Om att ta det bra

– Hur mår hon nu egentligen?

– Jo men hon verkar ändå må rätt ok. Hon tar det bra.

Jag vet inte om jag bara talar för mig själv eller andra i samma situation. Men jag vill inte höra av någon annan att jag tar det bra. Detta fruktansvärda att min mamma är död. Hur fan kan man ta det bra? Det säger den som försöker intala sig att andras sorg inte är så farlig. Ibland får jag en sådan fantastisk lust att ta det dåligt. Riktigt dåligt. Slå sönder porslin. Skrika högt. Krocka med bilen.  Men man ska inte vara för högljudd och besvärlig. Det finns en gräns för hur högt man får sörja. Och hur länge. I alla fall om någon annan redan har bestämt att hon tar det bra.  Man vill skrika – ropa inte hej innan bäcken till mig! Jag vill själv vara den som säger att det är ok. Kanske inte imorgon. Men en liten stund idag. För det kan kännas som att dessa ord, hon tar det bra, när de kommer från någon annans mun är ett förminskande av ens egen sorg. Även om det inte var uppsåtet.

Tänk vad befriande om någon sa om den som sörjer:

– Hon mår skit och hon tar det riktigt dåligt. Och vem fan kan klandra henne?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

39 kommentarer på “Om att ta det bra”

  1. Jag tror att det också har att göra med att personen som säger att “hon tar det bra” en dag hoppas att man själv ska ta det bra när det händer en själv också. Som en slags tröst för sig själv att hon klarar det så det kommer jag också göra när det här hemska drabbar mig. Jag tror också att det är på något vis ett sätt att hantera att en person är ledsen, sörjande och göra det lite lättare för man vill ju aldrig se en annan människa lida men samtidigt så blir ju det precis som du säger ett förminskande av ens egen sorg. Du har rätt, det är inte ett bra uttryck!! Jag tycker inte man kan uttala sig om en annans persons sorg, det kan bara den svara för. Kram o trevlig helg!/L

  2. Jag har inte riktigt tänkt på det där uttrycket förut, men nu när det säger det så är det ett helt förfärligt uttryck. Jag tänker genast att “ta det bra” betyder att det bra liksom är att vara behärskad och uppföra sig, trycka undan känslorna och inte flippa ur. Och hur tusan kan det vara bra? Fina Clara, jag önskar att det inte skulle finnas någon anledning för dig att sörja, att din mamma fortfarande var i livet.

    Men nu när det är som det är önskar jag nästan att du ska ta det dåligt ibland, och som du säger, krossa porslin och annat. Stark sorg ger uttryck för en stark kärlek, och kärlek är något som världen verkligen behöver se mer av.

  3. Man får sörja hur man vill, och hur länge man vill…
    Min pappa dog för tio år sedan, när jag var 15. Han var alkoholist och valde till slut att supa en gång för mycket och kroppen gav upp.
    Jag har lika ont nu som jag hade då, om inte till och med mer. Inte hela tiden, det kan gå en månad utan att jag “känner efter” och minns. Men när dom stunderna kommer så gråter jag som ett litet barn och blir mest en våt fläck… Mycket av saknad och skuld (varför sa man aldrig nog hur mycket man tyckte om honom) och för att jag tänker på allt som hänt sen dess (studenten, sambo, jobb et c) som jag aldrig fått dela med honom och som han aldrig fått bli stolt över.. Och allt som komma skall som han inte är med på. Bröllop, när jag får barn, allt det där..
    Men nånstans är det okej, det är ju min sorg, och min pappa. Och jag försöker glädjas åt dom jag faktiskt har kvar, och dom som kommit in i mitt liv. Och det gör det så himla mycket lättare. Kärlek är läkande…

  4. ja, det här med känslor i vårat samhälle verkar vara en svårt grej alltså.. så som lisamarie skriver, att man skall trycka undan känslorna och ” ta det bra”, lite så känns det som, och det är förfärligt.
    så sörj på! ta det precis så som du vill ta det! bra, dåligt, skit, knasigt eller vad som. ha en fin helg!!

