Imorse var det lucia på sonens förskola. Himla mysigt men jag kände mig som jordens mest orutinerade förälder. Luciatåget skulle vara utomhus så jag hade köpt ett nytt lucianattlinne att dra över overallen. Men fem minuter innan han ska fara ser jag att det är ungefär tre decimeter för långt. Inte en säkerhetsnål i hela huset så det slutade med att jag fick tejpa upp fållen med frystejp från insidan. Något glitter hade jag inte heller utan fick vira ett rött presentsnöre runt hans mage. Och det stackars ljuset han skulle ha i handen lyste så svagt att det knappt syntes. När jag tog loss foten på det för att sätta i ett nytt batteri så gick foten sönder, så jag fick frystejpa en ljusmanchett och hållare.
Lite knölig, svettig och hafsig skickade jag iväg honom med dåligt samvete. Men han kände sig fin som en ängel och gick omkring och drog stolt i nattlinnet. Och jag blev bara så sjukt nöjd att jag inte lagt ner mer tid på det hela när han tydligen var precis lika nöjd över vad jag själv uppfattade som orutinerat slarv. Tack Gud för att tvååringar inte alltid är så nogräknade (och för att luciamorgonen var väldigt mörk).
51 svar
Istället för att diskutera hur samhället ska hjälpa dessa utsatta barn – diskuterar vi hur många julklappar det är rimligt att köpa och om mellanstadiebarn ska få äga iphones. Om hur störande det är att barnets luciakläder är lite för långa.
Vilket jävla dumt inlägg. Prova att höja blicken en gång.
Hihi så underbart <3
Först trodde jag att jag läste Fredrik Backmans blogg. Han får mig att skratta igenkännande gång på gång.
Men det var ju underbara du. Sååå befriande.
Varje gång ungarna skulle göra något i skolan kom vi alltid sist med andan i halsen. Det är skönt att de är stora kan jag lova.
Åh vad jag skrattat! Åt ditt inlägg, åt vår egen luciamorgon och åt alla härliga kommentarer! Vet ni det, kommentarerna är en underbar del av bloggen!
Hastigt och lustigt, så kan livet bli ibland. Men skönt att han åtminstone kom iväg istället för det som hände med oss, vi glömde helt bort det.
Hihi : ) det är som härom kvällen när jag öppnade en kartong innehållandes en skoknäckt. Min tvååring flärpade dom små benen upp och ner för att sen se ut som att han fått årets bästa julklapp – nämligen EN KARTONG! Man kunde ju sitta i den. Och sen kunde man få mamma att klippa upp botten på den och då blev det ju en tunnel! Så kul, så länge, krypandes fram och tillbaka med katten i hasorna : )) Han var lyckligare än någonsin. Tänk vad dom små kan se möjligheter, roligheter och finheter i precis allt möjligt. Underbara barn!
Underbart, det är sant att det ofta är vi vuxna som lägger ribban, det är vi som vill göra det perfekt. Ofta blir det bra ändå ju, och det är ju det som är viktigast.
Jag har fått två barn på bonus, underbara små älvor, men i mig gnager känslan att vi måste göra allt perfekt, idag var de välstrukna och håret lockigt, ljusen fungerade och glittret var lagom. Hur kommer jag över denna pressen, hur slappnar man av. Jag vill att de ska känna en trygghet hos oss, att pappa fixar han också, men jag vet att den kanske inte kommer av ett struket lucialinne? Nu ska vi får barn till våren, kanske det släpper när den lille kommer?
Det roliga är jag i annat inte strävar efter perfektion, vi gör vad vi kan, vi äter ekologist, städar med jämna mellanrum och försöker att slappna av.
Clara, har du några bra råd?
Haha! Så SJUKT kul! Vi har ju lite att lära av de yngre, att inte göra oss så stora bekymmer över småsaker t ex 🙂
Så härligt du beskriver din morgon och så befriande för alla andra småbarnsföräldrar att läsa. Trots att mina är vuxna nu kan jag fortfarande minnas stressen när det drog ihop sig till alla Lucia- och julfester och hur det alltid saknades nåt ljus, batteri, glitter osv. Minns de hysteriska kvällarna när man skulle ha med sig eget fikabröd och julklappar även till syskonen och lättnaden när ”rallyt” var över och julen äntligen kom.
Hade kunnat vara jag! 🙂 Nu när äldsta har blivit 8 har jag börjat tänka och ordna lite längre i förväg, men jag har lite back up, för det är mer än en gång de ändrat sig mycket bestämt på dagen D. Nu är det dags att börja stryka (kl. 23 kvällen innan, och jag är inte bra på att stryka) – jag får väl försöka lite, så det blir riktigt fint i bönhuset. Fast det blir det ju i alla fall, det vet jag. Men, som alla vet, man känner sig själv som en bättre mamma om det åtminstone var någorlunda slätt när man åkte hemifrån…
Tack för att du delade med dig av denna underbara berättelse!
