Jag vaknar nästan alltid i vargtimmen. Måste upp och kissa och känner från första sekund oron som sitter tung ovanpå bröstet. Jag famlar mig fram till toaletten utan att tända, försöker att inte vakna till på riktigt. För om jag gör det så störtar allting över mig. Då väntar timmar av grubbel och ångest.
Ofta påverkar rädslan för vargtimmen mig, så att själva insomnandet på kvällen också blir svårt. När barnen somnat, jag släckt, låst och dragit ur brandfarliga laddare. Dubbelkollat tända ljus. Dubbelkollat låsningen. Dubbelkollat brandfarliga laddare. Då kryper sig oron på. Vågar jag släppa efter för tröttheten och somna? Kan jag stå ut med nattens kontrollförlust?
Det första jag skulle göra om jag blev rik, vore att anställa någon som höll vakt i natten. Som tog jouren när jag skulle sova. Men inte en stor, stark man med ett vapen. Nej jag önskar mig en mamma. Som dricker te i mitt kök om nätterna. Som sitter vid bordet med läslampan tänd och löser korsord. Som är vaken så att jag kan somna i ro. Precis som när jag var liten och slumrade in till mamma som plockade i diskmaskinen. Det försiktiga slamret, maskinens mjuka spinnande. Mumlande röster bakom väggen.
Om en mamma höll vakt skulle jag inte ha ångest i vargtimmen. Jag skulle fortfarande vakna och famla mig fram till toaletten. Men sedan skulle jag höra tidningsprasslet från nedervåningen. Pennan som skriver på pappret och suddar. Jag skulle se lampans ljusrektangel där nere och veta att inget ont kunde nå mig. Inte med en mamma i natten.
84 svar
It’s our God! He is tender like a mother, yet strong like a Father and He is always watching over us! I can relax and sleep. If something happens to the body, my soul is yet safe with Him.
Ååå ja precis så, precis så!
Fint…
Min 12 åriga dotter sa här en dag efter att varit orolig och haft ångest om något:
”Vet du… det är något såå konstigt just med er mammor!
Det behöver inte ens vara sin egen mamma,om du inte finns där just då, men bara genom att prata med en mamma gör en lugn och allt känns bra igen!”
🥹❤️
Åh vad fint, så skönt ❤️
Ja tack ❤️
🩷
Känner så väl igen mig, men jag upplever att ångesten är störst när alla andra har somnat, och det blir tyst. Då sätter tankarna igång och det tar emot att gå och lägga sig.
Så jäkla fint ❤️
Heldige er de som har – eller har hatt – mammafigurer som gir slike erfaringer med hva trygghet og omsorg er♥️
Så vackert!
Jag var så förut. Ni låter jag mörkret omsluta mej o känner ro på natten. Så skönt att sova o släppa tankar. Men det kommer i perioder. Just nu är det så skönt att krypa ner i sängen. Men tyvärr morgonångest pga besked ang hälsan jag väntar på.
Mia, jag känner igen mycket som du skriver. Har aldrig haft en mamma i natten eller någon jag kunnat väcka vid oro. Har en kronisk sömnstörning och somnar till en avslappningscd, i bästa fall, men har också vakennätter. Är gammal nu och har alltid varit snäll mot mig själv vilket har gett mig en inre trygghet. Har haft mycket ohälsa och vet vad morgonångest innebär.
Jaaa, till en sån mamma!!
TACK!
Ja… 3.30 är inte hjärnan på heltopp… kan vara en riktig torktumlare som bara snurrar runt runt. Så var det när jobbet var vidrigt. Sedan, med sjuka djur som behöver matning o medicin så dags har jag konstigt nog vant mig. Vaknar jag nu så tar jag den tiden, sätter mig en stund vid köksbordet med lite ljummen dryck, kanske tänt ljus en liten stund. Njuter av att alla andra i lägenheterna runt om är tysta. Har lärt mig att ”förritin” sov man uppdelat i två skift!
Så fint skrivet!🩷
En sån mamma är du för dina barn. Du finns. Du står pall. De är trygga. Sov tryggt i den vetskapen.
