Vaknade tidigt och famlade genast efter telefonen på nattygsbordet. Gick in på Aftonbladet. Ingenting. Gick in på Expressen. Bingo! En snabb analys av debatten som fick mig att vråla YES från sängen, så att barnen i rummet bredvid undrade vad jag skrek om. Sedan såg jag att Taylor Swift gett sitt stöd för Kamala Harris efter debatten och undertecknat sitt inlägg med ”childless catlady” och då skrattade jag rakt ut.

Nu ligger jag i soffan och har precis sett färdigt hela debatten. Jag vet inte varför amerikansk politik engagerar mig så mycket? Jag är ju förstås betydligt mer intresserad i politiken i Sverige, men då kommer det liksom för nära. Det blir aldrig underhållning eller spänning. Jag blir bara rasande, uppgiven, gråtfärdig och arg. USA är en bit bort. Politiken väldigt viktigt förstås, eftersom USAs president påverkar skeenden i hela världen. Men det är också som en spännande film. Välproducerat och rafflande.

Jag är inte särskilt imponerad varken av demokraternas eller republikanernas politik, som förstås ligger mil till höger om allt jag själv tror på. Men jag tänker på vilket mod som krävs att som rasifierad kvinna gå upp mot Trump och hans rasism och misogyni. Mot många av hans väljares rasism och misogyni. Och så känner jag bara en våg av mod välla upp i mig. Som det så ofta gör när jag ser kvinnor som vågar, i stort och i smått. Och så tänker jag att vågar den kvinnan – så vågar väl jag. Och idag blir dagen jag ringer det där samtalet jag gått och oroat mig för.

Förebilder betyder något.