Husman är en god man

picture-440.jpg

Hos min mormor gör jag sådant som jag nästan aldrig annars gör:  Äter hemtrillade älgköttbullar med potatismos och brunsås till exempel. Älskar 60-talsestetiken i detta. Älskar husmanskost mest av allt!

 Förövrigt tänkte jag besvara en fråga som ni ofta undrar, nämligen om jag är vegetarian. Jag har varit vegetarian i flera perioder i mitt liv. Men just nu äter jag kött ibland. Vi köper dock aldrig hem något kött. Däremot kan jag äta det när jag är  bortbjuden, om det serveras.

Det finns olika anledningar till varför jag gör så. Några av dem håller jag helst för mig själv. Men jag kan ju berätta att jag, likt många tjejer, har haft perioder då jag varit osunt fixerad vid att äta rätt. Så just nu är min prioritering ett okomplicerat förhållningssätt till mat. Trots att magen och själen i vanliga fall mår bäst av att inte äta kött överhuvudtaget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 kommentarer på “Husman är en god man”

  1. Så himla bra sagt, Clara! Betyder massor att du skriver att du strävar efter ett okomplicerat ätbeteende. Jag har så länge jag kan minnas haft en fixering kring mat och det har givit mig mycket ångest

  2. Man ska inte behöva kategorisera sig om man inte vill. Men folk blir ofta upprörda om man inte gör det. Och det där med magen är så sant, en mage som ofta blir lite gnällig blir ofta väldigt lycklig av att slippa kött som ligger i magen och ruttnar (det gör det faktiskt). Min pappa äter aldrig rött kött, och han har aldrig mått bättre. Men vilt är ett bra kött, det är magert och inte lika “mastigt” som till exempel en flintastek. Tack för världens bästa blogg, vi har saknat dig nu när du varit mindre aktiv ett par dagar!

  3. Jag har hört om något nytt som heter “flexitarian”, vilket helt enkelt betyder att man äter kött så sällan som det går men väljer att unna sig stek en lördagkväll eller så.

  4. För mig var det ett stort beslut att börja äta kött efter 13 år som vegeterian, och det är på många sätt bland det smartaste jag gjort. Jag hade så mycket näringsbrister att jag blev en helt annan människa när jag började äta fullvärdigt protein igen.
    Nu blir det dock inte kött allt för ofta, av den anledningen att jag gillar grönsaker mer. Men jag kommer aldrig att utesluta det helt igen.

  5. Jag började välja bort kött för tretton år sedan, och jag har fortfarande inte blivit vegetarian fullt ut. Och det är sant som Maja säger – det är omgivningen som har svårt med att man inte kategoriserar sig. Om jag har tid förklarar jag att jag äter vegetariskt, men med tillskott av fisk, skaldjur, ekologiskt kött och vilt. Det här är mitt val och jag kan motivera det för mig själv – men om andra känner att de måste vara vegetarianer eller veganer för att vara okej med sitt ätande så är det deras liv, och inte mitt.

    Det senaste dryga året har jag faktiskt börjat äta kött om jag blir bjuden och om det inte finns ett annat vettigt alternativ. Jag blev så trött på att vara besvärlig och socialt osmidig. Är det knytkalas kan jag äta annat än kycklingpajen, men om min morfar bjuder oss på mat när vi hälsar på blir världen inte bättre någonstans alls av att jag vägrar äta det kött han eventuellt bjuder på.

  6. Gång på gång på gång skriver du så enkla men kloka saker, Clara. Det har varit precis likadant för mig; jag var vegetarian under fem år, men det ledde till slut till att mitt förhållande till mat blev oerhört komplicerat och jag inte alls fick i mig rätt näringsämnen. Till slut klarade jag inte mer och lösningen var att börja äta kött. Jag äter inte kött vid varje måltid nu, och jag har mycket lätt att välja bort kött, men som du säger väljer jag att ändå äta kött ibland för att få ett mer okomplicerat förhållande till mat överhuvudtaget. Jag vill inte falla tillbaka till att äta fruktsallad till frukost, ett äpple till lunch och en tallrik med några grönsaker till middag. Det håller inte i längden – jag vill, som du, orka saker, kunna göra saker själv, ta i och arbeta. Och då måste man äta bra. (forts i nästa kommentar …)

