Att ständigt bära de feministiska glasögonen

Var på födelsedagskalas ikväll. Trotsade magen och humöret och gjorde mig fin för att fara. Ibland blir jag knäpp på mig själv i sociala sammanhang. Jag tar så mycket plats. Ibland kan jag verkligen lämna ett ställe och känna "Fy vad mycket Clara det blev ikväll" Jag misstänker att jag kör över folk med min höga bestämda stämma. Men jag vet inte. Det är ju inte direkt någon som klagat. Och samtidigt blir jag sjukt less på att jag ens ska behöva oroa mig för det. Varför skulle jag inte ta plats lixom? Det är ju den jag är! Jag minns att min svenskalärare sa till mig att jag skulle ta mindre plats i skolan och låta de andra tjejerna höras. Jag fattar inte varför hon sa det till mig! Den enda tjejen som vågade prata skulle backa för att de andra tjejerna skulle våga. Varför bad hon inte killarna backa?

Jag tror att jag kan uppfattas som bufflig. För jag tar för mig. Om det är fika med ett gäng kompisar och det blir tårta kvar börjar samtliga gäster truga killarna att äta. Tror de inte att tjejerna vill ha tårtan lika gärna? Eller behöver killarna tårtan mer? Om jag hinner brukar jag frivilligt slänga mig över tårtan. Då ser jag i alla fall till att det är en tjej som får den. Eller om det finns tre fotöljer och resten får sitta på kuddar på golvet. Då brukar jag kasta mig över fotöljen för att se till att inte killarna får alla. Jag gör det i jämställdhetens namn, men ända blir jag buffeln!

Ibland skulle jag önska att jag inte hade det där feministiska tänket inbyggt, som får mig att se rött i alla möjliga situationer. Som inte alltid måste påpeka det sexistiska och döda stämmningen. Ibland önskar jag att jag kunde ta min fotölj och nöja mig utan att kommentera faktumet att alla andra tjejer sitter på golvet. Ibland vill jag bara skrika: Skyll er själv mesproppar!! Sitt där då och få skavsår i stjärten om det nu är det ni vill. Bara för att jag är tjej ska inte jag rädda er. Ni får rädda er själva!

Och ännu mer less blir jag på att jag alltid måste berätta sådant här för alla. För att gardera mig. Om ni tycker jag är bufflig så ska ni inte tro att jag är clueless. Jag måste förekomma dem och visa att jag minsann har tänkt på allt och fast jag är burdus är jag rar som en sockerskorpa. Jag är så less på att försöka verka perfekt. Hur perfekta är mina vänner då? Inte ett pilliskit någon av dem! Och varför skulle de vara det? De är ju ok i alla fall!

Nu avlägger jag ett löfte om att Sluta gissa hur anda personer uppfattar mig! Den som är irriterad får klämma ur sig det. Annars har de ingen rätt att vara irriterade. Oh fuck it! Därmed basta!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 kommentarer på “Att ständigt bära de feministiska glasögonen”

  1. Jag förstår precis hur du menar, det är nästan som du skriver om mig… Jag avlägger också löftet:
    “Sluta gissa hur anda personer uppfattar mig!”

  2. ja det är ju skit att det ska behöva vara sådär. alltid killarna först. fast måste va jobbigt för dig att måsta kasta dig över saker bara för att en tjej ska få “det”. du kan ju alltid låta nån annan tjej få “det”, säg “emma vill inte du sitta i soffan” eller “sara vill du ha den sista tårtbiten” och se till att andra tjejer får komma fram lite. vi måste hjälpa varann helt enkelt

  3. Cecilia: Åh, ja jag tror att det här är extremt vanligt! Bra löfte dära!
    Lisa: Ja, eller hur, till viss del håller jag med dig! Men du ser, jag är less på att vara så också! Att ständigt behöva hjälpa alla andra. Att som tjej kan jag aldrig bara vara. Jag är en framåt tjej, precis som andra är frammåt killar. Det jag längtar efter är att bara få vara. Men jag måste alltid hjälpa alla andra tjejer hela tiden, se till att de visar framfötterna, se till att killarna inte gör det.. Jobbigt eftersom att man både vill och till slut inte orkar. Så är det att vara tjej! Du sätter punkten på ngt väldigt intressant Lisa!
    Kram och godnatt1

  4. Du har rätt att sluta gissa vad andra tycker det tar otroligt mycket onödig energi.
    Sen tycker jag att sådana som du verkligen behövs. Jag tycker att fler borde ha på sig feministiska glasögon. Det är alldeles för lite av den varan. GO CLARA, GO !!!
    P.S. En kille skulle aldrig skriva om sin eventuella bufflighet. Bara den vetskapen gör mig upprörd! 🙂

  5. Oh, jag känner igen mig sååå. Feministen som ser rött. Men om vi är många så blir det kanske ändring tillslut får man tänka.

  6. “Don’t worry about what other people think of you. They don’t do it very often.” Det där tycker jag att man måste påminna sig själv om med jämna mellanrum, att andra inte är så sysselsatta med att fundera ver vad just jag gör. Och om något retar dem och de inte kan ta upp det till diskussion med mig, då är det faktiskt deras problem. (Nej, det känns inte lltid så, men om man ser logiskt och förnuftigt på det så ÄR det ju så, right?)
    För övrigt är det mycket i din text som får mig att tänka på Christina Herrströms senaste ungdomsroman Tusen gånger starkare. Läs den om du kommer över den, den är intressant!

