Jag och Anna städar ur alkoven i vårt sommarhus. Ska förvandla den från sängklädesförvaring till ett extra sovrum så att vi ryms fler. Jag blir stående med den tjocka traven tidningar från när mormor levde. Allers, Svensk Damtidning, Hemmets Journal och Damernas värld. De har tretton år på nacken. Ska vi slänga allt det här?
Ja, vad ska vi med tretton år gamla tidningar till? Som berättar om att Christer Sjögren ska vara med i Vem tror du att du är och att president Obama besökt kungen och drottningen på slottet.
Samtidigt tänker jag på mina Allers från 1941 och hur spännande det är att bläddra i dem nu och försöka förstå sig på en annan tid. När man virkade sina julklappar, gjorde kaffe på surr och kämpade för att få ihop till ett julbord i ransonseringstider. Även om en tidning från 2010 inte verkar så upphetsande nu – så kan man ju kanske stå ut med den i sisådär trettio år för att den ska bli intressant igen.
Anna lägger upp en bild från mormors kök på sin instagram. Köksinredning från åttiotalet och kakel av en sort som folk river ut i parti och minut. Men vi har inte tänkt göra det – vi älskar det här köket. Det är ju det som är vår barndomsdröm. Någon skriver i en kommentar
-De där miljöerna är utrotningshotade
Och det är verkligen sant. De här miljöerna finns snart inte mer och det är väl ingen som bryr sig om det heller. Men om inte någon människa – vid något tillfälle – bestämt att allmogeskåpet skulle sparas istället för att eldas upp, att stringhyllan fick hänga kvar istället för att skickas till tippen. Och att det omoderna porslinet med guldkant visst kunde vara värt att spara – trots att det inte mötte förväntningarna på att kunna diskas i maskin. Då skulle det ju inte finnas några allmogeskåp i mitt hem, inga stringhyllor och inget guldkantat porslin. Jag hade aldrig hittat igen det på loppis, eller ärvt det av släktingar. Vad tragiskt det vore!
Någon måste orka hålla kvar. Spara. Invänta att saker blir intressanta igen. Förr gjorde man det lika mycket av nöd som av lust. Man hade inte råd till annat. Idag har vi råd att renovera och byta ut och i den hetsen är det inte bara det gamla och fina som försvinner. Utan också det som med tiden kommer upplevas som gammalt och fint, men som just nu mest är fult.
I mormor och morfars hus, som nu är vår sommarstuga, finns flera gamla möbler. Dels vackra gamla möbler, dels ganska fula sjuttiotalsmöbler. Som inte är sjuttiotal på ”rätt sätt” men som jag förbarmat mig över ändå. Här får de en fristad. Vi vill att det ska se ut som det alltid har gjort och då finns utrymme för ett omodernt sjuttiotalsskåp med guldknopppar och fejkmahogny. Det är okej. Snart har vi gått varvet runt och det är fint igen.
Jag och Anna enas till slut om att alla gamla tidningar knappast kan vara kvar. Vi har inte plats. Men ett exemplar av varje titel lägger vi i en trave i en kommod. Och tänker att det är en gåva till våra kommande barnbarn. Att bläddra i och läsa om hur det faktiskt var på mormors tid.
19 svar
Toppeninlägg! Såna gillar jag att läsa!
Tack för att du skriver om detta och så vackert du skriver! I Sverige tenderar vi att renovera sönder och riva vårt kulturarv och det är så sorgligt, och dessutom en stor bov i klimatkrisen eftersom vår slit- och slängmentalitet bidrar till ökat koldioxidutsläpp. Gah!
Jo, tidningar tar plats. Men det skulle sitta hårt åt innan jag gjorde mig av med min bokhylla full med bl a Husmodern ända från 40-tal och framåt. Nostalgisk lycka att läsa nu och då.
Jag får verkligen bara ångest över hur folk ska spara på allt, speciellt äldre. Det blir bara sjukt mycket jobb för efterlevande att gå igenom allt och rensa. För de flesta hus kan inte behållas i släkten bara för att utan man säljer det när någon dött. Och då måste det rensas.
På vårt sommarställe skulle vi rensa ett förråd för att skapa bättre förutsättningar för sopsortering. Var och varannan pryl måste sparas, bara för att…
Jag får lugn i själen av tomma ytor, ordning i skåp och lådor så man hittar grejor osv. Överflöd på bord, hyllor och i skåp ger mig ångest.
Så tänker jag också!
