Om man sett Milleniumtriologin på teve, eller kanske Kommissarie Winter kan det hända att man reagerat på alla nakna (kvinnliga) kroppsdelar. Kommissarie Winter har en fru som fått fyra repliker men två sexscener och i Millenium humpas det och skumpas så att skinkorna dallrar.

 

Hur många djupt rynkiga och svårt acneärriade manliga skådisar finns det inte i dessa serier? De har flottiga pannor och putmagar. Men målas upp som värsta drömhunkarna. De får ligga med pangbrudarna som även när de passerat 40 fortfarande är vrålsnygga. Lena Endre, Marika Lagerkrantz, Sharon Dyall, Eva Fröling och Amanda Oms är bara några exempel. Fräscha och fläckfria utan ett enda acneärr eller överskottskilo.

 

Först reagerar man kanske inte över sexscenerna. Man är glad för en motvikt till all amerikans förljugen skit. Men ganska snart blir detta tvångsmässiga dokumentenande nästan komiskt. För svenska sexscener är ofta besvärande ingående. Och ändå ska de stå där helt okommenterade. Som för att bevisa hur frisläppta och obrydda vi är i Sverige. Fine, men om vi nu är så frisläppt kan man ju undra varför det aldrig visas helnäckande män?  Tror filmskapare inte att kvinnor skulle vilja se det? Eller är männen i serierna helt enkelt för gamla och oattraktiva för att exponeras? Vad handlar detta egentligen om? Och varför måste utvecklandet av det “naturliga filmsexet” ske på kvinnors bekostnad, till mäns nöje? Vad är det som är så nyskapande med det? Det är ju samma förljugna skit som jämt vanligt. Bara i en lite snyggare kostym.

Svensk filmindustri  – tillåt mig att spy en smula.