En ny form har stöpts inuti mitt befintliga liv. Förr var allt öppet, livet kunde bukta och dra åt vilket håll som helst, beroende på vad jag för tillfället var sugen på. Nu finns en vägg att stöta in i åt vilket håll jag än vänder mig. Ett tak. Ett golv. Jag tänker på det som ett ansvar som slutits om mig.

Flora skrev så fint på sin blogg om tiden som nybliven mamma. Precis så är det ju! Livet får en form. Ett ansvar har slutits om en som ger det väggar, vinklar, golv och tak. Och i det rummet fortsätter man att existera resten av livet, när man väl har fått barn.

För mig var det väldigt välgörande att få den rummet. Jag var tjugofem när jag fick barn och hade ett fritt jobb som gjorde att mitt liv saknade många hållpunkter. Jag vände på dygnet, jag hade usla rutiner kring mat, jag var mycket ensam hemma och rådde mig själv. Att få barn satte mig i kontakt med världen på ett annat sätt och ännu tydligare blev det när han började förskolan och jag plötsligt hade en plats att förhålla mig till och besöka varje morgon. Byta några ord med andra föräldrar och pedagoger. Vara tvungen att existera i världen och inte främst i mitt eget huvud.

Nu är mina barn 15, 11 och 7 och jag är så nykär i dem. Mer än någonsin, efter alla år som mamma! Jag tror det är för att jag själv mår så bra. Att jag efter en svårare period är på en plats där min tankeverksamhet kan riktas åt något annat håll än alla utmaningar som måste lösas. Ansvaret som jag existerar i är vackert, ljust och mjukt. Och den här sommaren kunde inte komma mer lägligt. Jag vill så gärna vara mer med barnen! När de är halvtid hos sin pappa och min andra halva ska delas med skolan, stan, kompisar och flickvänner. Ja då blir det ganska lite tid kvar för oss. Men den här sommaren ska jag frossa i mina ungar!