Jag håller med dig Elin. Men jag tycker att det är skillnad på att spara och att liksom lagra till en sjuklig grad. Att laga till en sjuklig grad vet jag att en del äldre ägnar sig åt. Det ger mig faktiskt panik att komma in i sådana hus där varje millimeter är proppad med saker. Bara för att. Det är äckligt och det städas ju inte riktigt och hålls efter i en del fall och sånt beteende tycker jag är dåligt och att ju dumpa allt till efterlevande sedan. Jag blir också lugn av ordning och reda och lättstädade ytor och skåp.
Men att gamla saker ska slängas bara för att är inte heller i sin ordning tycker jag. Det måste vara en måtta åt båda håll.
Teorin om att de, typ 40-talister i senaste fallet, som växte upp under krigsåren tenderar att lagra bygger på att det var knapert då. Så saker blev viktiga. Och ”manin” tenderar att hålla i sig livet ut för de som inte insett att det är en ny tid. Har exempel nära mig som stödjer teorin och det är sorgligt att se faktiskt. Att vara så besatt av saker, oavsett om sakerna är hela, rena och i fräscht skick eller ej.
Så sant! I glesbygden är hus så värdelösa att du står hemlös om huset brinner upp även om du haft det dyrt försäkrat. Och samtidigt blir det svårt för dem som vill bo på landsbygden att hitta hus på landet pga att många väljer att göra stugor av släktens hus. Allt eftersom svensk politik i mer än ett sekel gått ut på centralisering och medveten utarmning av glesbygden och fortfarande är det ledstjärnan för regering och riksdag.
Precis detta har jag tänkt så mycket på. Vi försöker hitta ett hus i vår prisklass någorlunda nära jobb och skola, men varenda stuga och villa blir uppköpta som sommarhus. Det är så tråkigt med alla byar som står tomma hela vintern, ingen skola och ingen affär, trots att vi så gärna velat bo på landet.
Jaaa👍😀💗🌿 You speak the truth girrl!!! ”Om de goda inte gör nånting,, hur skulle det va,,, !
Det låter klokt. Bara om 10 år kommer dessa tidningar vara roliga för era barn. Jag hittade en hög med gammal Aftonbladet i ett utkikstorn för några år sedan. Var från året jag föddes 1984, var JÄTTESPÄNNANDE att läsa fastän det liksom bara var dryga 30 år sedan då (är som jag skrev några år sedan nu är tidningarna så klart äldre om de finns kvar).
Så fint och så klokt!
Köpte ett gammalt matsalsbord av ett äldre par – inte det vackraste jag skådat – men känslan av att bordet nu skulle vara med på våra kalas och ätas spagetti vid och smulas på väger upp. Att vi får ta vid och låta bordet leva nästa varv efter det gjort sitt hos Lennart och Ing-Britt. Och att de vet samma sak. Det gör något.
Hej!
Men du, du har så rätt. Jag är säker på att vi behöver föremål som ”knyter oss” till vårt liv.
Ska berätta om några saker som finns i mitt hem. En kaffeburk i blått med blå blommor på. Sliten vid övre kanten. Minns den sedan jag var riktigt liten nu är jag 70. Fanns i torpet som från början var vårt sommar ställe. Sedan blev vårt året runt boende och nu bor min dotter där. Torpet eller gården som det var på 1800-talet där växte min mormor upp. Hoppsan var blev burken av? Jo, varje morgon tar jag i den och möter upp mitt morgon kaffe o minns då dess plats i det lilla torpköpet bredvid järnspisen.
Sedan har vi sängen där jag just nu ligger. En gammal utdragssäng som min pappa hjälpte mig göra till en dubbelsäng i början på 70-talet. Sängen fanns hos min morfar och det var idén han sov i. Min mamma föddes i den. Sängen stod då i deras kök. Nu en Q/märkt hallandslänga. I den sover jag med mina barnbarn. Där har mina döttrar ammat sina barn. Mina svärsöner kan hamna i den när kroppen vill vila. Det spelas ”Forth nigit” i mobiltelefoner liggandes i den. Mitt äldsta barnbarn vill ha den när jag inte längre finns. Ja, tänk om denna säng kunde berätta. Vi säger ofta att det är något speciellt med den. Då det är lätt att hamna i den och gott att sova
Tror vi behöver saker att relatera till och jag är tacksam över minnen som hos mig står lite här o där. Min bror ramlar in då o då och tycker om att se dessa föremål för de triggar i gång minnet för honom också.
