Nu har jag haft ett barn i stan i en och en halv termin. Jag bävade inför att det skulle kännas splittrat, långt borta och krångligt för både honom och familjen. Men det har gått väldigt bra. Två dagar i veckan samåker vi till stan. 45 minuter dit och 45 minuter hem då vi får egentid i bilen. Vi lyssnar på poddar, pratar om skolan, spela våra favoritlåtar för varandra och snackar om livet. Så värdefulla stunder med en tonåring. En dag i veckan sover han hos farmor. Jag trodde nog att sova borta skulle bli det jobbiga – men istället är det en av favoritdagarna. Att slippa göra alla sysslor hemma och bli bortskämd med farmortid utan konkurrens från syskonen är uppenbarligen vardagslyx. Ibland är gammor, farbror Jens eller Felicia också hos farmor och då är det ju rena rama släktträffen!
Något som slagit mig är att jag plötsligt har en oerhört självständig son. Från en landetpojk som aldrig ens hade mobiltelefonen med sig – till en fjortonåring som åker tåg och buss själv, går till optikern, tandläkaren och frisören på egen hand. Tar sig runt på sina egna fritidsaktiviteter efter skolan och lär sig navigera i all lokaltrafik. Så stolt över honom! Och det här är också min erfarenhet av barn från landet som börjar skolan i stan. De blir väldigt självständiga, eftersom inga föräldrar finns i närheten och curlar dem. Tänker på alla mina klasskompisar i gymnasiet som kom från byarna. De hade så mycket mer life skills än oss villaförorts-barn
Ända sedan barnen var små har jag med glädje lämnat bort mina ungar till släktingar och vänner som velat passa dem. Istället för att tänka att de ”förlorar” tid med mig så tänker jag att de vinner nya relationer. Att odla närhet till fler vuxna är ju en tillgång! Och om det ska ske så måste ju jag som förälder vara beredd på att släppa taget lite grann. Själv minns jag alla lov när jag och Anna var barn, då mamma och pappa satte oss på bussen till mormor och morfar. Och så fick vi vara där själva – ibland i flera veckor – och det fördjupade verkligen vår relation! Är så tacksam för att vi fick all den tiden tillsammans.
45 svar
Stämmer på pricken med självständigheten! Mina lantisbarn är mästare på kollektivtrafik, oavsett stad eller land, och det ger en säkerhet de tagit med sig in i andra delar av livet. De känner sig kapabla och det är en oerhört viktig och mäktig känsla.
Har tänkt på det här inlägget då och då under veckan. Tycker att det är så intressant att man kan utläsa av kommentarerna hur högt självständighet skattas i Sverige. Ingen som ifrågasätter det rimliga i att barn ska vara så självständiga som möjligt o klara saker så tidigt som möjligt. Kan personligen ifrågasätta om det är lämpligt att 8-åringar åker kors o tvärs i Stockholms tunnelbana eller att 13-åringar sköter sina egna tandläkartider. Säger inte att det måste vara fel, men tycker inte nödvändigtvis att det är rätt. Tänker att det kommentarsfältet framförallt visar är att Sverige är så extremt när det gäller självständighet, på gott och ont, vilket också visats i olika mätningar.
Apropå att sätta barnen på bussen till släktingarna: Min mamma var född 1925 och hennes bror 1926. Från det att de var i tioårsåldern förväntades de själva cykla från hemmet i Kiruna till släktingarna i Södra Tärendö i början av sommaren och sedan hem igen lagom till skolstarten. Det är en sträcka på mellan 15 och 16 mil ungefär och de gjorde det på två dagar, med övernattning i Vittangi. De fick ett smörgåspaket med sig första morgonen och så cyklade de till Vittangi, där det också fanns släkt, fick middag, sov över, fick frukost och ett nytt smörgåspaket med sig, och på andra dagens kväll nådde de Södra Tärendö. Där de förväntades hjälpa till i lantbruket under sommaren.
När min mamma var i 60-årsåldern tog en yngre kollega med sig henne till Friskis och Svettis men varnade för att det var tuffa pass. Mamma spänstade på under en timmes tid, var knappt svettig när passet var slut och undrade när det jobbiga skulle börja.
Känner igen mig! Jag är också för nära relationer med mor och farföräldrar, men första året kände jag starkt att jag inte ville ha barnvakt längre stunder och att jag ville få vara ”experten” på mitt barn oemotsagd… Den känslan hat minskat successivt men jag tycker att det är viktigt att man som nybliven förälder respekteras om man har den. Tror att allt kommer kännas bättre med tiden för dig också!
