Jag älskar när jag får smarta kommentarer. I inlägget Nöj dig med ett medelmåttigt liv skrevs det många kloka saker och bland annat lämnade Linnea riktigt läsarguld.
Något liknande slog mig när jag såg Måns Zelmerlöv i Skavlan. I programmet förklarar han att han har i flera år varit oerhört egoistisk, självcentrerad och karriärsdriven. Vad gör han för att bli en bättre person då? Jo han går i massor av terapi och deltar i Baravara-kurser. Det vill säga reflekterar, reflekterar och reflekterar – jag jag jag.
Tänk om han istället hade sagt att han lägger all sin tid på att träna ett innebandylag, coachar barn som vill spela musik på en ungdomsgård eller typ står i ett soppkök på söndagar? Det hade varit så uppfriskande! När man betett sig som allra sämst kanske det faktiskt är läge att parkera sitt jag och fokusera på något annat ett tag. Typ ”var kan jag hugga in med min friska kropp och faktiskt hjälpa någon?”
Mina tankar gick i liknande banor när jag såg Skavlan (och vi diskuterade det efteråt i bland annat podden). Att söka inåt i sig själv är givetvis inte fel. Men om problemet är att man varit upptagen av sig själv – kanske lösningen inte är mer terapi, kurser och fokus på jaget. Utan att rikta energin utåt.
Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra och jag är ju själv intresserad av psykologi och att lära mig om personlig utveckling. Samtidigt är jag livrädd för den här samhällstrenden som går ut på att gräva i sig själv. För jag tror att det kan bli väldigt destruktivt.
Sommaren 2023 hade jag enormt mycket ångest och oro kring mitt liv och mina barn. Det handlade förstås mycket om att mitt äktenskap knakade i fogarna och jag började förstå vartåt det barkade. Jag försökte på alla sätt att lindra min egen ångest och oro och läste allt jag kom över. Det som till slut verkligen hjälpte? Att jag åkte med Läkarmissionen till Etiopien den hösten. Direkt vi landade så kom det över mig.
Jag har lyckan att vara född i det tryggaste landet i världen, i den tryggaste landsändan, i den tryggaste lilla byn, i en släkt och familj full av kärlek och omtanke. Förmodligen har ingen haft det så här bra och tryggt genom tiderna någonsin. Och vad kräver jag? Jag kräver MER trygghet. MER försäkringar om att inget ont ska hända någon jag älskar. MER säkerhetsgarantier. Att jag inte skäms!
Jag minns att resan örfilade mig så att jag kom ur den krampaktiga skräck jag befann mig i. Jag var så lättad och glad av att bli omskakad och väckt. Få distans till hur små mina problem är ur ett globalt perspektiv. Någonting jag givetvis redan visste – men ändå inte kände på djupet.
Såklart har man rätt till sin oro, rädsla och ångest. Men den mår bra av att sättas i perspektiv. Att göra någonting ansträngande för någon annan kan få en att må bättre. Vare sig det är att hjälpa en granne, sin gamla mormor som sitter ensam, barnens kompis som har det svårt hemma, en bekant som är ekonomiskt utsatt. Bidra med frivilligarbete i kyrkan, via Röda Korset, i ett politiskt parti eller i sin byaförening. Vad det nu kan vara, stort som smått. Det är läkande och uppbyggligt att lägga energi på någon annan än sig själv. Och hade Måns velat upprätta sitt anseende i offentligheten hade det dessutom varit ett ganska smart drag, istället för att skriva den där boken.












40 svar
Tänk om allt vore enkelt men det är inte livet. UK tillhör inte EU och tar inte emot folk från EU-länder. Och exfrun har ny kärlek och dessutom ett barn med annan man sen tidigare så kan ju vara rätt komplicerat att bygga upp sitt liv där i ensamhet och vi vet ju inget om deras samarbete hur hon ser på det. Och som sagt, landet kan säga nej.
Och om ni inte vet så skickas britter i Sverige, tvärt iväg nu. De är gifta med en svensk, köpt hus, har gedigen utbildning, arbete och inga konstigheter mer än de svenskar har men iväg bara och fru och barn kvar här och han måste hitta boende, jobb och så försöka pendla varje vecka för att träffa sin familj men är ogenomförbart med de flesta anställningar. Sån’t är livet.
