• Inlägget är ett annonssamarbete med Svenska Kyrkan •

Sorgen är förunderlig och vacker

036A2132-700x911

Det är morgon och jag har vaknat. Efter natten när hon försvann från mig. Ute är det oändligt vackert med frosten och solen som glittrar i den. Jag ser det genom glipan i persiennen. Men ligger kvar under täcket med kroppen tung mot madrassen. Vågar inte resa mig upp. Vågar inte starta dagen. Den första dagen utan henne.

Hur kan solen går upp fast hon är död? Hur kan människor äta havregrynsgröt och sätta sig på bussen? Ringa telefonsamtal och och skicka mail? Fast hon inte längre finns.

Några dagar senare vågar jag mig ut. Går skogsvägen vi brukade gå med hunden och möter en granne. Hur är det med henne, hur mår hon?  Hon har dött säger jag. Hon dog förra veckan. Hittills har hon varit levande i hans medvetande men nu är hon död även för honom. Jag njuter i hemlighet av att se att han blir illa berörd. Av hur han ryggar tillbaka.

Jag längtar reaktion. Himmel som som rivs upp. Människor som skriker ut smärta. Som möter min sorg på samma sätt som jag känner den. Utan botten. Istället för onaturligt samlade och lugna. Jag längtar reaktion. Folk som gråter och frågar. Tränger sig på och vill veta. Istället för detta tysta avståndstagande som får mig att känna mig smittad. Besmittad med något det är säkrast att hålla sig ifrån.

Sorgen är förunderlig och vacker. Men jag bär den ensam. Som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer. Och måste orka bära.

Allhelgona är en speciell tid för mig. Att få bära min sorg och mitt vemod utan att försköna eller dölja. Besöka kyrkogården och se alla ljus som lyser, tända av de som går igenom samma sak som jag. Jag tänker på min mamma och minns. Vem minns du?  Svenska kyrkan har en fin kampanj vid Allhelgona som jag stöttar   – en uppmaning att ta en stund och tänka på och hedra de du älskar, minns och saknar. Det ska jag göra i helgen. Ta en minut du också, dela ditt minne under #taenminut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

51 kommentarer på “Sorgen är förunderlig och vacker”

  1. Jag minns min pappa, imorgon är det minnesgudstjänst och hans namn kommer läsas upp tillsammans med alla andra som gått bort under året. Det har snart gått ett år och det känns fortfarande så totalt overkligt att detta hänt mig och min familj.

    Tack för att du sätter så fina och bra ord på sorgen och saknaden

  2. Så vackert du skriver om något som innebär stor sorg och saknad. Det berör. Jag tycker det är smärtsamt att minnas och därav är jag ”bra” på att trycka undan det hela istället. Men det är inte alltid rätt väg känner jag nu, för att minnas och tänka tillbaka behöver inte bara innebära sorg utan mycket glädje med tanke på allt det fina man delade. Jag ska också ta (minst) en minut i helgen..

  3. Igenkänning på att längta reaktion. Jag har förlorat min mormor och ett liv vi aldrig fick träffa i höst och jag har känt sådär så ofta, hur kan världen fortsätta och varför kan jag inte bara få stanna ALLT och vråla ut min sorg. Jag ska tänka ljus vid mormors grav och gråta tills tårarna tar slut i helgen. Stor kram till dig, hoppas din allhelgona och din minnesstund blir bra och fin.

  4. Just denna Allhelgona känns extra hemsk på nåt sätt. Tidigare år har jag kunnat tänka på gamla släktingar som gått bort, då är det med ett vemod såklart, men en mormor som där när hon är 94 är helt förståligt ändå på nåt sätt. I år tänker jag på min lilla bebis som dog i våras. Föddes alldeles för tidigt och gick inte att rädda. Nu ligger han i minneslunden och i helgen går vi dit och tänder ljus.

    1. Lisa,
      Sedan jag var liten har jag läst på gravstenar och föreställt mig barnens liv innan de hamnade där. Det har alltid känts viktigt för mig, att tänka på de små som inte längre finns. Under helgen ska jag tänka på din lille, och det liv han inte fick leva men trots det ändå hann beröra så många. Kram till dig Lisa

  5. Så vackert skrivet. Har tårar i ögonen.

    Jag delar dina känslor inför Allhelgona. Det är rogivande att gå runt på kyrkogården och se alla ljus. Läsa på gravstenarna och föreställa mig människorna bakom namnen och årtalen. Jag får perspektiv på livet och döden, och känner enorm tacksamhet.

