Ugglan har ordet skriver fint om hjärtskärande saker. Som att bli kallad fetknopp av sin mamma. Man kan läsa det här.

 

Och appropå hjärtskärande: Michael Jackson. Såg några av hyllningstalen till honom på aftonbladet. Och jag blir både ledsen och äcklad. Äcklad för att sorgen känns påklistrad. Kontrasten mellan hur man

 sörjer i Sverige och Amerikat är stor. USA verkar vara all for the stora känslorna och svulstiga tal. I det karga norden (och speciellt i norrland) så är riktig sorg för stor för att prata om. Den som pratar om sorgen vitt och brett den älskade helt enkelt inte nog mycket. För den som verkligen mist någon kan inte hålla ett tal. Har inga ord kvar.

I alla fall inte så nära inpå

 

Men allt det där är ju bara generaliseringar. Och kanske inte särskilt sant.  Alla sörjer väl på sitt eget vis.