Jag tänkte svara på en vanlig fråga ni brukar ställa: Varför är du egentligen kristen? Är det ditt eget beslut eller följer du bara dina föräldrars fotspår?

Nej. Jag kommer  inte från en kristen bakgrund. Det finns inte en enda aktiv kristen i hela min släkt. Och jag tyckte länge att  kristendomen var en religion för kvinnoförtryckare och allmänt tokiga människor. Men när jag började i gymnasiet hände någonting. I min klass gick flera kristna. Och ganska snart lade jag märket till att det var någonting speciellt med dem. Inte så att de var några änglar. Men de hade ett sken omkring sig som jag inte förstod vad det var. De spred ljus. Och när de pratade om kyrkan och Gud  lät allting så spännande och exotiskt.  Och jag blev avundsjuk.  Jag kände att de hade någonting som jag saknade.

Jag följde  med mina vänner till kyrkan, men det var med skräckblandad förtjusning. Ena sekunden blev jag förbannad. Andra sekunden varm av lycka. Kyrkan provocerade mig samtidigt som den lockade. Så där höll det på i två och ett halvt år, tills jag slutligen följde med på Alpha (en nybörjarkurs inom kristen tro).Där träffade jag både kristna och ateister. Vi debatterade och ifrågasatte och jag funderade under flera månader. Tills livet plötsligt ställdes på ända och jag under ett ungdomsmöte blev frälst. Det var ett av mitt livs mest intensiva stunder. Och det förändrade allt.

Jag vet att många är rädda för kyrkan därför att de är rädda att bli fördömda. Men för mig var det precis tvärtom. När jag kom till Gud kände jag att jag äntligen landat på ett ställe där jag blev accepterad för precis den person som jag är. Med fel och brister. Men det var ändå inte lätt. Både familj och vänner undrade om jag blivit galen. Men det struntade jag i. Jag har alltid haft radikala åsikter, vare sig det gäller politik eller feminism. Så att bli kristen var bara ännu en sak jag visste att jag skulle kunna bli ifrågasatt för.

Att bli kristen är nog det bästa som har hänt mig. Hela livet förändrades. Jag minns när jag var på väg hem från skolan. Jag var ledsen och trött och full av oro för min sjuka mamma. Jag tittade upp mot den grådassiga himlen och undrade:  Varför lever jag egentligen, vad är meningen med allt? Plötsligt kände jag bara en trygg och varm glädje som genomsyrade hela kroppen. Svaret på min fråga var Gud.

Sedan jag blev kristen för fem år sedan har jag sett både familj och nära vänner göra samma resa. Det gör mig nog gladast av allt. För jag önskar verkligen att alla kunde få uppleva vad jag har upplevt. Det är svårt att förklara skillnaden för någon som inte gjort den. Men jag kan säga så här:

Förut var livet svartvitt. Nu är det technicolor!

 

Tjoflöjt!