Idag saknar jag mamma så att det värker i hela kroppen. Urs vad jobbigt. Drömmer om henne varje natt. Ibland är hon frisk i drömmen och då tänker jag att det kanske är en hälsning från Gud om att mamma är på ett ställe där hon har blivit helad. Att jag inte behöver oroa mig. Men jag saknar henne i alla fall så att hjärtat vill spricka. Älskade mamma. Du saknas mig. Jag saknar att ligga i din famn och vila. Jag vill ringa till dig och berätta om allt som händer. Jag vill få kloka råd och blir pillad i håret. Mamma jag saknar dig!!
Om mamma hade levat hade jag ringt henne och berättat om vilka fina fynd jag gjorde på returmarknade idag när jag och pappa var där. Att bloggen slår besöksrekord varje vecka och att jag ska sy nya gardiner till badrummet. Och så hade min mamma sagt "Jag kan sy dom åt dig!".
Älskade mamma, du saknas mig
23 svar
Ja usch – just nu saknar jag också min mamma (som dog för sju år sedan) jättemycket. Förstår precis hur du känner (tror jag). Har varit sjuk själv i två månader idag och är så deppig och behöver en trygg famn att vara i. Sorry för självömkan… Kämpa på Clara minut för minut, timme för timme!
usch… vad hemskt. Får man fråga vad som hände? Du behöver självklart inte svara.
Jag förlorade min näääära vän (mördades) och jag drömmer nästan varje natt att hon lever. Det är läskigt. Man vaknar och känner sig lättad men det övergår till förtvivlan igen när man upptäcker att hon är död på riktigt…
Det gör ont i mig vid tanken på att mista min mamma, kan inte föreställa mig hur du måste känna då.
Hver gang du skriver om din mamma skriver du samtidig mine følelser for min mamma som døde for et halvt år siden. Jeg føler med deg i sorgen og savnet.
Det går nog inte att förstå när man inte har varit med om någonting liknande. Men du är bra, och din mamma är inte borta. Hon finns ju kvar i dig. Ta hand om dig.
kram
Klart att det är en ”hälsning”! Hon har aldrig haft det så bra som hon har det nu… Det är bara vi som är kvar som lider, inte så ”bara” iofs men så är det. Den himmelska friden är en klen tröst för oss med världslig sorg men… Tänk att din sorg tar dig nedåt på en skala. Lika långt ner som du hamnat, motsvarande steg ”uppåt” har hon tagit – fast två gånger om.
åh kram.
Jag tror hon vet Clara. Även jag som inte tror på himlen är övertygad om att hon vet. Hon var med er på returmarknaden, hon följer din blogg och beundrar garanterat dina gardiner.
Vad fint skrivet. Jag tror som Sanna, att din mamma vet och är med dig hela tiden.
Hei Clara. Så trist med din mamma. Jeg hadde så lyst til å vise deg noe jeg synes er fint, som kanskje kan være en liten trøst? Det er fra en bok av Jonathan Safran Foer som heter Extremely Loud& Incredibly Close, og dette er en gammel dame som forteller, som mistet hele familien sin under bombingen av Dresden:
”My thoughts are wandering, Oskar. They are going to Dresden, to my mother’s pearls, damp with the sweat of her neck. My thoughts are going up the sleeve of my father’s overcoat. His arm was so thick and strong. I was sure it would protect me as long as I lived. And it did. Even after I lost him. The memory of his arm wraps around me as his arm used to.”
Jeg tror det er noe sant i det: selv om vi mister de menneskene vi har vært nær, har vi dem med oss gjennom det de har betydd for oss, kjærligheten de har gitt som har gjort oss til dem vi er. Jeg tror du har moren din med deg hver dag, som en arm som holder rundt deg.
Nu är det snart 3 år sedan min son gick bort, alltid vid den här tiden på året börjar jag må sämre. Tankarna och minnena blossar upp och såret som börjat få en liten skorpa på ytan rivs upp och börjar blösa på nytt. Jag känner igen dina ord som om de vore mina egna. Sorgen blir lättare att bära, men blir också en ständig följeslagare vid ens sida som aldrig riktigt försvinner.
