Om man sett Milleniumtriologin pÄ teve, eller kanske Kommissarie Winter kan det hÀnda att man reagerat pÄ alla nakna (kvinnliga) kroppsdelar. Kommissarie Winter har en fru som fÄtt fyra repliker men tvÄ sexscener och i Millenium humpas det och skumpas sÄ att skinkorna dallrar.

 

Hur mÄnga djupt rynkiga och svÄrt acneÀrriade manliga skÄdisar finns det inte i dessa serier? De har flottiga pannor och putmagar. Men mÄlas upp som vÀrsta drömhunkarna. De fÄr ligga med pangbrudarna som Àven nÀr de passerat 40 fortfarande Àr vrÄlsnygga. Lena Endre, Marika Lagerkrantz, Sharon Dyall, Eva Fröling och Amanda Oms Àr bara nÄgra exempel. FrÀscha och flÀckfria utan ett enda acneÀrr eller överskottskilo.

 

Först reagerar man kanske inte över sexscenerna. Man Ă€r glad för en motvikt till all amerikans förljugen skit. Men ganska snart blir detta tvĂ„ngsmĂ€ssiga dokumentenande nĂ€stan komiskt. För svenska sexscener Ă€r ofta besvĂ€rande ingĂ„ende. Och Ă€ndĂ„ ska de stĂ„ dĂ€r helt okommenterade. Som för att bevisa hur frislĂ€ppta och obrydda vi Ă€r i Sverige. Fine, men om vi nu Ă€r sĂ„ frislĂ€ppt kan man ju undra varför det aldrig visas helnĂ€ckande mĂ€n?  Tror filmskapare inte att kvinnor skulle vilja se det? Eller Ă€r mĂ€nnen i serierna helt enkelt för gamla och oattraktiva för att exponeras? Vad handlar detta egentligen om? Och varför mĂ„ste utvecklandet av det “naturliga filmsexet” ske pĂ„ kvinnors bekostnad, till mĂ€ns nöje? Vad Ă€r det som Ă€r sĂ„ nyskapande med det? Det Ă€r ju samma förljugna skit som jĂ€mt vanligt. Bara i en lite snyggare kostym.

Svensk filmindustri  – tillĂ„t mig att spy en smula.