I natt för precis ett år sedan dog min mamma. Det är ofattbart att det var så länge sedan jag fick krama henne och prata med henne och att hon inte längre kan stryka mig på ryggen och klia mig i håret. Att vi inte längre kan ligga i mamma och pappas dubbelsäng och läsa inredningstidningar tillsammans.  Att jag inte kan fråga henne om råd och att jag inte längre kan höra henne skratta. Jag saknar min mamma så att det känns som att jag ska implodera. Jag saknar hennes lukt och hennes mjuka hud och hennes milda leende. Åh mamma! Jag vill bara gråta.

Ni som är så välsignade att ni har era mammor och pappor i livet. Krama dem extra hårt idag. Ni vet aldrig när det är borta. Och ni som just nu upplever samma sak som jag. Jag tänker på er.

Och ni som känner någon som har en närstående som är sjuk eller har dött. Kom ihåg att stötta dem. Första tiden när någon har dött får man mycket stöd. Men man behöver det länge länge framöver. Kanske mer ju längre tid som går.