Jag värnar också om att mitt barn ska få bra relationer till släktingar och vänner men jag tycker att det är svårt gällande vissa relationer. Något som slog mig när barnet föddes och halvåret efter var hur tydligt jag kände att nära kan göra övertramp som gör att jag undviker dessa personer. Både min mamma och sambons mamma har betett sig gränslöst på olika sätt (tagit barnet ut våra famnar när barnet är ledset, köpt prylar som vi uttryckligen sagt att vi inte behöver/vill ha, bjudit barnet på vaniljvisp vid 4 månaders ålder m.m). Jag är naturligtvis enormt glad att jag har två engagerade äldre kvinnor i vårt liv men det första året som förälder var svårt då jag kände att min egen roll som mamma inte accepterades, det var som att vi hade kommit hem med en docka från bb som mormor/farmor minsann skulle få leka med oavsett vad Jag hoppas att den här känslan går över så att jag kan värna de relationerna mer framöver (barnet är ett år nu).
Jag tänker att det där med självständigheten nog mer är en inställning hos föräldrarna än olika förutsättningar. Barn i stan har ju mycket större möjligheter att vara självständiga redan tidigt. Barn i stan kan tidigt ta sig till sina egna aktiviteter med hjälp av cykel och promenad på trygga gång- och cykelvägar nära hemmet. Sedan vi flyttade utanför stan måste vi skjutsa våra barn till allt. Detsamma gäller till och från skola/fritids. Hade vi bott kvar i stan hade våra barn tidigt kunnat ta sig själva både till och från skola/fritids. Mellan hemmet och skolan är det en 90-väg utan vägren. När vi bodde i stan kunde vi cykla till exakt allt utan att behöva hantera farlig trafik. Barnen hade också tidigt kunna åka kollektivt själva men det är svårt när det knappt finns kollektivtrafik där vi bor nu. Hade vi bott kvar i stan hade barnen själva kunna planera och styra upp sitt kompishäng eftersom alla kompisar bor inom gångavstånd. Nu måste vi föräldrar agera mäklare för att barnen ska kunna leka med varandra. Det finns många fördelar med att bo i stan och många gånger ångrar jag en flytt men jag vill inte rycka upp mina barn en gång till.
Håller med! Bara för att Clara upplevde att hon blev klemad är ju det långt ifrån en generell sanning. Är själv uppvuxen i stan och att det skulle ses som ”duktigt” eller ”självständigt” att man i 14-års ålder tar sig runt själv och går till tandläkaren själv visar ju snarare på motsatsen. I vår stad är det liksom standard från betydligt yngre ålder. Inte har föräldrar med vanliga heltidsjobb tid att springa runt med sina ungar på diverse saker på dagarna när dom är kapabla själva. I Stockholm åker ju 8-åringar runt i lokaltrafiken på egen hand 😅
Håller helt med. Tycker det lät sjukt förminskade. En 14-åring är ju stor. I den åldern vill man väl dra iväg o hänga med kompisar på alla möjliga ställen. Åka in till stan/köpcentrum, drälla runt i butiker, hänga i sitt kvarter, gå på bio/café, eventuell vara lite ”alternativ”, eventuellt hitta på ”bus”…
Att en 13-14-åring inte kan eller vill gå till frissan eller sin tandläkartid själv låter som att nåt är lite fel typ. :s
Kanske är det just i Claras villaförort som det var extremt omhuldat o bortklemat och att när hon likställer det med ”stadsbarn” så blir det väldigt skevt?
Det är absolut ingen generell sanning, utan som jag skriver är det MIN erfarenhet. Vet ingen trettonåring som åkte till frisören, tandläkaren eller optikern själv bland mina kompisar. Och jag gjorde det då inte förrän jag började gymnasiet. Var inte hälften så självständig som min egen son tvingas vara. Och ingen av mina kompisars jämnåriga barn i stan gör motsvarande saker. Men det betyder ju inte att det inte FINNS barn som gör det. Har dock diskuterat det här ganska flitgt – tex med från en kompis som jobbar i Svenska kyrkan i Stockholm och som konstaterade att det är jättesvårt med konfirmationsundervisningen eftersom högstadiebarnen inte får åkta lokaltrafik dit på kvällarna utan sina föräldrar.