    Jag är relativt förskonad från några större sorger. Förlorade min mormor förra vintern, men det var en någorlunda naturlig följd som jag känner att jag sörjt klart. Jag bävar inför den dagen jag mister någon riktigt nära, någon jag knappt kan andas utan. Jag vågar inte ens föreställa mig den smärtan. Beundrar dig så för att du orkar beskriva hur det är, och orkar bära det. <3

  6. Ujjäsingens vad du berör. Sorg är både en hemsk känsla men också en av de vackraste. Allhelgona är en viktig helgdag för mig, när jag blivit äldre och förstår. Ska tänka på de som varit mina i helgen, och berätta om dem för mina barn.

  7. Så vackert ❤️

    Tack för din fina text! Nu förstår jag min egen reaktion på vår sorg. En annan typ av sorg men fortfarande väldigt kraftig.

    För någon månad sedan fick vi veta att vi inte kan få egna barn. Alla tester innan hade visat motsatsen, så det kom som en chock. Världen stannade upp. Ingenting betydde något längre och jag ville så gärna att andra runt mig skulle känna min smärta. När jag försökte förklara tog jag i lite extra för att dom verkligen skulle ta åt sig, för att dom skulle sätta sig in i hur det verkligen känns. Jag ville att det skulle göra lika ont hos dom som hos mig.

    Jag har inte förstått min reaktion förrän nu. Tack för att jag fick läsa det här! Jag känner mig ju ensam, så fruktansvärt ensam i min sorg.

    ❤️❤️

  8. Så fantastiskt vackert skrivet, träffar mig rakt i hjärtat och sorgen. Jag minns när jag handlade frukost till familjen morgonen efter mamma gått bort. Hon låg kvar hemma och jag kunde inte fatta att löpsedlarna inte skrek ut att allt var förändrat. Att människor gick och tjafsade inne på Coop. Att jag skulle fortsätta.

    Det är samtidigt livets finaste – att livet fortsätter. Men oj vad svårt det är ibland. Stor kram till dig och tack för den här fina texten som beskriver precis hur det kan kännas.

  9. Så vackert du skriver!

    Jag minns min morfar och flera andra i helgen. Bär dem alltid närmast hjärtat… men i helgen blir det mer påtagligt på något vis.

    Svenska kyrkans kampanj är fin tycker jag, har tänt ett virituellt ljus redan. Bara för att man kan liksom. Använder bönewebben också ibland. Imorgon ska jag tända fysiska ljus och tänka på min morfar och tillåta mig själv att känna den bottenlösa sorgen.

  10. Jag minns en vän som försvann ifrån oss i somras, min sambos äldsta och närmaste vän ❤️ Han kom hem ifrån en personalfest och skulle laga lite nattmat innan han skulle lägga sig och somnade ifrån allt som stod på spisen. Han vaknade aldrig igen och nu finns inte ett spår kvar av det hus som han levt i under hela sitt korta 29åriga liv. Inte ett spår av honom och han fattas oss något så otroligt. En dag där och sedan borta. Livet är så oförutsägbart

  11. Oj vad bra du satter ord pa det, tiden efter nar nagon nara har avlidit. Forlorade min mamma som barn och minns att jag inte forstod hur det kunde bli sa fa reaktioner fran omgivningen nar det skedde. For mig var det ju sa himla stort och smartsamt.

  12. Nu gråter jag Clara!
    Jag vet exakt hur den där längtan känns! Man vill skrika men säg något då för fan – reagera och skrik! Ja lite som Mattis gör när SkallePär dör.
    Det är 10 år sedan farfar dog, han var gammal och ville dö för han ville träffa farmor igen men smärtan är densamma för mig. Min farfar, min första sambo, min räddare. Han finns inte mer och jag saknar honom varje dag! Jag går till graven och pratar med honom, känner hans hand i min igen. Jag saknar så det gör ont!

    När än jag är nära en kyrka så går jag in och tänder ljus för de som inte längre är i livet. Det blir bara fler och fler ljus för varje år och det gör mig så ledsen.
    Fan vad jag hatar döden!

  13. Jag tänder ljus för pappa, farfar, morfar och mormor. Farfar gick bort för 16 år sen men pappa, morfar och mormor förlorade jag på lite mer än 10 månader från juli ifjol fram till juni i år.

  14. Jag minns min mormor. Hon gick bort för 12 år sen och just nu är jag ledsen för att hon inte får vara med när jag blir vuxen. Hon var inte där när jag tog studenten och hon fick inte träffa min fina pojkvän. När jag skulle flytta ihop med honom var det morfar och inte hon som fick visa alla fina kökshanddukar med broderade initialer som hon hade sparat åt mig. Hon kommer inte att vara där när jag tar examen, när jag gifter mig eller när jag får barn. Och jag hade verkligen verkligen velat det. Jag hoppas hon hade varit stolt över mig.

