Vi lever just nu i det mest extrema optimeringssamhälle som någonsin har funnits. Det beror på att vi aldrig tidigare haft det så här bra materiellt. Fast livet ska inte bara vara bra – det ska vara perfekt justerat och optimerat in i minsta detalj. Och vi verkar tro att det finns en hållplats vi kan komma till, där det är så. Där den perfekta garderoben fortsätter vara perfekt. Där den ideala kosten fortsätter vara ideal och en optimal hallordning är för evigt optimal. Men det är en lögn. Man kommer aldrig fram. Det enda som händer när man optimerar är att man höjer och höjer och höjer nivån på sitt liv…
Men är inte det bra då? Ska vi inte leva våra bästa liv?
Nä jag tror faktiskt inte det.
Jag diskuterade det här med min vän Elina, sedan vi konstaterat att vi efter alla småbarnsår äntligen fått till en fungerande städrutin. Hemmet är för det mesta på en helt okej nivå. Man håller inte längre på att dö av skam när någon kommer oanmäld. Men då gäller det att inte höja ribban och vilja ha det ännu mer välstädat, fixat och optimerat. Varför? Därför att det inte finns någon bortre gräns för den strävan. Och om man inte sätter stopp kommer all ens tid slukas av att självupptaget justera sitt liv. En säker väg till meningslöshetskänsla.
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det går inte att optimera livet tills det är fullkomligt och friktionsfritt. Det är en kapitalistisk fantasi som säljs på oss för att vi ska vara ständigt missnöjda och ha fullt upp med att sträva efter mer. Men om jag vill hinna med någonting annat än mig själv – och det borde jag verkligen vilja – då bör jag nog nöja mig med att ha ett rätt medelmåttigt liv.











126 svar
Så så så sant. Rekommenderar boken ”4000 Weeks” av Oliver Burkeman som handlar om detta.
Det är alla dessa kloksaker jag går miste om när jag envisas med att inte betala för din blogg. Så kloka ord!
❤️❤️❤️
Amen syster!❤️
Så klokt skrivet Clara, och hög igenkänning. Efter många år med småbarn/barn/tonåringar ser hemmet, och livet, nu mer välordnat ut, och det finns ändå tid över🙏Tid att bl. a. hinna skriva mer, koppla av med familjen, och träffa vänner. Tid att LEVA.
Men även att kunna sträcka ut en varm och hjälpande hand åt dem som behöver i ens närhet. Förutom att det är viktigt berikar det också. Perfekt är ett tråkigt ord. Kram till dig och alla andra därute🤗
Så otroligt intressant och tankeväckande inlägg! Samtidigt väcker det en nyfikenhet hos mig kring den där kluvna rollen som livsstilsbloggar/konton faktiskt har. Vi läser ju ofta sådana här bloggar för att inspireras – till finare hem, bättre städrutiner, mer välorganiserade garderober och renoveringsprojekt.
Jag undrar om det är just den paradoxen som gör det så svårt för oss? Å ena sidan söker vi oss hit för drömmar och inspiration att förbättra våra egna liv (vilket ju lätt blir en form av optimering). Å andra sidan känner vi utmattningen när ribban ständigt höjs.
Tror du att vårt behov av att optimera i grunden handlar om ett sätt att söka kontroll över de små sakerna i vardagen när omvärlden känn ohanterlig? Och hur ser du själv på balansen mellan att inspirera till förändring/förbättring i hemmet och att landa i att nöja sig?
Alltså 100 bra formulerat! Tack
Min pappa sa för några år sen att ”i Sverige har vi så hög levnadsstandard att vi har svårt att leva upp till den”, ligger lite samma tankar bakom som i din text här. ❤️
Du har så rätt. Vi är verkligen lurade av allt jämförande, all reklam, all självhjälpslitteratur.
Lever du din dröm… m.m.
Vad kan jag bidra med, vem behöver mig idag? Mkt uppfriskande!
Att yrkesarbeta inom skola, vård, omsorg, kriminalvård mm kan vara en del av lösningen på ”problemet”. Dagarna på arbetet fylls av glädje, sorg, frustration, lyckorus…
Väl hemma däckar man en stund av utmattning, vare sig man har hämtat barn först, eller kan ta sig rakaste vägen hem!
Det finns inte jättemycket tid till att avundas och sukta efter andras tjusiga hem och perfekta liv. (Jo en liten stund kan det finnas tid och önskan att drömma sig bort en stund i någon blogg för avkopplings skull). Naturligtvis suckar man över grusiga hallgolv, överfull tvättkorg och smutsiga fönster.
Naturligtvis.
Men.
Livet rullar på rätt bra. När man arbetar med människor!
Livsglädje! Att få känna sig samhällsnyttig.
Åh jag känner likadant! Hemma hos mig är vi två småbarnsföräldrar som jobbar inom vården, vi jobbar hårt på dagarna med att hjälpa och behandla människor, sen skyndar vi till våra små ungar och tröstar, utfodrar och läser sagor. På kvällarna ses vi i soffan, ingen hinner träna, ingen har tjusiga kläder, hemmet är stökigt, men vi tar en kopp te ihop innan vi måste stupa i säng. Jag känner mig stolt över oss!
