Ibland blir jag så självmedveten när jag bloggar eller poddar. Sådär att jag nästan förlamas. ”Det här kan någon plocka isär. Det här kan man verkligen skratta åt för att det är så fånigt. Det här är självupptaget och det här är ointressant”.
De tankarna kan vara vettiga och sanna. Och som skapande person är förmågan till självkritik väldigt viktig. Men inte när den blir förlamande. Så då brukar jag tänka på en annan sak. Och det är att det krävs mod för att skapa sånt som andra kan ta del av. För det är att göra sig sårbar.
Det lättaste som finns är däremot att sitta på sidan av och döma. Att själv aldrig uttrycka sig eller skapa något och därmed inte riskera någon kritik.
Jag tänker tillbaka på när jag gick musik på gymnasiet och man hela tiden skulle uppträda. Nej det blev inte alltid så bra och det lät inte alltid fantastiskt. Men bara att man tillhörde den lilla grupp ungdomar som faktiskt vågade gå fram och ställa sig på scenen och bjuda på sig själv – det var värt något. Och det var i alla händelser modigare än att stå och lyssna med rynkad näsa.
Det är tur att det finns dårar i världen som tror att de har något att bidra med. Något att säga, visa, skriva, skapa och komponera. Något som andra skulle kunna ha glädje av. Det är nämligen både läskigt och svårt att göra. Medan det lättaste som finns är att sitta bredvid.
39 svar
❤️
Vad fint och rimligt skrivet. Självkritikern i människor gör kompetens men sällan briljans. Och livet är som det är oavsett hur du beskriver det. Dock har jag tänt på en sak med utryck. När man önskar något väldigt mycket för egen del men har en självkritiker som är så hård att man skäms för att ens försöka. Då blir man utav dom som står och rynkar näsan. Det är egentligen konstnärens största beundrare. Utan att veta det själva. Och i slutet av dagen handlar det om att bjuda på något som andra kan njuta av. Och då behöver man njuta själv oxå ibland av andras verk. Egentligen är det synd om surpuppor. Bra skrivet iaf. Bloggar aldrig själv och har aldrig kommenterat. Men din text var så bra att jag tänkte ”nä NU ere dax å göra ett inlägg”. 😊🌷
Exakt. Att våga är att vinna.
En gång hade företaget en stor julfest. En tjej drog ihop en kör (jag var med) och sjöng solo. Många beklagade sig sen över att hon sjöng så illa. Jag svarade: hon stod upp inför drygt 500 personer och sjöng. Hade du vågat? Kan säga att jag inte fick något bra svar av någon gnällspik…
Givande och tänkvärt inlägg, men också väldigt givande kommentarsfält!
För visst är det sant att det inte alltid är lätt att sitta bredvid. Tvärtom, det kan kräva både mod och viljestyrka att inte uttrycka en åsikt fast man vill, för att man där och då inser att det inte är det bästa. Och alla behövs; de som vågar synas, de som är tysta, och ofta är vi både och, ibland vill vi ta plats, andra gånger inte.
För att vara rättvis mot Clara skriver hon sitta bredvid OCH DÖMA, det är det hon beskriver som lätt. Det tar dock inte bort att det kom mycket kloka och nyanserade kommentarer. Trevlig helg Clara och alla andra🤗🌷
Hej,
Min uppfattning är att alla människor i grunden är skapande, kreativa och har en inre kraft inom sig. Men alla har inte förutsättningar, självsäkerhet, man kanske inte riktigt är medveten om sin egen inre styrka. Man har inte fått blomma ut. Jag skulle säga att det inte är det lättaste att sitta bredvid, absolut inte, det kan handla om så många saker varför man inte vågar, agerar eller blommar ut. Uppväxten präglar i hög grad, vad har man fått med sig hemifrån. Att man vågar tro på sig själv., vad beror det på att vissa vågar och vissa vågar inte. Alltför många trycker istället ner sig själva och tror inte på att man har något att komma med. Vissa blir också lite bittra på livet, det blev inte som man tänkte, man ser också andra ”lyckade” människor ”överallt” och luras av sociala medier som ofta visar på lyckade liv. Det är ju viktigt att fatta att den bilden inte stämmer med verkligheten.