Du broderar så vackert med orden, berör och skakar om en på samma gång, fint så ❤️
Kan bara hålla med föregående talare.
Instämmer till fullo.
Så fint och träffsäkert, rörande och ömt❤️
Jag håller med er båda! Precis så.
Men gud vad fint skrivet. Det tog ett sjumilakliv rakt in i hjärtat. 🥺❤️
Jag är uppvuxen också med ljud runtomkring mig när jag var yngre.
Åh vilken klockren beskrivning!
Det är ju det jag också saknar utan att ha kunnat sätta ord på det; en mamma i natten❤️
Men åh, vad fint. Just precis så.❤️
Så berörande text och kommentarer! Jag vaknar också i vargtimmen och har svårt att somna om pga oro. Brukar tänka på det ställe dit jag ibland åker på retreat. Där känner jag mig trygg och liksom omhändertagen. Annars har jag inte några jättebra tips för att somna om, men om någon känner sig ensam kring 4.17 så är du i alla fall inte ensam, lovar att jag är vaken😊!
Åh så fin text. Och åh vad jag hatar att jag alltid skaver i sängen i vargtimmen i ångest och problem.
Min bästa hjälp är när min yngsta krupit ner i sängen så jag kan lägga armen och hans lugna andetag. Mår barnen fint så kan jag sluta ögonen och somna igen.
Väldigt vacker text Clara, får ont i hjärtat av vemod och igenkänning på olika sätt! Som någon skriver nedan har jag inte riktigt den relationen till min mamma, så kan också bli lite ”avundfrisk” att ni är så många som saknar er mamma och känner positiva känslor. Obs! Har ingen traumatisk relation till min mamma, vi är bara väldigt olika och hon kanske inte är den mest omsorgsfulla. Jag vill vara mamman i natten åt mina barn, men känner ofta att jag inte räcker till. Hade kanske behövt en mamma i natten själv att luta mig mot.
Känner igen det, jag brukar föreställa mig just den situationen när jag ska sova.
Ett minne från när jag var barn och dörren var bara lite på glänt så jag kunde höra ljuden från köket där mamma stökade tyst och försiktigt för att inte störa.
Trygg i min säng – återskapar minnet och känner minnet/känslan/omtanken från mamma……
Jag önskar mig också en sådan mamma i natten 💛
Jaa! En mamma i natten. Vilken vacker och hjärtskärande text Clara
Så fint skrivet.
Du får mig ofta rörd till tårar med dina fina texter
Så väldigt vackert. Jag tycker också det är jobbigt med kontrollförlusten natten innebär, du satte ord på den sköra känslan så exakt.
Det är därför jag tror på generationsboende. Kanske inte passar alla. Tänk vilken trygghet att alltid ha en vuxen till hands. Där det funkar alltså. Där det kan vara där livet händer. Alla samtal som kan uppkomma. Istället för att parallellt springa fram i livet, kan man sitta och äta pannkakor ihop.
Jag med, ser i mitt jobb i hemtjänsten allt för många ensamma äldre som bara sitter och väntar och känner sig att ha blivit onödiga, flera av dem kunde lika bra bo hemma hos sina vuxna barn, istället för att barnen ska komma till dom för städning, matlagning m.m.! Själv har jag gjort klart för mina föräldrar att de är välkomna att bo med oss när de vill eller när det behövs.
Det är skadligt för barn att missta sina föräldrar för tidigt, läser lite trauma i din text. Kanske för att min man också misst inte bara sin mamma men också sin pappa orättvist tidigt i livet, 11 och 18 år och det finns obearbetad sorg (eller går det överhuvudtaget att bearbeta, blir ju ändå aldrig riktigt bra mera) eller trauma där bakom. Han 56 år idag och sover med tvn på hela natten, får ångest och mardrömmar under nätterna annars. Tror att en pappa som tittar på tv i vardagsrummet skulle göra gott åt honom.