Ni är beundransvärda och med all rätt kan ni vara stolta över er själva.
Du satte ord på det jag tänkte när jag läste inlägget!
Åh ❤️🥲! Detta!
Så sant! När man alltid är inriktad på resultatet är det bara så svårt att komma ur de hjulspåren.
Amen! Så otroligt bra text, tack!
Bra tankar och fin t skrivet. Vi har bara ett liv och ju äldre vi blir ju kortare blir livet. Det går för fort, men det är bara att göra det bästa och hänga med
Har tänkt mycket på detta. Det känns som hela livet handlar om att komma ikapp tills hemmet blir organiserat och vardagen funkar som det var tänkt. Inte orimligt tycker ni och jag men snart flyttar äldsta ut av fyra barn och med sorg tänker jag på all energi jag lagt på saker som ändå aldrig blir klara. Det kommer nytt stök och ny skit varje dag med fyra ungar, tricket är nog att acceptera det och försöka njuta av livet ändå. Men det är då svårt. När man har en annan bild av hur det ”borde” se ut och vara hemma. Mina favoritinlägg av dig på detta ämnet är hur ni resonerar kring sommarstugan. Att låta den vara som den är, inte renovera bort själen i den. Det har fått mig lugnare i förhållande till vår gamla stuga.
Klokt:)
Så bra skrivet Clara! Tänk om man kunde få stopp på den här snurriga världen! Navigera till något mer hållbart. Det går dessutom alldeles för fort….och skeppet går också helt åt fel håll.
Så bra skrivet Clara! Tänk om man kunde få stopp på den här snurriga världen! Navigera till något mer hållbart. Det går dessutom alldeles för fort….och skeppet går också helt åt fel håll.
Tänker på när jag flyttade hemifrån, för ganska länge sedan. Min första tv var en 20 år gammal Skantic, inte färg utan svartvitt som man fick banka igång. På två år hade jag inga möbler i vardagsrummet, för jag hade inte råd. Bord och stolar i köket och en säng samt byrå i sovrummet. Levde så tills jag var 25 år. Ofrivillig minimalist. Min första soffa blev en Klippan från Ikea.
Nu lever jag i en hyrd etta från 1968 med linoleumgolv lika gamla, men med ett vacker parkettgolv i vardagsrummet. Badrummet har sett sina bästa dar. Det är lite sjabbigt helt enkelt men trivsamt. Jag behöver inte leva upp till något jag inte orkar med. Skulle jag ha en tjusig Östermalmsvåning så skulle jag förmodligen bli ett nervvrak, mer fasad att upprätthålla. Hela tillvaron skulle bli obekväm och för fin.
Nä så jag optimerar inte så värst mycket, hel och ren, något sånär städat, räcker. Tar hand om dement anhörig och talar om för min kompis som är undersköterska inom äldrevården och som ibland inte känner något värde att hon är guld värd och att hon ska verkligen känna det.
vad som är så bra med hyreslägenhet är att man inte kan göra så mycket mer än att jobba med det som finns. renoveringshysterin har ju exploderat i takt med att antal bostadsrätter ökat, i alla fall i städerna.
Eme, så bra du skriver och tänker! Jag är 73 år och flyttade till mitt hus när jag var 30 år. Inga tapeter eller golvmattor är bytta. Har många hemvävda mattor och litografier från Erikshjälpen som gör att det ändå ser trivsamt ut. Kompenserar att jag inte har råd att renovera genom att hålla god ordning.
❤️❤️❤️
Det är därför jag aldrig har varit för aktivitetsarmband, kaloriräkning, träningsdagbok osv. Lita på att din insats är tillräcklig utan att allt behöver loggas. Känn själv om du sover bra. Välj sunda matvanor. Träna det du gillar. Det räcker så. Vanliga människor är inte elitidrottare som måste optimera sin vardag. Tror att många skulle må mycket bättre av att koppla av lite mer.
Hear, hear! Nöj dig med dina mönstrade tapeter!
Har funderat på att ha en klubb som heter ” Våga vägra ett perfekt hem”
Kanske ska börja med en skylt på ytterdörren?
Det var väl Karin Adelsköld som tipsade om att ha en riktigt vissen och sjavig blomma på trappen för att liksom dra ner förväntningarna på resten 😉
Får man bli medlem??
En nöjd människa är en farlig människa i en kapitalistisk värld
Förstå hur många företag som skulle kursa om vi vaknade upp imorgon och var nöjda.
Störta kapitalismen
Krama en vän
Bra Anna. Helt sant.
Jag är nöjd! Har varit i många år. På ett seriöst sätt. Inte som alla som låtsas vara nöjda och leker nöjd.
Så länge alla som tycker ”rätt” men inte (vågar, egentligen inte heller vill) agera därefter är nöjdheten bara påhitt, dvs. tomma ord; det blir då ingen förändring i vare sig Sverige/världen eller i hjärtats vrå.
Tack för välformulerat inlägg!
