Nu är jag hemma efter en flott vistelse i hufvudstaden. Jag och Jakob har delat sovrum med min syster och flamsat och tramsat nätterna långa. Åh vad vi har haft kul. Det är sorgligt att vi inte bor närmare varandra och kan träffas vareviga dag.

Igår gick Blogawards av stapeln och det var ett äventyr att få träffa flera av sina bloggfavoriter i verkligheten. Tack alla ni rara snälla som kom fram och hälsade och sa att ni läser och gillar min blogg. Ni var ju underbara! Och tack för alla som röstat på mig. Ni kan va’ gölliga!

Men själva festen då? Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. För Veckorevyns initiativ var gott men resultatet inte lika imponerande tyvärr.

Det fanns inte en enda sittplats i hela lokalen och det var stört omöjligt att se vad som försegick på scenen eftersom att läktarna  blockerades av stora bord. Jag satt på golvet i mina galakläder och fick försöka lyssna mig till vad som hände på scenen.

Enligt pressutskicket var meningen att man skulle mingla och knyta kontakter, men det är inte så lätt att mingla och knyta kontakter när man måste vråla till varandra för att höra något! Jag önskar att nästa bloggträff blir en middag, där man kan lyssna på seminarium med framgångsrika och driftiga bloggare som Ebba själv,  samtala om branschen och dessutom ha en stol att sitta på.

En rätt klantig miss var att de glömde bort kategorin Mest Originella. Och när Niotillfem väl skulle gå upp och tacka hade Årets Blogg redan blivit utsedd och folk börjat dra sig mot garderoben. Vinnaren i kategorin fick inget diplom som alla andra, utan istället lite hårvårdsgrejer från Dove. Inte alls dumt egentligen, men med tanke på att vissa vann både utlandsresor och dyra kameror  framstod det hela riktigt löjligt.

 Det kändes också som att VR missat några bloggkategorier. Läser de inte någon av alla de fantastiska modeillustratörbloggarna som finns?  Och varför nämndes inte de kreativa och konstnärliga bloggare därute som som både syr och designar sina egna kläder?  Det fanns inget forum för dem att överhuvudtaget bli nominerade i. Däremot delades det ut pris till Bästa Partyprinsessa (!)

Men allt detta var förstås småpotatis. Det enda som egentligen var deppigt är att så många av de närvarande tyckte att det var en jobbig stämning. Det var ju inte Veckorevyns fel, men det irriterade mig likafullt. För vissa pristagare fick nästan inga applåder.  Jag hörde både fnysningar och kvävda fniss. Rena rama högstadiefasonerna.

Jag stod där och tittade på alla flickor. Så vackra och underbara och piffade till tänderna. Så många som gjort sig sitt allra allra finaste. Så många som hade roligt i sina gäng men också så väldigt många som stod där alldeles ensamma. Utan varken fotoblixtar eller någon att prata med.  Och sådant gör ont.