Jag är på badhuset och ser skolklasserna simträna.  Det är härligt med lågstadiebarn. Speciellt flickorna. De har buktande magar och smala ben. De skäms inte. De går stolta i ett långt led genom simhallen, med färgglada baddräkter. De plaskar och skvätter och skrattar och gör sig inte mindre. Vet ni var uttrycket girlpower kommer ifrån? Från den där glada tiden när småflickor är självsäkra och kavata och inte bryr sig om killar. Innan högstadiets intriger och utanförskap förstör skolgången. Innan populär och tönt är ord som används dagligen. Längst fram i leden brukar fröken gå. Ibland håller hon dem i handen. Ingen skäms för att hålla fröken i handen. Det är en ynnest.

Jag saknar ofta lågstadiet. Jag saknar fröknarna. Snälla, bulliga mjuka fröknar. Med stora rumpor och gosiga kinder. Varma händer och leverprickar. Att få sitta i frökens knä och lukta i halsgropen och det gör just ingenting att jag varken kan ljuda eller vända bokstaven b åt rätt håll. Jag saknar snälla fröknar med guppiga bröst och långa halssmycken. Som vet allt om världen.  Jag saknar det.