Vi behöver lyfta varandra, se varandra, pusha, för jag tror att alla verkligen har något att bidra med. På sitt sätt, ibland syns och märks det inte vad man gör för andra men det är lika betydelsefullt.
Jag ska ge en liten reflektion som kanske inte är exakt på ämnet, men ändå lite 😊
Jag har tänkt på en sak när jag läser och lyssnar på dig. Du använder ganska ofta högstadiet eller gymnasiet som referens i dina exempel, typ “som killarna i högstadiet” eller “som tjejerna i gymnasiet…”.
Det är egentligen inget konstigt alls, men jag har märkt att jag själv nästan aldrig tänker tillbaka på den tiden när jag försöker förstå saker i vuxenlivet. Så jag började fundera lite på varför vi gör olika där.
En tanke (och nu är jag bara nyfiken, inte kritisk!) är om det kan handla om sammanhang? alltså att skoltiden kanske var en av de senaste perioderna där du dagligen var en del av en större grupp på det sättet?
För egen del, efter att ha varit på olika arbetsplatser genom åren, så blir mina referenser oftare därifrån. Jag upplever inte riktigt att vuxna relationer speglar högstadiet/gymnasiet på samma sätt, men det är ju säkert olika beroende på vad man har för erfarenheter.
Jag undrar lite om dina resonemang skulle få en annan (eller kanske ännu skarpare?) dimension om du ibland tog exempel från andra sammanhang än just tonåren.
En värdefull insikt är att alla kan bidra på olika sätt både gott och ont beroende på mottagaren. Vissa förstår och ser Claras perspektiv och andra ser utifrån ett annat perspektiv. Ett mynt har alltid två sidor, som sagt. Man kan tycka si och så om det mesta men man måste förstå att man inte alltid förstår allting och att man inte har all information eller ens har förstånd att se utifrån det perspektiv som någon annan kanske ser.
Man kan inte anta att alla är dumma för att de inte tänker som en själv. Det är förmätet och insiktslöst. Bästa är att försöka att förstå och ta del av den andres perspektiv.
Att sitta bredvid kan verka lätt men kan också upplevas som det svåraste. Att vara tyst när man inte vill, kanske av hänsyn till andra. Ibland är det bästa att sitta brevid och lyssna på någon annan för att sedan ha något att säga.
Intressant ämne! Såhär tycker jag:
Om det handlar om estetiskt skapande, typ musik, skönlitteratur, inredning, matlagning osv tycker jag att alla stilar och alla nivåer av utövande ska få utrymme någonstans, så länge det gör åtminstone någon enda person (tex utövaren) glad. Gillar man det inte kan man diskret dra sig undan det forumet utan att såra någon och söka upp det man gillar istället.
Om det istället handlar om samhällsfrågor, etiska frågor eller ämnen som har etiska/politiska aspekter (tex föräldraskap, hur man ska behandla andra, livsstilar/religiös tro som påverkar andra negativt) så tycker jag att man behöver vara beredd på mothugg, i synnerhet om man är en person med mycket inflytande. (Fast vill samtidigt ge all heder åt folk som orkar vara tex politiker och som sådana gör ett någotsånär bra jobb! Det är verkligen ingen tacksam uppgift ☺️)
Hej,
Jag har aldrig skrivit här, men följer bloggen.
Det som inspirerat mig mycket är bland annat att du på egen hand gjort och gör så mycket med dina barn.
Jag är själv på heltid ensamstående med 4 barn, barn som liksom jag haft det tufft i livet och inte hittar sin plats och sina möjligheter så lätt.
Vi är alla 5 känsliga av oss men det yttrar sig på olika sätt, men röriga och stökiga hemma.