  5. Hej, jag e 14 är och min mamma dog i cancer i januari. jag hatar att folk tror att man tar det bra och mår bra bara för att man uppför sig och skrattar i skolan. när andra förminskar ens sorg som du säger så vill jag bara skrika att det inte är okej och att det gör så jävla ont och att det inte går över. om man inte kan förstå någon så ska man inte anta hur den känner.

  6. Jag tycker inte att du ska vara rädd för att uttrycka vad du verkligen känner. Man ska inte smyga runt (i alla fall inte med folk man verkligen känner!) och säga “bra, bara bra” om det inte är det. Man behöver inte “klaga” och “gnälla” men däremot kan man vara ärlig, säga att “just nu är det lite tungt men jag vet att det kommer kännas bättre snart”. Jag tror att de som bryr sig om dig och som står dig nära skulle uppskatta det, faktiskt. Jag vet att det är svårt, jag säger inte ofta vad jag verkligen känner och hur jag verkligen mår till folk. Men någon dag måste man ta och bestämma sig för att det måste vara okej att må dåligt ibland, eller hur?
    STOR KRAM på dig, Clara!
    /Cecilia

  7. Håller med dig så mycket att jag blir arg och ledsen själv!
    Kämpar med en utmattningsdepression och får ibland höra att “jag ser så mycket bättre ut nu än i höstas”. Vad vet de egentligen om det? I höstas visade jag mig inte bland folk. Nu när jag visar mig bland folk så kostar det på. Jag tar på mig en duktig-mask som hanterar livet bra. Efter ett par timmar med goda vänner kan jag bli så sjukt trött att jag bara lägger mig i sängen och gråter en hel kväll och inte orkar göra något alls nästa dag. Jotack. Jag mår sååå mycket bättre nu. Och jatack, jag vill fortfarande ha ensamrätt på att leverera klyschorna om mitt eget liv, min egen kamp, min egen ångest.
    Kan inte jag bara få må, och så kan folk skita i att kommentera nåt de inte vet ett piss om?
    Hundramiljonertusen kramar till dig Clara!

  8. igår kväll när jag var hemskt trött efter en hel dags arbete och kvällsstudier som jag inte begriper mig på…då grinade jag hela vägen hem på tunnelbanan.
    Jag tyckte att jag tog det hela bra….jag ville lipa för en skit sak så de gjorde jag.
    Det bästa man kan göra är att göra det man känner.
    Jag tycker inte att du ska krocka bilen, men släng lite porslin när du känner att du vill.

  9. Jag tror inte man menar att förminska någons sorg genom att säga så. Jag tror snarare att det är ett sätt att säga att “hon klarar av det”, att även fast det är åt helvete hemskt och förfärligt och man vill bara dö ibland så fungerar man i alla fall, man kan äta ordentligt och sova de flesta nätter och skratta ibland. Sen vad som är att ta något “bra” och “inte bra” vet jag inte. Jag skulle kanske definiera att “inte ta det bra” som att bara kollapsa totalt, mista jobb, kanske börja missbruka. Jag vet inte om min poäng når fram men jag hoppas att du inte känner att någon förminskar din sorg pga det uttrycket! Sorg är individuellt och kan inte mätas! Stor varm kram till dig!

    CLARA: Jag tror heller inte att någon verkligen menar att förminska. Ändå kan det kännas precis så! Tänk så svårt det är att få till det på rätt sätt! Varm kram tillbaks

  10. Jag håller med! Sorg och dåligt mående är ju inte alltid, kanske till och med sällan, något som syns så tydligt för andra. Min utbildning är spännande i det syftet. Läser socionom och våra lärare sågar den ena terapin eller den andra, talar om hur många manodepressiva som tar livet av sig osv. Utan att tänka på att någon kanske faktiskt går den där terapin och tycker att den är bra eller är manodepressiv.