Tänker på en sådan sak som tvätt. Vi lär lägga lika mycket tid på att ta hand om bår tbött idag jämfört med början av 1900-talet. Det är enklare att tvätta idag, men vi tböttar då mycket mer. Någinstans mittemellsn kanske skulle vara bra när det gäller tvätt. Och annat.
Tänk när kvinnor fick tvätta vid iskalla vatten. Oj oj vad tufft.
Tack. Den behövdes. Just idag.
Som heltidsarbetande småbarnsförälder gör jag väldigt lite för att bidra till något större utanför min familj.
Någon som har tips på var och med vad man kan göra nytta?
Om du jobbar heltid och har småbarn tänker jag att du har fullt som det är. Du behövs ju för dina barn den tid ni har tillsammans och också tid för återhämtning. Det finns ju olika tider i livet, och längre fram kan du säkert hitta ngt att engagera dig i.
En liten grej man kan göra är att göra lite extra av ngt man ändå gör. Tex om man bakar ngt, dubbla satsen och häng en påse bullar på grannens dörr. Eller att inte städa innan ngn kommer hem till en eller hålla på att ursäkta sig om ngn kommer spontant. Så skönt för gästen att kunna sänka sina egna axlar för en stund och vila i att de flesta hem med barn är stökiga. Och som andra skrivit: vara trevlig mot tex personalen i affären när man ändå är och handlar. Små, nästan gratis handlingar som inte behöver ta upp extra tid.
Om din barn är aktiva i någon idrottsförening kan man aktivera sig där. Det brukar alltid behövas extra vuxna vid träningar eller andra aktiviteter. Så har vi gjort genom åren med våra tre föreningsaktiva barn.
Ja! Så viktigt att ställa upp för andras barn och inte bara sina egna.
Vad vill du engagera dig i? Alla föreningar i Sverige letar ju desperat efter engagerade personer, oavsett om det är den lokala skidklubben, Riksteaterns lokala utskott, språkcafé för nysvenskar på biblioteket, kören i kyrkan eller nattvandrare som är ute på helger för att möta tonåringar på stan.
Mitt största tips, som provat olika under familjetiden, är att göra något som är omväxlande mot ditt jobb. Så att det inte dränerar på samma sätt fast obetalt. Om man, som jag har kontorsjobb, hellre ledare för moutainbike än organisatör för teater. Lycka till!
Något större utanför familjen tycker jag faktiskt inte man ska göra under småbarnsåren.
Njut och ägna dig åt familjen i stället! Gör små tjänster till andra, som inte tar så mycket tid men ändå betyder mycket, t ex hjälp en äldre granne med snöskottning eller matkassarna, eller turas om med en annan småbarnsmamma att passa barnen. När du får mer tid att gå utanför familjen så kan man t ex bli volontär i Röda korset eller bli god man för någon som behöver det.
Småprata med dem runt dig i kassakön, le till folk du möter, säg hej och småprata lite med en annan förälder som ser ut att vara stressad och sliten. Bjud hem en annan familj på vardagsmiddag i ett stökigt hem (folk gillar att se att andra också har det stökigt och tycker oftast bara det är mysigt och fint att bli inbjudna även om allt inte är perfekt). Man behöver inte göra så stora grejer för andra, utan ibland bara lyfta blicken. Tror jag i alla fall:-)
Vi är med och röjer i hagmarker tillsammans med Naturskyddsföreningen max 1 gång per månad. Det funkar jättebra att ta med barn från 4-5 år på. Kolla med din närmsta Naturskyddsförening om de har nåt liknande.
https://tjorn.naturskyddsforeningen.se/hagmarksgruppen/
Bli blodgivare, om du kan. Väldigt stor nytta för väldigt liten insats.
Men jaaaaa!!!!! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Det här behövde jag höra. Jag tycker att ha begäret och leva det bästa livet-känslan är värre nu än när jag var yngre. När jag och min man flyttade till vår första lägenhet var vi nöjda med att köpa en ny soffa och en ny säng. Resten av möblerna hade vi inga höga krav på. Vi njöt så mycket över att bo där och vårt första barn hann bli nästan två år i vår lilla lya på 40 m2. Då köpte vi inte många saker, sonen levde i begagnade kläder och barnvagn och vi köpte ytterst sällan nya saker till hemmet eller kläder.
Nu har vi bättre inkomster och kan komma in i perioder men fullt fokus på att få till det finaste köket tex. Man jag måste hija mig och har köpförbud från Tradera då det blev lite väl bra med köp därifrån i våras.
Otroligt träffsäker text! Tack ska du ha för den.
Vi är verkligen i en tid där allt ska göras bättre hela tiden. Inget får vara gott nog. Att göra sitt bästa räcker inte längre. Det här var ett riktigt bra inlägg. Tack för det!
Jo för många räcker det att göra sitt bästa!
Ja såklart! Ser nu när jag läser min kommentar att det går att missförstå vad jag menar. Det bästa är absolut gott nog. Jag menar mer med alla krav som är runt omkring så är det är svårt att känna att göra sitt bästa är bra nog. Vilket är heldumt. Ingen kan göra mer än sitt bästa vilket också varierar med dagsform och energi.
