom vänner närmare som de hellre umgås med få det är lättare. Familjen bor nära men umgänget är inte så enkelt som Clara verkar ha det, bjuder man på middag eller fika stannar de under måltiden och eventuellt kan man försöka stretcha umgänget med att lägga till ett sällskapsspel men sen drar alls så fort det kan, något heldagsumgänge är inte att tänka på. Bästa är när man lyckas bjuda över nån granne lite spontant eller blir bjuden över.
Säger som någon annan: det är inte försent. Hur vill du ha det?
Snart är det vår och enklare att bjuda någon på kaffe i när man ändå skulle dricka?
Engagera i en förening? Cirkel?
Ta upp en gammal bekantskap? Det kanske finns någon du uppgick med tidigare som sörjer precis som du.
Det är inte för sent! Fint att ni har varandra! Utöver det kan du/ni säkert hitta fler vänner via nya aktiviteter till exempel. Situationen kan vara helt annorlunda om ett år 🙂
Jag har flera gånger förut reagerat på vilken annorlunda inställning du/ni verkar ha till besök, mot vad jag är van vid. Jag skulle känna mig så oartig (och jag tror även att jag skulle uppfattas så) om jag gick på ensam promenad, låg och läste mm när vi hade besök. Även när det finns andra familjemedlemmar att umgås med. Det känns som en outtalad regel att alla vuxna alltid är närvarande och umgås med de vuxna, även när de umgås med barnen. Kanske märkligt att känna att man ska bete sig artigt mot nära släkt, men så är det iaf. Ert sätt verkar mycket bättre. Kanske en förutsättning för att umgänget ska bli återhämtande istället för krävande.
Beror nog mycket på också vem/vilka som är besök hur man är och vad man gör.
Samma här! När vi träffar föräldrar och svärföräldrar förväntas man sitta runt bordet och prata från att man kommer tills att man åker. De gånger jag försöker smyga iväg på en ensam promenad ropar alltid mamma ”men ska du inte fråga din bror/min man/grannen och hans moster om inte de vill följa med också?” Mina axlar sjunker till fotknölarna och jag vill svara ”snälla låt mig bara andas lite!”, men det kan jag såklart inte med. Sedan slutar det alltid med att vi blir irriterade på varandra för att vi umgås för tätt. Puh. Claras sätt låter som en dröm!
Det där är en sån intressant skillnad, som finns överallt tror jag, i många olika slags relationer. Antingen är umgås att sitta ihop, eller också att vara ensamma tillsammans. När jag och min syster är iväg på grejer ihop använder vi ibland uttrycket ”fri lek”, då gör man vad man vill fram tills vi ska äta ihop. Älskar kombon fri lek och sedan samlas kring måltider.
Så gör vi i vår släkt också, att vi kan göra egna saker när vi ses.
Nu gick min pappa bort för några år sedan, men innan dess var det i hans hus som jag och mina fyra syskon samlades vid ledigheter.
Vi älskar det kravlösa.
Det som alltid fanns på schemat var en riktig långfrukost ihop,
sen kanske någon/några gick promenad, någon lade sig att läsa eller se på film.
Några kanske åkte till stan eller vad man nu ville göra…
Köksbordet i pappas kök var samlingspunkten; ville man ha sällskap satt det oftast någon där man kunde ta en kopp med och ”prata skit” 🙂
Den enda som tyckte det var lite konstigt var vår farmor
(som är 103 år numera) och piggast av oss alla.
När hon var med satt hon alltid i köket och löste korsord, och tyckte att man skulle umgås tillsammans hela tiden.
Idag tycker hon också att det är skönt att gå ifrån och vila när vi ses.
Men hon skulle behöva fylla 100 för att uppskatta det 😉
Sedan är middagarna heliga, dom planerar vi i förväg, så vi vet vem som ska göra vad och vilken tid vi ska äta.
Då samlas alla igen och umgås och äter i många timmar ihop.
Vet inte om det beror på att det är just så kravlöst,
(att vi kan ta oss egentid om vi vill och behöver)
för det är aldrig något tjafs eller irritation mellan oss när vi ses.
Men även med vänner som bor längre bort och man måste sova över hos varandra när vi ses så kommer vi överens om att ta några egna timmar till att göra vad man vill. Väldigt skönt för både gäster och värd(inna) tycker vi.
/Towe
Det där är skillnaden mellan mitt och min mans familjs förhållande till besök med. Hos honom sitter alla och fikar och pratar (och tröttnar därför rätt snabbt och det blir kortare och mer sällan besök) hos mig gör alla lite olika och alla strålar samman för att äta. Vill nån jobba i trädgården medans mina föräldrar hälsar på är det inget nån ser som oförskämt utan normalt beteende och den som vill hänger på. Och så ses vi längre stunder och oftare också