Det som jag tyckte var otäckt i fallet Måns Zelmerlöv, var hur folk bara dök ner på honom som hökar efter att avslöjandena om honom kom fram. Samma sak sker så fort det handlar om en kändis. Inte är det heller osant att det i bakgrunden ligger flera kiloton av janteinspirerad missunnsamhet bakom. ”Ingen är perfekt” säger vi så fort det är vi själva som står i granskandets ljus. Reaktionerna om honom säger en hel del också om oss själva och i vanlig ordning är det ”tomma tunnor som skramlar mest”.
Här har vi en artist och talang som vunnit Eurovision och även lett den svenska uttagningen. Han verkade ett tag vara på väg mot att bli lika folkkär programledare som t.ex Lasse Berghagen och Bosse Larsson. Kort sagt, alla dörrar verkade stå på vid gavel för honom. Ända tills avslöjandena kom och han åkte ner till helvetet på en såpad stång.
Att frun flyttade till England ser jag som att hon ville separera honom också från barnen. Det är tyvärr vanligt i skilsmässor att man använder just barnen som brickor. Det tycker jag pekar på lika mycket själviskhet från hennes sida, för du skiljer ju dig inte från dina BARN, eller har jag fel där?!
Håller verkligen med dig Ingemar. Ciara i mina ögon känns hon väldigt falsk. Hon visade ingen respekt för barnen när hon gick ut och pratade om Måns som är barnens pappa sådana människor har jag noll respekt för och jag hoppas att Måns landar på en bra plats.
Klockrent!
Jag har gått många år i terapi och det har varit helt avgörande för allt. Jag tror att det generellt finns en fundamental skillnad mellan oss som föddes på -70-talet och människor som är unga nu – samhället hade inte ens några ord för vårt mående då. Jag var så trasig och kunde inte ha fungerade relationer, med vänner, med partner, med mina barn. Jag behövde terapi för att sätta ord på det: känslomässig försummelse, omsorgsbrist, psykiskt våld, uppväxttrauma. Och nej, det var inte fasorna I Gaza, men det var en uppväxt helt utan trygghet. Jag försökte i över 40 år på egen hand, det slutade i katastrof. Jag behövde hjälp för att bryta och inte överföra hela traumat på mina barn. Jag tror att jag till stor del har lyckats och det märks i alla mina relationer, inte minst i den med mig själv. Att hjälpa sig själv är också att hjälpa andra. Och det ena utesluter inte det andra heller, för nu har jag också utrymma för annat än att försöka överleva. Och, det här är inget som folk generellt vet om mig. Det syns inte alltid utanpå. Så jag tänker att man ska vara oerhört försiktig med att döma.
Tack för din kommentar Jenny. Du har helt rätt! Precis som jag skriver i mitt inlägg så utesluter det ena inte det andra. Och jag har själv gått i terapi flera gånger och funnit det väldigt värdefullt. MEN jag tror att det Linnea (och jag) reagerade på var att en man som enligt sin egen utsago lagt nästan all sin tid på sin karriär, som festat och varit rätt egoistisk tänker avhjälpa det genom att inte bo i det land där hans barn bor – utan bo i Sverige och lägga ännu mer tid på sitt eget liv. Spontant tycker nog många att en annan prioritering skulle kunna vara på sin plats. Och vill man rehabilitera sitt varumärke kanske en bok om barnens mamma inte är det första man borde skriva. Snarare ta hand om sitt privatliv och sedan göra positiva saker i samhället 🙂
Han finansierar ju dock en skola i Kenya och åkte dit efter skilsmässan så han kanske också gör både och. MZ alltså.
Alltså, jag har noll koll på Zelmerlöv och skrev bara utifrån mig själv. Du har helt rätt i att bo i samma land som sina barn borde vara något man vill och kämpar för att kunna göra. Och göra något vettigare än att skriva en bok om sitt X, eller ens om sig själv, om man nu vill komma tillrätta med ett uppblåst ego…
Att tro att missbruksproblematik löses genom att coacha barnens fotbollslag är nativt. Tack och lov har stigmatiseringen kring beroendesjukdomar börjat mjukas upp och det är ok att prata om utanför familjesfären. Inte en dag för tidigt.