Tack Clara
Allt mitt porslin som jag använder dagligen kommer från min farmor och farfar. Har nästan aldrig köpt något nytt pga det vad gäller porslin. Det mesta tror jag är från 40-talet. Flyttade in i en gård för några år sedan. Två utav badrummen genomgick ”lyxrenovering” på 80-talet, rena Dallas med marmor, guld och babyblått kakel. Har inte hjärta att ta bort det. Snart är det snyggt igen liksom. Och det är ju dessutom inget fel på det. Känns helt bortslösat att renovera då.
Ja du Clara. Du skriver fantastiskt som vanligt.
När min mormor dog 1997 så ville jag ha hennes gamla runda köksbord och stolar. Bäddsoffan tog jag också om hand och några lampor.
Jag använder allt fortfarande och tänker på min mormor ibland.
I min lägenhet är det inte vitt någonstans. Köket är gult och har gula köksluckor, ett sovrum är mörkblått. Trapphallen är turkos och stora rummet är grönt. Mitt sovrum är blommigt. Jag älskar min lägenhet där jag har bott i 18 år nu.
Vilken fin text! Det är verkligen så sant.
Många är så ivriga på att ta bort all ”känsla” i hus och på platser. Det gör mig ledsen. Själv har jag som exempel haft en och samma gardin i köket i 13 år! Aldrig haft en tanke på byta. Varje gång jag tvättar den och sätter upp den på nytt så känns den ”ny” och gör mig jättelycklig.
Min pappa sålde sin röda stuga på Sand utanför Umeå härom året. Nu är ”huset” utbyggt, vitaste vitt och spröjsen borta. Skifferstengången, stenröset, hallonbuskarna, vitsipporna och rönnen är ett minne blott. Istället ett stort garage, trädäck över hela! gräsmattan och vattenskoterparkering längs den förut fina strandlinjen.
Jag ogillar alla som så lätt skövlar natur och ting, för att dom inte förstått bättre.
Tycker det är klokt att ni sparar några exemplar av tidningarna. För allt går inte alltid att spara, det går ju inte heller att allting. Och det är också så att en sak blir viktig och betydelsefull när inte massor av annat skymmer. En endaste sten från en plats jag älskar gör att jag inuti kan plocka fram hela minnet i mitt minne.
Det är inte mängden utan att nåt ens sparas. Oavsett om det är en sked, en burk eller en påsklämma så får den värde av att en älskad använt saken. Så tycker jag.
Helt sant. Och många skulle nog göra och tänka som ni – om det i övriga Sverige fanns möjlighet att hålla föregående generationers boende som sommarställe/tidsdokument/nostalgimuseum, men det finns helt enkelt inte ekonomiskt och försvarbart utrymme för det på samma sätt. I till exempel storstadsregionerna ser behoven och omsättningen så väldigt annorlunda ut än i Norrbotten. Att ärva är relativt ovanligt och att köpa nytt, som ens permanenta bostad, ger inte möjlighet att bevara det gamla – behovet ser annorlunda ut och affektionsvärdet saknas.
Jag tycker att Sveriges bostads- och lantbrukspolitik har förstört så mycket och gjort allt så skevt – att ett fullödigt, vackert åretruntboende som er mormors och morfars hus, räknas som nästintill värdelöst och obeboeligt, det är helt vansinnigt! Mer vansinnigt än att man inte kan bevara all interiör, även om den förstås också är värd att hålla fast vid.
Viktig poäng.
Älskar stringhyllan som vi har i köket med min farmors gamla prylar på. Så fint att påminnas varje dag om min farmor.
Jag tror att det är värdefullt för kommande generationer att vårda sådant som inte är modernt nu. Behålla ett nummer av varje tidning låter klokt om det inte finns obegränsat med plats.
Jag tänkte också på att det känns så äkta i dessa stugor. Tänker på min morfar som åkte till en liten stuga för att sen fiska och jag älg, det var verkligheten enkelt där men så trivsamt.
Så trött på allt prat om ”furufest” osv som folk renoverar sönder såväl stugor som hus och målar vitt eller trendiga färger.
Min dröm är att hitta en liten stuga som inte är vitmålad utan precis som den är, lagom avstånd till där vi bor så man även kan åka dit på kortare ledigheter som helger.
Ser så trivsamt ut hos oss er och så härligt att ha en syster att dela med och att ni verkar ha hyfsat samma syn på hur ni vill ha det!