Så bra skrivet! Håller med fullständigt!
Gillade detta. Att ständigt utvecklas och förbättras är ett gissel.
Vill dock dela med mig av statistik ang ideellt engagemang. Det har inte minskat de senaste trettio åren, utan faktiskt ökat något.
Så intressant resonerat! I dessa tider är folk så extremt självupptagna och gör i princip aldrig något ideellt eller hjälper människor som är gamla eller sjuka. De stressar på med sina egna intressen och bidrar inte till ett bättre samhälle.
”Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?”
Jag är en ”gammal tant” och har fått perspektiv på livet, jag tänkte ….. För mig var det så att när barnen var i tonåren så behövde alla äldre släktingar och föräldrar min tid och mitt engagemang. Hemtjänst och boenden hjälper till med mycket praktiskt, men de äldre behövde omtankar, telefonkontakt och många, många besök, ingen bodde nära.
Tack! för att du delar dina tankar
Alltså detta är så spot on och allt jag går och funderar på jämnt! Så bra skrivet 🙏🏼 Det går också så mycket hand i hand med dagens ”ställa in kultur” där alla tackar nej 3 minuter innan det är dags på grund av att man har kännt efter och känner sig lite trött och behöver fokusera på sig själv. Saknar 90 talet mer än någonsin 🙈
Åh, äntligen någon som sätter ord på det här problemet! Ja, oj vad folk gör så. ”Lite trött” är plötsligt ett giltigt skäl att ställa in, utan omtanke eller tanke på den andra parten.
En kompis berättade om hennes rooomie där alla ställde in på hennes födelsedag, och hon stod och rörde i grytor och grät – ingen av 10 kom. En annan vän berättade när hon ordnat fest för hennes träningsklubb – fyra av alla kom. Hon sa själv att ”ingen vågar ordna fest i Sverige längre” (jag håller med).
Jag kommer ihåg en period på två veckor när hundra procent av mina vänner (som ironiskt nog föreslagit umgänget) ställde in. Alla ”men hoppas ni får kul” när folk ställer in i sista minuten, utan tanken på att det kanske kanske inte blir ett ”ni” om alla ställer in.
Helt övertygad att detta skapar enorm ensamhet i dagens samhälle. Upplever det som väldigt svenskt också, sker inte alls i samma utsträckning bland mina utländska vänner…
Tack för din kommentar som var spot on.
Men fy så hemskt!
Detta är klockrent Clara. Något liknande slog mig när jag såg Måns Zelmerlöv i Skavlan. I programmet förklarar han att han har i flera år varit oerhört egoistisk, självcentrerad och karriärdriven. Vad gör han för att bli en bättre person då? Jo han går i massor av terapi och deltar i baravara-kurser. Det vill säga reflekterar, reflekterar och reflekterar – jag jag jag.
Tänk om han istället hade sagt att han lägger all sin tid på att träna ett innebandylag, coacharbarn som vill spela musik på en ungdomsgård eller typ står i ett soppkök på söndagar? Det hade varit så uppfriskande! När man betett sig som allra sämst kanske det faktiskt är läge att parkera sitt jag och fokusera på något annat ett tag. Typ ”var kan jag hugga in med min friska kropp och faktiskt hjälpa någon?”
Jag tycker nog att det är jättebra att en kokain-missbrukare lägger tid på sitt eget tillfrisknande istället för att leda barn och ungdomsverksamhet…
Haha, ja det har du helt rätt i. Det var dåliga exempel – men jag tror fortfarande att det kan vara hjälpsamt att skifta fokuset utåt då och då, även om man är missbrukare.
Intressant inlägg. Jag känner att jag just nu är inne i en optimeringsfas just FÖR ATT kunna nöja mig med mindre. Lägger tillfälligt mer tid på min morgon- och kvällsrutin för att komma fram till vilka produkter jag verkligen gillar och inte ha tusen olika i badrumsskåpet. Kollar modekonton för tips och inspiration på hur jag kan styla de kläder jag redan har och fundera på vilka kläder jag egentligen använder, för att kunna göra mig av med resten. Samma sak med inredning, kollar inredningskonton för att få en tydligare bild av min egen stil och bara behålla det jag verkligen gillar och som passar in i den. Istället för att fortsätta köpa nya kuddfodral och ljuslyktor.
Har byggt ihop mitt eget träningsprogram och bestämt hur ofta det ska utföras, för att kunna lägga mindre tid på att fundera över vilken dag jag ska träna och vilket pass. Läser på om kost och näring för att lära mig vad jag behöver ha hemma för att frigöra tid från planering och handling.
Allt detta kanske låter torftigt men det handlar som sagt om en period nu där jag försöker optimera för att på sikt nöja mig med mindre och på så sätt få mer tid över till annat.
