Hur man botar en martyr

Alla har vi nog mött en riktig vardagsmartyr. De förpestar sin omgivning med skuld och dåligt samvete. Jag är själv martyr ibland och avskyr det. Det är nämligen olidligt både för martyren och omgivningen. Detta är vad jag menar med en martyr

Ex 1

 Du – Tack för maten. Ska jag hjälpa dig med disken?

 Martyr – Nehejdå jag klarar mig. (Uttalat med en djup trött suck )

Ex 2

Du  – Tack för skjutsen. Det var snällt att du ställde upp

Martyr – Det var så lite så. Jag var ju ändå uppe sent och det gör inget att jag är trött. Jag är van vid det. (Sagt med en syrlig röst och kvävd gäspning)

En martyr säger en sak men menar något annat. Som den ofta uttrycker med en suck eller ett tonfall som motsäger vad den precis sagt. Det skapar obehag för människor runt omkring eftersom de får dubbla budskap. Man blir osäker. Borde jag diska nu? Fast martyren vill ju inte? Men martyren är ju så trött. Vad dum jag är som inte diskar osv. Eller så svarar man genom att krypa. Ojojoj vad snällt att du kunde skjutsa mig, du är verkligen otroligt snäll och hjälpsam. Tusen tack snälla du. Reagerar man så här på martyrens beteende har man gått i fällan. Och i längden blir är det otroligt jobbigt. Martyrer ger kroniskt dåligt samvete utan att omgivningen förstår riktigt varför.

 Så hur botar man då en martyr? Tricket är att sluta förstå deras dolda budskap. Sluta krusa. Ta en martyr på orden. Säger martyren att den inte behöver hjälp med disken svarar du bara Ok. Då sätter jag mig framför teven en stund istället. Lyssna inte om martyren suckar ännu djupare. Har en martyr gjort dig en tjänst? Kräla inte i stoftet. Att tacka en gång med bestämd och självsäker röst räcker bra.

Människor gör bara det som lönar sig. Martyrskap kan vara väldigt lönande eftersom man då kan styra och manipulera andra att göra som man vill. Utan att behöva säga det rätt ut. Ibland är martyrer omedvetna om sitt beteende. Men om de märker att deras sätt inte funkar så ändrar de sig. Det brukar bli jättebra både för martyren och omgivningen.  Martyrskap är nämligen destruktivt. När martyren märker att den inte kan insinuera saker utan måste tala klarspråk sker mirakel. Nästa gång martyren är galet trött efter middagen kanske den själv ber om hjälp. Och då ska man inte tveka att hjälpa till!

Snipp snapp snut så var martyrundervisningen slut.

Så botar du en jättebebis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

39 kommentarer på “Hur man botar en martyr”

  1. Åh, jag har gått och grubblat på just detta de senaste dagarna, så ditt inlägg var väldigt passande. Ska prova din metod och återkommer kanske med resultatet.

  2. Hej Clara! Fantastiskt bra inlägg. Jag har använt metoden på min mamma med kanonbra resultat. Nu för tiden när vi umgås så vet hon att det är raka rör som gäller, vill hon ha hjälp får hon säga det, osv. Bra för alla, som du säger 🙂

    Må så gott!

  3. Så skönt att läsa att det finns botemedel. Jag är själv alldeles för mycket martyr, och det betalar sig med att jag får kavla upp mig själv från hallmattan efter att jag kollapsat av trötthet när alla “måstebestyr” är gjorda. Klart att man behöver hjälp!
    Tack för att du är en sådan inspirationskälla.

  4. Det är precis så jag beter mig mot sånna mäniskor. Jag låtsas som att jag inte fattar att de i detta ex vill att jag ska diska. Jag väntar tills de säger det rakt ut ist =)

  5. Så sant! Jag är uppvuxen med en mamma som är martyrernas martyr, så tyvärr har jag blivit en själv också. När jag sedan gick i terapi efter en förlossningsdepression fick jag lära mig mycket om att vad jag tycker och känner är lika viktigt som vad andra tycker och känner. Med det i bakhuvudet har jag blivit mycket bättre på att sätta gränser, och då har martyrskapet liksom spelat ut sin roll också. När jag någon enstaka gång hör mina egna martyrsuckar tänker jag bara efter “vad är det nu jag gör som jag egentligen inte vill?” och så ordnar jag det istället. Även om omgivningen inte alltid gillar att plötsligt behöva göra en massa grejer jag gjort tidigare.

  6. Tack för ett bra råd, det är så lätt att bli osäker eftersom man vill vara alla till lags.
    Guds frid till dig.

  7. Åh, jag är precis som du martyr ibland och avskyr det! Blev alldeles kall om hjärtat när jag läste det om diskningen och insåg att det där ganska ofta är jag hemma i kollektivet D: Skärpning!

  8. Åh, vad lycklig jag blir över detta inlägg! Har tänkt en massa på det här att säga vad man tycker.Det är så skönt att vara med människor som inte spelar en massa spel och tänker att man borde förstå saker automatiskt! Och det här med att våga säga ifrån är också viktigt. Ofta struntar vi i det och pratar skit i efterhand och så går personen i fråga omkring och vet ingenting. Men att säga ifrån till en annan människa kan ju faktiskt vara en kärlekshandling, det kanske är jobbigt för personen just då men allt det där skitsnacket och de subtila signalerna märker man nog ändå av.