  11. Hej Clara! Jag har en nära vän vars pappa är svårt sjuk i cancer. Hon har tappat sin gudstro och börjar komma in på vägar i livet som bara gör henne ännu mer olycklig. Jag är orolig för henne skulle vilja veta hur du klarade av att behålla din tro, även efter din mammas bortgång? Det är så många som jag känner som gått igenom trauman och efter det slutat tro på Gud. Jag försöker göra mitt bästa för att vara ett stöd för henne, men du får gärna dela med dig av vad man som nära vän kan göra men också vad man kanske ska undvika att göra i en sådan här situation. Kärlek och kraft från Mikaela

    CLARA: åh, vad svårt. Ja det är lätt att det blir fel och man sårar utan att mena. Jag vet inte varför jag stannade med Gud. Kanske för att jag kände att det blev ännu värre utan? När det blåser vill man inte tappa taget om allt. Jag tror att du ska säga till henne att du är orolig för att du ska råka säga fel saker så att hon blir ledsen eller arg. Hon kommer att förstå det och ha mer överseende när det sker (för det sker nog så småningom – det är inte lätt att vara närstående). Säg att du vill hjälpa henne på alla sätt du kan och fråga ofta om det finns något du kan göra för att underlätta. Om hon vill bli uppmuntrad och förströdd eller om hon vill vila och deppa. Lyssna mest, säg inte så mycket. Hon kommer att känna din kärlek och vänskap ändå! Kram

  12. Jag önskar att det fanns något bra att säga till någon som sörjer, något universiellt läkande. Bara något litet ord. Men det är så svårt. Speciellt om man själv inte vet hur det känns att förlora någon så nära. Fast man bara vill väl så blir det fel.. Men, du har rätt. Floskler hjälper inte.
    Jag tänker på dig och ber för dig.

  13. Tack!
    Du beskriver det jag känner. Det jag tänker varje dag när någon frågar hur jag mår.
    Jag har nog inte riktigt fattat ännu, jag fick inte heller vara ledsen när mamma dog. Jag vet inte hur man är ledsen så jag har skjutit lite på det. Men jag tar det inte bra. Och jag vill också köra upp det i ansiktet på de runt omkring, skrika så högt jag bara kan. Jag vill fortsätta ligga under mitt täcke och fundera.
    Tack tack fina du för att du är du.
    kram

  14. Jag har inte förlorat någon närstående men för ett par månader sedan blev jag sjukskriven pga en kollega som behandlade mig som skit och därför blev jag deprimerad. Men jag storgrät ju inte hela tiden och jag kunde ju gå och handla och göra annat. Men jag MÅDDE INTE BRA. Dock måste livet gå vidare så vad gör man?? Att inte folk förstår att man kan känna sig i sönder inuti utan att konstant visa det utanpå.

  15. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver från när min pappa gick bort. Tacka vet jag min sambo som säger rakt och ärligt när folk frågat om hur jag mår att jag mår skit och att det har varit det värsta året någonsin och att jag varit ett totalt vrak. Det är så jag vill ha det, det är det jag vill höra. Jag vill inte ta något bra, jag har inte tagit min pappas död bra! Aldrig någonsin.

  16. Oavsett anledning, så säger man inte. Jag hade blivit fruktansvärt arg och förolämpad om någon försökte förminska min sorg på det sättet. Den personen har ju ingen aning om vad de pratar om.