Min mening var bara att ge en alternativ bild till det nidbild av barn från landet som ”bortkomna och lite efter”. Särskilt pojkar. Folk (inklusive mig själv får jag erkänna) är oroliga över att om man växer upp på landet så blir epatraktorer ens enda intresse och man har aldrig sett andra sidan byaskylten. Men nu när jag bor här ser jag hur det tvärtom kan bidra till barnens utveckling, att komma från periferin istället för centrum.
Jag förstår att den nidbilden är jobbig men det räcker ju bara att skriva ”är så stolt över min son som klarat allt detta helt självständigt”. Man behöver inte ställa saker emot varandra.
Det skulle bli väldigt ospänstiga texter om jag inte hade någon take och kunde driva den, tänker jag mig. Och jag måste ju kunna kommentera hur mycket duktigare alla mina landetkompisar var än vad jag var i motsvarande ålder. Udden är ju riktad mot mig själv. Tänk så många spännande kommentarer som kom här i kommentarsfältet med tanke på vad jag skrev =)
Tack för alla era fina svar, de värmer! Det konstiga är att det inte riktigt är de nya partnerna som är problemet heller. Farmors man kommer vi/ barnen bra överens med. Det är mer farmor som prioriterar allt annat tyvärr. Farfars nya fru har ju valt som jobb att ta hand om andras barn även om är pensionär nu. Hade dock haft förståelse för om hon hade låtit farfar hälsa på barnbarnen utan henne men det händer inte. Så jag försöker bjuda till så gott jag kan.
Håller inte med ang. detta med att (stor)stadsbor per def är mer curlade än lantisar men äsch, du har din linje och din erfarenhet så låt gå.
Håller dock till 100% med ang. passning av (funktionella) släkt och vänner! Underbara stunder som blir till underbara minnen och trygg självbild i vuxen ålder.
Jag delar inte heller bilden. Jag jobbar på en gymnasieskola där många elever flyttar hemifrån för att gå på. Jag kan inte se att det finns en större skillnaden mellan de som kommer från landet, från stan eller de som flyttat. Möjligtvis är stadsborna något mer världsvana, oavsett om de bor hemma eller har flyttat, men det hänger nog snarare ihop med vilken socioekonomisk grupp de tillhör.
De barn som vuxit upp inne i stan har ofta tagit sig fram i myllrande morgontrafik på egenhand tidigt, medan de som bott på landet har åkt med ganska tomma regionbussar till skolan eller fått skjuts av föräldrar – i stan skjutsar ingen . Det skapar nog på olika sätt självständighet, och det är svårt att generalisera. Åtminstone är det min bild i södra Sverige.
Haha ja Clara har definitivt sin linje. Det är sällan så mycket bevänt med stadsbor (och deras barn) på bloggen. De må ha kultur och kommunal service, men i gengäld har de på landet driftigheten, självständigheten, äktheten och barn som verkligen är starka och trygga.
Jag var ju själv ett stadsbarn så jag vet allt om hur klemiga vi var 😎
Nej det är ju inte mycket att hänga i granen 😂
Absolut, har man bara den egna erfarenheten så har man ju också den hel bilden… 😉
Min pappa o min faster fick flytta in till stan i veckorna o bo i rum, för att kunna gå i gymnasiet. För min pappa innebar det hans livs värsta år, han ville aldrig förklara varför men sa att han inte önskade någon att flytta så tidigt. För min faster innebar det hennes första depression i livet o att hon grät hejdlöst varje helg hon var tvungen att lämna sina föräldrar.
Min partner och hans bror, som också flyttade till gymnasiet i en annan del av landet som och således bodde borta hela terminerna levde det ljuva livet, men mycket festande blev det. Men de var stadsbor från början, så kanske berodde det på det. 😇
Det kan ju se olika ut ☺️jag är uppvuxen i en storstad och åkte utan vuxna till skolan med tunnelbana från åtta års ålder. Åkte då med några klasskamrater. Har aldrig blivit skjutsad runt utan åkt själv eller med kompisar överallt. Hittade bra i stan från tolvårsåldern.
Tyvärr har jag erfarenhet av att det kan gå över styr åt andra hållet också. Bekanta lät mormor och morfar sköta barnen under så gott som alla lov. Därtill kom flera gånger per år som föräldrarna semestrade ensamma. Det har nu i vuxen ålder lett till att barnen har en ytlig relation till sina föräldrar. Speciellt den ena tyr sig till mormor med sina funderingar och problem, vilket är fint, men samtidigt ett (alltför) tungt ansvar för en nästan åttioåring. De ”riktiga” föräldrarna håller på med sitt, och har inte så mycket tid eller intresse för sina barn.
