– Hur mår hon nu egentligen?

– Jo men hon verkar ändå må rätt ok. Hon tar det bra.

Jag vet inte om jag bara talar för mig själv eller andra i samma situation. Men jag vill inte höra av någon annan att jag tar det bra. Detta fruktansvärda att min mamma är död. Hur fan kan man ta det bra? Det säger den som försöker intala sig att andras sorg inte är så farlig. Ibland får jag en sådan fantastisk lust att ta det dåligt. Riktigt dåligt. Slå sönder porslin. Skrika högt. Krocka med bilen.  Men man ska inte vara för högljudd och besvärlig. Det finns en gräns för hur högt man får sörja. Och hur länge. I alla fall om någon annan redan har bestämt att hon tar det bra.  Man vill skrika – ropa inte hej innan bäcken till mig! Jag vill själv vara den som säger att det är ok. Kanske inte imorgon. Men en liten stund idag. För det kan kännas som att dessa ord, hon tar det bra, när de kommer från någon annans mun är ett förminskande av ens egen sorg. Även om det inte var uppsåtet.

Tänk vad befriande om någon sa om den som sörjer:

– Hon mår skit och hon tar det riktigt dåligt. Och vem fan kan klandra henne?