Givetvis ska man ta hjälp för ett missbruksproblem. Men det tror jag inte han menar att han har eller att det är därför han gått i terapi. Som jag förstod det av intervjun och utdrag ur hans böcker har terapin handlat om andra saker. Bland annat hans bekräftelsebehov och hur han prioriterat jobbet framför familjen.
Jag tycker mest att människor som knarkar inte ska vara engagerade i aktiviteter för barn innan de har gått till botten med varför de gjorde valet att knarka. Barn behöver trygga vuxna. Inte vilsna män(niskor) med behov av att finna sig själva.
Åh har inte riktigt tänkt på det så här, men oj så sant! Jag hade enormt mycket ångest som tonåring och ung vuxen, över allt möjligt. Social ångest, oro över framtiden och enormt mycket klimatångest efter att insikten om klimatkrisens allvar träffade mig som en smocka i ansiktet om 13-åring. Jag har verkligen funderat över vad det är för mening med livet, och varit svår deprimerad och suicidal när jag var 18-19 år. Jag har behövt terapi och att blicka inåt för att hantera orimlig ångest – men också att hitta verklig mening med tillvaron. Jag har valt att utbilda mig till läkare och jobbar nu med det, och det har hjälpt det existentiella väldigt mycket. Det skapar oerhört mycket mening att jobba med att varje dag hjälpa andra människor, och det ger hela tiden perspektiv på den egna ångesten att möta människor som givits en helt annan och mycket sämre lott i livet än mig. Någon pusselbit fattas fortfarande dock. Jag tror det är att engagera mig politiskt – för att avhjälpa den fruktansvärda känslan av hopplöshet och ensamhet inför klimatkrisen jag har, och att mota bort skammen inför framtida generationer och den hypotetiska frågan ”men varför gjorde ni ingenting?”.
Så fin och klok kommentar! Tack för att du delar med dig.
Det finaste du skrivit som jag läst
Jag förstår vad du menar, men som dotter till en far som fick raseriutbrott, var oberäknelig och hade alkoholproblem tycker jag verkligen att man SKA gå i terapi. Om min pappa hade gjort det kanske jag hade sluppit många traumatiska upplevelser. Jag har läkt så mycket jag kan för att inte föra över något till mina barn, så de ska slippa uppleva det jag gjorde. Men självklart är ideellt arbete bra och något vi borde ägna oss mera åt. 🙏
Det här har jag ofta tänkt på efter att ha jobbat som polis i 17 år. Även om det är mitt yrke som jag får betalt för så har det gett mig många insikter, framförallt kring hur bra jag faktiskt har det som mestadels bara har ”i-landsproblem” i min vardag. Vilket kan vara nog så kämpigt emellanåt så klart, men jag har haft en helt normal uppväxt, har en frisk familj, tak över huvudet och får äta mig mätt varje dag.
Såklart har även jag drabbats av tyngre motgångar i livet, men i jämförelse med vissa andra lever jag ett otroligt tryggt liv!
Förstår det <3 tack för din kommentar
Men ÄNTLIGEN trodde jag var ensam om att vara less på allt jäkla grottande i sig själv (!!!) och självledarskap hit och dit.
Mer fokus på medmänsklighet och solidaritet ❤️
Håller med till 100%, de allra flesta i Sverige har alldeles för bra för att nånsin få klaga! T ex rasade folk på Facebook när deras kompostpåsar frös fast i soptunnan eller om tömningen uteblev pga nytt system. Då tyckte jag att dom kunde ta sin jäkla soptunna och åka och sätta sig på t ex Gazaremsan och gnöla… Får se om det är ett riktigt problem då eller bara supergnäll!