Jag representerar säkert inte så många och att vara känslig ligger ju på oss som är det. Men om jag hade fått drömma hade jag önskat en bredare acceptans för att vi kan vara olika. Det är din blogg och allt utgår ifrån dig och jag vet inte om en blogg är till för att lyfta även sina följare, som till exempel är lite mer trasiga och undanskuffade av livet.
Jag med flera är kanske väldigt ensamma i livet och bloggen och podden blir på så vis en slags substitut till vänner. Till exempel känner jag mig okej och peppad när jag hör cafe bambino resonera, jag känner inte mig bedömd och fel av dem, vilket jag kan känna här och i podden.
Vi är alla tacksamma att du gör det du gör, men ibland kan det vara givande med fler perspektiv även om du inte delar min upplevelse.
Förmodligen har jag helt fel, men ibland känner jag såhär.
Exakt detta behövde jag höra idag. Tack för det. Ska uppträda imorgon med en egen låt och det vågar jag egentligen inte. Men nu känns det lite bättre. Oavsett hur det går så kommer jag sträcka på mig ändå.
det krävs också mod att inte dela med sig av sin skapelse alla gånger. det krävs ett stort förstånd, insikt och mod att veta när man inte ska göra det.
det krävs mod att också ”bara” sitta bredvid.
ditt exempel från musikutbildning – tänk om någon hade modet att säga till vissa elever att inte uppträda, för deras eget bästa (jobbar på kulturskola, musikinriktning)
myntet har alltid en andra sida.
Krävs väl inte mod att inte dela med sig. Däremot insikt och förstånd.
Modigt är att göra ngt man tycker är läskigt. Iofs om man inte delar med sig av sina goda råd till farsan som låter småbarnet balansera nära vattnet, det är kanske modigt.
Ja, verkligen jättemodigt att säga till en tonåring att, ”för hens eget bästa”, borde hen inte uppträda! Är nån dålig måste den ju få veta det NU, så vi andra slipper våndas av deras sorgliga försök till artisteri.
Jag håller fullständigt med AnnaA,mycket välformulerat och bra skrivet,är en av de som sitter bredvid och inte har behov av att synas men verkar för mina medmänniskor ändå!
Håller fullständigt med AnnaA, mycket klokt och välformulerat av dig,tyder för övrigt på en ngt högre intelligensnivå än underbara C…
Ser ju definitivt ut som att du är AnnaA utifrån den här kommentaren
Det kan också vara så att den som sitter bredvid är livrädd och verkligen inte vågar. Och då är det är inte lätt utan svårt.
Sanna mina ord, där slog du huvudet på spiken! Det är en balansgång som är klurig ibland. Att vara sårbar är viktigt för ens egen utveckling, men det ger också möjlighet för andra att ta sig rätten att tycka till om det man delar med sig av. Tack för att du delar med dig av högt och lågt, att du bidrar till något slags nutidsanalys, att du väcker debatt, att du delar tankar, att du visar dig sårbar och att du tycker publikt. Jag behöver inte ha mina tankar och livsfilosofier presenterade i dina texter, utan är tacksam över att det du skriver får mig att tänka till på olika sätt. Du och alla andra som vågar dela med sig av sig själva på olika vis.
Såå sant och tänkvärt. Bra att påminna sig om när man fegar. Klokt!
På franska säger vi ”Seulement ceux qui ne font rien, ne font rien de faux”, vilket översatt betyder ”bara de som inget gör, inga fel gör”. Och det är sant inte bara när man står på scen, det är sant i alla livssituationer.
Jag tänker ofta på detta när jag känner att något jag gjort inte blev så bra. Och mest blir det ju jättebra, och det borde vi tänka mycket mer på an vad vi ofta gör!
Clara! När du föddes var jag redan vuxen. Men jag har lärt mig så mycket av dig. Du bidrar med så mycket gott och du är en förebild, med ett modernt ord en influencer, i ordets bästa bemärkelse. ”Gör det bättre själv då” ropar jag, mest invärtes, till verkliga eller inbillade kritiker i mitt yrkesliv och i mitt hobby-skrivande. För det är sannerligen lätt att sitta bredvid och tycka och gnälla. Men att ha en övertygelse och ett mål och hålla fast vid det – det är en konst. Fortsätt vara den underbara Clara du är! Den som utvecklas och visar väg.
