Läste en intressant krönika som kritiserar bloggar som mig och niotillfem för att hylla husmodersidealen

Och ja. Det är sant. Jag kan inte dölja det. Jag gillar husmodern. Min mormor är ( förutom Jesus) min stora förebild. Jag gillar att pyssla och sy och baka småkakor. Och vet ni vad jag tror? Jag tror att husmödrar är precis vad dagens samhälle behöver. Eller snarare  husfädrar OCH husmödrar . Både män och kvinnor ska självklart ta sitt ansvar. Jag tror att det är jättebra att föräldrar är hemma mer med sina barn och inte låter tvåringar spendera jättelånga dagar på förskolor. Jag tycker att det är jättebra med ordentliga storkok istället för att mata sina barn med näringsfattiga fiskpinnar. Jag tycker att det är toppen ifall man är intresserad av att knyppla istället för att köra stadsjeep. Det är ju faktiskt mycket snällare mot miljön. Detta betyder däremot inte att jag tycker att kvinnor ska vara hemmafruar och tvätta sina mäns skitiga kalsonger med ett leende på läpparna.

Kom inte och kladda ner mig med era förutfattade meningar och konstiga ideal. De får inte fäste. Vill jag baka småkakor tänker jag banne mig baka småkakor tills fingrarna blöder. Var det inte detta våra mödrar kämpade för? Friheten att VÄLJA! Och det är inte ett dugg bättre att gilla motorer än bakning, även om det är vad vissa vill låta påskina.

Och ja, jag erkänner, vissa av mina intressen är könsstereotypa. Och nej, jag döljer dem inte i skam, utan skriver om dem här i bloggen.  Men har det aldrig föresvävat någon att jag gör detta med mening? Att det finns en anledning till att jag blandar recept och feministiska slagord?  Att jag kanske har en baktanke när jag skriver både om kvotering och marmeladrecept?   Jag är säker på att jag inte skulle nå ens hälften av alla de läsare jag når nu, om jag skrev en blogg utan flärd, recept och vackra bilder. Och jag vill nå många läsare. Vissa gillar bilderna. Andra älskar Clara ryter ifrån. Någon läser mig för att jag är kristen och en en annan för  att jag är alltihop. På en gång.  Men jag är inte korkad.  Jag känner i ärlighetens namn ingen man som bakar havredrömmar en tisdagskväll. Men är detta mitt fel? Ska jag ta ansvar också för detta?

 

Jag har en  känsla av att kvinnor har gjort i princip allt de kan göra för jämställdheten. Nu måste männen göra resten. Nu måste män avsäga sig makt och gå ner i arbetstid för att vara med barnen. Hålla ordning på födelsedagar föräldramöten och bullrecept. Nu är det männens tur att ta hela sitt ansvar och halva makten.  Och under tiden tänker jag vara den viljestarka, självständiga och pyssliga människa jag är. Friheten att vara den jag är oavsett kön – det är ju själva poängen!

 

Edit:

Jag har ändrat formuleringen kring dagis/institutiner/förskolor eftersom att jag uttryckte mig klumpigt när jag skrev det. Jag är inte det minsta mot förskolor, bara det faktum att vissa barn spenderar nästan all sin vakna tid där.