Underbart att höra! Oftast är det faktiskt vi föräldrar som sätter de höga kraven, och inte barnen. De är ju uppenbarligen nöjda ändå! 🙂
Ja gud ja. Vi har varit så nöjda med att vi ordnat ett linne en hel vecka i förväg att vi liksom glömde resten. Kom på det ikväll. Tänkte först att vi har ju faktiskt en ficklampa, det får väl funka då. Men nu hittade vi ett ljus och rött band hos en granne. Fast när jag strök lucialinnet lite snabbt undrade vad jag höll på med. Är man två har man verkligen anant att tänka på än att linnet är skrynkligt…
Vad bra du är Clara! Tror himla många pappor och mammor ställer för höga krav på sig när det kommer till luciaoutfits. Kraven min skola ställde var inte helt rimliga heller och förstår när mammi tyckte det blev lite mycket att man skulle åka häst och vagn genom stan. Det är ju så fint ändå liksom 🙂
Charmigt med stressen och det blev ju bra till slut ändå 🙂
Åh, STOR igenkänning!
Jag leder körer och fixar luciatåg till höger och vänster…..och slarvar med mina egna barns lusserier.
Skomakarens barns mamma
Förra året fick min då två-åring lussa (utomhus) i sin pappas vita t-shirt över overallen och ett rött presentband runt midjan. Det bidde liksom lite bråttom när jag insåg att lusselinnet som jag var helt säker på skulle passa var typ ettårs-storlek… Orutinerat mammaslarv deluxe, särskilt med tanke på att jag gjorde en liknande grej med storasystern för några år sedan 🙂
Haha, vad roligt. Skönt avslappnat också. Alla vet ju att du ändå är superpysslig. Huvudsaken att sonen var nöjd. Det behövdes ju som sagt inte mer!
Så skönt att det ordnade sig tillslut och att han kände sig nöjd:)
Trots vår ålderskillnad läser jag din blogg och önskar jag kunde börja om mitt liv! Du är inspirerande o stärkande! Va e ett lucianattlinne?
Jag har precis börjat blogga som terapi om mitt liv! Lite tråkigt kanske, men jag kanske kan hjälpa någon i samma sits! ha det bra!
http://www.heltarligt.se
Vad bra att han inte verkade bry sig om det, jag kan tyvärr bara tänka på hur jag alltid tyckte att alla andra var mycket finare när vi hade luciatåg i låg-mellanstadiet. De hade perfekt längd på sina linnen, tjockt fint glitter i midjan osv…
Tack för det här inlägget. Jag har fortfarande lite ångest, när jag minns en luciamorgon för många år sen. Det var tidigt och bitande kallt. Jag hade stressat för att få våra tre barn iordning. När vi sätter oss i bilen startar den inte. Vi tar oss till fots till förskolan och när vi kommer fram (stressade och svettiga), så är luciatåget redan över… Jag hoppas att mina barn har glömt…
Nej fy vilken sorglig historia. Stackars er när ni hade kämpat så. Hoppas era luciadagar har varit bättre sedan dess!
Åh, vilken känsla som förälder 🙁 hade de inte kunnat vänta en stund…?
Söt liten stjärngosse du har!
Charmigt tycker jag! Alla barn gillar inte det vi tror att de gillar. Alla är olika, det märker jag på mina elever.
Men visst är det väl fortfarande den 13 som är lucia?? Fattar ingenting fast jag bor utomlands sedan 12 år så det kanske har ändrats??!
Nä då men jag vet att många förskolor och skolor firar tidigare lite beroende på vilken dag lucia infaller =)
Det där låter som mig, varje dag. I morgon blir det lucia för min dotter på Öppis och om inget går fel finns det en pepparkaksdräkt som passar henne på köksbordet och skulle något gå vansinnigt fel kan jag nog sno ihop en tomtedräkt och en lite för liten mössa ligger också i en låda. Jag känner lugnet för detta år i alla fall. Resten av året är det jag som far runt…
Jag kommer ihåg ett luciafirande på min skola när jag gick i tvåan eller trean. Min mamma hade glömt mitt lucialinne hemma och alla fick vänta medan hon åkte och hämtade det. Och när jag sen tog på mig det så var det uppfållat alldeles för mycket, det gick bara halvvägs ner på vaden. Man ser skillnaden mot de andras linnen när man tittar på gamla bilder.
Inte alltid så lätt att vara mamma och ha koll på allt!
Skönt att det finns fler som inte alltid har allt 100% perfekt och förberett 🙂
Hi, hi, hi. Kul!! 🙂 Känner igen mig.
*skratt* Vet du, jag har i princip aldrig varit klar med Luciagrejorna i tid utan fått fixa i sista minuten och det funkar iaf!! Huvudsaken barnen är nöjda 🙂
Vad skönt att det kan få vara så, att Bertil kände sig fin och att du är nöjd!
Jag väntar mitt första barn i vår och har redan läst om alla dina gravidinlägg. Tänkte fråga om du kanske vill skriva mer om tiden då du var gravid, eller kanske har du fler bilder på magen att dela med dig av. Eller hur du förberedde dig på förlossningen. Vore så fint. Och tack för en fin blogg, har läst så länge jag kan minnas!
Ha en fin kväll!