Varm kram till dig 🙏
Min pappa som bodde i generationsboende i ett litet torp på Österlen född 1927, minste sin farfar när han var 10 år och pappa vid 12 årsålder. Hans mamma fick ett nervöst sammanbrott när pappan dog. Broder blev schizofren när han var 17 år, pappa var då 14. Hans lärare i skolan var nazist och min far var mörk och brunögd, det räckte! Det fanns inte någon. Han hade verkligen behövt någon som satt i köket han med. Fint det där med köket. Har ingen mamma i köket men farfar på kort i stärkkrage, tjusig man och han kunde spela dragspel. Så får tänka att han spelar en stillsam trudelutt däri natten.
Åh som denna text berörde. Den satte ord på det jag tror många av oss känner behov av just nu; trösterika nätter som håller maran ute och tanken stången.
Jag längtar efter att få krama om dig snart! ❤️
Vakkert og sant
Så fint ♡ Kanske en mamma med svart bälte i karate också? Bara praktiskt.
Dette var fint❤️❤️❤️❤️
Fint skrivet💕💕
Så fint skrivet❤️
Jag som hade en mamma som tyckte allt med mig var fel känner inte längtan efter just en mamma, varken i natten eller på dagen.
Har dock i perioder varit lite mörkrädd inomhus, men inte utomhus. Tälta ute, tillsammans med min man eller själv är inga problem. Ute är jag trygg och sover gott.
Instämmer med dig, har också en sådan mamma. Har valt att inte träffa henne mer som vuxen, att välja bort relationen har gjort mig gott.
Åhh fast jag önskar er en annan mamma. Och en till mig själv också. Så otroligt gärna jag skulle vilja ha en mamma. Bara inte just den jag fått.
Märkte du att du skrev om farliga laddare två gånger? Gnager det extra mycket i dig? Och rätta mig om jag har fel, men skrev inte du för länge sen om att mamma sig själv? Något att öva på även i vargtimmen? ♥️
Jag tänkte också att det var meningen eftersom det var två olika meningar om laddarna.
Jag tror det var tanken. Först skriver hon …’dragit ur brandfarliga laddare.’ Och senare ’Dubbelkollat brandfarliga laddare.’ Sen kanske det ändå är något hon är extra rädd för just eftersom hon både kollar och dubbelkollar dem, men jag tror inte det är ett skriftligt misstag. ❤️
Jag menade inte ett skriftligt misstag. Jag menade som du svarade mig, att hon kanske är extra rädd för just det. Jag vet allt om ångest de där timmarna och min ångest var väldigt kopplad till förlusten av kontroll att det skulle börja brinna. Nu har jag inte den sortens ångest längre och sover som en gris. 😁
Så nydelig skrevet!
Här tror jag att compassionfokuserad terapi skulle kunna hjälpa dig att utveckla ett compassionsjälv. Compassionsjälvet är den där inre mamman som kan lugna ner oron och försäkra att du är omhändertagen. Det går att träna på. Det är inte medfött att vara orolig i vargtimmen.
Fina ord!
Ja livet kan vara läskigt ibland. Jag upplever att precis innan våren slår ut med färg explosion, dofter, värme och ljus så blir ångesten starkare. Mars/April. Känns hårt ibland. Ganska utsatt. I Maj kan jag gömma mig bland blommor och blad, solljus och varma vindar men nu är det kalt..jag tänker på Karin Boye ” Visst gör det ont när knoppar brister”..snart brister det, jag längtar
Någon mer iaf som upplever dessa månader som en kal tid med lätt ångest …när alla ska va glada o nu går vi mot ljusare tider o allt som sägs o i tro att allt blir jättebra nu i allt ..
Jag som också förlorat min mamma känner igen mig så mycket i detta inlägg. För mig handlar det både om oron för mina barn men också om saknaden från mamma som försvann precis när jag skulle bli mamma. Ibland vill jag vara liten och inte vara den starka.
Oftast hittar jag då tröst i mina systrar, som delar den saknaden men också till viss del stigit in i mammarollen ibland.
Sen är det fint att tänka att nu får jag vara den som mina barn känner sig trygga hos, som hör mitt slammer från köket när de somnar❤️
Så fint skrivet. Och det är på något vis trösterikt att vi är flera som kämpar med vakenheten i vargtimmen och dubbelkollandet innan sänggåendet.