Har varit med om det många gånger, tar tag i saker och får sen skit för det. Ett mycket konkret exempel för länge sedan, mina föräldrar var gamla och orkeslösa och behövde hjälp med det mesta. Min gamla mammas naglar växte i rekordfart, hårda och nikotingula. Klippte dem varje vecka åt henne, ingen annan ville göra det. Råkade klippa henne i tummen, hon åt blodförtunnande, hemtjänsten sa att det var klantigt gjort. Så lätt det hade varit att neka denna syssla. Tänker på Björn Afzelius sång: ”Vem är jag att ställa mig bredvid, vem är jag att blunda för en strid”. De orden kan appliceras på både stort och smått tycker jag.
Håller med – 100%
Helt rätt resonemang. Man får räkna med att folk dömer och bara acceptera.
Men fattar självmedvetenheten – skrev ett långt inlägg en dag då jag var lite låg men postade inte och sov på det. Dagen efter när jag läste och skulle publicera så blev jag väldigt självmedveten och tyckte jag själv bara var fånig och självupptagen. Haha!
Jag är på så olika platser mentalt beroende på vart jag är i livet och brinner för olika ämnen som jag sedan knappt höjer på ögonbrynet åt. Och klart man producerar innehåll ibland som inte är perfekt och helt uträknat.
Gillar det med bloggar – man får lite av allt och kontinuiteten och närvaron är det viktigaste för mig. Hade blivit helt bedrövad om du blev förlamad mer än tre dygn… Heja dig!
Ja, precis så är det. Dumheter att gnälla, bättre att uppmuntra varandra. Gäller de flesta som försöker göra något bra, uttrycka något, prova något, förändra något. Är själv gräsrotspolitiker och får utstå hån från många som vet bättre. Men att driva frågor och åstadkomma förändring är inte lätt.
Är det inte detta som kallas bland annat att ”gå med håven”?
Vilka slags sympatier är du ute efter här?
Alla människor kan inte vara de modiga som står på en scen för att synas och höras.
Inte alla som lyssnar på era framträdanden gör det med rynkad näsa…
…och har man ställt sig på en plats för att man vill synas och höras så får man väl ta att en eller annan, eller ibland kanske många, som ”sitter bredvid” ger uttryck för att det man låter synas och höras inte faller dem i smaken på ett eller annat vis.
Detta inlägg var rent ut sagt patetiskt!
Mvh en som sitter bredvid och rynkar på näsan ty oj så lätt det är att inte höra till dem som anser sig ha något att bidra till världen, de modiga på scenen där framme…
Som jag ser det är faktiskt alla människor med och bidrar. Alla människor skapar världen tillsammans. Lärare, busschaufförer, flickan i kassan på Coop, gruvarbetaren, hårfrisören, sjuksköterskan, ingenjören…alla bidrar var och en på sitt sätt och alla riskerar att någon rynkar på sin näsa åt det de bidrar med. Men inte alla har behovet att ställa sig framme på scenen utan bidrar i tysthet, ödmjukt och diskret till vår värld.
Tänker att Claras inlägg var mer bildligt menat, inte att man måste ”visa upp sig” för att riskera kritik utan att varje gång man står för något, tar ställning, blottar sig eller visar upp sig själv eller något man gör, så finns det gärna människor som själva sällan gör något, riskerar något eller tar ställning för något men som mer än gärna kritiserar de som gör. Jag hatar själv att stå på en scen t ex, men står för mina åsikter och principer, och drar igång projekt, och då är det alltid lika roligt att få höra hur jag borde göra minsann av personer som aldrig själv får något gjort.
Tack! Det var precis vad jag menade Newgolds.
Alltså, du har en poäng men eftersom du är en fjant så får ingen annan med sig den än de som redan stör sig på Clara om ens de.