  7. Jag har en kompis som tar väldigt mycket plats när vi ses. Hon är extremt snygg, rolig och kan prata om allt mellan himmel och jord. Dock så tar hon för mycket plats (som vi nu uttrycker det) och det gör att jag inte kan vara mig själv när jag är med henne, ajg orkar inte fråga henne om hennes senaste resa för då kan hon prata om den i 20 minuter. Berättar man om någon kompis som väntar barn så berättar hon i 30 minuter om någon av hennes kompisar som väntar barn. Hon kan vända allt till att handla om hur hon tänker, vad hon tycker, vad hon anser och hur hon resonerar ochd et kan bli jäkligt tröttsamt!

  8. Jag håller med! Skönt att nån annan är som jag :). Känner väldigt ofta att jag “tar mycket plats” bland mina vänner/folk. Kommer hem och tänker, oj… vad högljudd jag varit idag. Pinsamt. Tog jag i lite? Men håller med, man kan väl inte gissa sig till vad folk tycker? Så länge dem inte klagar så 🙂

  9. jag känner igen mig så fruktansvärt mycket! i alla dina texter, kanske speciellt den om “den duktiga flickan”.. ibland kan jag nästan börja gråta i sociala sammanhang för att det känns som om alla bara tycker att jag är jobbig (trots att jag vet att det inte är så!).. jag vet inte vad jag skriva, förutom att jag verkligen känner på pricken såsom du beskriver det. jag ska göra allt jag kan för att försöka hålla löftet, jag tror att det kan hjälpa mig mycket!

  10. Cicci: nej precis, det skulle han aldrig göra! Himla skit! Tack för peppen!
    Hanna: Underbart! Att du också är sådan glädjer mig!
    Ika: precis, det är mitt motto 😀 Och Christina Herrström är jag nästan släkt med när jag gifter mig med Jakob. Underbart!
    Anonym: ja, det låter ju extremt jobbigt. Men hon är nog bara en jobbig människa. Inte en jobbig feminist 😀
    Olivia: Amen till det! tack baby!
    Anna: Härligt för dig! Vi får kämpa på tillsammans för att hålla löftet! Kram!

  11. Känner verkligen likadant, speciellt efter mitt första år på universitetet här i England. De flesta kommer direkt från engelska gymnasiet vilket avslutas ett år tidigare än i Sverige. Det var helt enkelt jag och massor av ambitiösa killar som pratade på seminarierna! I vissa grupper var alla antingen så blyga eller oengagerade att jag kände mig tvungen att prata, bara för att visa läraren att någon brydde sig om det hela!
    Det kan kännas jobbigt ibland, speciellt om man får en negativ kommentar om det. Men jag har frågat alla lärare om de tycker att jag tar för mycket plats, och alla sade bara att det var positivt och BRA att engagera sig och ta för sig. Men som tjej har man ju alltid fått lära sig att man ska hålla tyst och låta killarna prata, de har säkert nåt bättre att säga.
    Det är trist att se att de engelska tjejerna är lika tysta som de svenska, jag vill ju ha roliga diskussioner med både tjejerna och killarna! Det verkar finnas en rädsla för att säga något spontant, vilket jag ofta gör, utan istället vänta till presentationer etc. när man kan få veta exakt vad man ska säga. Oj nu blev det långt, men det här är något jag tycker är så himla viktigt.

  12. Astrid: ojoj. Bra för dig att du Tar plats! Heja på, i alla länder 😀 Det är svårt men bra att göra!
    Vismovie: urs vad hemskt. En liten tröst är att det i alla fall blir yttebyttebättre när man blir äldre och alla är mindre hysteriska!
    Prettyinpink: Ojojoj. Man blir mörkrädd…

  13. Well spotted! Och det blir inte bättre ute i arbetslivet, jag känner att jag tar för mycket plats i ledningsgrupper, i projekt, i styrelser etc. Kul när jag har bett folk klocka “airtime” och insett att jag haft mindre än min “demokratiska” tid och ändå uppfattar/as som “ta-platsig”
    Varje individ har faktiskt rätt att ta plats, sin plats och bli sedd för den den är. Däremot självklart inte på andras bekostnad.

  14. jo ibland tänker jag att feminismen är det värsta som hänt mig. utan den hade jag kanske varit lycklig. sluppit tänka på allt jag måste göra rätt hela tiden. men o andra sidan fins det inget alternativ. heldre vara medveten om förtrycket och göra rätt än att vara omedveten och inte riktigt fatta vad som är fel men säkert känna att världen ör helt sne av ngn orsak.

  15. ojojOJ vad jag känner igen mig i det här inlägget! Jag gör precis likadant och resonerar på samma sätt.
    Hittade förövrigt precis hit och har bokmärkt dig som favorit. Du verkar vara en galet skön tjej. Fortsätt ta plats och massa kudos till dig och din blogg. 🙂