Trist respons du fick! Det där kan nog funka, bara du själv håller koll på att denna period inte drar ut på tiden. En annan sak är att bli klar över varför man gör saker. Det här med hudrutiner t ex, det finns extremt lite vetenskapligt stöd för att de gör nån skillnad öht, och själv är jag helt oförstående inför det. Förutom att jag kan önska att jag använt mer solskydd som yngre om kanske fått mindre rynkig hals nu 😄 MEN om det ger en nåt annat på pluskontot så ska man så klart hålla på! Vad gäller träning har jag gjort typ så, jag fick ett hemmaträningsprogram av en sjukgymnast som inte bara tar sikte på mina krämpor utan också är ”riktig” träning, har ett gym-program som jag haft i 20 år. Detta räcker bra, och övrig träning är utöver det. Kanske lite tråkigt, men vilsamt!
Jag står för min ”pust” kommentar. Tänk vad mycket tid som läggs på nåt som på det stora hela inte har någon som helst betydelse för ditt fortsatta liv. Det enda du missar är en massa tid och potentiellt mer ångest över om du har ”rätt kost”, tränar rätt eller tvättar ansiktet optimalt. För efter ett tag kommer nya rön och nya modetrender…Ät varierat, ta en promenad med familjen el själv och njut så får du ett ”lagom” liv…kram
Du mår bra på variera kost och promenad. Skönt!
Pust…😱
Ja, men när tror du att du kommer dit då?
Ojojoj den här var mitt i prick och väldigt viktig, Clara 💛
Spot on! Klokskap, reflektion och samtidigt framtidstro!
Spännande att läsa både den här texten och kommentarerna. Visst är det där med ”maxxing” hit och dit något som naturligtvis existerar både här och där. Inte minst i sammanhang där man behöver ligga på topp för att vara relevant. (Jag är så gammal att julen i butiker började vid skyltsöndagen, den första advent. Nu ska det julinspireras i september. Snacka om att aldrig kunna vila i nuet.) Någonstans är nog verkligheten att de flesta lever väldigt medelmåttiga liv, med lagom med glädjeämnen och nästan alltid fler utmaningar än vad man hade önskat. Vi har aldrig haft så mycket tid som nu om vi ser till hushållsarbete. Själva överlevnaden har väl varit vad folk mest haft sjå att klara av och så är det fortfarande för många. Det är när all den andra tiden ska fyllas av alla de där valen som dukas upp på teve, i filmer, på TikTok, på Instagram och i de döende, glansiga magasinen som ens medelmåttiga liv börjar skava. Samtidigt ska vi hantera all världens oro och elände som presenteras i de likaledes döende dagstidningarna. Vi lever i ett sjukt samhälle, i en sjuk samtid. Du pratar om kapitalistisk fantasi. Välfärdssamhället är i högsta grad en sådan som verkligen handlade om att ”maxxa” samhället och frigöra mer arbetskraft. Alva och Gunnar Myrdal lyckades fint med sina visioner, men när man börjar rota i en ände är det inte alltid bara de resultat man förväntar sig som blir resultatet. (Målet från början var ju också att frigöra samhället från individer som inte var friska och starka.) Men det är en diskussion för en annan dag. Sorry att jag drog iväg i mina tankar.
Vilket underbart inlägg. Kan inte annat än att hålla med!
Så kloka ord. ”Stylingen av livet” har gått för långt. Man blir lycklig av att vara nöjd, inte av att hela tiden ”putsa fasaden”.
Bra skrivet.
Märker som ideellt engagerad (ridsport och orientering i mitt fall) att det blir allt svårare att få folk att hjälpa till.
Många sätter sin egen tid främst, och det kan jag förstå.
Men om alla hjälps åt lite så blir det inte så betungande 😊
Nu kanske jag hamnade utanför ämnet, ber om ursäkt för det.
Så mitt i prick. Du formulerar något som jag tänkt på länge men inte hittat ord för. TACK!
Jättebra skrivet! Jag brukar också tänka att man ska vara tacksam för sitt medelmåttiga liv och inte ta det för givet. Att kunna försörja sig, att ha någonstans att bo, att ha en kropp som fungerar är verkligen inte någon självklarhet och något som alltid kan tas ifrån en. Ibland funderar jag på varför månniskor kräver så mycket av livet. Det fruktansvärda med att försöka optimera sitt liv är att man aldrig blir nöjd och alltid vill ha mer. Ju mer du matar detta hål, desto större blir det. Sen har jag upptäckt med åren att det är väldigt tråkigt att vara huvudperson i sitt liv och bara göra saker för sin skull. Jag har inga egna barn men har andra människor i mitt liv som jag ser, gör saker för och tänker på. Det ger mig mycket mer tillfredsställelse än saker som jag gör för min egen skull.
Spot on!
Spot on!!
Jag tror det blivit ett skifte bara med en generation. Och det är såklart mycket för tiden vi lever i. Vi blir ständigt matade med andras ”perfekta” liv, klart vi aldrig är nöjda. Vi har aldrig umgåtts så lite med andra människor som vi gör nu för så många umgås online istället på olika sätt. Tänker också på att alla generationer innan bjudit in på fika. Majoriteten jag känner träffas ute för fika/lunch osv, har flera vänner som jag ser några gånger per år men aldrig varit hemma hos tex. När jag var 10 år yngre (också 40 snart) var jag ibland hemma hos vissa vänner som inte bjöd på något annat än te/kaffe fast de vetat i god tid att man kommer? Och har en affär precis bredvid. Att inte bjuda något till fikan? Känns verkligen som ett generationsskifte. En gammal vän till min mamma dog nyligen, hon köpte en blomma till hennes begravning för över 1000 kr för den för 700 kr var inte tillräckligt fin tyckte hon. De har inte setts på kanske 10 år och var främst vänner i ungdomen. Känns också som få skulle lägga såna summor på det men för den generationen är det självklart? Tankar? Jag tänker att något mänskligt och generöst går förlorat.
