Det händer att jag får bittra kommentarer i stil med Underbaraclara får aldrig någon skit eller Det är ju aldrig någon som ifrågasätter dig. Vanligtvis avslutas anförandet med ett nedsättande invektiv. Jag förstår inte varför bristen på elakheter mot mig är upprörande?  Dessutom stämmer det inte. Jag blir visst ifrågasatt och får ta mycket skit.

 

De flesta som läser min blogg är unga kvinnor. Ni peppar, stöttar, skickar fina kommentarer och mail. Ni  är helt enkelt bäst i världen. Ofta ger ni konstruktiv kritik som jag uppskattar. Men de gånger jag blivit som värst påhoppad och förlöjligad har det varit av just unga kvinnor. Det är inte enstaka elaka kommentarer som gör mig ledsen. Sådant är enkelt att vifta bort. Utan det är när någon skriver långa syrliga krönikor eller blogginlägg om vilken värdelös förebild jag är.  Att jag är kvinnofientlig. En dålig feminist. Har bakåtsträvande intressen. Är dum i huvudet. Överspänd. Pretto. Förstör för andra tjejer.

 

Jag berättar inte detta för att spä på myten om den skitsnackande bitchen. Tvärtom tyder ju alla fina kommentarer jag får på att kvinnor snarare är generösa med beröm och väldigt omtänksamma. Men när jag får kritik handlar det nästan alltid om vilken dålig förebild jag är. Och jag är evinnerligt trött på att framgångsrika tjejer jämt ska bära oket att vara en bra förebild. För när man misslyckas,  det gör man tillslut, så faller man hårt. För killar gäller andra regler. Ingen frågar väl vad Måns Zelmerlöv, Kleerup eller Storstadspojken gör för jämställdheten? Om de är bra förebilder?

 

Det är inte kul att bli missförstådd och i förlängningen avskydd. Jag försöker vara en bra förebild. För jag vet att jag är det för många. Inte alla. Men många. Försöker vara en stark ung kvinna. Jag spenderar många timmar med att besvara läsarbrev. Försöker stötta och ge råd. Jag gör mitt bästa för att leva jämställt. Sedan högstadiet har jag burit stämpeln som “den jobbiga feministen”. Jag gör så gott jag bara kan och orkar.  Men jag är ju bara en vanlig tjej. En tjej som har en blogg med många läsare. Jag är inte mer van vid det här än någon annan. Jag har inte genomgått någon specialträning för att kunna agera spypåse åt andra. Jag är inte genomklok och genomgod och genomtrygg. Jag är inte osårbar. Jag blir också ledsen. Jag är bara 22 år. Jag har precis förlorat min mamma. Jag är med andra ord ganska lik er.

 

Alla dessa förväntningar, fördömanden och krav skulle ju kunna skrämma vem som helst från att  blogga. Och ibland får det mig verkligen att tappa lusten. Men om jag trodde på deras ord. Lät dem ta makten. Lät mig kuvas.

Vilken sorts förebild skulle jag vara då?

 

Nänä, vänner och fiender. Mig blir ni inte av med i första taget.

 

XOXO