    Det är inget jag tänker på speciellt ofta, men din text träffade rakt i hjärtat. Tack Clara för att du fick mig att tänka på det.

  15. Jag minns och saknar min vän J.
    När min yngste son var 6 dagar gammal, vaknade jag till ett sms om att hon nu somnat in. Jag satte mig upp, helt tom och ammade mitt barn. Sedan lämnade jag över honom till hans pappa och berättade, fortfarande helt tom.
    I somras var det två år sedan. Där och då för två år sedan, räddade barnen mig från den avgrundslösa sorgen av att förlora en bästa vän. De var min första-hjälpen, livbojar och räddningar. Som tvingade in mig i en vardag och inte bara sorg rakt igenom. Idag kan jag se tillbaka och vara så oerhört tacksam över det.
    Men jag ser mig själv i så mycket av det du skriver. Hur världen liksom bara kan fortsätta, medan jag står där mitt i. Min värld som rasat och står still mitt där i sorgen. ♥

  16. Jag har precis förlorat den enda i mitt liv som varit en trygg vuxen när jag växte upp. En person som fanns vid min sida när ingen annan fanns där. En person som såg mig och trodde på mig när ingen annan gjorde det. Den person jag kunde gå till om jag mådde dåligt. Den person som jag har att tacka för att jag gått i högskola, har en familj och ett jobb.
    Den person jag under senare år vårdat. Betalat räkningarna för. Ringt sjukresor och ordnat med allt möjligt till. Jag vakade vid hennes dödsbädd, höll hennes hand och frågade om hon var rädd. Jag sjöng henne sånger och bytte hennes sjukhusskjorta. Jag satt vid hennes sida genom ångesten, tills livet tog slut. Nu vet jag knappt vem jag är, nu när hon inte är här.
    Har hennes kofta på mig. Den med hål, som hon alltid bar. Kvar i fickan finns en näsduk. Vill inte röra fickorna, det är som en utställning. En minnesplats, att du faktiskt fanns.
    Imorgon kommer jag gå till gudstjänsten och höra ditt namn, igen. Jag kommer se ljuset tändas för dig. Jag kommer känna korset runt min hals bränna, med hopp om att du nu är trygg. Med hopp att du nu har fred.
    Den sorg jag bär på kan ingen förstå, eller se. Du kommer för evigt fattas mig

    1. Det låter som att du kan vara stolt över att du låtit någon få vägleda dig och ge dig kraft när du behövde det i livet och att du sedan fått ge tillbaka allt du kunnat under andra perioder. Jag tänker extra på dig i helgen!
      Varm kram

  17. Jag minns min farmor, som varit en av de mest positiva människor jag känt. Och min dotters farmor, som begravdes samma dag hennes barnbarn kom till världen. Så går livets kretsgång.

  18. Fin text, jag känner så igen mig i det du skriver.. Imorgon tänder jag ett ljus för min mamma och minns henne. Kram

  19. Tack för en berörande text! Jag saknar fortfande min mamma. Obereonde hur gammal jag blir…

  20. ”De ska minnas den grönskande jorden, och de somrar som blommade där.
    De ska glömma det onda och svåra
    I en gammal värld,
    I ett svunnet liv
    De ska sjunga, sjunga, ja sjunga,
    en ny, jublande sång.”

    (Sv Ps 172:2)

  21. ”Funeral Blues” av W.H. Auden

    Stop all the clocks, cut off the telephone,
    Prevent the dog from barking with a juicy bone,
    Silence the pianos and with muffled drum
    Bring out the coffin, let the mourners come.

    Let aeroplanes circle moaning overhead
    Scribbling on the sky the message He Is Dead,
    Put crepe bows round the white necks of the public doves,
    Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

    He was my North, my South, my East and West,
    My working week and my Sunday rest,
    My noon, my midnight, my talk, my song;
    I thought that love would last for ever: I was wrong.

    The stars are not wanted now: put out every one;
    Pack up the moon and dismantle the sun;
    Pour away the ocean and sweep up the wood.
    For nothing now can ever come to any good.

    Dikten skrevs på 30-talet och blev känd på 90-talet efter att den lästs upp i filmen ”Four Weddings and a Funeral”. Men den är fortfarande lika bra, tycker jag, just i hur den återger den där desperationen: Hur kan välden bara fortsätta när detta har hänt?