Bästa jag läst på evigheter. Spot on. Jag drog liknande slutsatser nu när jag nyss skaffade en robotdammsugare. Ja, jag är glad för att jag slipper vara konstant omgiven av hundhår eftersom ”jag” nu kan dammsuga varje dag. Men nu gäller det att inte lägga in den sparade tiden på att höja ribban. Nä, jag är nöjd och har mer tid att lägga på umgänge med hunden i fråga ❤️
Ytterligare en präktig kommentar från Clara som inte alls lever som hon lär
Jamen, välj bort den jävla kärringens blogg då.
Oj, är ni väldigt nära vänner? Eller snackar du bara skit för att du tror dig veta något?
Om det bara är perfekta människor som får yttra sig om samhällsproblem, då blir debatten väldigt tyst. Poängen med inlägget är ju att det är svårt för alla att kämpa emot den här ohälsosamma och egoistiska optimerings-trenden.
Tyvärr, du måste ha tagit fel. Verkar som att präktig platsen redan är upptagen.
Du är förstås en nära vän till Clara och vet hur hennes liv bortom bloggen ser ut i detalj?
Jag har problem med hälsan o då vill man bara en sak må bättre. Kom ihåg på min tid att bara få en barbiedocka vilken lycka. Nu har ungdomar mycket högre krav. Och det kommer nog bli värre. Jag har inga ambitioner att det ska vara så perfekt. Utan är nöjd om hälsan är bra och som sagt solen skiner. Hoppas du och essa mår bra.
Klokt, vi är väl först och främst skapade för nån slags överlevnad…även om även det är orimligt…
Men fram tills dess att livet tar slut är ett medelmåttigt liv förmodligen ett mått på bra hälsa. All denna prestation och strävan efter; .Så blir du lycklig, älska dig själv…mm,mm,mm,mm. Slappna av. Låt bli att bli ett rikspucko, var rädd om andra människor, bry dig om andra efter förmåga etc, ja då kommer vi nog rätt långt med mindre stress i bagaget. ..och blir förmodligen lite gladare på köpet.
Är det här inte inspirerat av Nina Björk och hennes kommentar om ”skitdrömmar”, som hon rätt föraktfullt från sin bekväma Lundatillvaro betecknade vanligt folks idéer om vad som är fint och önskvärt? Jag vet inte hur relevant det är. De allra flesta är väl upptagna med en rätt vanlig tillvaro ändå.
Åh, vad underbart. Man måste också få uppskatta det man har. Klart att drömmarna man redan uppnått också måste räknas.
HELT rätt! SÅ tänkvärt❤️ Min make har ALLTID ett tänk framåt och vill ha mer. Jag försöker alltid försöka få honom att se det vi redan har och glädjas åt att få umgås med vänner och familj, att vara barn mår bra m.m Nu när jag är sjuk är min enda längtan att få bli frisk🙏 men då får man även nya perspektiv! Ens ”livsregler” förändras! Utan fokus vad som förgyller ens liv och andras❣️Inte als det materiella….Det medför förhoppningsvis ett nytt tänk!
Jag kände faktiskt inte igen mig. Tänkte om det inte är mycket en influensersak att man (vissa) blir väldigt självskådande både gällande utseende och hur livet är när man skriver om det ofta och också lägger ut bilder på hur man ser ut. Smink, kläder osv.
När jag är på mitt jobb tänker jag sällan på mig själv utan på att utföra jobbet helt enkelt. Jag tror inte mina kollegor t ex tänker på mina kläder nämnvärt. Om jag skulle bli tillsagd att blunda skulle inte jag kunna säga vad de jag har arbetat med hela dagen har på sig.
Kanske att jag tänkee nån gång att jag ska träna lite oftare eller så men det är inget som tar mycket av min tankekraft.
Jag skulle aldrig stå ut med att ha kaos hemma så det har jag väl sett till att det aldrig varit. Men jag har inte ett perfekt hem och det är inget jag strävar efter.
Jag har aldrig tänkt att jag vill ha ett ”perfekt” liv – vad det nu innebär. Mer ett liv där jag trivs och att jag har bra relationer där jag och andra diskuterar det som skaver och det som är roligt. Ena gången hjälper jag och andra gånger får jag hjälp.
Jag tror inte jag är ensam i mitt sätt att tänka?