(Och i texter som denna ser jag de litterära kvaliteter som får mig att förstå att du skriver på annat vid sidan av.)
Vilken fantastiskt vacker bild!
Jag förlorade min pappa för 1.5 år sedan till cancer, min mamma har fått afasi och är på väg bort ifrån mig in i demensen och det ganska kämpigt på hemmaplan. Jag vill också ha en mamma i natten. När mina grubblerier sätter igång, när allt känns aningen för tungt att bära, då skulle hon sätta på en kopp te till mig också och be mig sitta ner och berätta hur jag har det. Hon skulle lyssna, klappa mig på kinden och säga att jag lämnar dig inte, jag kommer finnas här…
Åh vad tufft för dig. Kämpa på!
Tänk att vakna på helgnätterna av att sonen inte kommit hem än, ute och kör bil med nytaget körkort. Tidigare ute med epan. Oron som kommer under de timmarna tills han är hemma safe and sound… ser honom bl a liggandes i ett dike. Det har även accelererat så att jag även ser hans kompis i samma dike:) Oron har gjort att jag åldrats i förtid! Påsar under ögonen deluxe. Nu börjar det med dottern alldeles strax …. Livet som tonårsförälder är det mest orosaktiga jag varit med om. Give me peace!
Här kommer ett knep som stillade min oro när tonåringar var ute och rände på nätterna. Vi (eller jag 😋) bestämde en tid, tex kl 1 på natten som hon skulle senast vara hemma. Ställde ett larm på kl 01.00 utanför sovrummet. När tjejen kom hem slog hon av larmet och jag kunde sova hela natten och behövde inte vaka. Det hände faktiskt aldrig att hon kom hem senare än vad vi bestämt.
Det tipset är görbra, körde det jämt första epa-åren. Med tiden så växte vi ur det och nu är han vuxen, men kommer def att köra samma med dottern. Tack för påminnelse!
Hej Madde! Jag känner verkligen igen din känsla under de oroliga stunderna när sonen var ute… och kanske inte hade kommit hem på morgonen. Jobbigt! Oro över att det ska hända sitt barn något finns ju kvar hela livet (men var ju starkast när han bodde hemma). Och då har jag ”bara” ett barn att oroa mig över. Lycka till!
Tack! Det svåra är att inte börja tänka när man vaknar till där på småtimmarna. Att försöka somna om snabbt och ignorera ev kissnödighet. Jag har med mina vänner funderat på när den här oron ska släppa. Vid vilken ålder eller tid i livet. Är det när han är 25 år och hjärnan är färdigutvecklad, enligt forskningen för pojkar. Eller är det när han flyttat hemifrån på riktigt och jag inte längre har möjlighet att ha nån kontroll alls…. Ser sju år till framför mig av nattvak åtminstone så länge. En mammas ok i livet.
Så fint skrivet. Jag vill gärna tro att de saknade fortfarande vakar över oss, dag som natt, även om det inte längre hörs som ett skrammel i köket. ❤️
Så nydelig du skriver! 🥹
Det nærmer seg påske – og deilig ferie. Men også ettårsdagen for da min mamma døde. Hjernen har virkelig ikke tenkt på det, men kroppen har tydeligvis gjort det. For nå bobler det opp.
De siste dagene har plutselig vært vanskelige, jeg føler meg så alene, og tårene kommer brått på.
Det mennesket jeg alltid kunne ringe for en liten prat, for en vanskelig prat, for å se hverandre og få en lang, god klem. Hun er borte. Og ingen kan ta den plassen.
Så å lese teksten din nå, så vakker og rørende, den traff rett i hjertet! ❤️
Nå er det jeg som får holde vakt om natten for mine barn. Jeg tar over etter mamma, og jeg går veien videre.
