Ugglan har ordet skriver fint om hjärtskärande saker. Som att bli kallad fetknopp av sin mamma. Man kan läsa det här.
Och appropå hjärtskärande: Michael Jackson. Såg några av hyllningstalen till honom på aftonbladet. Och jag blir både ledsen och äcklad. Äcklad för att sorgen känns påklistrad. Kontrasten mellan hur man
sörjer i Sverige och Amerikat är stor. USA verkar vara all for the stora känslorna och svulstiga tal. I det karga norden (och speciellt i norrland) så är riktig sorg för stor för att prata om. Den som pratar om sorgen vitt och brett den älskade helt enkelt inte nog mycket. För den som verkligen mist någon kan inte hålla ett tal. Har inga ord kvar.
I alla fall inte så nära inpå
Men allt det där är ju bara generaliseringar. Och kanske inte särskilt sant. Alla sörjer väl på sitt eget vis.
17 svar
http://www.youtube.com/watch?v=IPp6VMaRwRY är inte det att älska så vet jag inte…Som sagt, alla sörjer på sitt eget vis. Att klaga på hur någon sörjer är lite som att klaga på hur någon skrattar, det är ju liksom inget man kan (eller ska behöva) göra någonting åt.
Egentligen är det synd att man inte pratar mer om sorg, jag har alltid varit väldigt dålig på det, håller inne med mina känslor, har tex knappt pratat någonting om min pappas död för 9 år sedan. Kanske om jag gjort det så hade min skräck för att förlora andra varit mindre. Som det ser ut nu så får jag för mig att folk dött så fort de inte svarat i telefon på ett tag.. Kanske är det svårt att hitta en balans, hur mycket ska man prata, och med vem?
Som tur är kan man ju inte jämföra sorg.
Men jag kan inte låta bli att hålla med.
Mångas reaktioner tycks vara ditklistrade för sakens skull.
Jag har också blivit kallad fetknopp, av min 2 meter långe mellanstadielärare, Bertil. Men liksom Ugglan, handlade det om blomman… Vi var på Öland på klassresa och stod mitt på Allvaret och pratade om blommor och mullig som jag var fick jag för mig att min alltid vänlige lärare kallade mig för fetknopp. ’Tack’ sa jag och då sa han att blomman hette faktiskt så, fetknopp. Men jag minns känslan, precis som Ugglan när man tror att dom också tror att det är allmänt vedertaget att man är en fetknopp.
Fy, jag får en klump i halsen bara jag läser detta. Du har ju så rätt, När något nog hemskt har hänt finns det inget att säga. Man kan inte säga något för att det förändrar ingenting och det känns löjligt att försöka mildra med ord. Kanske hör det hit att jag är från Luleå. Kanske är vi lite extra tysta i Norra Sverige som du säger.
Jag kan hålla med alla parter. Det var nog inte många som kände Michael Jackson tillräckligt väl för att känna en så stor sorg som t.ex. hans dotter uttryckte i sitt, enligt mig, gripande ”tal” till sin pappa. Men det var väll tvunget till att bli en ordentlig uppvisning med tanke på hur stor grejj det är. Därför fick dom ta in människor som hade råkat på Michael, för att det skulle bli så stort som möjligt.
Men, det var jättebra sagt av Helena. Alla sörjer på sina olika vis, precis som alla skrattar på sina olika vis. En vän till mig har många gånger hört att hennes skratt låter falskt, men jag som känner henne vet hur äkta det är!
Oj Clara du chockar mig! Du som brukar vara så vidsynt. Hans familj och närmaste är säkert i ett tomt vakuum nu och ytterligare en tid, det vet vi alla som har mist en familjemedlem. Troligen tittar de på gudstjänsten (!) om ett tag och undrar vad som hände.
Jag tänkte mest på att han hade behövt höra allt det fina som sades medan han levde och att vi alla måste bli bättre på att älska och hylla varandra medan vi går på jorden. Vem vet, kanske kan det till och med vara så har vi kalla karga nordbor har något att lära från de ytliga öppna amerikanerna 😉
Det är lite kulturskillnad mellan Sverige och USA. Precis som mellan Sverige och vilket annat land som helst. Skillnaden är bara att när det gäller USA är det fritt fram att klanka hur mycket som helst. ”Dessa tosiga amerikaner”. Man beter sig på olika sätt, men vad är det som säger att det ena eller andra sättet är det rätta? Jag har upplevt stor sorg både i Sverige och USA och jag kan säga att jag på många sätt föredrar USA. Där blev jag otroligt väl omhändertagen, folk kom med mat, brydde sig uppriktigt om mig och min familj, hjälpte oss på alla upptänkliga sätt för att vi skulle kunna klara det praktiska fast vi drabbats hårt av sorg. Kom med kärleksfulla ord om den älskade vi mist. I Sverige har det varit tvärtom. Här har vi varit rätt utelämnade till oss själva, folk kanske inte vill störa. Men för min del har jag mest känt att min sorg tigits ihjäl och gjort folk besvärade. Ingen som kommer med mat i det här landet om man säger så.