Jag håller helt med dig! Jag hoppas för guds skull att vi är fler som lever och tänker på detta sätt. Lite sådär lagom osjälviskt och förhoppningsvis medelmåttigt!😉
Med stigande ålder, har nyss fyllt 73, och viss ohälsa har jag sänkt mina krav både ute och inne. Förra veckan gav jag bort alla trädgårdsböcker, 75 st, till Erikshjälpen. Fina böcker, men jag odlar inget längre, så de fyller ingen funktion hos mig. Mina gardiner får hänga kvar till döddagar, kan inte klättra och hänga upp nya, har dålig balans. Har ljusa gardiner i alla rum så de fungerar till alla årstider. Snart kommer Farmartjänst och höststädar trädgården.
Men du har nog rätt att få hjälp några timmar med tex att byta gardiner. Hör med kommunen. Lycka till.
Tack för väldigt klokt inlägg!! Det ligger så otroligt mycket sanning i det här för oss människor och vår omgivning, planet.
Bästa jag läst på väldigt länge, håller så OTROLIGT mycket med!
Et stort JA til dette innlegget!
Lustigt! Precis vad mina tankar handlat om dag. Skrev i min bok idag om just det här drivet vi har att aldrig riktigt vara nöjd. Jag påminde mig om vilka värderingar jag har och hålla fast vid dom då hjärnan fått för sig att jag måste ha något brunt i min garderob och det är snabbt, känns akut😅
Bestämde mig för att ägna min lediga dag åt att vara kreativ i min befintliga garderob istället och började sy upp ett par byxor istället.
Tack för kloka tankar som alltid
Såååå bra skrivet!! Du är inne på helt rätt spår. Att vända sig utåt, mot andra. Det gläder mig Mycket, att du som är en stor förebild för många kvinnor säger detta. Taaaack!!
Och hemmet ska vara välkomnande men inte Perfekt, man måste kunna röra sig.
Ha en fin och härlig höst!!
Ah – så när vi väl slutat optimera oss själva ska vi istället optimera hur nyttiga vi är för andra? Det låter som en ny sorts självoptimering 😆🤷🏼♀️🤷🏼♀️🤷🏼♀️
Oj, vad det här inlägget gjorde mig glad! Tack, precis så är det!
Ett rätt medelmåttigt liv är ju helt fantastiskt! Jag läste i senaste Sveriges Natur/Naturskyddsföreningen ett debattinlägg av Johan Hansson, professor i teknisk fysik vid Luleås tekniska universitet, att människor på vår planet måste tänka om och byta ut TILLVÄXT till TILLRÄCKLIGHET för att vi i längden ska överleva på vår planet (Läs gärna hela inlägget av honom). Verkligen sant!
Och det gäller även ”i det lilla”. Att vara tillräckligt nöjd med sitt liv är inte så dumt. Att vara mer solidarisk mot de som har det svårt och har dålig ekonomi, konsumera mindre och värna om sin omgivning och det man har, tänka större än bara ”jag” och ”mitt”, ha mer tid över för andra och det som är viktigt och ger mening med livet… Precis som du skrev Clara.
Ja, jag tänkte också på det här med TILLRÄCKLIGHET, då jag kommit i kontakt med det flera gånger på sistone. Finns t.o.m forskning kring det:
https://www.ri.se/sv/projekt/nog-en-designutforskning-av-tillracklig-och-rattvis-energianvandning
Tack Anna, så intressant att läsa :D!
Så sant Clara! Jag tycker att det var en väldigt bra reflektion! Tack för ett bra inlägg!
Så otroligt sant och fantastiskt skrivet! Jag tar det till mig som som en påminnelse och en välbehövlig uppsträckning!
Jag har en broderad bonad där det står:
Skit i dig själv och sköt om andra.
Blir många diskussioner med gäster, men jag tycker den är befriande.
Ja men jag rekommenderar en balans. Jag brytt mej mycket om andra men glömt bort mej själv. Det är inte heller bra. Så jag ska bli bättre på att själv ha det bra men vill absolut fortsätta stötta andra. Kram.
Oj så träffande! Jag trodde mitt liv skulle kännas fulländat när vi fick barn, men nä vi ville ha fler barn, och det fick vi men livet blev ändå inte fulländat. Jag trodde det skulle bli det när vi köpt ett fritidshus…och sen när vi renoverat..och.. Ja det är verkligen som du säger, man kommer aldrig komma fram! Ändå är det svårt, nästan skrämmande, att sänka garden och tänka att INTE bara sträva framåt och efter mer. Jag har så svårt att släppa tanken ”bara vi gjort detta också”. Samtidigt känns det som i mitt liv att jag mest bara rusar. Ibland kommer jag på mig själv med tanken att ”i mitt nästa liv då ska jag göra annorlunda”, men jag tror ju samtidigt att det bara blir ett liv. Ändå så svårt att bryta sina tankar och mönster!
💔
Helt rätt! David Väyrynen sa samma sak 2017:
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/980355
Så BRA sagt av David Väyrynen!!!
Tack för tipset Tove :)!
Ja, den tåls att lyssnas på lite då och då. Fint att du tyckte om den, Annika!
Håller med till 100 %. Detta är receptet på lycka. <3
Tack för denna text!
Du levererar alltid mycket tänkvärt och klokt.
Men amen för denna! Den här borde basuneras ut till alla!