  17. Tack för dom orden Clara!
    Det jag vill säga är att jag på sätt och vis känner igen mig eller är och har varit i en liknande situation. Jag har haft Anorexia och har fortfarande en ätstörning. Livet har varit ett rent helvete det senaste året. Jag har aldrig mått sämre och aldrig haft så mycket ångest. Det finns en stor rädsla för att gå upp i vikt när man har Anorexia. Så fort man börjar äta kommer all ångest och man måste hantera den. Jag har fått och får fortfarande hjälp. Har genomgått behandling här i Umeå och gått upp i vikt. Det värsta med det är att i takt med att man lägger på sig kilon ökar ångesten och man börjar känna saker. Men, man ser också friskare ut. Människor runt omkring en tror att man mår mycket bättre eftersom det ser ut så. I själva verket mår man skit. Det har aldrig varit sämre. Det värsta är när folk frågar hur man mår och när svaret blir att man inte ens orkar känna efter hur det är säger dom: ” Du ser åtminstone ut att må mycket bättre!”
    Vad ska man svara?

  18. Bra inlägg, förbannat bra inlägg. Du sätter ord på allt, du är bra!

    Jag önskar att någon kunde fråga hur jag tar det..

    Representerar jag döden?

    Det är läskigt, bäst att inte prata om det, bästa att inte väcka tårar och minnen…

    suck.

  19. Förstår dig precis, det är flera år sedan min mamma gick bort och jag har varit stark och självständig hela tiden. Jag fortsatte skolan, fick högsta betyg, flyttade hemifrån, slutförde universitetsutbildningen, allt man kan kräva och lite till. Jag har tagit det bra! Precis som du kan jag bli så förbannat trött på att ta allt bra. Det hade varit skönt att bara få “inte ta hand om mig själv” och vara jävligt “jobbig”. För det är vad jag hade varit.. med all rätt kan jag tycka ibland. Nu är det dock inte så och jag brukar tänka att jag faktiskt kan vara ganska stolt över mig själv istället (och när jag får mina psykbryt i ensamhet, tänka att jag har rätt till dem också och ändå få vara stolt) *kramar till dig*

  20. Vet ni varför vi kvinnor inte kastar porslin? Jo, för vi får själva städa upp det. Och vi tänker på blodiga tassar och tår. Tårar?
    Min pappa finns i livet, men bara delvis. Alzheimers. Snart ska han in på “boende”, mamma är utmattad men mest förtvivlad… Ingen kan “Ta nåt alls”!

  21. Jag känner precis igen det du skriver. När min mamma hade dött för fyra år sedan, när jag var fjorton, tvingades jag att gå till skolan kurator. Det enda hon sa till mig var att det var skönt att jag verkade vara en så stark tjej som var så duktig. Hon ville även att jag skulle bli stödperson åt en yngre tjej som hade en cancersjuk pappa och då agera stödperson därför att jag sörjde så föredömligt, det vill säga tyst. Jag har aldrig velat att folk ska tycka synd om mig för att min mamma är död, dock skulle jag vilja att det var okej med människor att jag mådde dåligt ibland. Men nu är det som om folk tycker att det borde ha gått över. Jag är så trött på människors syn på sorg. Jag minns även att min pappa sa till mig att jag borde se till att inte visa upp att jag var ledsen efter några månader, för då skulle folk “tröttna på mig” och tycka att jag var gnällig. Förlåt att jag skräpade ner här med en megalång kommentar, jag kände bara att jag höll med dig så mycket att jag var tvungen..

  22. Jag tolkar nog “att ta det bra” lite annorlunda. Min mamma använde det uttrycket när jag drabbades av en sorg. Jag var absolut inte tyst och behaglig, snarare ganska utåtagerande och säkerligen påfrestande för människor i min närhet. Det min mamma menade med att jag tog det bra var alltså mer att jag betedde mig så som jag var tvungen att bete mig för att bearbeta det som hänt. För gråt, skrik, porslinskasting och vredesutbrott är ju på sitt sätt ändå konstruktivt då det är ett sätt att hantera alla känslor. Men jag håller absolut med om att det är väldigt klantigt med dem som bara uppmuntrar en mer diskret och mindre högljudd sorg, alla måste ju få bearbeta på sitt sätt.