Det är modigt stt skapa och ge ut ngt vad det än är exv som läkare är det modigt att göra en bedömning och lita på den utan att sluka alla samhällets resurser på en enda patient för att stilla sin ångest över att göra fel. Exv. Men blir det fel så får man en avvikelse eller kanske skäll av patienten eller ngt sånt o det måste få vara okej det också.
Men jämförelsen fallerar för här handlar det väldigt mkt om att folk går in o läser om ngn de stör sig på och det är inte sunt beteende. Man kan ju fsktiskt bara LÅTA BLI. Hur svårt är.det! SLUTA LÄS BLOGGEN OM DET ÄR SÅ STÖRIGT.
Hoppas du får en varm kram idag.
Det var vasst skrivet. Varför så hätsk???
Oj vilken hemskt otrevlig ton det var i denna kommentar.
Blir helt chockad…
Du är verkligen ett utmärkt exempel på precis det jag skriver om! Du läser troget här sedan många år, lämnar åtskilliga kommentarer – men bara kritiska och otrevliga. Skriver alltid om hur duktig du själv är som har ett riktigt yrke till skillnad från mig och andra som jobbar med liknande saker. Men skriver förstås dina kommentarer helt anonymt under olika psudonymer så att du inte riskerar någonting för egen del.
Jag har aldrig påstått att det är mindre värt att vara busschaufför eller sjuksköterska. Men du påstår däremot alltid att det jag gör är mindre värt än allting annat. Och att det är patetiskt, pinsamt, dåligt och ytligt. Ändå läser du frekvent så något värde ser du ju uppenbarligen i det jag gör? Kanske bara för att det är en plats för dig att få ut din bitterhet?
Ojsan här sprack en gammal böld så en massa stinkande jox kom ut! Dig måste världen stryka medhårs annars smäller det som bara den.
Om jag är ett utmärkt exempel på dem du för tillfället har behov av att trycka ner så varsågod!
Det låter som att du själv har väldigt svårt att ta kritik? Plåstra om dina egna bölder du, innan du springer runt och poppar hål på andras. Det finns professionell hjälp att få.
Jag förstår inte varför Anna A: s kommentar upplevs som provocerande och dålig retorik. Hon personifierar ju de andra publiken, läsarna som möter den modiga som står upp och framför sina sina tankar och talanger på scenen. Ibland möter publiken framträdandet med erkännande och gillande och ibland med undran och rent av avståndstagande. Åsikter möts, förstärks och kolliderar. Du framstår som genuin och mänsklig i bloggen och de samtal och diskussioner som dina inlägg kan väcka hos oss läsare är ofta viktiga och demokratiskt folkbildande.
Älskar ditt svar – Clara!
Anna A retorik gör mig helt matt.
Som Brene Brown skriver i ”Mod att vara sårbar”. Äran tillhör den som ger sig in på arenan, inte den som sitter på läktaren och klagar.
Så klokt skrivet ❤️
Hej Clara, jag som bloggar själv, av rent nöje och ohejdad vana, men också med förhoppningen att det ska ge andra något kan bara instämma❤️
När jag lägger ut väldigt personliga och sårbara inlägg, som mitt sista, frågar jag mig själv; Vill jag verkligen blotta mig så här? Är det för mycket? Och är det någon som bryr sig?🤨
Den sista frågan har jag egentligen svar på; ja, många vill faktiskt läsa personliga inlägg av någon som vågar berätta att det skaver, att livet kan vara skit…
Jag är dessutom övertygad om att genuinitet både behövs och berikar🌷 Det är inte för att folk i allmänhet vill gotta sig i andras elände, snarare att få spegla sig i en annan människa. För en stund känna igen oss i det arga, såriga, den som undrar om man ska våga, eller känner oro över nära och kära❤️
Vi är så mycket; lycka, nervositet, livsglädje, mod, generositet, avundsjuka…Och vi är långt ifrån perfekta, däremot är vi alla människor 🥰Tack för din blogg som visar även det!!