De andra föräldrarna trodde säker att frystejpen och presentsnöret är en ny trend, nästa år har nog alla upptejpade lucialinnen 😉
Förra året (efter föregående års lucia ute i kylan med gråtande barn i kolmörkret) frågade jag personalen på förskolan om de inte reflekterat över andemeningen i texten ”Ute är mörkt och kallt…” osv 😉
”Men det är ju så härligt ute!” säger de på mitt barns förskola. Jag avskyr det och är så glad åt att nästa år blir det inomhus på skolan.
Precis! Fattar inte alls grejen!
I vår ”ur-och-skur” familj har vi just firat 10-årsjubileum i frusna luciafiranden utomhus. Vi och barnen och personalen har tappert firat i snöstorm eller minus 25 såväl som i duggregn och råkyla. Men detta var det sista året för oss. Tack och lov firas inomhus från mellanstadiet! Varken vi eller barnen har tyckt särskilt mycket om utefirandet, men jag tror att det har varit praktiskt för att få plats för alla föräldrar och släktingar.
Det låter helt underbart, du kan ha skapat en ny McGuyver: batteri, snöre och lite tejp, vem vet vilka oanade höjder man kan nå med det.
Stor igenkänningsfaktor på detta!!
Hej Clara!
Jag utför just nu en undersökning för att skaffa material till min b-uppsats i förlags- och bokmarknadskunskap. Den ska handla om barns litteraturvanor i hemmet (och i någon mån även föräldrarnas). Frågorna rör högläsning och ljudbokslyssning och för att svara på enkäten måste man ha barn mellan 3-6 år. (Är Bertil tre år än?) Om inte är det kanske någon annan här inne som passar in på målgruppen. Era svar är viktiga för mig även om era barn inte tar del av högläsning eller ljudböcker ofta.
Hoppas att ni vill hjälpa till!
Länk till enkäten: http://www.surveymesh.se/s/survey/anon?id=5a933eee-6ecb-4a32-8d45-7821eae06e5d
Vänliga hälsningar,
Sarah
Å vad hög igenkänningsfaktor Clara!!!
Tyvärr blir de lite kräsnare runt fyra års ålder…
Wonderful post however , I was wanting to know if you could write a litte more on
this subject? I’d be very thankful if you could elaborate a little bit more.
Cheers!
😀 såndärna mornar är sååå frustrerande ända tills man märker att det inte var så farligt!
Förra året började vi leta fram lussekläder lagom till läggdax kvällen innan. Lillebror skulle vara pepparkaksgubbe sa han. Det löste vi med en brun tröja och tights, och jag spraylimmade fast vita ”knappar” på magen. Det visade sig dock att spraylimmet inte var permanent, så han tappade knapparna en efter en under dagen. Men han var nöjd ändå. I år ska han vara julgran har han sagt. Jag började sy en julgranskostym igår kväll, i god tid den här gången. En hel kväll extra. 🙂
När vår dotter var Lucia för första gången i början på 80 talet fanns det (läs och häpna) inga små Lusselinne att köpa (inga tomtedräkter och definitivt inga pepparkakskläder) sådant snodde man ihop själv. Hon fick ha min vita kortärmade blus med knappar fram och ett röttsidenband band runt magen På huvudet en riktigt gammal Luciakrona inköpt på Tomtebogatan i Stockholm på Myrorna eller var det kanske ett Auktionsverk vägg i vägg. Sååå fin ett och ett halvt år gammal.Idag har hon en fyraårig son som inte alls vill klä ut sig utan vill gå i tåget som han är i vanliga kläder. Det gick bra det också.
När min äldste son (född 1988) skulle vara med i lussetåget som 3-åring, var det samma sak. Alltså med pepparksdräkten. Det fanns inga att köpa. Men en och annan kille hade hellre lust att vara pepparkaka än ängel (vitt linne). Så det blev till att leta fram alla bruna plagg man hade där hemma (inte så många) och hitta på lite på en höft. Så var han pepparkaka! Känner igen känslan Clara, av den där stressen runt lucia, allt som ska klaffa. Typisk ”mammafälla” ha ha!
Precis vad jag behövde läsa idag! Ska hålla kvar den tanken och nöja mig med det ihopplock vi har inför morgondagen. Prestationsångesten hade just börjat gnaga mig lite i hälarna, men det blir nog bra med eller utan ljus och perfekt klädstorlek. Och det handlar ju om en ganska kort stund av året, så känns lite onödigt att lägga ut en massa pengar på perfekta grejer, när de perfekta grejerna ur barnens perspektiv ofta är mycket enklare än vad man tror.
Precis så! 🙂
Haha, vilken luciamorgon!
Åh, så jag känner igen mig! En luciamorgon för många år sedan fick min son helt plötsligt för sig att han absolut inte skulle vara tomte som vi planerat utan han ville vara pepparkaksgubbe! OK! Då offrade jag min nya fina lamullströja i brunt och tejpade med vit eltejp ”glasyr” i sick-sackmönster. Bruna mysbyxor hade han redan. Han är idag 27 år och har, vad jag kan se, inga men efter den händelsen!