Jag har börjar lyssna på en meditation de kvällarna jag sover ensam hemma. Funkar väldigt bra och gör att jag kommer ner i varv. Kan rekommendera! Hon har också en meditation för att somna om ifall man vaknar. Uppläsaren heter Sofia Viotti, övningarna finns här: https://sofiaviotti.com/ovningar-i-sjalvmedkansla
Åh känner igen mig! Har alltid somnat tryggare då andra fortfarande är uppe. Tänker att det är ett naturligt beteende då vi levde i flock i naturen. Då kunde man ju turas om att hålla vakt på faror. Jag tänker mig en trygg tant Berg som sitter och stickar!
Åh. Så fint <3
Vilken fin tanke. En mamma i natten. ❤️❤️
Så otroligt vackert. Skulle vilja rama in. Både för att vara den mamman och för att hylla alla mammor som fasar för vargtimmen men också bär den, natt efter natt.
Vackert? Hon skriver om mental ohälsa. Jättefint att dela med sig och och det kan kännas skönt för andra att känna igen sig om men det känns skevt att benämna det som något vackert. Det är inte en saga, hon skriver om att inte må bra psykiskt.
Nu skulle jag kanske inte kategorisera den här texten som en text om psykisk ohälsa, även om ångest och oro förvisso kan räknas dit. Men litteraturen (både den äldre och den samtida) är full av vackra, finstämda och poetiska skildringar av tunga ämnen som sorg, sjukdom, död. Det finns ingen motsättning i det.
Jag tolkar det som en längtan efter barndomens trygghet, inte mental ohälsa. Att sova dåligt och oroa sig gör nog de allra flesta i perioder. Behöver inte betyda att man inte mår bra i grunden.
Mental ohälsa? Det var då till att ta i…
En liten del av livet kan man kanske säga…
Min man har precis kommit hem från en vecka på sjukhus. Precis så där har jag oxå tänkt om natten då jag försökt sova ensam. En som håller vakt. Vi är båda sällskapssovare så nu när han är hemma sover vi ikapp.
Åh sån igenkänning! Något som hjälper mig är en värmekudde i sängen. Jag lägger den på magen, och då känns det som att ha en skyddande arm över sig. Min make är ju också i sovrummet men han blir för varm så han får ligga på sin sida 😅
När min oro gör att det är svårt att somna så brukar jag bli lugnad av att lyssna på poddar med lugna och trygga personer som pratar om lättsamma ämnen som trädgård.
Jag sätter mobilen på den lägsta volymen, ställer timer så att den stängs av efter 10 min och lägger den under kudden. Trädgård med Pernilla Månsson Colt och John Taylor samt Jordkommissionen med Lotta Lundgren och Tove Nilsson är mina favoriter.
Finaste jag läst på länge <3
❤️
När sådana tankar kommer över mig om nätterna är det enda som hjälper att tänka mig att det finns en skyddsängel. Att det finns en stor god kraft som kan lägga en mjuk vinge över ryggen, att man är buren av något större som vill en väl.
Brukar också tänka på det stora himlavalvet med stjärnor, planeter och månen, där kan man bli ödmjuk och känner storhet.. försöker komma tillbaka till den platsen där jag upplevde den som närmast. I Sydafrika en gång för länge sedan där himmelen var så nära och mörkret som sammet, alla ljud nya. När ångest och rädsla vill komma är det det jag håller mig fast i.
Fint och tryggt. Någon bär vid våra knäppta händer.
Så fint skrivet❤️
Tror vi alla behöver ” en mamma i natten ”
En trygg person som bara är där. Lyssna på invanda trygga ljud. Släppa ansvaret, om än bara för en stund. Vill precis som du skydda familjen från allt ”ont”. Sömnen kan vara befriande, men även ångestladdad. Skickar dig en varm ”mamma/syster kram”
Denna fina sången dök upp i mina tankar när jag läste din text”
” Nu vill jag sjunga om modersvingen som mej betäcker i mörkrets tid. Nu vill jag vila vid modershjärtat, där blir jag stilla,där får jag frid.” ❤️( Lina Sandell Berg)
Åh… Clara….
Jag önskar dig en mamma i natten.
Snart bor ni två och då kanske det hjälper lite. Inte en vaken mamma, men en vuxen att väcka i vargtimmen
❤️