Jag har inga barn själv så jag har väl egentligen ingen ”rätt” att uttala mig i frågan, men jag tycker att det ät så märkligt med föräldrar som sätter en ära i att aldrig ha varit ifrån sina barn? Har vänner som aldrig lämnat bort sina barn över natten, och läste att Elsa Billgren nyligen sagt att hon inte varit ifrån sin åttaårige son mer än 2 nätter i sträck. När jag var barn var det bästa jag viste att få åka till mor/farföräldrarna. Var inte mer än 5 år när jag fick följa med farmor och farfar och hälsa på släkten på Bornholm i mer än en vecka, vilket sedan blev en årlig sommartradition. Åkte till mormor och sov över alla helger jag fick och det var alltid superkul. Förstår att alla inte har möjligheten, men precis som du skriver Clara så borde väl föräldrar inse vikten av att odla självständiga barn som är trygga tillsammans med andra vuxna?
Ja, det är ju intressant om ett sånt val, av att inte lämna iväg sina barn fler än ett par nätter, är föräldrarnas val eller barnens.
Jag själv kände mig ofta inte trygg på andra platser än hemma, om inte mamma och pappa var med. Tror vi gjorde en övernattning i en stuga med 6-åringarna på förskolan sista året, men det minns jag knappt. Annars var jag faktiskt 13 år första gången jag sov borta själv. Jag försökte flera gånger, men fick alltid ringa hem för jag inte kände mig trygg.
Önskar att föräldrar ger barnen möjligheten såklart, tror det finns mycket fördelar med det. Men frågan är hur mycket man ska pressa när barnet inte känner sig tryggt. Det låter ju underbart att få vara iväg, sova över och ha så goda minnen av det 🙂
För oss har det varit så att barnen i perioder inte velat sova borta (hos äldre släktingar), och det ena barnet har knappt ens velat sova nånsin över hos kompisar. Under dessa perioder har vi valt att lyssna på barnen och inte tvinga iväg dem. De har umgåtts med äldre släktingar ändå, tex blivit hämtade på förskola varje vecka.
Vi har också gjort valet att inte åka iväg själva på semester/resor, utan barnen, förrän nu när de är i sena tonåren. För oss har det handlat om att vi uppskattar att umgås som familj och vill dela upplevelser med barnen; det är ju bara en kort tidsperiod av barnens liv som man får ”låna” dom och sedan är de utflugna.
Åtminstone för vår del så har kopplingen självständiga barn (numera nästan vuxna) som är trygga med andra vuxna kommit utan att de sovit borta massor eller att vi semestrat på egen hand. Vi kanske bara har haft tur men det kan gå bra ändå liksom. 😉
Fint inlägg. Jag och mina syskon var aldrig passad av äldre släktingar när jag växte upp, jag minns att vi hade barnvakt några gånger i form av äldre tjejer i byn men det var kanske en handfull gånger. Vi åkte också hälsade på morföräldrarna som bodde långt bort någon gång per år, men det var som hela familjen så mina föräldrar var alltid med.
Nu är jag vuxen och har egna barn och har insett att jag har svårt att fråga andra om hjälp att passa mina barn. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska fråga, det kanske låter dumt men så är det. Jag har noterat bland mina vänner att vissa av dem lämnar barnen hos mormor/farmor var och varannan dag, de sover där osv. Men jag själv har så svårt att känna den där självklarheten i att fråga nån. Känns som att jag kräver så mycket och ställer till besvär typ. Har funderat över detta och undrat om det kan ha att göra med att jag själv inte växte upp så där med andra vuxna som gladeligen passade mig och mina syskon, lät oss sova över osv. Kanske finns det en viss koppling. Jag har generellt svårt att ”kräva” något av andra eller be om någonting, jag känner mig som sagt oftast till besvär eller som att det är opassande för mig att göra det.
Jag känner lite liknande som dig, framförallt gentemot mina svärföräldrar. Jag vågar liksom inte lita på att min svärmor säger nej om hon inte orkar eller kan…
Mina barn har aldrig sovit utan mig (förutom när småsyskonen föddes), men det beror inte på att jag inte vill utan på att mitt äldsta barn är lite ängsligt och har svårt att sova. Men nu har vi flyttat närmare släkten och i vår ska vi börja öva på att sova borta!
Själv var jag ofta hos både mor- och farföräldrar som barn, både ensam och tillsammans med syskon, kusiner och/eller föräldrar.