Ja, ibland känns det som att klagandet har ett egenvärde. Det behöver inte ens bli löst utan själva klagandet har ett syfte som någonting att helt enkelt ägna sin tid åt. Och då är det verkligen destruktivt
Föratår vad du menar och visst kan det vara så att många klagar i ”onödan” – men jag har även en annan vinkling på saken:
Har själv varit rejält utmattad och haft mycket av sjukdom o död i familjen, då kan den där vardagsproblematiken vara det som får droppen att rinna över. Källsortering tex kan göra mej nästintill gråtfärdig, trots att jag är en miljövän…
Jag har varit nära vän med en kvinna som, inte levt i Gaza, men i stad som bombats o tvingats fly – hon klagade ofta högljutt över sån’t som för mej var bagatellartat, kanske just för att hennes kropp o knopp inte fixade fler utmaningar. Så kan det oxå vara.
Det var ett viktigt perspektiv Ester. Att den som varit med om oerhört svåra saker kanske faktiskt inte har tolerans ens för den minsta motgång. Eftersom den blivit så nednött.
Exakt så. Nednött var ordet👍
Jag förstår dig och vad du menar och håller med. Ibland krävs det inte mycket för att bryta ihop helt, i efterhand undrar man hur man kunde tycka det var jobbigt? Har varit om sånt många ggr själv.
Men just på Facebook brukar folk generellt gå bananas och varva upp över absolut ingenting och rasa över livets orättvisor, vilket i sig kan vara ganska underhållande. Och då menar jag när det är helt perspektivlöst, t ex det ligger en kompostpåse kvar, vad gör det om 100 år? Eller ens 100 dagar…
Jo, facebook verkar ju vara ett tillhåll för sunkiga och perspektivlösa resonemang…
Enig! Bra formulert (igjen), Clara (og Linnea)!
I Norge har vi en samfunnsdebattant som heter Ingeborg Senneset, som har gitt ut en bok om sin spiseforstyrrelse og anoreksi. Hun var lenge svært, svært dårlig, og i boken skriver hun om hvordan vendepunktet hennes var da hun fikk en psykolog som begynte å spørre om hun hadde lest noe interessant i avisen i det siste. Det startet samtaler som skapte engasjement, og fokus på noe annet enn sykdom, mat og selvet. Noe annet, viktigere, eller i hvert fall viktig, kunne få ta plass i tanken. Samfunnsspørsmål og fellesskapet kunne få litt av tiden og plassen som sykdommen stadig krevde. Og hun ble bedre! Kanskje ikke helt frisk, men veldig mye bedre.
Det er selvfølgelig alltid en balanse, man må jo ikke slutte å jobbe med seg selv og å ha et metablikk på seg selv, men jeg tror det beste for de fleste absolutt er å parallelt gi plass til fellesskapet og et utzoomet blikk i tillegg. Eller, som Aristoteles sa det: Å gå på den gylne middelvei.
En klok kommentar av Linnea. Jag håller med. Att skaffa sig perspektiv genom att engagera sig ideellt för andra är ett bra sätt att bidra till något gott, komma ut egoistbubblan och få perspektiv. Samtidigt lär man sig om ledarskap, kommunikation och om sig själv. Man lär också känna nya människor som inte bryr sig om vad du jobbar med eller hur framgångsrik du är i jobbet eller vem som vann/inte vann Melodifestivalen. Det är bra för alla att få ett nytt sammanhang.
Innan man börjar arbeta och hjälpa andra är det mycket bra om man själv bearbetat sitt liv och känslor. Man mognar av det och det är bra. Alla kan gå igenom tuffa perioder i livet. Vi gör alla misstag. Sedan kan vi komma tillbaka. ❤️
Fast när är man tillräckligt färdig med det? Är inte det något som kan pågå genom hela livet om man gräver tillräckligt djupt? Tror det är lite farligt att tro att man behöver bli ”klar” med det innan man kan rikta blicken utåt
Ja, bra synpunkt K! Tror också att om man ska vänta på att ”bli färdig” innan man vänder blicken utåt så kanske man aldrig kommer dit hän.
Tack, så sant!
Hurra för Linnea som lämnade denna kommentar, den var jag med mig då jag läste den och bra vinkel som du Clara fyller i! 🥳
Alla kan behöva mer eller mindre denna metaforiska ”smäll på käften” från verkligheten.
Tack, mycket välformulerat och bra av både dig och Linnea!