  7. forts … Jag håller också med tidigare kommentatorer, varför ska man behöva kategorisera hela tiden? Förut har jag varit extremt beroende av att kunna kategorisera mig själv men nu skiter jag rent ut sagt i det. Jag kan äta hur mycket eller lite kött jag vill. Jag kan vara hur och vad jag vill. Jag behöver inte välja mellan att vara en naturtjej eller en stadstjej, mellan att tycka om klassisk musik eller rock. Jag är som jag är och om någon absolut vill kategorisera mig får de väl sätta in mig under kategorin “En Cecilia” då, så får jag ha en alldeles egen kategori. Åh Clara, du får mig att tänka så mycket och komma på en massa bra saker och växa som människa. TACK! /Cecilia

  8. Jag slutade äta kött för lite över ett år sedan. Har egentligen inget emot köttätandet i sig men rent miljö-, hälso- och etiskt djurhållningsmässigt kände jag att jag behövde ta en ståndpunkt i köttfrosseriets Sverige. Jag äter dock fisk då och då och skulle gärna vilja lägga till vilt och ekologiskt närodlat kött. Men nu känner jag att jag måste leva upp till omgivningens förväntningar på att jag är “icke-köttätare”. Folk blev nästan förnärmade när jag slutade äta kött, så nu hade det känts som dem ‘vinner’ om jag utökar mitt köttätande. Trist att jag känner mig tvungen att vara svart eller vit. Ett okomplicerat förhållande till mat önskar jag alla!

  9. Jag började äta kött igen för drygt ett år sedan efter ca 7 år som vegetarian. Som för så många andra var den vegetariska kosten både ett politiskt statement men också ett (nytt) sätt att på ett osunt vis kontrollera och fixera sig vid mat/ätande. Jag lämnade blod samtidigt som jag var vegetarian och fick tillsist uppmaningen att börja äta kött igen och jag fick helt och hållet sluta som blodgivare, vilket är synd. Precis som för dig, Clara, är min prioritet nu ett okomplicerat förhållande till mat och ätande. Det är inte alltid helt lätt.

    Fixeringen vid att “äta rätt” kan vara fullkomligt överväldigande. Ta en matsite som Tasteline. Full med bra och goda recept på allt från grytor till gräddiga efterrätter, men otroligt mycket handlar om GI, smalmat, sockerdetox, “så undviker du att äta för mycket på restaurang” och annat som liksom triggar det dåliga samvetet och skuldkänslorna kring mat och ätande. Dubbla budskap.

  10. väldigt skönt att se någon annan skriva vad jag själv tänker. Det tär lite på mig att inte kunna vara vegetarian fullt ut, men p.g.a matproblemen så måste det få vara så. Min kropp mår också bäst av vegetariskt, så därför ger jag den det allt som oftast, men om farmor vill bjuda på middag så äter jag det som bjuds. Tack för en underbar blogg, du behövs!

  11. jag känner så igen mig. men saken är den att min mage mår bra av kött, mer än bönor och sånt. Så fast jag egentligen helst vill äta vego så äter jag kött lite sådär någon gång i veckan. Jag älskar också leverpastej. Och problem med maten har jag haft sen jag var 14 och idag är jag 29..undrar om det någonsin försvinner..kram på dig

  12. Jag förstår bara inte varför vegetarisk mat automatiskt måste betyda någonting osunt? Jag har ätstörningar, men blev vegetarian innan ätstörningarna bröt ut. Jag tänker inte låta mina ätstörningar komma emellan min vilja att bry mig om djuren. Jag skulle inte känna mig som en bra människa då, det skulle kännas som ett ganska lamt argument till att käka kött.

    Trots att jag har ätstörningar har jag inga brister & är varken gravt underviktig eller överviktig. Det är snarare tvärtom för mig. Åt jag kött skulle jag antagligen vara underviktig eftersom själva smaken av kött i kombination med samvetet skulle få mig att äta oerhört lite. Innan jag blev vegetarian var jag både underviktig & hade brister för att jag åt så lite.

    Jag är skittrött på att vegetarian så ofta används i samma mening som ätstörning, & att så många människor har fördomar om vegetarianer. Jag tycker att flera av er som skriver här tänker lika svartvitt som de.

  13. Cecilia:

    “Det håller inte i längden – jag vill, som du, orka saker, kunna göra saker själv, ta i och arbeta. Och då måste man äta bra. ”

    Det är precis det här jag menar att ni tänker svartvitt i. Menar du att man inte kan äta bra om man är vegetarian? Det är inte vad du äter som är ditt problem, det är hur du ser på vad du äter.