I september 2017 skrev jag ett blogginlägg med rubriken Nio år. Det handlade om allt som hunnit hända de senaste nio åren och då blickade jag tillbaka mot 2008.

”Tiden som passerat sedan dess känns både oerhört kort och oerhört lång. Kort för att jag på pricken kan minnas hur ont jag hade i fötterna och läpparna efter att ha stått i klädbutik en hel dag och smilat åt kunder. För att jag minns exakt hur det vara att stressa till första lektionen på universitetet och inte fatta att jag hade en hel akademisk kvart till godo. Lång för att jag var en helt annan människa då, för att jag inte ens lärt känna några av de som idag står mig närmast. Lång för att jag inte hade en aning om att jag skulle jobba med det jag jobbar med nu. Men framförallt för att jag inte kände Bertil och Folke. Vilket är en helt orimlig tanke.

Det hade varit roligt att få berätta för 21 åriga Clara att just den här dagen om nio år spelar du in någonting kallat podcast med en av dina närmsta vänner som dessutom är radioproducent. Du lämnar två söner på förskolan med din lådcykel och Jakob har trettio arkitektelever på studiebesök i era stora odlingar. Du tar en långpromenad med en helt annan hund än din cockerspaniel Sixten och efter middagen ska du ha ett videosamtal med dina systerdöttrar. Videosamtal i telefonen är helt normalt – precis som förekomsten av systerdöttrar. Det är spännande att fundera på vad som skett om ytterligare nio år.”

Av en händelse fick jag upp det inlägget härom dagen, ganska precis nio år senare. Och tanken hisnar. Ytterligare en hund har passerat sedan det skrevs. Det är varken Sixten eller Melker som jag går promenad med nu, utan Essa. Det är inte Erica jag nyss spelat in podd med, utan Malin. Jakob bor i ett annat hus längre bort i byn och några odlingar har vi inte längre. Däremot finns Ulf. Mina systerdöttrar ringer jag sällan inte videosamtal med. De ringer däremot ofta och långpratar med pojkarna om musik, konspirationsteorier och störiga högstadietjejer. Och jag vaknar varje morgon med Marcus armar om mig. Livet har förändrats på många sätt. Svällt, krympt, spruckit och lagats igen.

Medan jag skriver detta inlägg sätter jag en påminnelse i min kalender för september 2035. Så att jag ska komma ihåg att läsa det igen. Vågar jag ens tänka nio år framåt? Om nio år har båda mina äldsta barn flyttat hemifrån, och kanske också Ulf? Kanske har jag barnbarn! Essa lever inte längre. Lever jag ens själv? Om nio år är jag så gammal som min mamma var när hennes cancer kom tillbaka.

Jag vet att det inte finns några garantier. Jag är tacksam för alla dagar.