Nu när vintersäsongen är över är det dags att fundera på vad jag ska ersätta skidåkningen med. Det är ju en av få konditionsidrotter som jag tycker är riktigt rolig. Löpning känns som det naturliga steget, men jag har lite ont i mitt högerknä efter skidåkningen i vintras – och nu också i min ena fot. Smärtan uppkom när jag en dag, i ren eufori, råkade gå 24 000 steg i ett par ganska dåliga skor.

Så innan knäet och foten mår bättre vågar jag inte börja springa. Vi har en motionscykel i källaren som jag kan använda istället, men det är ju SÅ trist! Vill hellre cykla utomhus, när det går. Just nu ligger grusvägen som en lervälling med enstaka isiga fläckar, efter en vecka av snöblandat regn.

Att skada sig när man tränar är så fruktansvärt kränkande.

-Här har jag försökt ta hand om dig, göra allt man ska, vara duktig och kämpa på i ur och skur. Och så tackar du mig med smärta?! gnäller jag åt min kropp som en riktig martyr.

Ja, för det är ju så tufft att träna. Att lägga så mycket tid på något och orka fortsätta trots mentalt motstånd. Om man då dessutom motarbetas av kroppen så blir det nästan omänskligt svårt. Samtidigt vet jag ju att de flesta som tränar skadar sig någon gång. Och jag hade ju mycket mer smärta innan jag började träna. Fast då räckte det med att ha stått och lagat middag en stund för att ryggen skulle protestera. Så får jag välja har jag hellre lite ont efter att ha gjort massor av bra saker för mig själv – än mycket ont efter att inte ha gjort någonting alls. Men helst vill jag vara smärtfri. Det är ju målet.

Träningsplanen för våren är i alla fall att:

  1. Fortsätta köra mina två styrkepass i veckan, precis som förut. Och efter ett av styrkepassen brukar jag alltid stanna kvar och köra 20-30 minuter kondition också. Antingen i roddmaskin, stakmaskin eller på en crosstrainer. Det är ganska skonsamt.
  2. Träna kondition åtminstone en gång till i veckan. Det får nog blir på motionscykeln i källaren tills kroppen har läkt. Sedan hoppas jag att jag kan börja springa istället.