Heja heja!
ÄLSKAR den här liknelsen: ”Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.”
Tack för detta kloka och roliga inlägg!
Plus en på den!
Ditt ”medelmåttiga” liv är en utopi för väldigt väldigt många, hoppas du inser det
Tänkte precis detsamma. Och även i Sverige finns stor misär i dag. Jämförbar i vissa fall med misären på många andra ställen i världen. Det är sant att vi inte har öppet krig, svält etc men vi har människor som äter sämre och mindre än någonsin, människor som bara klarar sig genom vad de kan få genom någon hjälpverksamhet i en kyrka eller liknande. Vi har arbetslösa som sökt jobb i flera år trots akademisk utbildning på hög nivå och som får lämna sina hem eftersom de inte har råd att bo kvar. Att optimera som beskrivs i inlägget är ett lyxproblem. För allt fler människor också i vårt land handlar det om att ta sig från en dag till nästa. Det är faktiskt så att allt fler har det materiellt sämre och sämre i Sverige idag. Vi som är engagerade i detta ser det dagligen. Det finns verkligen mycket att göra istället för att lyx – optimera sitt eget liv. Nöden är stor både nära och fjärran och de flesta av oss kan göra skillnad på många sätt. Varje droppe räknas och har vi inte tid och kraft att jobba ideellt där det behövs så kan vi åtminstone skänka en slant då och då. Även här räknas varje krona och var och en gör och ger efter förmåga. Det kan vara så enkelt som att spontant bjuda in den där lilla ungen i klassen som alltid är ensam, lyssna på en ledsen kollega och vara verkligen närvarande, höra av sig till morbror och gå in med en kasse äpplen eller en bit kött ( eller vad man har) till folk man vet har lite. Vi är den tid vi lever i. Vi alla är med och formar vår tid och värld. Ingen kan fixa allt men vi kan alla göra verklig skillnad om vi vill. Och i detta ligger svaret på gåtan om meningen med livet.
Så sant du skriver!
Själv är jag utan ”betalt” arbete sedan länge men har att göra endå.
Plånboken blir mindre för varje månad och ska räcka till mer utgifter varje månad 🤔
Tur att man har vänner och grannar som hjälper och som man själv kan hjälpa.
Ibland känns det som att man är född i fel tid, tänker lite så ibland för att ”överleva”.
Fick reklam igår från nån ”matlåda” där jag kunde få köpa mat och priset skulle bli 45 kr/portion.
Så mycket (45:-) får min familjs mat kosta PER DAG!
Vart är världen påväg?
Glömmer aldrig orden min gamla vän Elsie sa: Vi behöver alla varandra och vi måste vara snälla mot varandra…
Det kom från en kvinna född 1924 och som levde i 102 år.
Kram kram
Katarina i Linköping ❤️
Det är liksom det som är poängen. Och de flesta svenskars medelmåttiga liv är en utopi för resten av hela världen. Ändå fortsätter vi att försöka göra det ännu lite bättre. Jag skriver VI och JAG för det här inlägget är ju en påminnelse till mig själv. Som också är ett av alla offer för optimeringshysterin.
Att ha fått till en fungerande städrutin känns som en högt stående plats på Livet som kvinna-trappan. Vi har fortfarande skämmas-ihjäl-status på vårt hem. Trots stora tonårsbarn. Det blir liksom inte bra. Jag städar 80% av gångerna i ren och skär panik. För att något barn ska ta hem kompis eller vi ska få besök. Eller bara om jag ska sälja en vara på blocket typ. Vill inte att köparen ska köpa några säg pga en hall med 30-40 par skor i ovälkomnande högar.
Jag vill också få en bra städrutin! Men eftersom jag är kroniskt uppstudsig så lyder jag sällan mig själv.
Jag panik-städar bara inför besök, har accepterat och ser inget fel med det längre.
Det gäller bara att boka in besök tillräckligt ofta så att det inte hinner blir för skitigt hemma 😁
Det sannaste jag läst.
DETTA!!!!! Tusen tack för att du delar dina kloka tankar! Kan inte säga annat än att jag håller med.
Igår var jag inne i en bokhandel och såg en bok som handlade om vart den vardagliga medmänskligheten har tagit vägen – som att ge sin plats till äldre eller gravida på bussen, som att säga hej till varandra, eller hålla upp dörren för någon som har händerna fulla. Känns sorgligt att även sådana små vardagshandlingar – att faktiskt SE sina medmänniskor omkring sig – många gånger har försvunnit?!
Så igen, TACK för att du lyfter detta!! SÅ otroligt viktigt! ❤️🫶
Håller med dig.
Det händer också något -rent ego- med en själv när man börjar le mot många, ger en hjälpande hand eller en komplimang: man mår gott. Jag märkte att jag gått i hat länge. Mot stort och smått. Med någon Instagram-greja som fladdrade förbi blev jag plötsligt uppmärksam. (Och då är jag ändå en person som en hel del kollegor och andra tycker är ”för snäll”.) Så om du inte har några andra skäl att vilja vara vänlig så kan man göra det för sitt egos skull. Man mår GREAT.