En relaterad grej hände mig idag. Jag är gymnasielärare och några elever pratade med mig om att jag är scoutledare på fritiden. När de efter en stund förstod att det var ett ideellt uppdrag som alltså inte ger mig något betalt frågade de sig varför man då skulle göra det? Det skrämde mig lite att de inte reflekterat över att man kan göra något utan att få betalt, utan att det kan finnas andra skäl. Som t.ex. att man vill ge barn en meningsfull fritidsaktivitet, eller faktiskt helt enkelt för att man tycker att det är så roligt!
Mest skrämmande jag läst idag. Att inte förstå att man kan göra något utan att få betalt?!
Så klokt. Jag är 32 år och känner en sån oerhörd tacksamhet över mitt liv. Jag är väldigt medveten om hur privilegierad jag är. Engagerar mig i Tjejzonen nu och har engagerat mig ideellt sedan jag var liten. Ju mindre tid jag reflekterar/granskar mig själv och riktar fokus utåt desto bättre mår jag. Tycker även Fredrik Lindström reflekterar klokt. Att vi lever i en missnöjesreligion – i ett konsumtionssamhälle där företagen vinner på att du mår sämre. Vi har byggt upp ett samhälle där man tror att man mår lite bättre om man har ett lite finare hus, en lite bättre bil eller åker på en lite finare resa till Thailand. Grundbulten är att du ska hela tiden sträva efter något bättre eller ”onåbart” istället för att vila och trivas i det du är/har. Ju mer okej vi är med oss själva desto mindre blir behovet av att konsumera. Är glad och tacksam över att jag har den insikten redan nu. Livet blir så mycket trevligare att leva då.
Jag är för närvarande sjukskriven för stress och till min förvåning och glädje är ett steg i ”stress-skolan” (ett nätbaserat KBT-program som jag fått gå via vårdcentralen) att göra goda gärningar för andra. Utan att säga att det man gör är en god gärning! Det tyckte jag var uppfriskande. Och det hjälper banne mig mer än att grotta ner sig i sina tankar och känslor. Jag är inte troende men faktum är att vi sekulariserade människor har nåt att lära av kyrkofolk som gör detta mer naturligt.
Det var kloka ord. Jag har inte sett programmet, vet knappt vem Måns är men håller med om att mycket kretsar kring egot idag. En sån bok skulle aldrig falla mig in att läsa, inte heller den som kom för nån tid sedan om nån snubbes otrohet, förstår inte hur de kunde få så mycket utrymme i media.
Eftersom jag har en gammal mor som behöver allt mer hjälp, en dotter med funktionsnedsättning och själv börjar åldras så lever jag med ett perspektiv andra behöver påminnas om. Fint att du tar upp det!
70+ tant och äkta bokmal
Annette, så bra du skriver, känner gemenskap. Är också bokmal och 70+, ibland tror jag att böckerna räddat mitt förstånd. Är akademiker men hade oturen att bli sjuk tidigt i livet så har inte så många tjänsteår, är fattigpensionär trots att en del påstår att såna inte finns. Lånar pengar av min syster, vi gör upp en avbetalningsplan, tex till den här mobilen och nu blev tandläkaren dyrare än jag trodde. I och med detta har jag ingen möjlighet att göra någon speciell samhällsnytta.
Jag tror alla kan göra nytta utan att lägga ut pengar. Föreningslivet dör ut utan pensionärer och det kostar i allmänhet inget. Kyrkvärdar brukar behövas lite varstans och då kan man till och med få ett litet arvode på vissa ställen. Barn kan behöva en ”mormor” hundar kan behöva en dagmatte. Jag är säker på att du behövs och kan göra nytta om du vill. Take heart!
Alma-Lena, jag har varit sjukpensionär i 25 år, varit mycket svårt utbränd, sängliggande i 2 år, fick matpåse från kommunen. Blev bättre men kunde inte förvärvsarbeta igen. Det du föreslår är rena utopier. Går med krycka, är ljud och ljuskänslig, orkar inte med grupper och prat. Vilar 50%av tiden. I morgon får jag ta en taxi till tandläkaren, klarar inte av oljudet på bussen, tex fläktljud. Så samhällsnyttan får vem som vill ta hand om.