  22. Tänkte som du när min lilla mamma precis gått bort: Hur kan folk ens tänka på gardiner & annat ytligt??? Världen har just stannat! Någon jag älskade har dött! Skit för tusan i gardiner!!!”
    Nu, några år senare, är det jag som ibland funderar på gardiner… Sorg behöver sin tid. 💕

  23. Tack för att du skriver om detta. Jag förlorade, liksom du, min mamma vid ung ålder. Det var ingen enkel sorg, inte bara en negativ känsla för mig, eftersom vår relation hade varit svår undr hela vårt liv. Det blev bara så definitivt att jag aldrig skulle få ha en mamma där. Den sorgen var störst. Du har hjälpt mig att ta mig vidare i den sorgen, även om jag inte förstod det då när jag började läsa din blogg. Du gjorde mig mindre ensam. Du visade att det finns styrka i den, i att våga ha med sig sorgen. Tack för det. <3

  24. Och lika nyfiken så fortsatte jag läsa här. Så fint skrivet och så rörd jag blir. Det känns ända hit hur du saknar. Störst av allt är kärleken.

  25. Jag minns min pappa som tog livet av sig förra hösten. Jag önskar människor kunde prata om självmord så jag slapp känna att jag bär på en mörk, ful hemlighet. Jag saknar honom så.

    1. Ja, du är inte ensam om att bära på en sådan ”mörk ful hemlighet” (som det inte är!). Vad är det som gör självmord mer svårt att prata om än andra sätt att dö? Kanske att vi inte ser logiken i det, eller vet hur vi själva ska avvärja oss. Kanske för att det är ett val vi faktiskt alla har och har kanske flera gånger själva tagit ställning till. Att självmord faktiskt är något som angår oss alla.
      Jag hoppas verkligen du tar hand om dig och fortsätter leva, och att tiden hjälper dig att blicka framåt. Hans död ska inte sluka ditt liv.
      En sak jag lärt mig är att vissa saker inte tåls att pratas om så mycket. Inte i alla faser i livet i alla fall. Vissa saker kan man inte förvänta sig att andra, som inte varit där, kan förstå. Det blir kanske som en mörk hemlighet, men med tiden kommer du kanske se att hemligheten inte är din utan din pappas. Hans val var ju inte ditt val, och varken du eller din pappa har något att skämmas för. Jag hoppas att du har stöd omkring dig och många som accepterar situationen för det den är.
      Psykisk ohälsa måste vi prata om mer. Det är inget fult och hemligt, det är något högst verkligt och livsfarligt- och många, många drabbas.
      Du är inte ensam
      (ps. förr i tiden sa man inte ”självmord”, utan omskrev det till t ex ”dog pga svagt hjärta”. Kanske du kan använda såna omskrivningar tills du kommit längre i din sorg, så kanske döden i sig i alla fall blir lättare för dig att prata om? alla sätt där du känner att du får stöd från andra och samtidigt slipper känna skuld och skam är bra sätt. KRAM!)

  26. Vackert! Döden är ju ofrånkomlig. En del lever som om de inte förstår att vi alla slutar vårt jordiska liv en dag – andra förstår och tar till vara.

    Mina morföräldrar är alla insomnade. Men det hårdaste slaget var den kamp min älskade pappa förlorade för 4 månader sedan. Han hade MSA och det är en atypisk parkinson som är ungefär som ALS. Man står maktlös intill och griper efter varje halmstrå i försök till bot och bättring. Men när det inte går längre, planerar man begravningen ihop med sin modiga pappa. Man bestämmer låtar, hur han vill vara klädd. Man bestämmer kapell, var askan ska spridas. Man håller påsen med det som en gång var ett liv innan man sprider ut det i vattnet.

    Jag läste det tal jag höll på begravningen för min pappa innan han somnade in. Jag ville tacka för så mycket men det blir så futtigt. Men jag ville att han skulle få höra det först, sen gästerna på cermonin.

    Sorgen blir lättare att bära, men saknaden är så oerhört tung. Min pappa var ledsen för att inte få se sina barnbarn växa upp. Han blev 65. Dagen innan begravningen föddes hans femte barnbarn. Liv och död går hand i hand.

    Stor kram till dig!

  27. Snart är det två år sedan min 4 månader unga dotter dog, jag minns så tydligt när vi gick ut från sjukhuset, det var dagen för nyårsafton och tidningarna hade löpsedlar om typ bästa nyårsbubblet och jag kunde inte förstå varför det inte var löpsedlar där det stod ‘Lilly är död’, hur kunde världen bara fortsätta på samma sätt när allt förändrats till det sämre för all framtid.