Vill bara säga att idag ska jag ut och äta med två av mina barnbarn
22 och 16. Ska möta upp efter jobb och skola. Sedan ska vi umgås ett par timmar, det ska bli roligt.
Hälsar mormor 85 år.
Underbart 🩷
Så mysigt!
Angående det där med ensamstunder med stora barn, tiden med övningskörning för körkortet är guld värd.
Vi övningskörde massor med våra barn och de stunderna ligger kvar i minnet som några av de absolut bästa.
Det är något speciellt med at sitta nära varandra utan att egentligen se varandra i ögonen. Man öppnar upp på ett annat sätt och jag / vi fick massor av förtroenden som nog inte hade kommit i andra situationer.
Håller med om detta! Inte just övningskörning men att åka bil tillsammans. Mina föräldrar och jag har alltid haft ganska knepigt med det där att prata, i vuxen ålder har jag insett att de båda är lite…känslomässigt omogna? Och jag var inte en enkel tonåring överhuvudtaget. MEN vi hade en häst, och stallet låg 40 min bilresa bort. Jag älskade hästen, mamma älskade hästen. I stallet delade vi tystnad och fysiskt arbete, i bilen kom pratet. Att sitta nära bredvid, titta åt samma håll och liksom…vara på väg. Då hände det grejer!
Jag tror att det är superviktigt att barn är omgivna med andra vuxna som älskar och stöder dem. Det är en av mina största sorger att jag inte har kunnat ge mina barn den relationen till äldre släktingar. Min pappa älskade sina barnbarn över allt annat men gick bort alldeles för tidigt, min mamma är svårt sjuk. Mina svärföräldrarna är pigga och krya och omgifta. De väljer att hellre lägga tid och pengar på flygresor till olika semesterorter hellre än att träffa barnbarnen. På sin höjd kan de dra iväg ett grattis sms på födelsedagen. Det finns ingen konflikt mellan oss. Jag kommenterar inte deras flygande och ställer upp och bjuder på hemlagad middag så att barnen iaf ska få träffa dem då och då när de har tid över. Jag har full förståelse för att man inte alltid orkar eller hinner passa barnbarn. Men en enkel hemmafika eller museum, något kunde de väl ha gjort med barnbarnen utan oss tycker jag. Har svårt att förstå hur de kan engagera sig i allt möjligt utom sina närmaste, det är så främmande för mig som hade en underbar farmor med just den där vardagskontakten.
Du är inte ensam. Verkligen en av mina största sorger också. Mina föräldrar är döda och min mans föräldrar är gamla och bor långt bort. Försöker så gott jag kan att upprätthålla kontakt med de få övriga nära släktingar vi har, men de har liksom oftast fullt upp med sitt. Finns säkert andra vuxna där man skulle kunna jobba på en bättre och närmre relation, grannar och vänner t.ex. Men man får tillåta sig att vara arg och besviken ibland tycker jag.
Känner igen mig så väl i detta. Det jag framför allt har med mig är att om jag en dag får egna barnbarn så kommer jag vilja lära känna dem ordentligt, finnas där för dem och givetvis också på de sätt som passar, stötta mina egna barn i föräldraskapet. Har själv aldrig fått det stödet från generationen över min, vilket är sorgligt för de har verkligen missat världens finaste barnbarn.
ElinA! Jag förstår verkligen hur sorgligt det måste kännas för dig/er. Låter så konstigt att man som farföräldrar inte vill träffa sina barn och barnbarn mer. Särskilt om de bor hyfsat nära er också vilket inte riktigt framkommer. Hoppas att du/ni har andra vänner som är lite äldre så att barnen får kontakt med den äldre generationen ibland i alla fall. Kram!
@Annika: De bor numera inom gångavstånd men spenderar en del tid utomlands. Har bott i samma stad mestadels. Vi träffas några gånger per år. Oftast på mitt initiativ. Jag skulle önska att de och barnen hade en egen relation bara, utan oss föräldrar. Precis som Claras beskriver. Tänker dels att det kan ge båda stora och små mycket. Dels så vore det en trygghet om det hände oss vuxna något.
