Det här inlägget skriver jag från sängen i min systers gästrum. Första morgonen! Igår tog jag nämligen de två äldsta barnen i familjen och körde de 96 milen mellan våra hus. Idag är jag lite mör men nöjd att det gick så bra. Jakob och Ulf är hemma och semestrar och tar hand om Essa eftersom vi inte fick någon hundvakt. Lite tråkigt men också ganska mysigt att göra något med bara Bertil och Folke.

Efter Gysinge brukar vi alltid ta en längre rast. Av en händelse hittade vi för några år sedan en underbar liten undanskymd badplats vid sjön Östa. Nu är det vårt smultronställe.

Så skönt att ta en rast på en strand när man ska köra långt. Sträcka ut ryggen på en filt, bada, simma och gymnastisera för att väcka liv i en stel kropp. Dagen innan vi åkte körde jag ett tungt träningspass så att jag skulle ha träningsvärk och tycka att stillasittandet kändes lyxigt och skönt. Det gjorde det. De första 65 milen.

Barnen kastade sig i vattnet på en gång.

Medan jag dukade fram matsäcken. Hade fyllt vår enorma Margretheskål med min barnvänliga pastasallad som både jag och barnen älskar. Jag åt tills jag storknade, badade tills jag var sval och sedan halvslumrade jag en stund på filten.

Vid midnatt kom vi äntligen fram till vår destination! Spyless på att åka bil och med en lätt sjösjuk känsla i kroppen. Men efter en god natts sömn känner jag mig nästan återställd. Nu ska vi äta frukost, skrota på i lugn och ro och senare ska jag och Anna sticka och träna ihop. För tänk att nu har vi så stora barn att vi kan göra något eget ibland. Mäktigt!