  23. Och jag kan känna att jag tar pappas bortgång för bra. Att jag borde skämmas som inte gråter jämt. Och att jag är arg på honom ibland. Jag är arg för att han inte gjorde mig förberedd & för att jag inte fick säga att jag älskar honom fast jag hatade honom ibland. Och jag är arg för att han lämnade mamma ensam med huset. Och för att min bror är så pojkigt uppfostrad & jag så flickigt. Och ibland saknar jag honom inte alls, men sen har jag skrivit något som jag vill att han ska läsa, eller träffat någon han skulle gilla… då saknar jag honom. Men jag gråter inte så mycket längre. Nästan inte alls. Jag tar det bra… sådär att jag får skämmas.

  24. Men hur ska man kunna ta något som gör ont bra? Något som alla gånger var bättre innan det onda kom. Min sambo efter åtta år som jag skulle gifta mig med om några månader gjorde slut och jag gråter varje dag. Jag tar det inte bra för jag vet inte hur man gör. Oavsett om någon dör eller sviker så kan man inte ta det bra.

  25. Efter min mamma dog brukade vissa säga “jag förstår inte hur du klarar det, om det var min mamma vet jag inte vad jag skulle ha gjort”. Det var det absolut värsta de kunde ha sagt. “Så ska jag bara lägga mig ner och dö?” brukade jag tänka, “ska jag ha dåligt samvete för att jag tvingar mig själv att stiga ur sängen på morgonen?” Jag hade ju inget annat val än att leva vidare. Nu tänker jag att de inte riktigt visste vad de skulle säga. Det är svårt att veta när man inte har varit med om något liknande själv men just då när sorgen var som djupast då skar sådana ord som knivar i hjärtat. Man får bara tänka att de inte vet och att ens sorg påverkar människor på alla möjliga konstiga sätt och gör att de säger de mest knäppa saker och om man orkar kan man ju säga ifrån “bara för att jag sitter här och har lyckats ta på mig smink och kläder betyder det inte att jag inte gråter mig till sömns varje kväll och att jag saknar min mamma så mycket att jag ibland knappt kan andas”. Kramar!

  26. Så bra och viktigt skrivet! Tack för orden. Det svåraste tycker jag är när det gått en “tid”, dvs några månader till ett år efter nån har dött. Hur lång tid “har man på sig” att sörja? Förstå mig rätt. Men ibland känns det som om folk har en uppstressad tidspress, en deadline så att säga. Man får inte sörja för länge eller för ofta. Men man ska aldrig tala för någon annan, varje person talar för sig. Hursom, bra skrivet inlägg och tacktack för att du tar upp något så svårt å viktigt!

  27. När min mamma dog hade jag så svårt att hantera det, trots flera års sjukdom. De flesta människorna gjorde det bara värre genom att säga att ”tiden läker alla sår/du måste gå vidare” och så vidare. Men en vän, som hade förlorat sin mamma ett år tidigare än mig, sa så här till mig: ”Malin just nu känns det hemskt, men om ett tag kommer det att bli bättre, sen kommer det bli ännu värre än tidigare, sen kommer det att kännas lite bättre, sen kommer det bli värre igen och så här kommer det att hålla på så länge som det behövs.” Det hjälpte, för då blev inte chocken så stor varje gång jag föll ner i det där bottenlösa mörka hålet utan att veta om jag skulle kunna ta mig upp igen. 11 år efter min mammas död ramlar jag fortfarande ner ibland, men hålet är inte lika mörkt och djupt längre och det uppstår inte så ofta längre.

    Kärlekens pris är sorg och en mamma är ganska dyr.