Så sorgligt men ändå vanligt. Tänker spontant att du inte ska anstränga dig för mkt i relationen. Den måste vara ömsesidig, se dig istället om efter andra bra personer, kanske en moster eller kusin vars familjer ni kan bounda med. Jag gjorde själv misstaget att satsa ”men de borde ju vilja och farföräldrar ska ju älska sina barnbarn.” Gjorde allt i 20 år bara för att konstatera att de idag sen har 0 kontakt. Som tur var hade våra barn andra nära o bra vuxna men jag ångrar faktiskt allt försökande år ut och år in. Hade jag bara fattat kunde jag lagt tiden på annat än att vända ut och in på mig – år ut och år in utan gensvar. Jag skulle hellre satsat mer på de som gillade att hänga med vår familj
Tack, det här behövde jag läsa. Har både mor- och farföräldrar som är på sin höjd måttligt engagerade. Nu ska jag sluta försöka tvinga fram relationer.
Vi funkar olika. Jag har fasters- och mostersfikor med mina och makens syskonbarn, älskar dessa stunder som håller mig nära den yngre generationen. För andra är det här ett helt främmande koncept. Somliga är helt enkelt mer intresserade av relationer än andra. Vi talar FaceTime med vårt lilla barnbarn varje dag, men kan ju av förklarliga skäl inte träffas så ofta som jag hade velat. Att veta att det finns kompis-mostrar utan egna barn och fastrar/farbröder som ställer upp och blir ”byn” det lilla barnbarnet behöver på plats gör mig glad! Rekommenderar att du se dig omkring för att undersöka om det finns stand-in-äldre som vill och kan ge det som ni vuxna och barnen behöver. Vet att det finns flera barnbarnslösa i min omgivning som har både tid och kärlek att dela med sig av, men inga barn att slösa detta på.
Du är inte ensam om att känna lite besvikelse över att de omgifta föräldrarna inte lägger så mycket tid på sina barnbarn. Måste vara en slitning när man skaffar ett nytt förhållande där den nya partnern inte är så intresserad av ”andras ungar”. Extra tråkigt när de borde veta exakt hur kort tid barnen är intresserade av att hänga med mor- och farföräldrar och att det kommer komma en tid när de väldigt gärna vill ha besök för att de själva är gamla.
MEN man kan bara påverka hur man själv gör och du verkar ha en fin strategi och vara inbjudande <3
Vi har inte heller haft något kontaktnät att tala om, alla mor- och farföräldrar är ju tyvärr inte intresserade av att umgås med sina barnbarn.
Men det låter fint med de starka familjeband som ni verkar ha, Clara ❤️
Tyvärr samma här. Mina egna far- och morföräldrar var/är ointresserade/saknade ork för att umgås med oss som barn eller avlasta i vardagen. Historien har återupprepats så nu gäller det även mitt egna barns far- och morföräldrar…
Jag och min man resonerar lika med andra vuxna då vi har tur att ha våra föräldrar nära! Det är så fint att kunna ge sina barn fina relationer med sina släktingar och det gör mig så tacksam.
Nu bor ju jag i stan men jag är uppvuxen på landet och alla här blir alltid så chockade när jag berättar att vi vackert fick flytta hemifrån när det var dags för gymnasiet – jag och brorsan var då 15. För oss var det självklart eftersom det bara går några få bussar till städerna, alla minst en timme bort, och ville man då träffa kompisar under veckan eller ha andra aktiviteter så gick det helt enkelt inte.
Så alla från byarna i trakten bodde i konstellationer. Jag bodde i en vanlig lägenhet i en tvåa.
Och visst var vi självständiga MEN det gjorde också oss mycket mer skyddade från att slira till i gymnasiet. Vi var båda väldigt skötsamma hur som men främst var det ju det att alla våra stadskompisar skötte ju skolan under veckorna precis som vi och då var det inte tal om fester och tonårsfyllor och när helgen kom så ville vi små utbölingar bara hem och hänga med familjen – spela bingolotto, gosa med husdjur, bli ordentligt utfodrade och fylla upp med matlådor inför veckan – allt medan stadsungdomarna gjorde sina rundor.
Jag bävar faktiskt för att vi, om vi stannar i stan, kommer ha barn i sena tonåren hemma, kanske till och med upp i universitetsåldern – mest för att jag inte har någon erfarenhet av det alls. För mig och alla jag växte upp med var det naturligt att flytta hemifrån på en timmes avstånd med 15-16 och sen till universitetsstad (eller utomlands för mig) när man var 18-19. Huvva!
Så intressant att höra.
Heheh, blev visst lite slarvigt skrivet där i mitten. *Så alla från byarna i trakten bodde i OLIKA konstellationer. Jag bodde i en vanlig lägenhet, i en tvåa med en kompis*.