    Jösses, vad bra du är alltså!

  9. Håhå, klockrent! Tyvärr har jag en sån där alldeles för tätt inpå knutarna, det blir ofta jobbigt. Men å andra sidan så faller jag inte för det för jag tycker att dt är så sjukt löjligt av vuxna människor att hålla på så. Jag spelar bara dum.

  10. Åååh så bra skrivet om just det här. Det är ju så självklart och enkelt egentligen, men när man befinner sig i en situation där man själv leker martyr eller när man möter en annan så är det väldigt svårt att komma ihåg. Både jag och min sambo kan ibland få lite martyrdrag, så det här ska jag absolut ta fasta på! TACK å kram

  11. Jag AVSKYR martyrer! Eller inte martyrer som sådana kanske, men martyrfasoner ger mig akuta eksem och svår andnöd! =) Min favorit är “Gud vad du är snygg, om man ändå finge se ut som du.”

  12. Sant så otroligt sant. Behöver nog skärpa mig på martyrfronten ibland också. Tack för det:)

  13. Jag håller med Emma, den värsta sortens martyrer är faktiskt de som förtar andras lycka genom sitt martyrskap. Får en att skämmas lite istället för att glädjas. “Vilken fin tröja du har, jag önskar jag också hade pengar att lägga på sånt”.

  14. Man måste hålla martyrerna väldigt korta. Göra som du skriver, helt enkelt bry sig. Vill du inte ha hjälp med disken? Nähe men stå där och diska då ensam i köket. Det är fruktansvärt när man är gäst hos någon, oftast god vän, och man känner hur besvärligt allt blir för värdinnan. Nä man ska inte bry sig så mycket. Värst är nog, som någon skrev i kommentarerna, vänner som inte riktigt kan glädjas med en.

  15. Det här inlägget kom så rätt i tiden, så du anar inte! Min låtsasmamma är en av dessa martyrer, det har alltid varit det jag gillat minst hos henne. Nu när hon lämnat min pappa, så är det ett av de drag som framträder starkast, det och offerrollen. Dom känns som dom hör ihop – offret och martyren… Usch, tycker inte om martyrer…

  16. Trevlig helg ville jag mest säga! Hoppas du ska göra nåt kul? Jag ska starta med massa plugg imorgon, men sen på kvällen
    ska vi bjuda våra vänner på lyxig trerätters! Bloggar självklart om det=)

    Nej, nu ska det tändas ljus och fredagsmysa med maken.
    Kram Erica

  17. Du satte just ord på något jag länge gubblat över. Något som gör att det känns i magen när man drabbas, något som man grämer sig över när man själv är en.. Tack för orden. Och en trvlig helg! /Sara och Siri

  18. hej clara. ville mest bara kolla om det är så att du läser böcker av stefan einhorn eller marshall b rosenburg? med tanke på inlägget ovan, så gissar jag nästan på det. om du nu mot all förmodan INTE gör det kan jag varmt rekommendera båda, då de har en liknande syn på interaktion och kommunikation människor emellan.
    förövrigt tycker jag att ditt tips är mycket bra och användbart!

  19. Clara du MÅSTE kika in ett nyproducerat kök som heter “Kvänum Banér” Så vackert att man tror det är gammalt på riktigt !

  20. Yes!!! Precis det har jag också kommit fram till. Att lyssna på det de faktiskt säger och inte på det som de sänder ut. Snopet! För dem alltså 😉 Men precis som du säger så blir det ju bättre för dem i längden. Men ärligt talat. Jag för min del har haft så mycket med martyrer att göra att jag har börjat komma till punkten att jag skiter faktiskt i om det går bra för dem eller inte. För det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att sätta gränser för mig. Inte rädda någon annan. Detta försöker jag påminna mig om hela tiden, vilket man måste när man har en martyr väldigt nära. Man får stå ut med att vara en hårding!

  21. Hej Clara! Jag håller just nu på att skriva ett fördjupningsarbete om feministteologi. Jag tänkte direkt på dig och din blogg när jag bestämde mig för ämnet. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att ställa upp på en kort intervju om hur du ser på religion och feminsim? Jag kan skicka frågorna via mejl.
    Hälsningar Karolina

    CLARA: Vad intressant det låter. Jag har dock tyvärr inte tid just nu tyvärr. Hoppas det löser sig ändå. Mvh Clara

  22. Så sant som det är sagt. Det känns som att framför allt vi kvinnor har en benägenhet att ta på oss martyrrollen. Det borde vi sluta med!

  23. Tycker det vore bättre att använda ett bättre ord. Nej jag klyver inte hårstrån. Jag tycker det är så ledsamt när vårt språk tar ytterligare än antikristen vändning. “Martyr” borde betyda superhjälte! Passiv-agressiv tycker jag är ett bra uttryck för vad du beskriver till exempel.

  24. Det finns flera sorters martyrer. En annan typ av martyr är den som har betett sig fel och uttrycker att “jag är en stor jävla skit” men det personen vill är att du ska tycka synd om denne. Faktum är att personen inte är ett offer för sitt eget handlande och även här ska man stoppa detta martyr-beteende genom att ta personens ord bokstavligt.