Vaknar av en svettig hand som famlar efter mitt bröst och river mig med naglarna. Även i sömnen letar han gullisen. Det lilla utstående födelsemärke han pillade på medan han ammade – och som han fortfarande söker efter, oftast omedvetet. Det är säkert trettio grader varmt under plåttaket, för snedtaket stänger liksom in all luft. Nätterna är så ljusa här uppe att sovrummet trots persienner och gardiner aldrig går att få ens dunkelt. Jag ger upp sömnförsöken och stiger upp.

Jag sover naken och trär bara på mig en tunn blå bomullsklänning innan jag går ner i köket. Fyller och sätter på vattenkokaren. Letar efter kaffet. Visst blev det väl kvar lite vid Kristi Himmels? Hittar i en kopparburk och måttar upp i pressokannan. Medan vattnet kokar öppnar jag dörren mot gården och släpper ut Essa så att hon får pinka. Hämtar en rutig bomullsduk att lägga på trädgårdsbordet och följer efter henne ut. Det är fullkomligt tyst på byn och bara fågelsången hörs i den tidiga morgonen.

Stoppar en impuls att ringa Anna och berätta hur mysigt vi har det i stugan. Hon är i Bohuslän med kompisar och de sover säkert fortfarande. Sätter mig istället i en av de gräsliga Baden-Badenstolarna, med gulgröna dynor. Sörplar försiktigt på dagens första kopp kaffe och tittar på den spegelblanka sjön. Det känns nästan overkligt att jag är här nu. Tre veckor i stugan ligger framför mig. Har längtat ända sedan förra sommaren när vi gjorde precis samma sak. Det var den bästa stugvistelsen jag upplevt. Som ett tre veckor långt kollo med våra familjer och släktingar som avlöste med besök. Och tänk att det ska vara fint och varmt i minst en vecka nu! Kan man ens få ha det så här bra?