En av mina absoluta favoritsaker att göra hÀr i vÀrlden Àr att Jesusflasha. För er som inte vet vad som menas med det kommer ett utdrag frÄn min förra blogg, dÄ jag Jesusflashade mina kursare i litteraturvetenskap förra hösten. LÀs.

Idag, efter tentan (som btw gick super!) stod jag med nÄgra kursare och diskuterade tentaftesten som skulle vara ikvÀll. De undrade om jag hade tÀnkt komma.

– Jaa…jag vet inte om jag kan…jag ska till kyrkan…
Spridda fnitter. Ingen förstod om jag menade allvar eller inte.
– VadĂ„ ska du sjunga kör eller?
– Nej jag ska pĂ„ bönegrupp.

PÄ detta följde en tystnad lika obehaglig som om jag visat stjÀrten och bett dem klÀmma. Det blev stelt. BeklÀmmande stelt. Tills jag skyndade dÀrifrÄn.

Jag gÄr ju inte direkt omkring och skriker ut att jag Àr kristen det första jag gör nÀr jag trÀffar nÄgon. Lika lite som att jag börjar med att berÀtta att jag minsann Àr feminist sÄ passa er förbannat noga. Men till slut kommer ÀndÄ stunden dÄ man mÄste berÀtta. Ibland blir det krystat och fel. Ibland inte. Men det blir som regel alltid mycket pinsamt för den jag flashar.

Först blir det tyst och efter en liten stund kommer  orden, alltid samma. AlltsĂ„ jag har ju inget direkt emot kristna..och sĂ„ lĂ€nge de lixom inte hĂ„ller pĂ„ och fördömmer andra sĂ„…

Ja detsamma brukar jag tÀnka.