109274-913

Jag är inte särskilt förtjust i att träna. Att gymma går fetbort. Och att ragga på gymmet, behöver jag ens kommentera det? Men för två år sedan upptäckte jag att det är kul att springa (observera att jag inte skriver jogga). Ensam i skogen. Där ingen ser mig och bedömmer min kondition. Långa långsamma pass. Eller korta tiominuterspass då jag springer som man sprang när man var liten och bara ville få ut sin överskottsenergi. Jag väljer själv vilket tempo. Hunden är lös bredvid. Skogen omsluter mig. Jag joggar inte, jag springer. (det känns ursprungligt och fint jämfört med att jogga) Ibland springer jag ofta, ibland inte alls. Men livet är långt. Träningen går upp och ner. Man får ta det lugnt och vila också. Ibland behöver man det bättre.