Kram till dig
måste tillägga att jag inte är jonnaat, vi jobbar på samma arbetsplats och hennes länk till hennes blogg råkade ligga på min dator. Så jag är INTE hon..det blev bara fel..
Länge efter min mamma dog drömde jag också om henne, att hon kom tillbaka och bara varit borta på semester. Ibland tänker jag på hur vi hade kommit överens nu när jag är vuxen, på saker som vi skulle gjort tillsammans osv. Hon finns alltid i mitt hjärta men tiden läker faktiskt alla sår. Det är dock viktigt att få sörja ordentligt, och minnas tillsammans med familjen/vänner.
Jag drömde om dig i natt. Att jag satte mig på tåget i Göteborg och åkte ändå upp till Umeå. Sen när jag kom fram till ditt fina 50-tals hus kände jag mig så dum för jag visste inte vad jag skulle säga. Du hade massor med släkt och vänner omkring dig så jag frågade om jag fick låna toaletten. Sen var jag för blyg för att gå in i köket där ni satt för att säga någonting så jag försökte smyga mot dörren istället, men just när jag var framme kom du ut från köket.
Sorg är så svårt att ta på. Det känns som om man tränger sig på och är ivägen. Precis så var det i drömmen också. Jag var rädd för att säga fel saker så först satt jag bara och stammade. Sen började vi prata om din mamma och det slutade med att vi grät båda två. Sen gav jag dig en kram och du sa att jag var välkommen att hälsa på någon gång igen.
Det var en fin, men sorglig dröm ändå.
Jag vet inte hur det är att förlora en mamma i cancer. Jag vet verkligen inte hur du mår och känner, men jag förstår att du måste ha det väldigt jobbigt just nu. Det är så synd man inte kan leva i drömmarna, men jag hoppas du får fortsätta drömma fina drömmar om din mamma så finns ju lite av henne ändå kvar.
Min dröm kändes i alla fall verkligen verklig så det känns precis som om vi redan träffats.
Ta hand om dig.
Kram.
Jag kommer på mig själv att tänka på dig ganska ofta. Du vet man går på stan eller står på jobbet och så tänker jag, ”Undrar hur Clara har det idag?”, trots att jag aldrig träffat eller pratat med dig. Det berör så djupt när en ung kvinna i ens egen ålder förlorar sin mamma. Jag har varit nära att göra det själv en gång, så man kan säga att jag nuddat vid den där smärtan du nu bär med dig varje dag, timme och minut. Om jag kunde skulle jag bära den åt dig i alla fall för en liten stund, bara ge dig en liten vila från all saknad. Jag tror att det där hålet inombords växer igen till slut, man lagas av all kärlek och alla minnen. Och du verkar ha en mängd sådana. Ta hand om dig och grattis till förlovningen.
åh, jag önskar det fanns ett sätt att göra allt bra igen. Fortsätt minnas din mamma så finns hon kvar för dig.
Jag började gråta när jag läste det här. Mamma, fina mamma. Död eller levande fina mamma.
Det är starkt av dig att fortfarande ha kvar din tro. Min egen tro på gud försvann helt i sommras då min bästa vän dog av en hjärnblödning, han hade inte ens hunnit att fylla 18 än. Han var den bästa människa man kan tänka sig och förtjanade inte det öde han fick, det gör ingen. Så jag vill bara säga att du ska fortsätta tro och att sorgen blir lite lättare med tiden, trots att den nog aldrig försvinner helt. FÖrhoppnings vis hittar jag tillbaka till min egen så småningom.
Jag blev otroligt rörd av din ord. Jag kan inte ens tänka mig, vill inte tänka mig. Ta hand om dig.
Urs. Jag började också gråta när jag läste detta. Jag kan inte föreställa mig det, men jag beklagar verkligen. Kramar!!
Otroligt fint skrivet. Tårarna rinner här.
Var bara tvungen att skriva det.
Jag hittade till din blogg genom Mama, Nu har jag gått tillbaka och läst hur mycket som helst. Nu hamnade jag i inläggen om när du förlorade din Mamma.Fy sjutton va hemskt! Usch jag bara gråter och gråter. Det är ju över 3 år sedan nu och fy fasen va du är stark kvinna! Otrolig blogg. Ska bli Kul att följa dig och din familj.
Kram Emma