  28. Jeg kunne sagt akkurat det samme selv. Takk for at du skrev det, det satte ord på tankene mine.

    Jeg har mistet min mamma og pappa, og har fått høre det samme mange ganger. JA, jeg har klart å fullføre studiene, og nei, jeg har ikke gått inn i en langvarig depresjon og blitt fullstendig isolert. Men hva vet de om hvor forferdelig man har det noen ganger? Hva vet de om hvor mye man har vært sliten, hvor mye man har tenkt på å gi opp livet, hvor mye man har fortvilet og ikke sett noen mening i noen ting?
    Akkurat som du har jeg hatt lyst til å gjøre noe så hele omverdenen kunne at jeg ikke “tar det så bra”. Og jeg har øvd meg på å svare at jeg ikke har det bra når noen spør. Men du verden så mye lettere det er å si “jo, jeg har det bra jeg”. Ah, det er som om samfunnet ikke orker at mennesker har det vondt.

    Jeg liker bedre når folk spør, og orker å lytte, i stedet for å komme med alle de idiotiske “svarene” og alle de oppmuntrende ordene.

  29. Clara! Du har så rätt. Det är omöjligt att förklara för någon som aldrig befunnit sig i liknande situationer hur sorgen påverkar en. Det känns som att folk som använder sig av såna uttryck bara vill ha bekräftat att man “tar det bra” och mår okej så att de slipper ta ansvaret och bry sig.

  30. sorg är inte en rät linje med en början och ett slut, den går i vågor! önskar fler kunde förstå det, men det krävs väl egen erfarenhet…

  31. En annan kommentar jag inte uppskattade när min mamma gick bort för en tid sedan:
    Har du kommit över det?

    Vaddå kommit över det? Och kommit över exackt vad?

    Livet fortsatte. Jag och alla omkring mår bra. Det var vackert det ögonblick hon dog men att hon är död är ingenting jag vill komma över. Det var ingen olycklig kärlekshistoria.

  32. Gör det, skrik och krossa porslin!
    Min mor har fått muskulär tinnitus på grund av att hon, enligt doktorn, “krossat för lite porslin i sina dar”.
    Det är inte nyttigt att bita ihop, trycka ned, tränga undan. Vi har inte direkt någon bra relation till sorg i detta landet, kan jag tycka.

  33. Min arbetskamrat förlorade en nära släkting, och det blev en tryckt stämning på jobbet. Alla ville hjälpa, men ingen visste hur. Vad säger man? Kanske vill han prata om det? Kanske ville han köra på som vanligt för att slippa tänka på det? Det är jättesvårt för någon som inte har upplevt en sådan sorg att veta hur man ska behandla den som sörjer. Man har ingen aning om hur det känns eller hur länge det känns. Om vi blir bättre på att våga uttrycka sorgen istället för att låtsas att man “tar det bra” kanske omgivningen också vågar erkänna känslorna och stötta bättre?

  34. Min tonåriga lillebror dog i en bilolycka för snart 2 år sedan. Hela min familj är frikyrklig, vilket är i många fall är underbart i sådana situationer då kyrkan ställer upp till 100%. Men baksidan är att många i kyrkan tröstar sig själva med att “han har fest i himlen” etc. och förväntar sig att familjen finner tröst i det också. En pastor sa från scenen på minnesstunden dagen efter att “gud behövde fler änglar så han tog sin favorit”. Idiot. Han har uppenbarligen aldrig förlorat någon alls.

    Där och då bestämde jag mig för att inte lyssna på vad tröstandes säger, för de säger i 90% av fallen helt fel saker men de vill bara väl. Istället ser jag dom i ögonen för där ser man vad de egentligen vill säga. Det dumma är bara att det ibland känns som jag tar hand om dem, inte tvärt om.

    Så till alla som undrar vad man ska säga – säg ingenting. Krama bara om.

  35. Min fina kompis blev mördad för 5 år sedan, och jag har verkligen inte tagit det bra. Är arg på alla som jag tycker behandlade henne illa och jag är ledsen och gråter när jag skriver det här. Jag trodde att vi hade livet framför oss och att vi skulle göra massor av fler roliga och kreativa projekt tillsammans. Att vi alltid skulle vara vänner och följas åt, förstå och supporta varandra genom alla framtidsscenarios. Det är så väldigt ledsamt att hon är död.