Jag skulle vilja vända totalt på ditt resonemang om sorg. Det är helt tvärtom. Vi svenskar har alldeles för svårt – vi har rent ut sagt med problem med – att tala om sorg. Det är farligt. Även om ord självklart aldrig räcker till. Den öppna sorgen är – bl.a. – ett sätt att bearbeta sin sorg på. Det är inget äckligt med det känslosamma och öppna sorgetalet; det är vackert…
Dessutom är ju den amerikanska kulturen i allmänhet mkt mer öppen på alla områden, vilket ju bidrar ännu mer. Detta måste man också förstå.
Du säger det så bra om Michael Jackson’s cermoni. Jag kände mig matt och konstig i kroppen efter att ha sett det på TV igår kväll. Visst var det fina ord och det var sorgligt, och jag kan absolut inte dömma och säga att det inte var äkta känslor. Men något kändes väldigt fel för mig. Jag bor på Irland och de reaktioner jag har hört här var inte samma som mina. Nu har jag dock bara pratat om detta med några få irländare så känner inte till allas reaktioner. Men slutsatsen jag drar är nog att det är en kulurkrock helt enkelt.
Mm du har nog rätt både och. Några av de som var jättesorgsna kanske inte ens var där utan låg hemma och grät. Sen uppfattar jag hela situationen som långt från svensk kultur men så har vi ju ingen sådan popikon som känns jämförbar heller. Jag kan inte föreställa mig MJ.s liv eller hur de fans som beundrar och älskar hans verk känner det. Privat sorg kan jag relatera till men den kan man väl inte se på en scen?
Sorgen uttrycks väldigt olika. Jag bor i Stockholm och båda mina föräldrar dog för tidigt. När pappa dog (han dog först) så ville jag prata med alla om min sorg. Även med personer jag mötte i hissen på jobbet. Jag var förkrossad av sorg och ville ha tröst och visste inte riktigt var jag skulle hitta den (pratade förstås även med mina vänner och släktingar). Jag tror som du skriver att man i n t e ska generalisera vad gäller sorg. Alla är vi olika, och det ska vi få vara. Även vad gäller sorg.
Jamen ni som tycker att jag klankar ner har inte läst inläggget ordentligt. Alla sörjer olika. Och det är ju precis det jag menar. Det är det som är så svårt att förstå. Kulturkrocken.
kram
Jag håller verkligen med i ditt resonemang. Galan var väldigt överflödig på något sätt, men även fin för de som ville hylla honom. Var de dock tvungen att sända det över hela världen? Sorgen här uppe i Norrland, inbiten norrlänning som jag är, stämmer bra överrens med dina ord. Vi norrlänningar är kända för att vara fåordiga och pratar bara när det är nödvändigt. Samma sak gäller sorg, vi behöver inte ord för att uttrycka vår sorg. Sorgen är något man inte pratar om så mkt, iallafall inte i min familj och där jag kommer ifrån, det är något underförstått. Du har en otroligt bra blogg förresten!:)
När min mormor gick bort kunde min mamma inte sluta tala om det. Hur hon var i livet och hur hon hade förvandlats under den sista tiden. Hon pratade med alla, och jag tyckte att det var jobbigt att hon pådyvlade andra sig sorg, folk som inte hade bett om det. Själv kunde jag inte tala om det alls, inte gråta. Men så här i efterhand kan jag tycka att det är konstigt att ingen talat om döden med mig innan dess. Död och sorg är väl lika mycket en del av livet som fördelse och glädje?
Ja, alla hanterar sin sorg pa olika vis som du sager. Att tror att folk hanterar sorg pa ett visst satt for att de kommer fran ett visst land ar nog som du sager en ganska stor generalisering. Jag tycker det ar fel att doma andra manniskor och hur stor deras sorg ar beroende pa deras satt att hantera det.
Det ar omojligt att veta hur det ar i USA genom att titta pa TV, dar det mesta ar producerat i Hollywood. I allmanhet ar folk genuina, godhjartade och hjalpsamma har. Kom och halsa pa nagon gang.
Jag älskar Michael Jackson!!!